Om skillnaden mellan en vanlig konstnär och en ikonmålare försökte jag skriva i en annan blogg (men inlägget raderades av misstag av blogginnehavaren, och sedan kunde jag inte komma ihåg vad jag skrivit).
I morse läste jag en formulering i Collianders bok, som påminner om vad jag skrev då:
"Konstnären, den vanliga, sådan som jag, sträcker sig efter en utvidgning av sig själv. I varje streck han ritar, varje bokstav som han skriver ner, stiger jaget fram. Min hand, min hjärna, min fantasi och förmåga, alltid min, min och min.
Med ikonmålaren är det annorlunda. Han sträcker sig efter en utvidgning inte av sig själv, men av det heliga, gudomliga, det eviga som är utan skugga och perspektiv. Han vill dölja sig själv, hans jag har ett värde enbart som en osynlig och okänd förmedlare. Hans verk talar om det evigt bestående, han själv gömmer sig i tystnad."
Tycker att detta säger något också om det andliga sökandet idag.
En del söker mest bara sig själva, fastnar i sig själva, och plockar ut de bitar som känns tilltalande i religionen, tankarna klibbar fast vid detaljer som flugor på ett flugpapper, blicken fastnar på ytan. Man förstår sig inte på djupet, vill inte riskera att närma sig det, medveten om att det innebär smärtsam förändring - egots död. Detta gäller både dem som kallar sig liberala och dem som kallar sig konservativa. De hamnar lätt i diken på varsin sida av Vägen.
Andra söker Gud, bortom alla tidsbundna och kulturella uttryck, och glömmer allt mer sig själva. Och finner i sitt inre Gud, och i Gud sitt djupaste väsen. Men detta saknar då - paradoxalt nog - egentligen betydelse. För att allt bara ÄR - och varandet är fascinerande nog.
Samma skillnad finns där - fast på ett djupare plan - som den mellan konstnären och ikonmålaren.
Men även konstnären kan, tror jag, finna en liknande inställning som ikonmålaren - så att konsten kan avspegla något av det gudomliga.
Och den som hamnat i ett andligt dike kan ta sig upp på vägen igen.
I ikonmålartraditionen anses det ju viktigt att "gå i lära hos en mästare". Att ödmjukt sätta sig vid en annans fötter, undervisas och så bli en del av den heliga traditionen, just för att ikonen, den heliga bilden, inte är ett individuellt uttryck som manifesterar eller uttrycker den enskilde ikonmålarens intentioner utan är ett resultat av bön och meditation.Ingen signering - alllt till Guds större ära.
Hur ser du på det?
I öst är man mycket noga med just denna aspekt medan man här i vårt land kan se att varenda liten församling med självaktning sysslar med ikonmåleri och att kurser finns att tillgå på vart och vartannat studieförbund, inte nödvändigtvis - eller ens särskilt ofta - av någon med en egen tro men som gillar bilderna.
Jag känner en äldre erfaren ikonmålare som i det närmaste gråter när han ser reportage om dessa som han kallar "studiecirkelsikonerna", helt frikopplade från sitt sammanhang och sin tradition. Han menar i sina dystraste stunder att ikonmåleriet har blivit lika inne och hypat som zen-inspirerad poweryoga på friskis och svettis. New Age- geschäft.
Vad anser du?
Collianders underbara böcker säger ju också en hel del som tar avstånd från gottköpsandlighet och religiös individualism.
Är inte säker på vart du syftar i din diskussion om borttagandet av det mänskaliga egot men resonemanget liknar väldigt mycket det som Wilfrid Stinissen gör väldigt ofta i sin bok Idag är Guds dag. Man skall komma förbi sitt ego och nå Gud i sitt inre. Detta är målet med tillvaron.
Jag funderar på hur detta i praktiken skall gå till och blir också orolig för möjligheten att där måste vara en ideologisk motsättning mellan den Västerländska Civilisationen och Katolicismen.
Tror du Br. Wilfrid menar att detta med egots avlägsnande endast gäller munkar och präster? Det blir lättare för mig att förstå det i så fall.
Frågade Jämtlandstösen, en bloggande präst i Svenska Kyrkan, om kompetitivitet som ju bör ha med egot att göra. De verkar mer toleranta än en representant för den katolska kyrkan.
Du nämnde i förra inlägget att en katolsk präst måste lyda blint för att få sin trygghet. Det är lätt att förstå att detta skulle rimma med ett borttagande av egot. Men vad händer med den fria viljan?
Letar du som känner ett starkt kall för att bli katolsk präst efter komplett styrning? Jag antar att man inte skall blanda ihop pseudogudar och Gud i detta sammanhang.
Vetenskapsmannen måste "publish or perish". Man får då kritik på sitt arbete och färdas fortare mot Gud. Där finns dock alltid en diskussion om kvalitet vs. kvantitet. Det samma gäller väl i viss mån konstnären och även ikonmålaren. Forskningen blir dock mer och mer ett socialt samarbete där individer samlas i kreativa mänskliga miljöer. Hur är det med ikonmålare. Ni kanske inte ens signerar era verk?
Jag håller fullständigt med dig och din ikonmålarvän, och ser med samma sorg på hur ikoner förvanskas i vår tid. Det var en artikel om det för något år sedan i Kyrkans tidning - har just nu ingen länk dit, och vet inte ens om den finns på nätet. Men den var mycket bra.
Ikoner ingår ju i en tradition som är så mycket mer än själva ikonerna - rycker man dem ur sitt sammanhang så förlorar de sin innebörd.
De är inte tavlor. De "målas" ju egentligen inte utan "skrivs".
Ikoner är teologi, och andligt liv, och varje streck är viktigt.
Jag har själv under drygt 10 år nu, letts in i detta, enligt ortodox tradition.
Men det handlar ändå inte främst om tekniken - utan om den andliga dimensionen...
Jag känner br. Wilfrid. Han menar sannolikt INTE bara munkar och präster - och nunnor... :-)
Han riktar sig inte minst till vår tids lekfolk... Det mesta av det han skriver gäller oss alla... Även detta med egots död. Det är centralt i den kristna mystiken - som inte bara är till för ett fåtal, för en liten "elit", utan för många - alla?
Vem var det som skrev något om att framtidens kristna kommer att vara mystiker - alternativt inte finnas. Rahner?
Nåväl, egots död sker genom ett samarbete mellan människa och Gud, och är egentligen ganska så enkelt...om än det kan vara svårt (från ett mänskligt perspektiv).
D.v.s. det handlar om att ge sin vilja till Gud - som vi ju i grunden vill detsamma som - på djupet. Det Gud vill är det bästa för oss. Ska vi då inte välja det? Eller ska vi följa varje liten önskning, varje impuls?
Det handlar mest av allt om överlåtelse - att räcka Gud det ena efter det andra.
För att bli oss själva. Dem Gud har skapat oss till att vara.
De karmelitiska mystikerna - Teresa av Avila och Johannes av Korset inte minst, har skrivit många böcker om detta - men de kan kanske vara svåra att ta till sig om man inte är så van vid det tänkandet och språket, de är också präglade av sin tid. Då är br. Wilfrids böcker en bra inledning till dessa utifrån vår tids tänkande - han förklarar det de säger på ett enklare och mer lättillgängligt språk, och för det rätt in i vår egen vardag. Det är en av hans gåvor.
Ja - det är som du redan anar, en stor motsättning mellan den västerländska civilisationen och katolicismen - ja, med kristen tro överhuvdtaget. De strävar åt olika riktningar.
Självförverkligande vs. självförglömmande.
>Frågade Jämtlandstösen, en bloggande präst i Svenska Kyrkan, om kompetitivitet som ju bör ha med egot att göra.
Vad menar du med kompetitivitet här? Tävlande/konkurrens - i allmänhet? Eller tänkte du på något särskilt?
>Du nämnde i förra inlägget att en katolsk präst måste lyda blint för att få sin trygghet. Det är lätt att förstå att detta skulle rimma med ett borttagande av egot. Men vad händer med den fria viljan?
Den kvävs nog lätt. Och jag menar inte heller att det är något positivt att "lyda blint" (i detta fall Vatikanen). Tankens och själens frihet är viktiga - de är Guds gåvor till oss - att inte använda dem vore vansinne. Men de - det gäller alla sinnesförmögenheter (minne, vilja och förstånd) - behöver renas. Johannes av Korset skriver om detta i sina utläggningar om själens och andens dunkla nätter. Efter en sådan rening kan man - med sin nya - och samtidigt ursprungliga - frihet, lättare välja Gud. Och vad detta innebär kan vara olika för olika individer, och i olika situationer. Att välja Gud innebär också per automatik att alltmer avstå från sitt eget - från egots tyranni - från ytliga önskningar (till skillnad från de djupaste, som delas av Gud).
Detta (nedan) förstod jag inte - vad menar du med styrning? Vill du förtydliga?
>Letar du som känner ett starkt kall för att bli katolsk präst efter komplett styrning? Jag antar att man inte skall blanda ihop pseudogudar och Gud i detta sammanhang.
Intressant, det du skrev om kvalitet vs. kvantitet. Ja, det samma gäller nog konstnären och ikonmålaren - även om de kanske tänker olika? Ikonmålaren kan tänkas inrikta sig mer på det kvalitativa (om denne inte är beroende av ikonmålningen för sin försörjning), och konstnären tvingas i viss mån inrikta sig på kvantitet för att överleva på sin konst.
>Forskningen blir dock mer och mer ett socialt samarbete där individer samlas i kreativa mänskliga miljöer. Hur är det med ikonmålare. Ni kanske inte ens signerar era verk?
Även ikonmålare möts ibland - om än det inte finns så många. Det är speciellt att träffa andra som sysslar med detta... Man delar något på djupet. Men samtliga är nog i viss mån "eremiter". Det är nästan en förutsättning för ikonmålandet. Ett inre eremitage, om än inte ett yttre.
En del ikonmålare signerar, har jag sett - själv signerar jag aldrig några ikoner - känner faktiskt samma motstånd mot att signera annat jag målat, vilket få "vanliga" konstnärer förstår. Men ibland tvingas man ju - inför utställningar o. dyl. så att de vet vem som har målat vad.
Men det känns nästan som en "lögn", för att återvända till konstnären hos Colliander. Jag vet inte hur det är med de flesta andra som målar - men jag brukar inspireras till motiven (vad gäller den mer moderna konsten) - och då känns det fel att sätta en "kråka" på dem. För det är som att de är gjorda i ett nära samarbete med den helige Ande...
Har dock fortfarande problem med egots utsläckande. Är det inte en fråga om att försöka bygga om nervsystemets funktion. Att ta bort jagkänslan? Förstöra självförtroendet? Går detta verkligen?
Jag finner agape ett lättare begrepp att förstå, även om jag inte betraktar det som enkelt.
Orsaken till varför jag frågade om egots utsläckande bara var för munkar, nunnor och präster var att det kanske är så det fungerar, trots allt. Samhället måste ju fungera och gör så bevisligen. Vet inte om du såg en blänkare på min blogg om en artikel i New York Times som handlade om så kallade quasi-religösa. Fick artikeln av min styvmor i USA som var katolik och har blivit det igen. Min far dog nyligen och han hade varit gift tidigare. Den kanske är mer intressant än den verkar för det kan ju vara frågan om en undersökning om hur folk verkligen tänker. Med en sund Gudstro men i övrigt kanske hälsosam respekt hade de katolska quasi-religösa kommit ifatt de protestantiska ditona ekonomiskt (mitt inlägg http://janthurinstankar.blogspot.com/2007/05/quasi-religsa.html, hittar inte artikeln annars skulle jag e-mailat den till dig. Publicerade den inte för det hade blivit fildelning).
Att du konfirmerar mina misstankar om kontroversen är intressant i det perspektivet att jag faktiskt trodde på kristendomen som en av orsakerna till vår civilisations framgång. Hittade ett uttalande från en tysk filosof, Jürgen Habermas, nyligen som stödjer detta (http://janthurinstankar.blogspot.com/2007/06/religion-bde-hot-och-resurs.html). En faktor som bibelns publicering på det inhemska språket korrelerar till exempel med utvecklingen idag. Ryssland fick inte en bibel förrän på artonhundratalet. De råkade ju ut för kommunismen också. Där finns ju förstås andra viktiga faktorer som tillgång till havet och handel i allmänhet, klimat.
Frågan jag ställde till Jämtlandstösen var angående tävling inom idrott som ansågs vara felaktigt av en präst i katolska kyrkan i Göteborg. Han ondgjorde sig över fotbollen utanför murarna på Heden som det heter. Det chockerade mig vid tillfället för allt företagande är ju en inkarnation av barndomens idrott. En kyrka som inte stödjer idrott kommer ju absolut att utvecklas till en andlig elitistisk organisation med tanke på hur populärt idrott är bland de breda massorna.
Angående styrning menade jag bara detta folk pratar om nu för tiden. Indikationer från en så kallad gud eller så kallat systemtänkande. Det måste ha blivit en konkurrerande kraft till kyrkan och kan förmodligen ses som en av orsakerna till sekulariseringsn.
Nej, det tar inte bort jagkänslan, och förstör inte självförtroendet.
Men det omvandlar jaget - så att det inte längre snurrar kring sig självt, som sitt eget centrum, utan kring Gud - om man tänker sig jaget som en "satellit".
Samhället skulle nog fungera betydligt bättre om fler skulle bli lite mindre egocentriska....
Det skulle vara intressant att läsa artikeln (om kvasi-religiösa) - tror du att du kan hitta den igen? Det är svårt att kommentera den utan att ha läst den...
>Att du konfirmerar mina misstankar om kontroversen är intressant i det perspektivet att jag faktiskt trodde på kristendomen som en av orsakerna till vår civilisations framgång.
Ja - där tycks en intressant paradox finnas. Till en början bidrar kristendomens införande ofta till en positiv samhällsutveckling, till ökat välstånd bland allt fler - sen tar sekulära krafter vid och resultatet blir en fiende till många kristna värderingar.
Jag tänker återigen på Collianders bok, där det senaste jag läste (igår) handlade om Gud och Mammon - och hur den senare fullständigt fördärvar ett kloster - utan att någon direkt tycks märka det, annat än konstnären och en "broder Mark" - som inte är munk. Den nyanlände prästen (som framställs som Mammon personifierad) talar sig varm för kommersialiseringen av klostret och kyrkan - som blir närmast till hotell och museum, och där den siste åldrade munken blir en turistattration som får folk att höja kamerorna.
>Frågan jag ställde till Jämtlandstösen var angående tävling inom idrott som ansågs vara felaktigt av en präst i katolska kyrkan i Göteborg. Han ondgjorde sig över fotbollen utanför murarna på Heden som det heter.
Du milde... Mycket ska man behöva höra innan öronen trillar av (eller i detta fall läsa). Nu är åtminstone detta inte någon katolsk lära.... Och det finns många sportfantaster bland katoliker - förmodligen hör även en del av prästerna till den kategorin.
Förresten - kyrkan på Heden kallas med typisk göteborgsk humor för "Hedendômen".
Fyndigt!
Och du har rätt - motverkar man inom kyrkan sådant som idrotten, som ju är en positiv sysselsättning, inte minst för de unga - så stänger man dörrar i onödan. Då återstår till sist just bara "hedendomen" som alternativ för alla dem som möts av oförståelse och förakt från kyrkans håll.
Jag förstår fortfarande inte detta (nedan) - men vill gärna förstå hur du menar - så kan du utveckla det lite mer än så - kanske ge ett exempel så det blir tydligt:
>Angående styrning menade jag bara detta folk pratar om nu för tiden. Indikationer från en så kallad gud eller så kallat systemtänkande. Det måste ha blivit en konkurrerande kraft till kyrkan och kan förmodligen ses som en av orsakerna till sekulariseringsn.
Läste The Interior Castle av Theresa av Avila för ett år sedan. Där talar hon inte om jaget specifikt men man kan ju underförstå dess existens i vad hon kallar själen. Boken går ju ut på att beskriva hur man skall nå ett spirituellt giftemål med Gud. Hur Gud dyker upp i själens center vid den beskrivna formen av kontemplation. "[T]he Lord appears in this center of the soul, not in an imaginative vison but in an intellectual one,..." Hon verkar ha olika lokaler för bildprocessorn och tänkande-processorn vilket verkar modernt.
Hon hävdar alltså att under dessa omständigheter så är jaget på samma ställe exakt som Gud. Hon talar inte om att jaget cirklar, eller spinner, utan det hela verkar vara i stillhet. Br. Wilfrid talar ju i stället om att Gud skall ersätta jaget i vanliga livet. Jag saknar en bra beskrivning av jagets relation till själen. Finns en sådan i andra böcker av ToA? Hennes beskriving av den spirituella funktionen är väldigt intressant och jag har förstått att hon fick sin Doctor of the Church sent, så sent, att moderna kunskaper om densamma kan ha spelat en roll i utmärkelsen.
Orden själviskhet och egocentricitet beskriver ju hur tankar cirklar runt jaget och dess förutsättningar. Jag trodde dock att karmeliterna verkligen försökte utplåna jaget, likt Buddhisterna. Att det rörde sig om något mer fundamentalt än egocentricitet. Jag hade fått för mig att man ersatte jaget med Gud och inte omformade det, men jag förstod inte hur. Vet du om Buddhisterna omformar jaget likaså eller om det där rör sig om ett utplånande? Jag får göra nästa varv på Br. Wilfrids bok med denna förändrade tolkningsmall.
Beträffande "styrningar" och "systemtänkande" så är det någonting jag lärt mig om the hard way. Det slog mig bara när du talade om att behöva lyda blint som präst att du kanske har en lyckosam position med kunskaperna av en präst men där du slipper den blinda lydnaden.
Om jag förstår det rätt så organiserar sig folk i så kallade "system" nuförtiden, kanske från omkring 1969. Många av dessa är organiserade hierakiskt med blind lydnad för den där rösten i huvudet. Varje system har en "chef". Styrningar kommer in där folk omkring en person förutsätter att vederbörande har en chef som retalierar om han inte lyder deras styrningar, dvs levande charader eller via bilder som utförs i omgivningen av en person. Tror personen att det är vederbörandes chef kanske hon lyder "vad dom säger till henne". Denna dans runt en person kan bli rätt trist. Problemet är att folk tror att bara för att de känner igen en röst så är det chefen. Dock går det att kopiera röster och lura folk att det är chefen som talar.
>"[T]he Lord appears in this center of the soul, not in an imaginative vison but in an intellectual one,..." Hon verkar ha olika lokaler för bildprocessorn och tänkande-processorn vilket verkar modernt.
Vet inte om ni menar samma sak. Det Teresa beskriver handlar inte om vanligt seende/tänkande utan om visioner. En intellektuell vision liknar en idé - som dyker upp "från ingenstans". En bildvision kommer i form av en bild för den inre synen.
Andra slags bilder är de symboler för den inre omvandligen som har nämnts här - Teresa, br. Wilfrid och jag har använt olika bilder - och de kan därför verka syfta på olika saker. Men det är alltså bara ett bildspråk - för något som egentligen inte kan beskrivas tillfredsställande med ord, och det ska inte tolkas bokstavligt.
Ja - det är något stilla.
Men Gud "ersätter" inte jaget. Gud - Treenigheten - bor redan i oss - och får fritt spelrum - utan att jaget utplånas. Br. Wilfrid understryker ofta detta med att det finns ett jag och ett du - även efter omvandlingen. Annars finns där ingen möjlighet till relation mellan människa-Gud.
Inom buddhismen ser man det som att jaget uppgår i något större (men man talar ju inte om en Gud inoom buddhismen). Jaget försvinner enligt en sådan syn - vilket är annorlunda än den kristna synen.
>Jag saknar en bra beskrivning av jagets relation till själen. Finns en sådan i andra böcker av ToA?
Jag vet tyvärr inte. Men det verkar som att jaget och själen är i princip detsamma i det hon skriver. Det är väl först i modern tid som psykologin har uppmärksammat jaget (och överjaget m.m.) specifikt? (Jung, Freud etc)
Men även detta är ju bildspråk som försöker beskriva verkligheten, och kanske inte lyckas helt och fullt...?
>Hennes beskriving av den spirituella funktionen är väldigt intressant och jag har förstått att hon fick sin Doctor of the Church sent, så sent, att moderna kunskaper om densamma kan ha spelat en roll i utmärkelsen.
Vad menar du med "den spirituella funktionen" här? Rent allmänt det hon skriver om i sina böcker - eller något specifikt?
Ja, det verkar ha tagit tid för världen att komma till insikt... En annan teori kan ju vara att det var för att hon var kvinna som utnämningen dröjde. Fortfarande finns det bara ett par stycken kvinnliga kyrkolärare - medan det finns väldigt många män.
Det tar som sagt tid för världen - och kyrkan - att komma till insikt...
>Jag trodde dock att karmeliterna verkligen försökte utplåna jaget, likt Buddhisterna.
Nej, så är det alltså inte.
>Att det rörde sig om något mer fundamentalt än egocentricitet.
Det är ju i och för sig ganska fundamentalt...svårt att utplåna.
>Jag hade fått för mig att man ersatte jaget med Gud och inte omformade det, men jag förstod inte hur.
Nej - det är en omvandling - och det är Gud som gör den - men människan måste säga sitt "ja" till det om det ska kunna ske.
>Vet du om Buddhisterna omformar jaget likaså eller om det där rör sig om ett utplånande?
Se ovan.
>Jag får göra nästa varv på Br. Wilfrids bok med denna förändrade tolkningsmall.
Berätta gärna här sen vad du kommer fram till!
>Beträffande "styrningar" och "systemtänkande" så är det någonting jag lärt mig om the hard way. Det slog mig bara när du talade om att behöva lyda blint som präst att du kanske har en lyckosam position med kunskaperna av en präst men där du slipper den blinda lydnaden.
Ja, så har jag själv ofta tänkt. Jag är mycket friare jämfört med dem, är inte bunden av lydnadslöften, kan öppet säga vad som ibland behöver sägas. Och det blir allt tydligare hur jag, på ett osynligt sätt, liksom är präst i allt jag gör - informellt, utan vigning, och utan några hierarkiska murar mellan mig och andra människor - vi är alla på samma nivå - och vår uppgift är att tjäna varandra. Det är i alla fall så jag tror att det är menat att vara...
Det finns som synes många fördelar med detta - men också nackdelar. Detta att inte "fullt ut" få vara präst - fira mässan m.m. är smärtsamt. Det är nog svårt att föstå om man inte själv upplever en kallelse som man inte får följa... Men jag är inte ensam. Det finns många katolska kvinnor i världen som har det likadant.
Och en dag kanske katolska kyrkan inser hur mycket man går miste om - och hur fel man gör genom att neka kvinnor att följa Guds kallelse.... Och att det är därför som kyrkan ser ut som den gör, att den haltar fram - och inte ser vad som skulle kunna hela den.
Det är i alla fall mitt hopp att detta en dag ska förändras - återgå till hur det var under de första århundradena i kyrkans historia. Då har lidandet inte varit förgäves.
Jag är rädd att jag fortfarande inte förstår vad du menar med styrning. Menar du att det är en helt och hållet inbillad ledning - av en icke-existerande chef? Men varför lyder folk denne då? Eller?
Hej
I ikonmålartraditionen anses det ju viktigt att "gå i lära hos en mästare". Att ödmjukt sätta sig vid en annans fötter, undervisas och så bli en del av den heliga traditionen, just för att ikonen, den heliga bilden, inte är ett individuellt uttryck som manifesterar eller uttrycker den enskilde ikonmålarens intentioner utan är ett resultat av bön och meditation.Ingen signering - alllt till Guds större ära.
Hur ser du på det?
I öst är man mycket noga med just denna aspekt medan man här i vårt land kan se att varenda liten församling med självaktning sysslar med ikonmåleri och att kurser finns att tillgå på vart och vartannat studieförbund, inte nödvändigtvis - eller ens särskilt ofta - av någon med en egen tro men som gillar bilderna.
Jag känner en äldre erfaren ikonmålare som i det närmaste gråter när han ser reportage om dessa som han kallar "studiecirkelsikonerna", helt frikopplade från sitt sammanhang och sin tradition. Han menar i sina dystraste stunder att ikonmåleriet har blivit lika inne och hypat som zen-inspirerad poweryoga på friskis och svettis. New Age- geschäft.
Vad anser du?
Collianders underbara böcker säger ju också en hel del som tar avstånd från gottköpsandlighet och religiös individualism.