Om ni undrar varför det är ovanligt tyst i bloggen för tillfället så beror det på att jag använder all befintlig data-tid till att uppdatera min hemsida som jag inte har kunnat göra något på sen i december förra året... Ta gärna en titt redan nu, även om det inte är klart än...
En viss bloggarkatt har nu fått en alldeles egen sida, där han har ett fotoalbum. Det kommer fler bilder i albumet snart, som aldrig tidigare har publicerats...
Möjligen kommer förnyelsevinden att fara fram över bloggen när webbsidan är klar.... Funderar på ny accentfärg.... Grönt? Mörkturkost? Purpur? Lutar mest åt det sistnämnda.
Funderar även på mer radikala lösningar - som att byta mall - och kanske uppgradera till nya blogger. Men då försvinner bildspelen.... Och all design jag pysslat med manuellt under åren. Å andra sidan så kanske man kan se alla etiketter då - och inte bara de senaste. Samt lägga till fler funktioner.
Det finns nästan alltid både för- och nackdelar med förnyelse... ;-)
Siljan var lite grå, men annars var Rättvik vackert idag. (Var där fram och tillbaka av en sorglig anledning.)
Naturligtvis mötte jag en katt.... Som spann så snart man petade på den.... Tyvärr fick jag inte syn på en annan riktigt söt katt som skulle finnas i närheten...
Var snabbt in på S:t Davidsgården...
Korset i kapellet är alltid lika starkt.
Närvaron är stark.
Och så finns där en lite rolig skylt med en text som är viktig i det andliga livet.....
Fast det förmodligen inte var tänkt så, utan skrevs som en högst praktisk anvisning för bilburna gäster.... :-)
Det gäller att inte parkera sig, slå sig till ro - utan vara flexibel för nya vändningar åt oväntat håll - och omvändelse förstås.
Tack till resvännerna för sällskapet...!
Och tack till er som arbetar dag ut och dag in på S:t Davidsgården för att ni gör det till en så vacker och rofylld plats...
Den första fjäril man ser på våren är alltid lite speciell. Idag var det dags för den första i år - den mötte upp på söndagspromenaden nyss. I år blev det ett påfågelöga - vanligen brukar det för min del annars bli en citronfjäril. Det här var en tilltufsad men mycket vackert färgsprakande liten individ, med trasiga vingar, som först var lite skraj, men som sen villigt lät sig fotas.
Har aldrig lyckats komma så pass nära en fjäril med kamera förut - de brukar fladdra iväg när man är på drygt en meters avstånd - men nu kunde jag ta bilder på 20 centimeters håll! Fick zooma lite på det avståndet eftersom den enkla digitalkamera jag mest använder numera inte kan ta skarpa bilder närmare än så. Kanske den inte skrämmer på samma sätt som den stora kamera med bättre objektiv som jag alltid använde förut (för traditionella foton)?
Vid vägkanten lyser för övrigt blåsippor, violer och tussilago i kapp nu i mängd - såg också en nyss uppkommen gullviva - och en vitsippa (tyvärr plockad och slängd på vägen...).
I träd och buskage sjunger fågelkörer, och fortfarande hälsar såväl talgoxar som blåmesar på utanför fönstret och knaprar på resterna av talgbollarna från i vintras. Höll utkik efter den lilla grönsiska jag träffade på häromdan, men såg den inte. En vuxen gulsparv flyttade sig till andra sidan den tillfälliga och nästan igenvuxna ån när jag passerade. För en vecka sen flödade vårvattnet där för fullt (bilden är tagen för ett par dar sen när vattnet stod flera decimeter högre än idag) - men nu tar växterna redan över - och snart är marken där helt torrlagd.
En lite rolig nyss uppsatt efterlysning fanns också längs vägen. Kan inte låta bli att försöka hjälpa den "trevlige mannen" på traven. Det låter som att han bör få träffa den ostpajsätande damen igen. Märkligt bara att han inte minns hennes namn...? Men det kan ju tänkas att hon tittar in på en stadsanknuten blogg. Ifall hon inte tar en promenad i vårvädret och hittar lappen....
Nån som ännu tvivlar på att våren verkligen är här nu - om än fortfarande lite kall?
Alla tecken tycks ha anlänt... Från blommor och fjärilar till vårförälskelser - lägg märke till antydningen till hjärta, och den röda texten i efterlysningen - så sött!
Så var vi framme vid dagens (kanske rentav årets?) blogghöjdpunkt...
Vid kvällspromenaden igår inträffade ett lyckligt möte, där kameran för en gångs skull var med... Den brukar annars vara hemma när de bästa bildchanserna dyker upp. (På samma sätt som paraplyn har en tendens att hänga kvar i hallen när man är ute och det kommer en oväntad störtskur.)
På vägen framför mig satt plötsligt en liten citrongul dunboll och huttrade i den vinande snålblåsten. Någon kunde ha trampat på den utan att se den - så liten var den. Som tur var tittade jag ned just då, och stannade förstås.
Förväntade mig att den förskrämt skulle flyga iväg på en gång - men icke. Den var inte ett dugg rädd, utan satt kvar och plirade sött mot mig, så jag grävde upp kameran ur väskan och började fota...
Det blåste som sagt riktigt vinande hårt och kallt (nordanvind?), så den frös nog ganska kraftigt, burrade flera gånger in huvudet invid vingen.
Men den tittade nyfiket upp när kameran pep - för den lät ju precis som en fågel... ;-)
Joggare och hästar passerade, men den satt oberört kvar.
Trodde ett tag att den kanske var skadad. Men så började den hoppa mot mig. Först undersökte den världsvant min väska, senare var den nyfiken på min klänning och försökte ta sig in under den.
Ett tag satt den invid ena skon, där den fann det vindskydd den sökte... ;-)
Är den inte söt så säg... Det var väldigt frestande att röra vid den, men jag lät bli, ifall det fanns en fågelmamma i närheten som kanske inte skulle ge den mat ifall ungen luktade människa...
Var lite orolig att den skulle bli nedtrampad om den satt kvar på vägen, så jag försökte locka den till gräset vid sidan av. När jag rörde mig följde den efter... En liten stund senare flög den ut på en åker, och sen var den försvunnen.
Försökte gissa vad det är för slags fågelunge. Har aldrig sett något liknande faktiskt. Tänkte först att det kanske kunde vara en gulsparv eftersom den var så lysande gul. Men när jag kom hem och bläddrade i en fågelbok så såg jag en bild av en grönsiska - som den liknar ännu mer, särskilt med det svarta huvudet. Även storleken (eller snarare litenheten) tyder på det - eftersom grönsiskor är ganska så mycket mindre än gulsparvar. Någon bloggläsande ornitolog kanske vet?
Mötte på ett liknande sätt en björktrastunge för några år sen - den flög inte heller iväg när jag närmade mig, trots att såväl tåg som motorcyklar passerade, och folk med hundar stannade och tittade på den märkliga scenen. Jag kunde den gången t.o.m. gå hem och hämta kameran för att ta kort på den... En annan fotograf passerade mig och tog kort på själva fågelfotandet... :-)
Tog en promenad efter mässan idag, där en skånsk gästpredikant var på besök och höll en mycket bra predikan - om att vi är präster, profeter och kungar (drottningar).
Det blir alltför sällan av att gå ut och promenera tyvärr. Men det är det bästa med att bo där jag bor nu - närheten till naturen. Alldeles utanför husknuten.
Idag låg ett guldskimmer över allt. Alldeles fantastiskt. Som om någon strött guldpulver över världen. Eftermiddagssolen bländade... Den väckte skimret i frostgräset och i hästarnas päls. Särskilt vacker var en champagnefärgad häst, med halvlång stubbad punkfrisyr, vit mule och guldbruna mycket snälla ögon.
Naturligtvis var kameran hemma. Annars hade det nog blivit mitt livs bästa foto.
En man lekte med en radiostyrd helikopter i närheten, och en vit pudel dansade fram på två ben, medan ett barn förgäves försökte få hästarna att äta ett par grenar. (Gräset alldeles utanför hagen var mycket mer lockande...förstås.)
I en rabatt stack redan några spretiga gröna blad upp - snödroppar eller rentav krokus...?
Jag skyndade mig tillbaka för att hämta kameran - men när jag kom dit igen var det inte länge detsamma. Hästarna stod inte längre vid staketet, och solen hade hunnit långt ner så det var ganska dunkelt.
Det handlar, som alltid, om att fånga ögonblicket. Nuet. Livet.
I hagarna här i närheten finns som sagt inga kor eller kalvar nu - men hästarna är kvar. Så nu får dessa posera framför kameran titt som tätt och förgylla bloggvintern...
Lägg märke till de leriga hästtäckena med beteckningen "Rhino" - d.v.s. noshörning! Spioner under cover?
People have written to me and asked about these "ghostly" photos, so I decided to tell a bit more about it in English.
First of all I want to make it very clear that there's no intent whatsoever behind them.
I somehow just got the idea to make a few photos from the midnight Mass when it was sent on tv last night.
And the photos above happened to get like that - because they switched images at the same seconds as the pictures were taken. (I took others too that weren't like that.)
Anyway, I thought it was quite funny - coincidental - and most of all interesting - even symbolical/prophetical.
I think the one to the left, on top - with the S:t Peters' Church in the background - is the most mysterious one - it might perhaps be interpreted as an image saying something about the papacy...?
And the one with the cross is powerful, where the Pope looks right at the camera. Maybe it tells about his present work being a heavy cross....?
Then there is the very peaceful one with Mary - who seemingly watches over him...
And finally the one with the star - that shines through the darkness, that guides the Church, even during times when the road may be a bit "shaky"...
There are probably other possible interpretations too...
What do YOU see in them....? Feel free to comment....
(OBS - I have the copyright to the pictures, and they may not be copied, reproduced or published anywhere without my permission. The original photos have a much higher resolution than these in the blog.)
***
Fick för mig att jag skulle ta några foton under den direktsända midnattsmässan i natt....
Lyckades - oavsiktligt - ta flera foton av påven medan de växlade bild...
Resultatet blev, som synes, minst sagt spöklikt....
Skrev ovan om hur de eventuellt kan tolkas. Berätta gärna om ni ser något annat i dem.
OBS - min copyright på bilderna, förstås - de får inte kopieras - men länka gärna hit...!
Den "vinkande" pelargonen slog ut sin första knopp imorse och hälsade mig välkommen till frukostbordet - den är ett litet skott från England, som knappt fått blad än, men som genast började blomma. Äkta engelsk pelargon alltså.
Tyvärr klarade sig inte ett annat skott därifrån av en alldeles fantastisk intensivt knall-djup-cerise pelargon - den fick aldrig rötter, och vissnade för gott för ett par dar sen...
Hibiskusen blommade för någon vecka sedan. Som tungor av eld...
Försöker få ett par olivskott att slå rot - men de vill inte ta sig - och bladen börjar nu vissna... Det är nog bättre att försöka få tag på ett par färska oliver som utgångspunkt.
Bättre verkar det lyckas med några jordnötter från Kongo - de ser ut som groddar innan de är rostade - petar man ner dem i jorden börjar de skjuta skott och nya jordnötter ska sedan underjordiskt växa fram likt potatisar i miniatyr.
Orkidéerna är på G också - alla utom en har fått nya kraftiga blomstänglar, och även skott på gamla stänglar - så detta blir verkligen en rekordblomning så småningom. Troligen gillar de västerläget på fönstren här bättre än österläget där jag bodde förut (tips till andra orkidéfantaster).
Ifall någon vet hur man bäst får smultron- och jordgubbsplantor i kruka att övervintra på balkongen vore jag glad. Hörde att man kan linda tidningspapper omkring dem - betyder det enbart ett lager kring krukorna, eller ska de även täppas till upptill? Behöver de inget ljus alls under ett halvår...? Ska man linda om dem medan bladen ännu finns kvar, eller först när de vissnat helt? Någon som vet?
Jag har tidigare utlovat lite naturfoton emellanåt för att lätta upp de teologiska textmassorna.
Så jag tänkte nu visa hur det för tillfället ser ut i hösthagen, där Musse (den äldsta kalven) och 51:an och 52:an - de andra tjurkalvarna (tvillingar) växer och frodas, trots att grönbetet övergått till mestadels halm...
Musse poserar stiligt och numera världsvant ovan, och nedan visar en av de minsta hur nyfiken han är (de är bara tillfälligt hitlånade, tyvärr, för att äta upp sig, så snart fraktas de tillbaka till sin mamma igen...).
Kalvarna har vuxit snabbt - det syns när jag tittar tillbaka på gamla foton från i somras.
Kanske det kan bero på de nya vänner jag brukar möta vid hagen, som matar dem med knäckebröd och annat smått och gott ibland.
Ni anar inte hur kul det låter när en kalv tuggar på knäckebröd! :-)
Där hamnar både Monthy Pyton och Mr. Bean i lä!
En tjusig häst får vara med på ett hörn också. Notera den lustiga benställningen. Den måste ha vridit rejält på huvudet.
Såg inte hovarna medan jag fotograferade, trodde att det bara var huvudet som kom med!
(Som vanligt har jag copyright på alla mina foton - tji fick Facebook! - bilderna får inte användas i något annat sammanhang utan att jag godkänner det.)
***
Uppdatering, måndag: Passerade hagen igår - där fanns inte en enda ko eller kalv kvar... :-(
Antar att korna för tillfället "semestrar" på Järvafältet, och att kalvarna har kommit dit för att stanna. De äldre korna lär dyka upp här senare i sin vinterhage, som är mer ombonad och väl skyddad från vindar och snö. Förhoppningsvis blir resultatet av "semestern" ett par nya kalvar omkring månadsskiftet juli-augusti nästa år. Hoppas att det blir en svart kalv också denna gång!
De bloggläsare som bor i Stockholmstrakten kan alltså nu passa på att ta sig en IRL-titt på korna och kalvarna som ni har kunnat följa här i form av foton då och då sen i somras.
Passar på att lägga in en mer officiell efterlysning av ett förlag som kan tänkas vilja publicera dikter och meditationer i "Emergent Church-anda".
D.v.s. ur det "djupkristna" perspektivet.
Jag har tre böcker färdiga, med foton som illustrationer.
Bilden bredvid som hör till dikten nedan är ett exempel.
Har material till många fler böcker, men väntar först på att få dessa utgivna...
En korsväg, en uppståndelseväg, och en fristående fortsättning som jag kallar "bönens väg" - om de första svindlande stegen inåt, till Guds obeskrivliga närvaro.
Bönen: att svepas in i allt tätare lager av mörker tills man nått dess ljusa inre där blinda ser och döva hör i det som av allt att döma är sprängfylld tomhet bländande mörker och öronbedövande tystnad.
Vet ni något förlag som vill satsa på djup snarare än yta, så tipsa dem - och mig - så får de se böckerna i sin helhet!
Kan inte undanhålla er nyheten om en (barn-)bok där huvudpersonen är en katt, Chico - som berättar om Påvens liv!
"'Chico and Joseph -- A Cat Recounts the Life of Pope Benedict XVI' is narrated by Chico who took up with the Pope in his native Germany when he was Cardinal Joseph Ratzinger."
Vem bestämmer förresten att vissa böcker ska vara enbart för barn - och tvärtom? Som barn läste jag gärna "vuxenböcker" - och nu har jag inget emot "barnböcker".
P.S. Katten på bilden har inget med boken att göra - det är en katt som kom i närheten av min kamera, helt enkelt.
Den var inte så lättfotograferad som det kanske ser ut - detta är resultatet av närmare en halvtimmes plåtande - den enda lyckade bilden - och den sista jag tog. Även katter kan för övrigt se rejält sura ut på bild upptäckte jag dessförinnan! De rör sig också snabbare än blixten!
Igår tog jag en liten kvällspromenad dit igen - och resultatet blev ett par bra foton - och en del mindre bra - återkommer kanske med sådana sedan någon gång, i ett inlägg om misslyckade djurbilder...
Tyvärr har jag raderat många av "de bästa av de sämsta" så att säga.
Här är i alla fall ett par bilder som jag tycker blev lyckade.
Obs - det kanske kan vara bra att ibland påpeka att jag har copyright på alla mina bilder - och texter - i bloggen, så hör av dig om du vill använda bilderna i något sammanhang!
Där finns det inte bara mammutliknande urtidskor och deras söta kalvar (lyckades fånga de senare nu till sist, två på en gång på samma bild dessutom)...
Där finns också humoristiska getter - som rusade fram, alla på en gång - denna bildserie nedan togs inom loppet av några sekunder - först var där en, sedan två och så tre om ni tittar noga - de klämde in sina huvuden mellan staketet, tätt ihop - i väntan på något gott antagligen - som jag tyvärr inte hade med mig. Vad äter getter - annat än gräs?
Hmmm...eller är det rentav får? De låter som får, men ser ut som getter. Någon annan som var ute på promenad frågade mig också vilket det var. Gutefår? Skulle jag nog tippa på. Någon av er som vet mer bestämt?
Här en eftersläntrare som hela tiden bräkte först och högst av dem alla...
Och här är en som tydligt visar att gräset är grönare på andra sidan staketet...
Det finns också ett antal hästar i trakten - många av dem ser ganska så skraja ut när man passerar, de gnäggar också till varann mellan hagarna. Bara den här stack nyfiket fram sin godmodiga mule igår (ett par till brukar vara sällskapliga, men har inte haft kameran med mig när jag hälsat på dem - en annan gång kanske) - så den får också pryda bloggen.
Här är några nytagna bilder på mina favvo-kossor. (Klicka på bilderna för att förstora dem.)
Tyvärr var kalvarna för långt borta, så jag fick ingen bra bild av dem. Men en annan gång. De börjar bli stora nu.
Kalvarna håller sig gärna för sig själva när de betar, en bra bit från de vuxna - ungdomarna vill vara ifred, tycks det! De råmar sött och hoppar omkring och tittar nyfiket på mig, när de hungrigt tror att jag kommer med mjölk till dem - de låter inte alls som vuxna kor än.
Korna (alla utom den svarta) verkar vara alldeles nyklippta, för de hade mycket kortare päls nu än i somras. Lite ologiskt - för nu när kylan har kommit så kunde de ju behöva lite varm päls - medan de alldeles måste ha smält bort i sommarvärmen i den lurviga kostym de hade då...
De röda korna brukar stångas ibland - men det slutar alltid med att den ena slickar den andra. Så enkelt är det att sluta fred i kohagen. Man kunde önska att det vore så i människovärlden också...
Detta är bara några av mina favoritblommor. Det får tyvärr inte plats tusentals bilder i ett litet blogginlägg... :-)
Har också lagt in lite foton nu i efterhand i inläggen nedan - hade inte tillgång till datakabeln för kameran när jag var på resande fot, så det blev lite tunnsått med foton ett tag.
