Igår inleddes serien "Jonas och Musses religion" som alltså handlar just om detta - två personer antar utmaningen att bygga upp en ny religion med en lite ovanlig procedur - från sökande av statsbidrag (!) till ett utmynnande ett antal veckor senare i en egen "ceremoni".
Vad jag då blir nyfiken på är varför man väljer att "starta eget".
Saknar de som grundar egna religioner något väsentligt i de redan existerande religionerna? Vill man försöka fylla ett inre tomrum som religionerna inte tycks nå, eller i vart fall inte längre förmedlar på ett sätt som så värst många av vår tids människor kan förstå eller ta till sig? Missar religionerna målet?
En "motsatstrend" är för övrigt också intressant att peka på i sammanhanget - att antalet unga "traditionellt troende" ökar stadigt - kristna och muslimer inte minst - nedgången har tydligt vänt.
Men de befintliga religionerna når bevisligen inte alla. Trots att det väl finns ett inre rum mottagligt för helighet inom alla...? Jag har tidigare i bloggen samtalat med Jan Thurin bl.a. om detta - och det blev en spännande dialog om andlighet och vetenskap som ett tag senare fortsatte vidare till frågan om egots "död" som jag hänvisar till igen eftersom det på något sätt anknyter till ämnet här.
Är religionens syfte andligt självförverkligande eller andlig "död och uppståndelse"?
Har individualismen nu gått så långt att nästan var och en skulle behöva en alldeles egen religion? Vill man finna svar på livets frågor, och uttrycka dem - på sitt eget unika sätt? Har religionerna blivit för trånga för att fullt ut kännande och tänkande människor ska få plats i systemen? Finns religionerna för människornas skull eller tvärtom? Var finns Gud i det hela?
Vågar man möta den levande Guden, med allt vad det kan innebära - eller känns det tryggare att göra sig en egen gud som man inte upprörs av på något sätt - som inte utmanar den egna bekvämligheten?
Grundade förresten Jesus en religion? Var det hans avsikt? Ville han inte visa på sanningen helt enkelt? Han pekade på sig själv som Guds Son - som Sanningen personifierad, han ville dra människor till Gud, göra dem Levande, ge dem evigt liv. Men har man inte sedan missförstått en del av det han sa? Man utvecklade med tiden alla dessa intrikata lärosystem, som ironiskt nog också har bidragit till att skymma Gud och förkrympa människor... Det kan väl ändå inte ha varit meningen? "Bokstaven dödar - men Anden ger liv..." (Missförstå mig nu inte, visst behövs en grundläggande lära som vilar stadigt på sanningen så långt man kan urskilja den - i kristendomen såväl som i andra religioner - men är alla regler som definierats i anslutning till den alldeles omistliga...?)
I programmet verkar det hela röra sig om ett tekniskt och abstrakt förfarande. Den nya religionen uppstår inte ur ett sanningssökande - utan den konstrueras och definieras närmast "demokratiskt" och ganska så nyckfullt: "-Ska vi ha en gud eller inte?" - Nej, kommer de båda religionsgrundarna strax fram till. -Ska vi ha en kyrka eller ett tempel? -Ska vi ha något särskilt tecken? -Ska vi inkludera liv efter döden? Där blev det mer knepigt...
Det frapperande var just att det de vill åstadkomma inte vilar på något som helst sanningsanspråk - vilket ju är utmärkande för de befintliga religionerna. De har uppstått ur sanningssökande och de hävdar att de har funnit sanningen och ser det därefter som sin mission att upplysa andra om detta.
Frågorna i programmet stannar på ytan, blir inte existentiella på riktigt (åtminstone inte i det lilla jag snappade upp av det - får erkänna att jag inte var särskilt koncentrerad). Denna existentiella dimension är ju annars också något som utmärker alla genuina religioner.
Är detta då bara ett slags ploj-tv-religion? Med ett efterhärmande av de yttre religionstecknen, ihopplockade till ett personligt litet utvalt smörgåsbord. Och varför i så fall?
För att visa att det minsann går att få ihop något som på ytan liknar en religion, och som på insidan kanske kan förlänga egot med ytterligare några centimeter? D.v.s. raka motsatsen till de befintliga religionernas ursprung och vad de vill åstadkomma...
Har förresten inte tv i sig närmast något religiöst över sig - det tycks ha blivit det moderna husaltaret i många hem....? Inte minst då det sänds sport.... Då är det näst intill hädelse att störa det heliga momentet.
Nåväl - jag undrar alltså (bland de många frågor som tog form här): varför startar man en egen religion?
Det går bra att svara på det under denna rubrik där jag har uppdaterat min uppfattning om första programmet om Jonas och Musse.
D.v.s. de otroligt intrikat detaljerade föreskrifterna och millimeterutläggningarna av teologin - i alla möjliga skepnader. Som tyvärr ofta motsäger varann.
Dessa system som har byggts upp som en reaktion mot något annat - mot andra kristna - mot samhället, mot - you name it!
Det har blivit ett skarpladdat vapen att hävda att man innehar "hela sanningen". Klart att ingen frivilligt vill lägga ner detta effektiva vapen och stå där utan försvar för de främmande och kanske skrämmande tankarna hos "de andra". Men ska det bli vapenvila och fred i Kyrkan så måste man sänka sanningsvapnen mot marken... För gott.
För sanningen beror ju inte av om vi försvarar den med näbbar och klor. Den står fast ändå! Och vill man finna den i allt högre grad måste man fortsätta att söka, knacka och bulta på "dörren". Till slut får man svar. Kanske inte alltid det svar man tänkt sig.
Vad betyder det för den personliga tron vilken del av Kyrkan jag är med i?
Formas jag (och du) - på gott och ont - till något som kanske bara delvis är vad Gud har tänkt sig - p.g.a. hur min (din) kyrka ser ut?
Hindrar reglerna, definitionerna och staketavgränsningarna paradoxalt nog Gud från att verka fritt?
Hindrar de oss - i någon mån - från att se riktigt klart? Genom att de fyller oss med riktlinjer som ibland nästan tycks vara viktigare än evangeliet - och samtidigt med förutfattade åsikter om "de andra". Fördomar som hålls vid liv.
Jag undrar vad ni - från alla möjliga kyrkliga håll - säger om detta....?
Just nu leder många vägar som råkar korsa min stig till det ortodoxa och ikonerna - inte bara i bloggosfären (t.ex. Johans blogg där jag väntar på att få läsa om besöket på ortodoxa muséet i Kuopio idag), utan också i vardagliga händelser.
Igår kväll hamnade jag helt oplanerat på en grekisk restaurang. Tog därefter en promenad där en massa andra grekiska ställen dök upp - flera andra restauranger, ett grekiskt kulturhus m.m. Även en italiensk restaurang som jag passerade serverade av någon anledning inte bara italienska rätter - utan också "souvlaki".
Igår morse började jag läsa om en bok som jag inte tog mig igenom första gången. Boken heter just "Början" och är skriven av ortodoxen Tito Colliander. Där jag öppnade den i morse handlade det om, ja, just det, Grekland - och ikoner.
Huvudpersonen i boken träffar en konstnär i ett grekiskt kloster, en ung man som har snöat in på att konst - och allt annat - är lögn. Detta för att avsikten är att avbilda verkligheten - men det kan aldrig lyckas. Det blir alltid bara stillbilder - medan verkligheten är rörlig, föränderlig. T.o.m. orden, språken, ser han som falska, eftersom ord betyder olika saker vid olika tider, och för olika personer.
Därför är bara tystnaden verkligt sann. Den ursprungliga tystnad som fanns före världens skapelse, och som inleder och avslutar varje dag i klostrens böner.
På samma sätt är ikonerna sanna, kommer han till slut fram till. För att de inte avbildar en historisk händelse, utan verkligen är de symboler som de utger sig för att vara. De ger inte sken av att vara autentiska avbildningar - och just därför avbildar de på ett bättre sätt än vanlig konst något av det osynliga.
