Nej, det handlar inte om Vatikanens "murar" just denna gång, utan om en helt vanlig betongvägg...
Trodde jag i alla fall...tills jag nyligen försökte borra hål i den för att hänga upp en spegel och några tavlor som står och skräpar i ett hörn nu.
(Dags att röja upp inför inflyttningsfesten och husvälsignelsen snart - en hel del har bara blivit stående eller liggande i högar efter att jag fick bort kartongerna.)
Nåväl....
Jag borrade i 40 minuter (provade två olika borrstorlekar), och åstadkom därigenom ett 5 mm djupt hål. Sen gav jag upp sisyfosarbetet och bytte borrmaskin till en mer kraftfull sådan som jag hade i källaren. Tänkte att nu går det väl på ett kick.
Borren åkte dock hela tiden för långt in i maskinen, hur hårt man än skruvade åt den. Så det var till slut bara att köra på från bottenläget.
Lyckades efter idogt borrande få hålet till omkring 9 mm. Då slant plötsligt maskinen och rev upp tapeten på flera ställen runt omkring. Borren hade halkat snett i maskinen visade det sig.
Det var ganska lönlöst att fortsätta kämpa på samma ställe längre. Så jag markerade för ett nytt hål strax ovanför. Det lyckades jag få nästan 5 mm djupt - efter en kvarts borrande eller så med den kraftfulla maskinen. Men den skakade så oerhört mycket att jag efter ett tag inte kunde fortsätta så värst länge utan uppehåll. Dessutom är detta hål placerat nära taket - och att stå och hålla en tung borrmaskin med lyfta armar hur länge som helst bara går inte...
Det började dessutom lukta bränt efter ett tag och komma små blå blixtar från maskinen. Tolkade inte detta som ett gott tecken precis, utan gav upp innan maskinen hittade på mer än så.
Så resultatet av denna kraftprövning är att jag nu har två grunda och därmed oanvändbara hål, och en förstörd tapet. Tavlorna står fortfarande kvar i hörnet. Bara tanken på att en dag försöka borra ännu fler hål i denna vägg ter sig ganska orealistisk.
Men vill inte lämna det senast påbörjade borrhålet svart hålögt gapande i tapeten för tid och evighet. Lyckas jag bara få det djupt nog kommer en spegel att kunna skyla det misslyckade hålet strax under. Det skulle behöva bli ytterligare 3 cm djupt för att man ska få in plugg och skruv.
Jag vet inte hur det ska gå till.
Finns det något borrskyddshelgon som man kan vända sig till i aukta fall som detta? Josef, snickaren, kanske...?
Kanske det kan lyckas om frivilliga gäster borrar 2 mm var på inflyttningsfesten...?
Eller kan man heltidsanställa en hackspett i en månad eller så?
Har någon annan nånsin varit med om en så fullständigt ogenomtränglig betongvägg?
Tips på hur man kan överlista den mottages tacksamt!
Att tjäna och att fira - lekfolkets myndigförklarande nära?
Fyra dominikaner i Nederländerna har ställt till med rabalder i landet genom att ge ut en skrift om att lekfolket bör kunna fira eukaristin i prästlösa församlingar.
"Vår skrift uppmanar församlingarna att använda den teologiskt försvarbara friheten att själva välja sina egna ledare eller grupper av ledare för att fira eukaristin. Vi skriver: ”De som leder ett lokalt eukaristifirande bör vara inspirerade medlemmar av församlingen. Om de är män eller kvinnor, homo- eller heterosexuella, gifta eller ogifta är irrelevant.
Det avgörande är om deras tro kan stimulera och inspirera andra. Församlingen bör sedan be biskopen att, efter samråd, bekräfta valet av ledare med handpåläggning. Detta var den ordinarie proceduren i den tidiga kyrkan. Om en biskop skulle vägra en dylik bekräftelse eller vigning på grundval av argument som inte avser eukaristins kärna, exempelvis obligatoriskt celibat, så kan församlingen vara förvissad om att den ändå kan fira en äkta och genuin eukaristi genom att tillsammans i bön dela bröd och vin. Förhoppningsvis kommer biskoparna i framtiden att leva upp till sina förpliktelser att tjäna och bekräfta ledarna av lokala församlingar. "
En artikel om detta, publicerad i The Tablet, finns här på engelska, och här är också en länk till en snabböversättning till svenska.
Hur ser du på detta? Vore det en bra lösning av problemet - eller finns det bättre sätt? Kommentera gärna!
Denna psalm (57) sjöngs i mässan igår. Och den talade verkligen rakt in i det ekumeniska och inomkyrkliga läget just nu. Det är inte lätt - men nödvändigt - att gå vidare ur låsningarna.
Vers fem är tyvärr lika aktuell nu som när den skrevs...
Måtte också resten få gå i uppfyllelse!
***
Sin enda grund har kyrkan i Kristus, Frälsaren. Hon är hans egen byggnad, den nya skapelsen.
I världen som han löste från mörkret med sitt blod blev hon den brud han krönte med evangelii ord.
Fast spridd i många länder är kyrkan endast en och har en enda Herre och en bekännelse.
Av vatten född och Ande till ett och samma hopp hon går till löfteslandet med samma resekost.
Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.
Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.
När lögn och våld förmeras var är då jordens salt? Vem hjälper och vem helar vid världens sönderfall?
Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ, en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.
Guds kyrka är gemenskap med Fadern och hans Son, det skådar hon och erfar i Andens kraft och nåd.
Guds helgon och martyrer betygar det med blod. Omkring dem sjunger rymden där segerns kyrka bor.
Psalmen är från början en engelsk hymn av Samuel J. Stone utifrån bibelordet: "Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus."
Den är fritt översatt till svenska av Olof Hartman - här går det också att höra melodin.
Jag tänker på motsättningarna inom katolska kyrkan, som berördes, om än tyvärr på ett ganska ytligt sätt, i Existens igår. (Såg för övrigt att det inlägget lockade ett tredubbelt antal besökare jämfört med en vanlig bloggdag, även om de flesta enbart läste det skrivna. Vore kul om fler kommenterade programmet!)
Om samma slags "oliktänk" - om kvinnliga präster, etc - orsakade spänningar och svårigheter i ett annat samfund - hur skulle man då lösa det?
Jag valde pingstkyrkan som exempel i rubriken, inte minst eftersom jag undrar hur man hanterar sånt där, då Johan (som är pingstvän), ibland har skrivit i kommentarerna här att han tycker att det borde kunna lösas inom kyrkan.
Frågan är då bara: hur? Hur gör ni (och andra)?
Ordnar ett koncilium med representanter för alla riktningar inom den kyrka det gäller? Med åhörare även från andra samfund?
Eller mer auktoritärt: genom att samla bara de äldste/ledarna till interna överläggningar?
Sen då? Omröstning? Jämkning? Kompromisser?
Olika riktningar inom samma tak men inte samtidigt? Eller enhetlighet överlag - ett beslut om att bara en tolkning gäller? Eller lokala avvikelser?
Hur skulle ni alltså göra för att lösa situationen?
Här kan pingstkyrkan - och andra kyrkor - säkert hjälpa till med goda råd till oss katoliker...
Den bloggekumeniska dialog som har tagit fart under året har gett oss som deltagit anledning att samla ihop de viktigaste inläggen till ekumeniska arkiv på de bloggar där samtalen har ägt rum.
Där kan "nya" gå in och läsa om de frågor vi redan har talat om. Många svar på knepiga frågor finns där. Och många nya frågor väcks säkert bland läsarna. Välkomna att ta upp sådana frågor!
Min länk, inklusive länkar vidare till de andra bloggare som har öppnat arkiv - återfinns via länken ovan i texten - samt till höger i marginalen.
Listan kommer att uppdateras när fler bloggare har lagt upp sina arkiv.
Mina inlägg utgår ofta från en katolsk synvinkel, men bemöter perspektiv från övriga kyrkor och samfund.
Jag utlovade igår en lite annorlunda skildring av en gudstjänst, den kommer nedan (det är inte en mässa - utan en ekumenisk gudstjänst).
Men först en kort presentation av gudstjänsten och gästskribenten, som kanske kan bidra till att ge en mer nyanserad bild än den som vanligen brukar lyftas fram av sensationslystna nyhetsartiklar och fördomsfulla kvinnoprästmotståndare.
Detta är ett exempel på en ovanlig gudstjänst ledd av en vanlig katolsk kvinna i Florida som känner en kallelse att tjäna - särskilt de allra mest utsatta. Hon kommer att bli diakon- och sedan prästvigd nästa år, för att fullt ut kunna bistå dem som Jesus kallar: "dessa mina minsta" - sådana som jag har sett bli handgripligen utkastade ur våra "fina" församlingar...
***
The ministry is called Good Shepherd ministries and it has been active here since 2003. It partners with other people of faith, specifically here with Lamb of God Lutheran Episcopal church, and CTA of SWFL, a progressive Catholic group. Other friends also minsiter with us, Muslims among them.
I am a candidate for rcwp ordination. I have a doctorate in social work and a doctorate in ministry but I am simply sharing the faith I experienced as a child growing up poor at the knees of a of devout Christian Grandmother. I have been called since my youth and have responded initially through my vocation as a social worker and a Professor of Social Work for 27 years. Now I use that training in my ministry with the poor as I always have, but I am explicit about why I am there, to minister as Jesus did and share the abundant love of God for all people- to specifically share the Good News for the poor- God is on the side of the Poor. Here there are other Christians, usually of Protestant denominations who minister in the park. There is no clergy presence or particular Catholic presence. I seek to be that presence.
***
The Florida monsoon hit our Park Feeding and worship tonight before we could even serve the food. Almost all of the people and several of the helpers including me were immediately soaked to our skins. The people huddled together under the small pavilion, the line spilling out into the down pour, and the warm and nourishing food was unveiled and ready to serve by CTA members and 2-3 of our Protestant faithful. Here were all these gorgeous older people away from golf and their dry homes just pitching in! Wow!
Then a fight broke out. I got in between and handled it. The group helped me. I walked Angelo away and left him with a woman who held him back. I wiped food off of Stephen who had a plate dumped on him as Angel struck at Ron drawing blood. (Ron's wife and her out of control mouth was at fault.) I wiped blood off of Ron's face, miraculously calmed them down and gave them extra food and walked them to the bathroom for shelter. I prayed and calmed the group down.
The serving went on and as people ate and I went to each one hugging and greeting, peace returned. Shoes and work boots and dry shirts and pants were handed out. Three mothers with children were present and three couples as well as the men. One woman had no shoes on and her clothing was drenched and minimal. I took her aside and found some shoes and clothes for her. She was so thankful. Some older unemployed and not drinking construction workers were there.
One needed work boots and by God's grace the extra pair were his size! His name was Francis and he is Catholic. He was in shock and asked who I was and why everyone is calling me pastor. I told him. He questioned how a woman could be a pastor? I told him briefly and suggested he stay for worship. After hearing the concerns of many and getting more drenched. I raised my arms started the worship service. You could have heard a pin drop and the heavy falling of the rain.
I welcomed them to worship and asked that God would rain down the Holy Spirit upon us. I introduced the elders present and named 2 more, an older white man and an older black man. They were so pleased and the church clapped for them. They sang with joy and a fervency rarely seen inside a church building. They read with expression and deep conviction.
Grady is a mentally ill black man who frequently circles the group and raves. He has just come close to the group and is fitting himself in with my help. He stood to the side in the rain and started to rave. Some of the men told him to calm down. I put up my arms in the sign of prayer and smiled at him, nodding welcome, I said it was ok and we should just go on. They forgot he was ranting. Soon he stopped ranting and drew closer.
I used last Sunday's readings. We talked about the lost sheep and the Prodigal son together. Nathanael actually wove in the Exodus reading. Little Kevin had been a farmer and told us about sheep. We talked about hanging around with swine, and drinking as "dissipation". But mainly we talked about God's deep love and joy in welcoming them back. Edward talked about going home to NC and how happy he was to be going home. We all clapped. I prayed for him. I welcomed them all home to the Father and Mother's welcoming arms. I did preach for several minutes with lots of Amens, and at the end Francis blessing himself with the sign of the Cross.
When we had our Come by Here prayer I prayed this time for those who raised their hands and asked all to bless them. I blessed the three children and their mothers. One woman had gotten a job and was there in her uniform. I asked all to pray for her after they clapped. I prayed for work for the other woman, and for all of them. I prayed for all our helpers and the group stood spontaneously and extended hands toward them. I prayed for a shelter to house them on a night of torrential rain like this. All joined me in this.
Grady raised his hand for prayer. I went to the outside of the circle and put my arms around him and prayed as the group sang and extended hands. Grady sang along. Everyone was amazed-he suddenly seemed calm and perfectly normal.
We concluded holding hands for the Lord's Prayer and the Final blessing. It was so amazing and beautiful. A newer CTA member, a woman, was crying. The others were beaming. We didn't need words. We knew Jesus was there with us and that the Holy Spirit had blessed us this night.
Francis came to me and said."I never saw a woman do this before. This is very good!" I hugged him and welcomed him to return. One of the mothers invited another mother who was sleeping in her car to stay with her!!! In turn, that woman who had the job would help the other get a similar job. A man had gotten a great job and needed a bike to get there. Another man sold him his new bike at a great price.
Despite the awful rain, the Spirit fell fresh on us! Amen, Amen!
En sak jag undrar i samband med det - förespråkare för återinförandet av den traditionella mässan brukar säga att bibelläsningarna alltid lästes på folkspråket även om resten var på latin. Men enligt filmen så verkar "folkspråket" i Chicago på 40-talet i så fall ha varit - latin...
Det intryck jag fick var annars ganska så sövande - det kändes som att se en mycket gammal långfilm i slowmotion - inte minst med det svartvita formatet och de långa meditativa melodislingorna. Det påminde lite om midnattsmässan som brukar sändas från S:t Peterskyrkan varje jul. Massor av gregorianik alltså, och enbart gosskörer, och där männen är helt i fokus omkring altaret.
Särskilt långsamt gick det i min dator som pausar var tredje sekund om man försöker se en video. Det tog alltså betydligt längre tid än den hopklippta och kommenterade knappa timmen att ta sig igenom den för min del.
När jag såg den kom jag också att tänka på en påsk i Sörforsa för ett antal år sedan. Mässorna firades enligt den nya liturgin förstås, men med mycket rökelse och spetsskrudar (det var helt enkelt det enda som fanns på plats där). Själva ljuset i kapellet på påskmorgonen var himmelskt - som om alla änglar hade stigit ner och in i kapellet och deltog i vår bön - det var en oerhörd närvaro - luften var förtätad. Jag tror faktiskt att det var så (och att det alltid är så - även om vi inte ser det eller erfar det). Det var min första katolska påsk, innan jag ännu hade blivit katolik (det var den påsken som det hela avgjordes), och jag var en av dem som ministrerade. För även flickor får ju ministrera enligt den nya liturgin...
Närmare himlen på jorden än under den påsken har jag fortfarande aldrig varit (jo, förresten, även på upptagningsdagen - som var något alldeles extra - en katolsk nunna beskrev det efteråt som att det hade liknat ett bröllop - och jag håller med henne, ändå var det en enkel vardagsmässa en vanlig höstkväll - det var något i själva atmosfären som gjorde det). Så om det är något av detta som de som saknar den gamla ordningen har upplevt, så kan jag förstå dem. Men jag tror inte att det har med själva liturgin att göra - utan att det handlar mer om hur man deltar och öppnar sig och tar in mysteriet - och förstås hur Guds nåd verkar i en människa vid ett särskilt tillfälle. Första gången man får vara med om en katolsk påsk är nog hur som helst överväldigande för de allra flesta - särskilt för dem som funderar på att konvertera...
Imorgon kommer ett referat från en gudstjänst som nog är så annorlunda den bara kan bli jämfört med den traditionella mässan....
Den som vill veta lite mer om den interna situationen inom katolska kyrkan, inte minst i Sverige, bör se detta program imorgon - det går bra att kommentera det här i bloggen efteråt.
"Katolska kyrkan, finkultur eller förlegade strukturer? Katolska kyrkan är världens största kristna samfund och en av Sveriges största frikyrkor och rymmer allt från lockande mystik till pinsamma skandaler. Hyckleri, pedofili, patriarkala hierarkier och abortmotstånd. Internt frodas kritiken, frågorna är många. Existens landar i Rom för att söka svaren." (SVT2, 20:30)
Medverkande: journalisterna Natalia Kazmierska och Gert Gelotte, biskop Anders Arborelius och Augustine di Noia (företrädare för troskongregationen i Vatikanen).
Något Z skrev i sin blogg idag väckte denna tanke:
Det verkar som att överaktiva personer (och en hel del andra oroliga själar?), inte klarar av att möta sig själva i tystnaden.
De dränker den i ständig musik, radioprat, tv, etc.
Varför är annars ipodar en sådan säljsuccé?
"Akta er för tystnaden" - signalerar världen - för släpper ni in den så kommer ni inte att vilja ha vårt lugnande oväsen längre...
Det är inte särskilt bra för "marknaden" med någorlunda harmoniska människor som klarar sig utan ständiga distraktionsmoment. Som med flit håller sig borta från dem...
De som älskar tystnaden får det samtidigt allt svårare att finna den. Den är utrotningshotad - och borde snarast fridlysas...!
Jag läste imorse ett mycket intressant citat av Katarina av Siena som är ytterligare ett helgon, tillika med kyrkolärare, som kände en prästkallelse (den andra jag tänker på är Thérèse av Lisieux).
Katarina hade i sin exemplariska "lydnad" (!) gått så långt att hon tänkte förklä sig till man för att kunna bli dominikanpräst. Men denna plan misslyckades.
Senare uttrycker hon sin frustration i bön till Gud:
"Mitt kön, som du vet, är emot mig på många sätt, både för att det inte är så högt aktat bland män, och även för att det inte är gott, ur anständighetssynpunkt, för en kvinna att beblanda sig med män."
Men Gud svarar: "Är jag inte Han som har skapat den mänskliga rasen, och delat upp den i manligt och kvinnligt? Jag sprider ut min Andes nåd varhelst jag vill. I mina ögon finns det varken manligt eller kvinnligt, varken fattig eller rik, utan alla är lika, för jag kan göra allting med samma lätthet."
Det bekräftade Katarinas övertygelse att hon kunde bli präst (teoretiskt).
(Min översättning ur John Wijngaards: "The ordination of women in the Catholic Church", s. 137.)
Religionsskapande och Gudsmötet i olika religioner
Här ett sidospår från gårdagens inlägg - och samtidigt en fortsättning av det.
Jag zappade runt igår kväll alldeles på måfå - och tro det eller ej, hamnade alldeles vid starten av en repris av programmet jag refererade igår. Det är så att man nästan kunde bli "religiös"... :-)
Denna gång tittade jag fokuserat, och har fått ett ganska så annorlunda intryck. Tycker att killarna var riktigt sympatiska och charmiga i sitt trevande med att hitta lämpliga uttryck och ingredienser i sin religion. De var uppriktiga. Och hade både humor och distans och en bottenklang med mera djup.
De har haft en öppen blogg under våren såg jag också - nu är den tyvärr stängd för andra än inbjudna - men i ett inlägg om bloggen hittade jag följande:
"I bloggen Religion under uppbyggnad skriver de om sina försök att hitta gott innehåll till sin religion, och de vill ha besökarnas hjälp. ”Hur uppnår du andlighet?” frågar de till exempel. /.../ I högerspalten listar Jonas och Musse vad de kommit fram till under sitt sökande. Här är deras trosatser, så här långt:
”- Vi jobbar inte med skuld och skam. - Vi gillar däremot glädjen, sorgen, ilskan och rädslan. Blanda och ge, testa alla. - Samtalet tror vi på som det första och bästa verktyget. - Om man ibland tar den svåra vägen kommer man lite längre än om man alltid tar den lätta.”
***
Det finns trots allt ett allvar i det hela - de blev stundtals märkbart och personligt påverkade av processen - Musse av samtalet med en psykolog (som mer liknade ett slags andlig guru), och Jonas (om jag minns rätt) av den "späkning" han mötte i ett buddhistiskt sammanhang, och som därför hamnade på topplistan över vad som absolut skulle med i religionen. De mötte sådant som berörde dem på djupet - som de kanske inte förstod eller kunde formulera, men som de tydligt erfor.
Detta fick mig att fundera vidare än mer på djupet - över Gudsmötet - och om det verkligen är så olika i olika religioner - eller om det inte är detsamma/densamme som vi möter, men formulerar på högst olika sätt.
Detta kan jag ju inte veta som enbart har personlig erfarenhet av att vara kristen.
Så jag efterlyser nu erfarenheter även från er som tillhör andra religioner. Hur möter du Gud? Hurdan är Gud? Vad betyder Gud för dig? Etc.
Vill också kasta ut en möjlighet att i tankeform pussla ihop din egen önskereligion à la Musse och Jonas, och beskriva den här i bloggen. Var kreativ!
Och detta kan både du testa som redan tillhör en religion och du som inte gör det. Vad det går ut på är inte att här och nu uppmuntra till att åstadkomma en uppsjö av nya bloggreligioner, utan jag är helt enkelt nyfiken på vad du/ni tycker är allra viktigast i en religion. Vad är omistligt? Saknas något?
Dessutom är det nog hälsosamt för diskussionströtta hjärnor att syssla med lite fritt skapande som omväxling till retoriken och apologetiken... :-)
Två trådar i ett inlägg alltså:
* Gudsmötet * Religionsskapande
Ordet är fritt!
***
P.S. Om Jonas eller Musse skulle råka titta förbi och läsa detta så vore det kul om ni ville berätta här om era erfarenheter utifrån religionsskapandet!
Igår inleddes serien "Jonas och Musses religion" som alltså handlar just om detta - två personer antar utmaningen att bygga upp en ny religion med en lite ovanlig procedur - från sökande av statsbidrag (!) till ett utmynnande ett antal veckor senare i en egen "ceremoni".
Vad jag då blir nyfiken på är varför man väljer att "starta eget".
Saknar de som grundar egna religioner något väsentligt i de redan existerande religionerna? Vill man försöka fylla ett inre tomrum som religionerna inte tycks nå, eller i vart fall inte längre förmedlar på ett sätt som så värst många av vår tids människor kan förstå eller ta till sig? Missar religionerna målet?
En "motsatstrend" är för övrigt också intressant att peka på i sammanhanget - att antalet unga "traditionellt troende" ökar stadigt - kristna och muslimer inte minst - nedgången har tydligt vänt.
Men de befintliga religionerna når bevisligen inte alla. Trots att det väl finns ett inre rum mottagligt för helighet inom alla...? Jag har tidigare i bloggen samtalat med Jan Thurin bl.a. om detta - och det blev en spännande dialog om andlighet och vetenskap som ett tag senare fortsatte vidare till frågan om egots "död" som jag hänvisar till igen eftersom det på något sätt anknyter till ämnet här.
Är religionens syfte andligt självförverkligande eller andlig "död och uppståndelse"?
Har individualismen nu gått så långt att nästan var och en skulle behöva en alldeles egen religion? Vill man finna svar på livets frågor, och uttrycka dem - på sitt eget unika sätt? Har religionerna blivit för trånga för att fullt ut kännande och tänkande människor ska få plats i systemen? Finns religionerna för människornas skull eller tvärtom? Var finns Gud i det hela?
Vågar man möta den levande Guden, med allt vad det kan innebära - eller känns det tryggare att göra sig en egen gud som man inte upprörs av på något sätt - som inte utmanar den egna bekvämligheten?
Grundade förresten Jesus en religion? Var det hans avsikt? Ville han inte visa på sanningen helt enkelt? Han pekade på sig själv som Guds Son - som Sanningen personifierad, han ville dra människor till Gud, göra dem Levande, ge dem evigt liv. Men har man inte sedan missförstått en del av det han sa? Man utvecklade med tiden alla dessa intrikata lärosystem, som ironiskt nog också har bidragit till att skymma Gud och förkrympa människor... Det kan väl ändå inte ha varit meningen? "Bokstaven dödar - men Anden ger liv..." (Missförstå mig nu inte, visst behövs en grundläggande lära som vilar stadigt på sanningen så långt man kan urskilja den - i kristendomen såväl som i andra religioner - men är alla regler som definierats i anslutning till den alldeles omistliga...?)
I programmet verkar det hela röra sig om ett tekniskt och abstrakt förfarande. Den nya religionen uppstår inte ur ett sanningssökande - utan den konstrueras och definieras närmast "demokratiskt" och ganska så nyckfullt: "-Ska vi ha en gud eller inte?" - Nej, kommer de båda religionsgrundarna strax fram till. -Ska vi ha en kyrka eller ett tempel? -Ska vi ha något särskilt tecken? -Ska vi inkludera liv efter döden? Där blev det mer knepigt...
Det frapperande var just att det de vill åstadkomma inte vilar på något som helst sanningsanspråk - vilket ju är utmärkande för de befintliga religionerna. De har uppstått ur sanningssökande och de hävdar att de har funnit sanningen och ser det därefter som sin mission att upplysa andra om detta.
Frågorna i programmet stannar på ytan, blir inte existentiella på riktigt (åtminstone inte i det lilla jag snappade upp av det - får erkänna att jag inte var särskilt koncentrerad). Denna existentiella dimension är ju annars också något som utmärker alla genuina religioner.
Är detta då bara ett slags ploj-tv-religion? Med ett efterhärmande av de yttre religionstecknen, ihopplockade till ett personligt litet utvalt smörgåsbord. Och varför i så fall?
För att visa att det minsann går att få ihop något som på ytan liknar en religion, och som på insidan kanske kan förlänga egot med ytterligare några centimeter? D.v.s. raka motsatsen till de befintliga religionernas ursprung och vad de vill åstadkomma...
Har förresten inte tv i sig närmast något religiöst över sig - det tycks ha blivit det moderna husaltaret i många hem....? Inte minst då det sänds sport.... Då är det näst intill hädelse att störa det heliga momentet.
Nåväl - jag undrar alltså (bland de många frågor som tog form här): varför startar man en egen religion?
Det går bra att svara på det under denna rubrik där jag har uppdaterat min uppfattning om första programmet om Jonas och Musse.
Vilka är orsakerna till det katolska kvinnoprästmotståndet?
Tänkte att jag skulle lista de viktigaste punkterna - för många tycks inte ha riktigt klart för sig vad som egentligen ligger bakom det hela.
Detta motstånd är inte grundat i en tro som bygger på evangelierna utan består av överbyggnader, grundade i ett tänkande om män och kvinnor som är främmande för de flesta idag. En stor roll spelar inflytandet från romersk sekulär lag (som vidmakthölls i över tusen år i romarriket), där kvinnor räknades som männens ägodelar, tillsammans med slavar, barn och husdjur. En kvinnas vittnesmål räknades inte, och hon kunde inte inneha några officiella befattningar, etc.
Dessa argument har framförts historiskt (en del gäller även idag - se förklaringar och motargument inom parentes):
* Gud skapade kvinnan för att tjäna mannen.
* Kvinnor är enligt naturen underordnade männen.
(I och för sig är dessa - om än felaktiga - påståenden - inga argument emot - då prästen bl.a. är menad att vara just en tjänare.)
* Kvinnor är inte skapade till Guds avbild, som mannen är.
(Det faller på sin egen orimlighet, och är inte längre en del av katolska kyrkans lära - man och kvinna är båda skapade till Guds avbild - Adam betyder inte bara man på hebreiska utan även människa - och det ord som översätts som revben - enbart i detta sammanhang - kan också översättas som del/hälft, vilket passar betydligt bättre in i skapelseberättelsen - mannen och kvinnan utgör tillsammans en helhet - skapade att vara Guds avbild.)
* Kvinnor kan inte ha officiell auktoritet, som lagen föreskriver.
(Detta har förändrats idag, då kvinnor kan vara t.ex. domare och politiker - lagen som menas är den romerska sekulära lagen.)
* Kvinnor bär fortfarande på Evas synd.
(Männen bär i så fall fortfarande på Adams synd... Men nej - katolska kyrkan lär idag att Marias "ja" upphävde Evas övertramp. Och Kristi död och dopets bad renar både män och kvinnor på samma sätt och för oss in i kyrkans fullhet - som jämlikar och medarbetare i Guds rike.)
* Kvinnor är inte fullkomliga människor och kan därför inte representera Kristus.
(Detta byggde på en medeltida lära om att kvinnor var resultatet av manliga foster som utvecklats fel. Idag vet vi bättre...)
* Kvinnor får inte undervisa i kyrkan/församlingen.
(Men kvinnor undervisar redan - också i katolska kyrkan...som kateketer, skribenter och föredragshållare. Detta argument gäller dock fortfarande - utifrån den tveksamma exegesen att Paulus i princip alltid menade allt han sa bokstavligen och var medveten om att han skrev vad som skulle bli helig skrift - medan det sannolika var att han ofta skrev i punktinriktad upprördhet över missbruk i vissa församlingar - det märks av tillägg och nyanseringar på andra håll i breven.)
* Jesus valde bara män till apostlar. Vid sista måltiden fanns inga kvinnor närvarande.
(Detta framhålls idag som ett av de viktigaste argumenten - fast det bygger på ett "icke-agerande" hos Jesus - som man inte kan dra några slutsatser av - det finns mycket som Jesus aldrig gjorde men som vi gör idag. Även kvinnor ingick i den närmaste kretsen kring Jesus - koncentrationen vid de tolv och betydelsen av dem har uppförstorats och feltolkats - det är inte det faktum att de var män som var viktigt, utan att de genom tolvtalet representerade alla Israels stammar - ska man vara bokstavlig ifråga om kön så bör man vara det även i fråga om resten: bara judiska fiskare och tullindrivare kan rimligtvis då prästvigas, och inte fler än tolv i hela världen. Om nu apostlar och präster är exakt detsamma - vilket inte är uppenbart om man ser till apostlasysslor och prästsysslor idag - se t.ex. min korta artikel om detta. Vid sista måltiden, som var en judisk sedermåltid, var det för övrigt absolut nödvändigt att kvinnor deltog för att den skulle vara giltig - de var alltså där!)
* Kvinnor får p.g.a. renhetsföreskrifter inte röra vid heliga föremål (kalkar, mässhakar etc), och inte ens besöka kyrkor under de dagar i månaden då de är "orena".
(Idag är detta fullkomligt nonsens. Är halva mänskligheten oren? Har Gud skapat något orent? Kyrkan har numera infört kvinnliga sakristaner, ministranter och kommunionutdelare - vilket går emot dessa föreskrifter.)
* Kvinnor passar inte i tonsur.
(Ja - det var faktiskt ett allvarligt menat argument!!! Möjligen hängde det ihop med synen att det är en skam för en man att ha långt hår - men en prydnad för kvinnan - detta har övergivits i kyrkorna idag, där det inte är ovanligt att se långhåriga manliga präster - främst ortodoxa och frikyrkliga. Det kan också ha ett samband med föreskriften för kvinnor att bära slöja, som också lever kvar på en del håll.)
* Kvinnor är inte fullkomliga medlemmar i kyrkan.
(Jfr. ovan - om att kvinnor inte skulle vara fullkomliga människor. Detta har samma dignitet. Men Rom förespråkar detta än idag, om än modifierat!)
* Prästen representerar Kristus som brudgummen i mässan, och det kan bara en man göra trovärdigt.
(Nej - för "alla är vi ett i Kristus" genom dopet. Det är ologiskt att brudgummen bara skulle kunna representeras av en man medan bruden representeras av både män och kvinnor. Det är menat att tolkas symboliskt - inte bokstavligt eller biologiskt.)
Mycket mer finns att säga - men detta får räcka för denna gång.
Exemplen på argument har jag hämtat ur John Wijngaards bok: "The Ordination of Women in the Catholic Church - Unmasking a Cuckoo's Egg Tradition".
Detta handlar alltså om ett främmande "gökägg" som har lagts i det katolska boet - och nu har ungen vuxit sig stor och knuffat ut de ursprungliga fågelungarna. Det är i vår tid dags att istället avslöja och knuffa ut inkräktaren så att det hela kan förändras tillbaka till en sant evangelisk lära!
Denna bok borde var och en som är det minsta intresserad av denna fråga läsa. Särskilt de som tror att "läran" om att "kvinnliga präster är en omöjlighet" ingår i den urkyrkliga traditionen och skulle härröra direkt från Jesus. Jag rekommenderar den alltså varmt och samtalar gärna vidare om frågan utifrån den.
Den som inte orkar med att läsa en hel bok i ämnet kan åtminstone läsa denna artikel som i korthet belyser det viktigaste.
Man tänker vanligen inte på ikoner som "förnyande" konst. Denna mycket gamla kyrkliga tradition...
Men Z har påpekat den intressanta tendensen att ikoner tycks reevangelisera inte minst svenska kyrkan ifråga om synen på helgonen. Gott så - även om ikonernas kvalitet ibland lämnar mycket kvar att önska... Har förgäves sökt på nätet efter en artikel som Kyrkans tidning hade för något år sedan om bristen på kvalitet hos ikoner som skänks till kyrkor - men den finns tyvärr inte utlagd.
Ikonen är inte i första hand en målning, utan den är tänkt att leda oss till personen den avbildar - likt en internetuppkoppling till himlen, en personsökare.
Ikonernas uppgift är inte minst att förnya oss genom vår bön - genom att de "se" rakt igenom oss när vi "speglar oss" i dem. Det krävs mod för att möta en ikons blick!
Kristusikoner är ofta både milda och stränga på samma gång. Och det lilla Jesusbarnet skildras inte som ett barn i proportionerna - utan som en liten vuxen. Han är vis redan som barn. Han ser oss helt och hållet - som Gud och människa. Det är en tröst i tider av motgång att vila blicken på en sådan ikon, och en maning till omvändelse i tider av andlig ljumhet. Det är riskabelt att se in i ikonögon, som sagt! Man vet aldrig hur det kan sluta... Men slutet är alltid gott, ur ett himmelskt perspektiv.
En ikon jag tycker mycket om föreställer en ung man som vilar i paradiset, omgiven av allehanda djur och växter. Den är så rofylld och vacker. Jag minns inte om det är Jesus eller om det är mer symboliskt - andligt tolkat - som det preexistenta Ordet. Någon som vet vilken ikon jag tänker på och som minns?
Jag tänker inte göra detta till en lång ikonteologisk utläggning, utan hänvisar till dessa korta artiklar för lite mer fördjupning. Förmodligen får de en mer djupgående uppföljare så småningom.
Se fler exempel på ikoner här. Kommer även att gå närmare in på konstens (i allmänhet) kyrkoförnyande roll lite senare. Men redan nu kan ni se fler av de sammanlagt över tjugo tolkningar som kommit in om den nymålade symboliska och mångtydiga tavlan nedan. Kom gärna med fler tolkningar!
Den uppmärksamme läsaren har nog också lagt märke till att denna blogg nu har iklätt sig höstfärger och fått nya naturbilder i bildspelet...
De senaste bloggveckorna har varit mycket intressanta ur ekumenisk synvinkel.
I bloggosfären har många möten ägt rum mellan vitt skilda åsikter.
Ibland har debatten varit mycket givande.
Ibland har det gått hett till.
Jag tror att alla inblandade har fått öppnade ögon på ett eller annat sätt. Vi är - trots alla olikheter - syskon i Kristus.
Det tycks vara så att det svåraste (om man har olika uppfattningar om sakfrågor), inte är att mötas mellan samfunden - utan inom dem! Varför är det så svårt för en del att acceptera att andra som tillhör den egna kyrkan tror på annat sätt?
Om någon har förutfattade meningar om någon annan förhindras på en gång en vettig dialog - samtalet övergår snart i pajkastning.
Har funderat lite på vad som gått bra - och vad som gått snett - och kommit fram till följande (fyll gärna på).
Konstruktivt:
* Att ta reda på vad andra verkligen tror - inte vad man tror att de tror
* Att lyssna till andras åsikter - även om de är mycket annorlunda än ens egna
* Att vara beredd att ändra åsikt - om det visar sig vara befogat
* Att försöka behålla tålamodet och svara så vänligt som möjligt - och tolka allt till det bästa
* Att räkna till 10.000 minst - innan man kritiserar en annan kyrka (detta inspirerat av Johan)
Mindre konstruktivt:
* Att tro sig ha precis hela sanningen - så att man anser sig inte ha något att lära av någon annan
* Att förutsätta att man vet allt om "de andra", och placera sina fördomar som ett tjockt och orubbligt raster som skymmer dialogen - och därför inte ens lyssna på vad andra egentligen säger
* Att aggressivt attackera andras åsikter - eller än värre - något de inte ens tror på
* Att övergå från sakfrågor till personangrepp
* Att i sin blogg uppmuntra till nedlåtande kommentarer om andra grupper eller individer
Det finns säkert mer - som sagt, fyll gärna på i kommentarerna!
Som en konsekvens av den spirande bloggekumeniken så har jag nu uppdaterat min blogglänklista, och lagt till även bloggare som har diametralt motsatta åsikter än jag själv. Såväl katoliker som andra... :-)
Må det goda ekumeniska samtalet fortsätta och fördjupas i dessa bloggar! Må Guds Ande leda oss!
Igår kväll sändes en dokumentär om de svårigheter som ett abortbeslut kan innebära. Just precis vad som behövdes för att nyansera debatten. Ett Dokument inifrån i dubbel bemärkelse.
Det var upprörande att se kallsinnigheten - förnekandet - från RFSU att ett sådant beslut skulle innebära starka känslor och stor smärta för många kvinnor. På slutet av dokumentären sades det att de som var mest tveksamma till om det var rätt beslut var de som oftast råkade ut för svåra depressioner etc. Och ingen uppföljning görs från sjukvårdens sida för att fånga upp dem.
Så mycket viktigare då att sätta in åtgärder där de behövs som bäst - i förebyggande syfte - innan något slutgiltigt beslut har tagits. Många liv skulle kunna räddas därigenom - både barns och kvinnors.
Det behövs kanske en ny oberoende instans som tar tag i detta? Eftersom sjukvården verkar tassa på tå omkring det och inte vågar ställa djupare frågor, se under ytan. Och eftersom de religiösa organisationerna tyvärr inte alltid verkar kunna se bortom det svart-vita moraliserandet.
Dagens predikan var något av det bästa jag hört - en sann och djup utläggning av evangeliets kärna om Guds kärlek. Så underbart att få höra det!
Evangeliet handlade om den förlorade sonen. Och predikan gick bl.a. ut på att båda sönerna var lika förlorade. Den äldste i sin bitterhet, den yngste i sina utsvävningar.
Det hela inleddes med en ny version av liknelsen i Bibeln - där det inte slutade lika lyckligt som i originalet - utan där den återvändande sonen inte blir insläppt utan istället ivägskickad vid porten, sedd som död.
Jag undrar om något öga var torrt under utläggningen av texten - som visar på Faderns oerhörda kärlek mer än något annat.
***
Jag kan dock tycka att Gud inte alls är rättvis - för vi får ju inte vad vi förtjänar - utan Gud tar alltid ett steg till för att gå oss till mötes. Och ännu ett. Kanske kan han skymta ytterligare något efterlängtat barn i horisonten om han går ännu ett steg fram...?
Nej, det är inte rättvisans domare vi möter här, utan Fadern som spanar efter vart och ett av sina älskade barn.
Jag funderade också på den äldste sonen - hur Vatikanen efterliknar honom snarare än Fadern.
Tänk så annorlunda Kyrkan skulle se ut om Vatikanen mer var som Fadern - som samlar in de till synes "förlorade" yngsta (särskilt döttrarna) - och tar emot dem med glädje - inte dömer ut dem, fryser ut dem, sparkar ut dem, nekar dem kommunion.
Medan de självrättfärdiga och fördomsfulla och dömande äldre sönerna får massor av "killingar" att festa på, och tilldelas höga titlar och tjusiga "klänningar", guldringar, spetsar och brokad...
Det är ibland lite omvända världen i Katolska kyrkan - jämfört med evangeliet.
För att underlätta samtalsflödet här i bloggen så släpps nu alla inlägg in på en gång - d.v.s. det går att diskutera inläggen och kommentera varandras svar även när jag inte är i närheten av datorn. Ett lyft, som förhoppningsvis ökar debattglädjen!
Jag har hittills haft bloggen inställd på moderering eftersom jag inte ville missa något inlägg. Det vill jag fortfarande inte, förstås, så jag hoppas att jag hittar alla nya kommentarer nu - om ni inte får svar på något ni vill ha svar på så får ni hojta till och hänvisa dit...
Egentligen skulle jag vilja gå över till Wordpress som har många bra funktioner som saknas i Blogger - men jag kan inte ta med sidlayouten dit, inte heller till nya Blogger, eftersom det är min egen design - och rörliga bilder funkar inte där - har redan testat. Alltså blir bloggen kvar här tills vidare...
Men - jag skulle gärna vilja ha in listan med etiketter från nya Blogger här på något sätt - någon som vet hur man kan få in det i en egen mall? Jag har försökt - men inte hittat hela koden än - d.v.s. allt man ska skriva in i html-mallen. Någon som kan hjälpa mig med det?
Liturgisk förnyelse / tillbakagång - eller bådadera?
Vår påve är mycket för det liturgiska. Väldigt mycket. Så mycket att han nu försöker jämka ihop olika liturgiska strömningar som tycks vara ganska så svårförenliga.
Det handlar om den tridentinska liturgin respektive den "nya" liturgin, med rötter i Andra Vatikankonciliet. Påvens nästa drag lär vara: "att dessa ska befrukta varann", enligt Yvonne Maria Werner, som höll ett föredrag om detta nyligen. Resultatet kan bli en liturgi som innehåller utvalda delar av vardera. Men vilka delar?
De regler som omringar den äldre liturgin är minst sagt detaljerade. I den gamla ordningen är det omöjligt att tänka sig flickor som ministrerar, och kvinnor har inte tillträde innanför altarringen. Prästen står bortvänd, som enda representant för det heliga, församlingens ställföreträdare - bara han ensam frambär böner och mässoffer, och allt måste framföras med de exakta böneformuleringarna på latin (allt utom bibelläsningarna är på latin). Allt detta med resultatet att lekfolket passiviseras - de får inte ens dela ut kommunionen. Fastan innan kommunionen är också mycket krävande i gamla ordningen, och festdagarna måste flyttas så de kan firas enligt gamla kalendern.
Detta kan då jämföras med den mer folkliga nya mässan, firad på lokalspråk (svenska, engelska, franska etc), med lekfolkets aktiva deltagande (såväl i ord som i "bänkgymnastik") - denna mässa uttrycker tydligt de heligas gemenskap, inte minst här på jorden, och det allmänna prästadömet. Den liturgiska fastan är där minskad till endast en timme, och lekfolket frambär såväl nattvardsgåvorna, mässoffret (tillsammans med prästen), kollekten, samt läser läsningarna utom evangeliet, och delar ut kommunionen. Kvinnor såväl som män.
Det sakrala och inriktningen på Gud lär, enligt kritikerna av den nya mässan, ha gått förlorat vid förnyelsen, och genom sammanjämkandet skulle detta då kunna införas igen - kanske t.o.m. i form av en "ny" tridentinsk mässa noga översatt till folkspråket.
Men tänka sig - jag upplever faktiskt den vanliga svenska "nya" mässan som väldigt sakral. Så även den, enligt vissa, "utslätade" engelska liturgin. Så hur sakralt kan det egentligen bli? Vad har jag missat? Eller beror inte denna upplevelse snarast på det inre, på gudsnärheten i bönen - och inte på yttre former?
Jag har nu aldrig varit med på en tridentinsk mässa. Mest för att de inte har firats där jag har varit. Jag har alltså inget emot variation mellan olika former - de är just bara yttre former - medan innehållet är det viktiga. Men visst känns det lite främmande att tänka sig att vi skulle gå tillbaka till den gamla liturgin i sin helhet - inte minst till alla restriktionerna omkring den - som verkligen inte hör hemma i vår tid, och som skulle komplicera tillvaron i församlingarna i onödan, och införa en föråldrad syn på lekfolket - inte minst kvinnor.
Men visst skulle man kunna införa vackra saker ur den gamla liturgin i den nya - och tvärtom, och det är inte heller särskilt svårt att tänka sig en kompromiss av kalenderreformen - för har en del festdagar flyttats på ett sätt som förvirrar, så visst, flytta tillbaka dem - bara vi inte får två olika kalendrar! Det är illa nog att de har det i den ortodoxa kyrkan!
Men inte vill vi tillbaka till en tid i historien där majoriteten av gudsfolket i praktiken inte egentligen räknades - eftersom fokus i så hög grad hamnade på prästen. Att prästen vänder sig bort från församlingen blir ytterligare ett distanserande. Lekfolket behövs inte längre då.... Prästen kan stå där ensam och helig utan oss. Dessutom skyms altaret, som är det som bör vara i mitten av församlingen - centrum för uppmärksamheten, ifall prästen står framför det.
Detta med versus populum - alltså prästens inriktning mot folket - som genomfördes snabbt, "över en natt", utan att det finns några föreskrifter om det, och som vissa är så emot - som om det vore det allra viktigaste - har en mycket enkel lösning:
Om prästen vänder sig inåt mot Gud så spelar det ingen roll om riktningen är versus populum eller tvärtom. Jag inflikade detta under samtalet efter föredraget och fick då frågan från någon ifall jag menar att prästen ska vända sig "ut och in". - Ja - om det är nödvändigt att han omvänder sig! - kom det blixtsnabbt till mig...
Man får inte fastna så vid detaljer - det är den stora faran för dem som intresserar sig mycket för detta. Då hamnar man till slut oerhört långt från Jesus och evangeliet...!
Jag minns än hur det retade mig under min ungdomstid i svenska kyrkan, att inte kunna se vad prästen egentligen höll på med långt där framme - i de övertagna katolska kyrkorna som hade altaret mot väggen.
Jag vill då se vad som händer på altaret! Jag vill vara delaktig i mässan så långt det är möjligt!
Om det är andligt djup som en del saknar i den nya mässan så beror det nog som sagt inte på själva mässans utformning, utan på att något saknas inuti dem som saknar det. Gud är inte beroende av yttre former för att möta oss... Vi behöver bara öppna oss för Guds närvaro... I mässan såväl som annars.
Det känns inte precis som en slump att den gamla ordningens mer utbredda firande återinförs just idag, på Korsets upphöjelse... För hur ska de tu kunna bli ett på ett bra sätt? Nåväl, för Gud är ju allt möjligt...
Jag slutar här, med detta redan ganska så långa inlägg. Välkommen att kommentera det! Vad tänker du om detta? Hur skulle du vilja att mässan gestaltas? Vad anser du om den gamla ordningen - respektive den nya?
Fick denna nyhet idag om biskopar i England och Wales som protesterar mot nya lagar som är tänkta att förhindra diskriminering.
"Leaders of the Roman Catholic Church have accused the Government of using new equality laws to force them to ordain transsexuals as priests or allow them to become nuns.
The bishops of England and Wales said that proposals to ban “indirect discrimination” against people who have had gender reassignment operations would take away their right to check baptismal and confirmation certificates which would show if candidates for the priesthood, religious life or marriage had a hidden past. "
Läs hela artikeln här.
Man kan undra när lagar också införs mot diskriminering p.g.a. (kvinnligt) kön - som berör minst 50% av katolikerna, förmodligen fler.
Här är ännu en artikel om detta. Många fler finns om man googlar, t.ex. på "Father Jean-Pierre Mastropietro" eller på "Army of Mary".
Denna bild av Maria har spridits även i Sverige - t.o.m. i min församling - för ett par år sedan. Jag tyckte redan då att den var ganska konstig. Där står Maria i eget majestät, utan Jesus (om än med en duva ovanför sig, som väl ska symbolisera den helige Ande), omringad av en massa får.
Det är nu värre än så - grundarinnan, Marie-Paul Giguere, anser sig själv vara en inkarnation av Jungfru Maria. Och rörelsen ser Maria som den fjärde personen i gudomen. Man menar också att katolska kyrkan ännu inte är redo för denna lära. Den analysen är alldeles riktig - något mer magstarkt får man nog leta efter bland fromma rörelser!
Detta kanske dessutom kan förklara just de missuppfattningar som en del protestanter har om Maria. D.v.s. om de har stött på denna bild och anhängare till gruppen som propagerat för detta...
Det märkligaste i sammanhanget är att rörelsen trots allt var godkänd av Kyrkan under ganska så många år - och att man även intill det yttersta har försökt acceptera dem från officiellt håll.
Jag vill minnas att denna grupp hörde till de ivrigaste förespråkarna för införandet av nya Mariadogmer - Maria som mediatrix och corredemptrix. Det stod en bön om det på baksidan av bilden. Det verkar som att det är fyra svarta får på bilden också. Undrar vilka de ska symbolisera?
Ska se om jag kan hitta bilden - i så fall uppdaterar jag här imorgon.
Kyrkans tidning skriver idag om det kyrkliga bloggfenomenet - dock utan att nämna den spirande bloggekumeniken... Men jag har tipsat dem om detta, så kanske det blir en uppföljare...?
Där finns också en angelägen insändare av Mikael Pålsson apropå påvens skrivelse häromsistens, där andra kyrkor än den katolska skuffades undan i marginalerna: "”Bara katolska kyrkans lära duger” var rubriken på en notis i Kyrkans Tidning 29–30/07. Vatikanens troskongregation har fastslagit att det endast är den katolska kyrkan och de orientaliska kyrkorna (som behållit den så kallade ”apostoliska successionen”) som kan kalla sig kyrkor."
Tyvärr finns inte hela insändaren tillgänglig för ickeprenumeranter. Förhoppningsvis kommer ett klargörande svar från officiellt katolskt håll. För detta är ju inte riktigt vad som menades, vilket bl.a. förklarades inledningsvis på AKF's kyrkodagar.
Dessa förespråkas ytterst gärna av katolska kyrkan, och tycks då gälla så gott som överallt - utom just inom katolska kyrkan - där Vatikanska restriktioner effektivt hindrar dem.
Inte minst för kvinnor med en kallelse till kyrklig tjänst.
Funderade över detta igår när jag lyssnade på ett antal ekumeniska föredrag i S:ta Eugenias katolska kyrka i Stockholm, apropå ett nytt flyktingdokument från SKR som vill främja just de mänskliga rättigheterna. Där fanns debattdeltagare från flera sambfund, bl.a. svenska kyrkans ärkebiskop, en ortodox biskopsvikarie, och en kvinnlig pastor från Baptistförbundet - som satt bredvid den katolske biskopen!!
Hur uppenbar måste diskrimineringen bli för att de som är förblindade ska få synen tillbaka?
Funderade också över bättre lösningar av flyktingsituationen. Som det är idag är det bara en liten elit som kan ta sig till ett annat (väst-)land som flykting. Att smugglas kan kosta uppåt en halv miljon om man vill ha familjen med sig - dessutom är det illegalt. Men det är enda sättet.
En lösning, som jag inspirerades till igår, skulle kunna vara att inrätta internationella asylkontor i alla de länder som många flyr ifrån. Bevakade av FN. Dit kunde alla som är livrädda för att vara kvar i sitt land ta sig utan stora omkostnader - om behövligt med hjälp av FN-eskort. Varje enskilt fall kunde också prövas på det lokala asylkontoret, av oberoende jurister från olika länder, som är experter på flyktingfrågor. Därifrån kunde sedan alla behövande få hjälp att ta sig till ett annat land legalt, och söka asyl där - vilket borde beviljas utan långa procedurer eftersom det redan prövats och godkänts en gång av en oberoende instans.
Finns det då inga faror, t.ex. angående rättssäkerheten med ett sådant system? Såvitt jag kan se är de inte större än i de system vi har idag, som dessutom bara en liten minoritet - illegalt - kan utnyttja. Ett sätt att minimera riskerna i prövningen är att alla beslut kontrolleras av en annan oberoende instans.
Blir detta inte en administrativ jätteapparat? - kan man då fråga sig. Inte nödvändigtvis - eftersom en del resurser frigörs där de i nuläget är insatta, och ytterligare kan rekryteras. Det blir snarare en effektivisering av resurserna.
Man kan också fråga sig vad FN bör prioritera. Själv kan jag tycka att denna flyktinghjälp vore viktigare än att skicka ännu fler soldater in i krigsdrabbade länder.
Naturligtvis bör det hela också kombineras med ökade fredsbevarande insatser (utan stridsdeltagande), och införande av sann demokrati där den ännu inte finns... Så att allt färre behöver fly.
Även internationella volontärorganisationer (NGO) som har stor erfarenhet av flyktingarbete kan kopplas in.
(Går)dagens fråga i Dagen handlade för övrigt, apropå ekumeniken ovan, om katolska mässbesök. Det pågår en ganska belysande kommentardebatt i anslutning till det, som påminner om vad vi sett i bloggvärlden på sistone. M.a.o. finns det ännu en hel del missförstånd kvar om vad katoliker tror respektive INTE tror - som behöver redas ut... Fortsätt gärna samtalen i de trådar nedan i bloggen där detta påbörjats.
Här är, som sagt, ett smakprov från utställningen som avslutades idag.
Jag roade mig med att fråga några av besökarna hur de tolkade tavlan.
Medan jag målade den såg jag själv tre tänkbara tolkningar...
Har hittills samlat in 12 olika tolkningar. Några flyter delvis ihop, eller är inspirerade av varann. Men ändå.
Det var jättespännande att höra så många olika teorier!
Detta får mig att tro att tavlan kan tolkas på ännu fler sätt, så jag tänkte inte ge någon tolkning här (åtminstone inte till att börja med) - utan lämna ordet fritt.
Så vad ser DU i tavlan? Vad föreställer den? Vilka är personerna? Kan den föreställa något annat? Ytterligare tankar?
Ser fram emot intressanta reflektioner!
***
Uppdatering:
Medan ni funderar över olika tolkningar så lyssnar jag bara utan att kommentera - ifall ni undrar...
Det är nu snart uppe i 20 tolkningar! Kommer att lägga in några av dem jag fick under utställningen senare - för att visa det breda spektrat.
Jag har lagt in fler och bättre foton av tavlan HÄR.
Ett nytt kanadensiskt lektionarium (med söndagens mässtexter), där man medvetet har använt ett inklusivt språk, har just godkänts av Vatikanen. Det tas i bruk nästa år.
Ett litet steg framåt för det katolska Kanada, som förhoppningsvis får fler efterföljare i andra länder!
Döden tänkte jag mig inte så - samt numismatisk blänkare
Det tycks vara så att vissa ackord eller grundteman i livet ibland återkommer mer frekvent.
Just nu tycks jag möta påminnelser om döden precis överallt.
En nära släkting ringde för någon dag sedan och berättade att hon nu inte har långt kvar. Sorgligt, förstås, men samtidigt en oundviklig del av livet....
Det hon berättade fick mig också att undra hur vården egentligen fungerar i vårt land. Hon får helt klart inte den hjälp hon borde få. Hon sändes hem från sjukhuset fast hon inte längre klarar sig själv. 82 år gammal. På sjukhuset fanns det minst fyra lediga sängar i varje rum hon tittade in i. Så "platsbrist" var nog bara ett svepskäl. Men egentligen borde hon få komma till ett vårdhem, där hon hela tiden har folk omkring sig, och där hon kan få smärtlindring och annan medicinsk hjälp. Men de lär vara fullbelagda.
Man känner sig så hjälplös - särskilt som jag bor flera hundra mil ifrån henne...
Dagen efter att ha fått de sorgliga nyheterna hamnade jag oplanerat på en utställning där det finns mumier. Makabert, tycker jag, att man visar upp döda människor i glasmontrar! Själva "lådorna" (vad är det nu de kallas?), är ju fina, otroliga konsthantverk - men kropparna borde föras tillbaka till de länder de togs ifrån och begravas igen! Om inte i originalen så åtminstone i kopior av "lådorna".
En av "lådorna" hade tillhört en prästinna som levde flera hundra år före Kristus. Fascinerande. Den stod upp, var reslig, och mycket vackert dekorerad. Och hon såg sympatisk ut - ifall det nu var porträttlikt (vilket mumieporträtt lär vara). Det var bara det att i hennes kista hade man inte hittat hennes kropp - utan mumien av en liten man! Hur bytet har gått till och varför det ägt rum är en gåta. Var finns hennes kropp nu? Varför lade man någon annan där istället? Varför en man?
På utställningen fanns också massor av mynt från mynttillverkningens början fram till våra dagar. I början var det vanligt med djurbilder - delfiner, fåglar, lejon. Senare blev det härskarporträtt - både män och kvinnor. Många av de allra äldsta mynten var rejäla klumpar - sedan blev de mindre - en del så små att de var tänkta att förvaras i munnen. Särskilt intressant var det att se mynt från Jesu tid - man kunde riktigt se bibelberättelsen framför sig om myntet som hittades i en fisk, som min numismatiske bloggranne Johan skrev om för någon dag sedan (hittar just nu inte i vilket inlägg det var, men länkar till det när jag återfinner det)!
Efter att ha sett mumierna hamnade jag på en konsert - som jag lämnade efter tio minuter då de började sjunga dödshymner. Det blev lite för mycket död på en gång, kändes det som.
Men ibland kommer man helt enkelt inte undan. I morse när jag kollade mailen fanns där info om fångar som är dömda att avrättas i USA - samt ett konkret sätt att protestera mot dödsstraffet i sig, genom att vädja för dessa - vilket jag har gjort. Vill ni också sända (färdigformulerade) brev till dem som bestämmer över liv och död i USA, så kan ni göra det på denna webbsida - till höger på sidan finns länkar för varje fånge. Det är bara att klicka på länkarna och sedan fylla i namn och adress, och så skicka iväg petitionen.
Nu hoppas jag på en LIV-givande söndagsmässa. Ska därefter plocka ner en konstutställning jag haft sen igår - även den sprudlar av liv, en del av det har ni som läst min blogg ett tag redan sett, men en del är nytt, när jag får hem allt får ni se ett smakprov.
***
Uppdatering.
I mässans två första läsningar talades det om döden. Och i evangeliet var budskapet att vi ska "hata" våra släktingar (d.v.s. i meningen; sätta Gud främst - det står ju på annat håll om att hedra sin fader och moder...). Snacka om lönlös "flykt"! Men mässan var fin - och just LIV-givande. En blodtransfusion - i bokstavlig mening...
Detta inlägg ska inte handla om element eller radiatorer...
Nej, jag tänker på det mystika elementet i den kristna tron, i bön, liturgi och lära.
Den ekumeniska bloggdebatten som på sistone har tagit farit här och i ett antal andra bloggar, har snuddat vid detta fenomen.
Frikyrkliga/evangelikala tycks ofta tolka detta på ett sätt som det inte är menat. Som något "mysko". När det snarare handlar om direktkontakt med den levande Guden.
I mystiken liksom i karismatiken.
Om ordet inte får liv i en människa har det inte utfört sitt avsedda verk. Om tron stannar i intellektet är den inte fullständig.
Katolska kyrkan har gett upphov till många mystiker, bl.a. Teresa av Avila och Johannes av Korset. Och karismatiken florerar inte minst i frikyrkor - såväl som i svenska kyrkans oas-rörelse.
Detta är något av essensen i den kristna tron, och kan alltså inte tas bort. Det vore att klippa av "telefonledningen" till Gud s.a.s., och gå över enbart till snigelpost - brevkontakt.
Den som har deltagit i en katolsk mässa (eller en karismatisk samling) med ett öppet sinne går nog inte opåverkad därifrån - oberörd av Gud...
Det gäller just bara att vara öppen - när Gud "träffar" en människa påtagligt kan nog en hel del förutfattade meningar blekna bort.
Igår tog jag en liten kvällspromenad dit igen - och resultatet blev ett par bra foton - och en del mindre bra - återkommer kanske med sådana sedan någon gång, i ett inlägg om misslyckade djurbilder...
Tyvärr har jag raderat många av "de bästa av de sämsta" så att säga.
Här är i alla fall ett par bilder som jag tycker blev lyckade.
Obs - det kanske kan vara bra att ibland påpeka att jag har copyright på alla mina bilder - och texter - i bloggen, så hör av dig om du vill använda bilderna i något sammanhang!
D.v.s. de otroligt intrikat detaljerade föreskrifterna och millimeterutläggningarna av teologin - i alla möjliga skepnader. Som tyvärr ofta motsäger varann.
Dessa system som har byggts upp som en reaktion mot något annat - mot andra kristna - mot samhället, mot - you name it!
Det har blivit ett skarpladdat vapen att hävda att man innehar "hela sanningen". Klart att ingen frivilligt vill lägga ner detta effektiva vapen och stå där utan försvar för de främmande och kanske skrämmande tankarna hos "de andra". Men ska det bli vapenvila och fred i Kyrkan så måste man sänka sanningsvapnen mot marken... För gott.
För sanningen beror ju inte av om vi försvarar den med näbbar och klor. Den står fast ändå! Och vill man finna den i allt högre grad måste man fortsätta att söka, knacka och bulta på "dörren". Till slut får man svar. Kanske inte alltid det svar man tänkt sig.
Vad betyder det för den personliga tron vilken del av Kyrkan jag är med i?
Formas jag (och du) - på gott och ont - till något som kanske bara delvis är vad Gud har tänkt sig - p.g.a. hur min (din) kyrka ser ut?
Hindrar reglerna, definitionerna och staketavgränsningarna paradoxalt nog Gud från att verka fritt?
Hindrar de oss - i någon mån - från att se riktigt klart? Genom att de fyller oss med riktlinjer som ibland nästan tycks vara viktigare än evangeliet - och samtidigt med förutfattade åsikter om "de andra". Fördomar som hålls vid liv.
Jag undrar vad ni - från alla möjliga kyrkliga håll - säger om detta....?
Där finns det inte bara mammutliknande urtidskor och deras söta kalvar (lyckades fånga de senare nu till sist, två på en gång på samma bild dessutom)...
Där finns också humoristiska getter - som rusade fram, alla på en gång - denna bildserie nedan togs inom loppet av några sekunder - först var där en, sedan två och så tre om ni tittar noga - de klämde in sina huvuden mellan staketet, tätt ihop - i väntan på något gott antagligen - som jag tyvärr inte hade med mig. Vad äter getter - annat än gräs?
Hmmm...eller är det rentav får? De låter som får, men ser ut som getter. Någon annan som var ute på promenad frågade mig också vilket det var. Gutefår? Skulle jag nog tippa på. Någon av er som vet mer bestämt?
Här en eftersläntrare som hela tiden bräkte först och högst av dem alla...
Och här är en som tydligt visar att gräset är grönare på andra sidan staketet...
Det finns också ett antal hästar i trakten - många av dem ser ganska så skraja ut när man passerar, de gnäggar också till varann mellan hagarna. Bara den här stack nyfiket fram sin godmodiga mule igår (ett par till brukar vara sällskapliga, men har inte haft kameran med mig när jag hälsat på dem - en annan gång kanske) - så den får också pryda bloggen.
Som ni kanske minns så skrev jag för några dagar sedan här om det snabbt växande problemet med att pantburkar i hög grad inte lämnas in, utan blir liggande kvar i naturen - t.o.m. i naturreservat!
Min bloggranne Johan föreslog bl.a. en bloggaktion om detta. Vilket jag tycker är en mycket bra idé.
Jag kommer dessutom att kontakta berörda politiker och andra i beslutsfattande myndigheter och föreslå en chockhöjning av panten till en storlek som kan tänkas få önskad effekt. 2-5 kr/burk borde fungera.
Dessutom vore det önskvärt med ett införande av pant även för burkar som eldats, knycklats ihop eller plattats till eller förstörts på annat sätt, och som ingen i dagsläget tycks bry sig om att plocka upp.
Det här borde också debatteras om i tidningar runt om i landet! För problemet tycks vara utbrett.
Så härmed uppmanar jag alla er som läser om detta att göra vad ni vill och kan - åtminstone att skriva några rader om det i era bloggar och hänvisa hit, samt skriva en kommentar i detta inlägg - för politikerna kommer att läsa det, och får då veta vad vi tycker.
Tillsammans kan vi i bloggosfären påverka och göra åtminstone en liten insats för att skona naturen!!!
P.S. Bilden är hämtad härifrån - som ett exempel på vad man kan göra med sina burkar om man nu inte orkar ta dem tillbaka till affären, men vill göra något roligt av dem. Bygg en (miljövänlig) modellbil! Den kan ju som helhet sedan lämnas in till återvinning (om man tröttnar på den)...
Detta är en mycket intressant tradition som fanns i den tidiga Kyrkan - bl.a. skriver en del kyrkofäder om Maria som präst.
En vers ur Hebreerbrevet om översteprästen har också tillämpats på henne - inte minst inför införandet av dogmen om hennes obefläckade avlelse på 1800-talet; för att föda Jesus ser katolska kyrkan det som att hon måste vara helt ren - som en offerpräst.
Även prästcelibatet (den sakraliserade synen på prästämbetet), hela katolska kyrkans mångfacetterade syn på Maria, det bildspråk som ofta används om henne i böner och litanior, och t.o.m. embryona till nya dogmer om henne (som medfrälserska och återlöserska och medlarinna) kan kopplas till synen på henne som jungfrulig präst - som delade en översteprästerlig tjänst tillsammans med sin son (om än formellt lika "ovigd" som han), och som därför är alla prästers förebild.
Det finns många intressanta citat och böner i Kyrkans tradition som visar på detta. Man ser i henne all nåd - även alla andliga gåvor som är givna till prästen.
Det hela blir med ens plötsligt begripligt - dimmorna kring Maria skingras.
Samtidigt som denna långvariga folkliga och utbredda tradition kvävdes av Kyrkan i början av 1900-talet, så uppstod rörelser för återinförande av kvinnliga ämbeten - bl.a. prästämbetet. Intressant sammanträffande! Kvävdes detta för att man på katolskt håll anade den annalkande "faran" genom att de protestantiska kyrkorna tog upp detta - eller uppstod rörelserna (även bland katoliker) genom det vakuum som väcktes?
Detta med Maria som präst borde studeras närmare och lyftas fram igen! Därmed inte sagt att några nya dogmer bör utvecklas utan hela Kyrkans enighet om detta.
Men detta har bl.a. betydelse för katolska kvinnors möjlighet att bli präster. Då Maria i vår del av Kyrkan sågs som präst - under nästan 2000 år - så kan inte det faktum att någon är kvinna föras fram som ett hinder idag - så som det tyvärr görs! Och eftersom hon sågs som en sakramental präst (vilket är viktigt i den katolska ämbetssynen) så kan kvinnor inte stängas ute från sakramentens förvaltande!
Jag kommer att skriva mer om detta i ett annat sammanhang, så jag hänvisar er just nu bara till följande webbsidor om detta - den senare länken visar ett bildgalleri:
