Ironiskt nog får jag idag två nyheter om kommunion - som går i motsatta riktningar.
Dels står anglikanska kyrkan nu inför en splittring där kommunionen bryts mellan delarna.
"The Anglican Archbishop of Sydney has declared a formal split in the worldwide Anglican communion over the consecration of openly gay clergy and the blessing of same-sex unions.
Speaking in Jerusalem before the opening today of a conference of 1000 conservative Anglican leaders, including 280 bishops, Dr Peter Jensen said the split had been triggered by the ordination in the US five years ago of the gay bishop, the Reverend Gene Robinson. "What the Americans did in 2003, and what the Canadians did, was to rip the communion," Dr Jensen said."
Då frågar jag mig hur lättvindigt man egentligen tar på kyrkotillhörigheten/enheten....? Hur kan man vilja splittra kyrkan ännu mer p.g.a. något sådant? En detaljfråga i det enda viktiga sammanhang som stavas Kristus och Kristi Kyrka.
Så vitt jag kan se är det Sydney's ärkebiskop som nu "river itu" kommunionen i och med sin deklaration. Innan dess var det ju en enhet - om än åsiktssplittrad. Liksom alla andra kristna sammanhang.
Man skulle kunna skämta om det om det inte var så tragiskt: leta reda på tre kristna och försök finna fem saker som samtliga har gemensamt åsiktsmässigt (inte trosmässigt - och med tro menar jag den ekumeniskt vedertagna trosbekännelsen och dogmerna). Lycka till!
Och dels ser man nu de med Rom unierade ortodoxa riterna som medhjälpare till ekumenik med ortodoxerna, eftersom de får ta emot kommunionen på båda håll (de har tidigare varit stötestenar från ortodoxernas sida).
Fick också veta något nytt. Katoliker verkar få ta emot kommunionen i ortodoxa kyrkor - så ska det ha varit ända sedan 1965. Varför har ingen sagt något om det? Varför agerar vi som om det inte var så? Har jag alltså plågats i onödan under alla de ortodoxa liturgier jag har närvarat vid och längtat efter att få ta emot?
Eller är det så att ortodoxa präster generellt sett är emot detta och skulle neka icke-ortodoxer kommunionen ifall de gick fram? Hur går det till i så fall - frågar de om man är ortodox innan de sträcker fram skeden ifall de inte känner igen en? (Man tar emot kommunionen i sked - brödet är indränkt i vinet - vilket ju gör det hela än mer konkret - Kristi kropp och blod ges samtidigt istället för separat.)
Intressant också att jämföra den ekumeniske patriarkens mer andliga/rådgivande ställning gentemot biskopskollegorna - med påvens totalitära status gentemot de katolska biskoparna....
"From the Catholic standpoint, such a "dual unity" presents few problems, since Pope Paul VI and Bartholomew's predecessor, Patriarch Athenagoras I, lifted the mutual excommunications of 1054 between the Orthodox and Catholic Churches on December 7, 1965. Since then, the Catholic Church has allowed Orthodox to receive Holy Communion in Catholic Churches, as well as to allow Catholics to receive Communion from Orthodox priests. Many Orthodox, however, have strongly resisted the move toward intercommunion, and the Ecumenical Patriarch has only moral, not jurisdictional, authority over his fellow Orthodox bishops."
Fick tips om en unierad kyrka - förmodligen fristående - bestående både av ortodoxer och katoliker, där både den östliga och västliga liturgin firas.
Och de har kvinnliga präster.... :-)
Har bara kikat lite hastigt på länkarna - men det verkar nästan för bra för att vara sant. Är det inte så HÄR Kyrkan borde vara...?
Tyvärr finns de bara i USA. Hm... Än så länge.... Men sånt som är bra brukar ju spridas vidare så småningom.
Läs t.ex. vad de skriver om prästämbetet - här ett utdrag ur det:
"Women are good candidates for Orders and, despite a long history to the contrary, ought to be ordained in the Church. Again, a comment with which we can completely agree. However, some Anglican and most Roman Catholic, Eastern Orthodox, Missouri Synod and Southern Baptist authorities would heatedly disagree. This is another core issue concerning ordination that isn't going to easily resolve itself. We in the Orthodox-Catholic Church of America have felt called to step out in faith on this matter, believing that precisely because there is an essential equality among believers by virtue of our common baptism, ordained sacramental leadership draws upon that equality. The principle that motivates our stand is therefore theological, not social or political as such."
En ortodox vän (nybliven prästseminarist i USA) skriver för tillfället en uppsats om karismatiska saker - så han vill nu veta "allt" om en katolsk och en pingstkyrklig syn på detta...
Själv hade jag en intressant brevväxling med en ortodox präst för några år sedan om den helige Ande i ortodoxa kyrkan, inklusive karismatik. Så detta är i högsta grad ett ekumeniskt ämne...
Istället för att till svar skriva en bautauppsats om min syn på saken, tänkte jag göra det hela intressantare både för min vän och för andra - och lägga ut hans frågor till "expertpanelen" här.
Jag bad honom skriva på engelska för att förmedla hans frågor även internationellt till en katolsk karismatisk lista - men han är svensk, så ni kan svara på svenska här. Då kan han också komma in i samtalet och kommentera och ställa följdfrågor.
Ser fram emot en intressant diskussion om skillnader mellan en katolsk och pingstkyrklig syn - samt glädjer mig åt ett samtal om ämnet i sig - det talas ju inte precis mycket om det i katolska sammanhang - p.g.a. fördomar...?
Min teori vad gäller olikheter, så här i starten, är att skillnaden nog inte är så stor - det enda jag kan komma på just nu är att katoliker brukar betona sakramenten i anslutning till karismatiken, vilket jag inte tror pingstvänner gör (utom sannolikt i Bjärka Säby...!). Men i övrigt - vad finns det för skillnader?
Nedan följer hans brev med alla de många frågorna.
***
Dear Sister,
+Thank God+ for generous faithful Christians.
I am interested in learning more about the Charismatic Catholic understanding of 1 Corinthians chapter 12 and 14. Especially chapter 14. I am looking at the gifts of The Holy Spirit, and how they are understood and presented in the Roman Catholic experience.
What exactly is speaking in tongues? How is it manifested in the worship environment, historically, and contemporary?
What is the prophetic gift? How is it manifested? How are these related to a liturgical life.
What is, if at all, a baptism in the Holy Spirit? Aren't Roman Catholics Chrismated with the seal of the gifts of The Holy Spirit?
Doesn't the gifts manifest themselves within the worshiping community? If not what does one have to do to experience them, or develop them?
How, if at all, is prayer different? The liturgy?
These are some more specific questions regarding these chapters. I hope and pray that they might serve as start and opening in the discussion regarding these two chapters.
I am an Eastern Orthodox seminarian writing a small paper in Church History looking at the traditional, or historical understanding of these chapters, and a contemporary take in the Charismatic movements in Christianity. Especially within the Pentacostal and the Catholic traditions. So I would appreciate a response sooner rather than later.
Fick en fråga om detta förut, och tänkte höra vad ni som läser min blogg tänker om det.
Jesus talar om ett dop inte enbart i vatten utan också i helig Ande och eld (den texten lästes idag i den indiska mässa jag för andra gången fick tillfälle att delta i) .
I frikyrkorna talar man om andedop, men mera sällan i katolska kyrkan (utom bland karismatiker).
Varför är många så rädda för detta: - som utlovar oss liv i överflöd...
- som verkligen förändrar livet...
- som ger en ny och levande relation med Gud...
- som öppnar bibeltexterna på ett nytt sätt...
- som tar tron från huvudet till hjärtat...
- som "aktiverar" Andens frukter och gåvor...
- som förnyar allt...
Jag läste ett citat efter att ha skrivit detta igår - vilket beskriver detta bättre än jag förmår:
"...in the next instant he was suddenly overwhelmed, and well nigh knocked off his knees, by an almost unbearable consciousness of the presence of God. It was as if he had been transported, in the twinklig of an eye, to the purest realms of everlasting light, and was kneeling right before the very Throne of the Father. All he could do was weakly bow his head in awe and worship, as light and love broke over him. At first he was too choked to speak. What he was experiencing, within himself and without, was too deep and holy, too immeasurably vast, too intensely real, for shallow, shadowy words to express... Then all at once his whole being let out its love and adoration in an ecstatic gush of sounds. They were words indeed that were pouring from him, but words in a language he had never before heard and could not for the life of him understand. He only knew that his spirit was communing with God in a way more direct, more fundamental, more basic to his innermost nature, than he had ever thought possible." (Peter Hocken, "One Lord One Spirit One Body, Ecumenical grace of the Charismatic Movement, 1987)"
Detta beskriver både andedopet och en av gåvorna (tungotalet).
Fr. Anthony sa häromdagen att detta dop i helig Ande är Guds gåva menad att ges till alla - och inte bara inom Kyrkan.
Undrar om detta sker... För det är ju Gud som verkar.
Döps "icke-karismatiska" (d.v.s. sådana som aldrig har hört något om detta), katoliker och andra kristna i helig Ande - utan att veta vad det är som sker?
Döps judar, muslimer, hinduer, buddhister, agnostiker, ateister och andra i helig Ande utan att vi vet om det? Möter de den Levande Guden utan att ha ord för detta möte?
Någonstans i bibeln står det om hur Gud berörde personer som sedan fick den kristna tron förklarad för sig av apostlarna utifrån det som skett.
Vad är vår roll i det hela? Bör Kyrkan (de traditionella delarna av den) inte undervisa mer om detta?
Så har jag varit på den katolska karismatiska förnyelsedagen (20 minuters tågresa från där jag bor nu).
Mycket intensivt. Som att ha samlat ihop en hel månads böner under en enda dag.
Fr Anthony Musaala hette han som ledde det hela, med mässfirande, bön, dans, sång, bibelläsning och utläggning om barnaskap och mognad.
Men detta liknade inget annat. Inte ens andra katolska karismatiska samlingar jag varit med om.
Denna dag var som ett inträde i en annan värld, där tiden upphörde att existera, där det enda viktiga var Gud, som var oerhört närvarande.
Inte minst under mässan, och senare, när prästen gick runt med en monstrans (en behållare med en hostia i), och välsignade alla, han gick runt långsamt, flera varv.
Det var som att plötsligt förflyttas till Jesu tid, då han mötte folkskarorna. Samma nöd lyste ur människors ögon, och en mycket stor kärlek. Händer sträcktes ut mot det förvandlade brödet. "Only you" sjöngs samtidigt, bara de orden till att börja med, senare andra enkla och avskalade sånger också. Gripande. Kunde känna Jesu kärlek till människorna mycket tydligt, hans omsorg om alla han mötte.
"Det var mycket tillbedjan, entusiastiskt, djupt..." Så beskriver mamman i familjen jag bor hos (jag följde med henne dit), denna dag.
Vi bad för staden också, en bra stund i varje riktning. Fick veta att en sådan bön stoppat ett par bomber för ett tag sedan - de exploderade aldrig. Det var en mäktig bön, som säkert hade sin avsedda verkan.
Under Fader Vår i mässan höll vi varandras händer, och jag hörde hela tiden bara barns röster sjunga, fast nästan alla närvarande var vuxna. Vi är alla Guds barn - det blev väldigt konkret. Också under lunchen när en liten flicka dansade i en virvelvind av löv och skräp som blåste runt vid stationen där vi åt.
En mäktig dag helt enkelt, men inte utan en hel del andlig kamp, särskilt i början, var på god väg att avvika och bege mig till centrum istället - för jag får inte tillälle att ta mig dit innan jag åker hem - ingen sightseeing eller shopping alltså. Men detta var så mycket mera värt...
Prästen var extraordinär, från Uganda, han dansade så kaftanen fladdrade, lärde oss en afrikansk sång, skämtade, och läste evangeliet på ett sätt jag aldrig nånsin sett maken till, som gjorde det levande, närvarande, det blev till ett skeende där och då. Som en mycket skicklig skådespelare, men inte på ett konstlat sätt. Både Jesus och djävulen steg ut ur bibeltexten och berättade om prövningarna i öknen. Han sjöng och predikade om vartannat. Men inte på ett ytligt sätt, utan just utifrån en mycket djup karismatik. Äkta. Allt flöt harmoniskt samman. En halv dag drogs in i tidlösheten.
Hur jag än kämpar så beskriver ändå inte orden hur det verkligen var...!
Obeskrivligt!
Och min brännande fråga efter denna dag är: varför är det inte så här överallt?
INTENSIVT LEVANDE. FULLSTÄNDIGT GUDSÖPPET UTAN KRUSIDULLER. DJUPT. ÄKTA. VERKLIGT. ANGELÄGET.
Vad är det vi sysslar med i Kyrkan? Flyktig underhållning? Sömnförberedande övningar? Söndagligt requiem?
Så börjar redan kvinnor "historiskt" utses till tjänster...
Som sagt - det blev en "exemplarisk" katolsk kvinna som nu får ta hand om välgörenhet - ett kall, menar hon.
"She is a talented leader from a solid Catholic family"
“[she] is an outstanding example of lay persons bringing their skills and talents to the work of the Church for the good of all whom we serve and the wider society”
"Working for a non-profit is something that Dearing has always felt called to. "I've been working with nonprofits and made a very conscious choice that that's where I wanted to spend my life"
Samtidigt hittade jag också en artikel om kvinnorna som vigdes i New York - långt borta från det präktiga och oklanderliga idealet i artikeln ovan.
Journalisterna tar naturligtvis fasta på vad de vill - men detta tyckte jag var det viktigaste:
"The reason that the women are determined to remain Roman Catholics, instead of forming their own church or joining another - such as the Episcopal Church, which ordains female clergy - is that they consider the Roman Catholic Church to be their family, albeit a dysfunctional one, and they have no intention of abandoning it. “It’s in my bones,” said Fresen. “It’s in my blood. There are a lot of things wrong within the church, but I love it, and the only way to change it is to stay.” They added that excommunication, contrary to popular belief, does not remove one from the church; it only means that one cannot receive the sacraments. “Nothing can put you out of the church once you have been baptized,” said Fresen. However, after the first seven women priests ordained on the Danube in 2002 were promptly excommunicated, none of the other ordained females has been excommunicated."
Filmen Nunnan har väckt många reaktioner. Det är bra. Kanske kan en del fördomar försvinna genom att man talar öppet om det - det gäller förvisso alla områden och ämnen.
I Kyrkans tidning har nyligen Lars-Åke Lundberg, broder Ingmar Svanteson och Helene Egnell fortsatt debatten. Tyvärr verkar inget av deras inlägg vara offentligt tillgängligt på webben, så jag kan inte länka till dem. Trist!
Själv har jag på annan plats i denna blogg skrivit mer om min syn på det hela, så jag upprepar den inte här...
I Dagen skriver Peter Halldorf insiktsfullt om ämnet:
"Skaver möjligen berättelsen om Marta därför att den blottlägger en viktig orsak till att kristendomen obönhörligt tappar mark i vår kultur? Vi tillhör en kyrka som inte längre fostrar helgon. Detta ord väcker naturligtvis skiftande associationer. Helgon är inte de som får oss andra att känna oss otillräckliga. Inte heller är det dem man tillber.
Helgon är de som visar vägen genom att ge den konturer. Utan sentimentalitet och yviga gester. Och som därmed återger oss förmågan att tillbe Gud. /.../ Helgonen är de hos vilka linsen återfått sin genomskinlighet; det mänskliga framträder nu något lite klarare. Och, bör tilläggas, man känner igen dem på att de skulle skratta muntert vid tanken på att bli kallade helgon!
Kyrkans primära kallelse i världen är att fostra helgon. Sviker hon den uppgiften blir hon en karikatyr av sig själv och av den Kristus vars namn hon bär. I den kyrka som inom några decennier leds av dem som är födda på 2000-talet, kommer den gamle teologen Karl Rahners ord att ha besannats: ”Framtidens kristne kommer antingen att vara ett helgon - eller inte kristen alls.” "
Dagen skriver också humoristiskt om Halldorfs skägg. Den hugade har uppenbarligen chansen att få en naturtrogen kopia av det.
Katolska kvinnor med prästkallelse borde kanske pröva om det kan tänkas hjälpa....?
Och vore det inte också en bra present till påven - så man kan fortsätta strida om hans skägg och försöka klyva stråna? :-)
Oops - jag har ju lovat att inte skriva något om påvens skägg i denna blogg.
Läge att gräva fram tagelskjortan? Hmmm....eller kanske man kan sticka sig en hypermodern botgöringsskjorta av ett par kliande och varma Halldorf-skägg?
Nej, intet ont om ditt skägg, Peter, om du nu läser det här - det är ju som hämtat ur öknen... Det är bra också med en del yttre symboler som kan påminna om det inre livet. Liksom nunnans dräkt.
Har nu hittat hela Cantalamessas predikan - den är betydligt bättre i sin helhet än sedd utifrån utdragen som citerades i Zenit, som jag hänvisade till för några dagar sedan.
Men fortfarande får jag samma känsla när jag läser det - han tar två steg framåt och ett tillbaka.
Kvinnor är visserligen fantastiska på allt sätt - inte minst enligt evangeliernas berättelser - de är helt enkelt suveräna att sätta på piedestal - så de hålls på behörigt avstånd från vigningar till kyrklig tjänst.
Jag har kallat den här bloggen "A Catholic Renewal" - vilket inte betyder att det jag skriver om - och det jag kommer att skriva om allt mer framöver - bara berör den katolska kyrkan internt, eller enbart kristna (ekumeniskt).
Ordet "katolsk" används här samtidigt i den bredare - ja, allt omfattande - bemärkelsen: allmän.
Det handlar i stort om en förnyelse av allt: kyrka, religion, kultur, konst, politik, etc...
En förnyelse som till störst del pågår nästan omärkligt - det syns inte eftersom våra perspektiv är så små (jämfört med Guds).
Vi kan se fragment av den, liksom vi ser naturens förnyelse år efter år. Det är samma sak som sker varje gång - men resultatet är ständigt nytt ändå - det är inte samma blommor som växer upp om våren varje år, utan ständigt nya - individer. Och detsamma gäller människor - och förnyelsen av allt...
Förnyelsen kan liknas vid en spiralrörelse snarare än en linjär rörelse...
Here are a few excerpts from an article about the Catholic charismatic renewal celebrating 40 years.
One can't live on memories though - the renewal must be ongoing...
So: "Come, Holy Spirit, also today, and fill the Church with new life - your life"!!!
***
‘Baptism of the Spirit’ marks Charismatic Renewal
ST.PAUL, Minn. (The Catholic Spirit) - Karin Treiber was there at the beginning.
On a weekend retreat with a Duquesne University Catholic group near Pittsburgh in February 1967, she was among a group of students who say they experienced the presence of the Holy Spirit in an unprecedented way. A new way. An apostolic way.
Treiber describes it as understanding that the Holy Spirit was present to them in the same way the Spirit was present to Jesus’ disciples at Pentecost.
The “Duquesne Weekend” was the spark that ignited the charismatic movement’s wildfire, which spread across the United States and around the world. Known as the Catholic Charismatic Renewal, the movement is celebrating its 40th anniversary.
After the weekend, Treiber remembers that all she could say about it was that she “was touched by God” - and her heart was changed.
Treiber speaks of the experience as if recollecting a dream - the “waterfall of light” that interiorly washed over her in prayer. Feeling a presence in the chapel. Seeing an invisible hand ripple over another praying student and immediately understanding it to be God. Experiencing profound joy and peace.
Not all the students experienced the Spirit like Treiber says she did. But those that did were drawn together through their increased desire for prayer, Scripture, the Eucharist and talking about God.
***
The Catholic Charismatic Renewal is not without its critics. Some charge it with being overly emotional. Some object to the expressive form of prayer. The U.S. Conference of Catholic Bishops, however, has affirmed the movement’s strengths and offered guidance to help the movement keep closely connected to the broader church.
Those who criticize it wouldn’t if they understood it, Father Nolan said. It sprang from answered prayers, he said - prayers of Blessed Pope John XXIII and others during the Second Vatican Council. They prayed for a new Pentecost, and this is it, he said.
“They knew that we desperately needed the Holy Spirit to thrive,” he said. “The church is constantly in need of renewal - a fresh outpouring of the Holy Spirit to call us back to the teachings of the Gospel.
VATICAN CITY, FEB. 14, 2007 (Zenit.org).- Benedict XVI concluded his series of reflections on figures from the nascent Church by highlighting the decisive contribution of women to the development of Christianity.
"The Church gives thanks for each and every woman," the Pope said at the end of today's general audience, held in Paul VI Hall.The Church gives thanks "for all the victories which she owes to their faith, hope and charity: She gives thanks for all the fruits of feminine holiness," he stressed, quoting Pope John Paul II's apostolic letter "Mulieris Dignitatem."
"Women at the service of the Gospel" was the theme Benedict XVI chose for the catechesis, in which he began by reviewing the history of those women who became disciples of Jesus, paying special attention to the Virgin Mary and Mary Magdalene.
Given that the latter "not only was present at the Passion, but also became the first witness and herald of the Risen One," the Pontiff called her the "apostle of the apostles," quoting a reference made to her by St. Thomas Aquinas. Benedict XVI continued recalling the women that had a decisive role in the early Church, showing how they had roles of responsibility in their communities noting, as St. Paul said to the Galatians: "There is neither Jew nor Greek, there is neither slave nor free, there is neither male nor female; for you are all one in Christ Jesus."
The Holy Father pointed out that the apostle Paul "admits as something normal that woman can 'prophesy' in the Christian community, that is, pronounce herself openly under the influence of the Holy Spirit, on the condition that it is for the edification of the community and in a dignified manner."
"Therefore, the famous exhortation 'women should keep silence in the churches' must be relativized, " he added.
Different history.
The Pope also mentioned the case of Phoebe, a woman whom the Apostle calls "diakonos" of the church of Cenchreae, a small port city east of Corinth."Although at that time the title still did not have a specific ministerial value of a hierarchical character, it expresses a genuine exercise of responsibility on the part of this woman in favor of that Christian community," stated the Pontiff.
"In sum, the history of Christianity would have developed very differently if the generous contribution of many women had not taken place," Benedict XVI concluded.
Therefore, the Holy Father praised women for their contribution "in the course of the history of the Church," clarifying that he did so "in the name of the whole ecclesial community."
The Pope concluded by thanking God "because he leads the Church, from generation to generation, making use indistinctly of men and women, who are able to make their faith and baptism fruitful for the good of the whole ecclesial Body for the greater glory of God."
With this catechesis, Benedict XVI brought to an end the cycle of teachings on the figures of early Christianity, which he began last October with reflections on St. Paul.
Det har kommit svar lite här och var på tidigare inlägg - kul med kommentarer! - men de kan vara lite svåra att hitta när de väl har hamnat i arkiven, så jag lägger in en blänkare om det då och då.
Bl.a. kom just ett intressant svar på detta inlägg i fråga om kvinnliga präster (och prästcelibatet):
Här är två nya korta videofilmer (c:a 4 minuter) om de vigda kvinnorna - med klipp ur deras inklusiva liturgi, och lite info om deras syn på en ny prästroll, och en önskan om dialog med kyrkoledare.
Idag ger jag ordet till en gästskribent - en av de katolska kvinnor som vigdes i somras i USA.
Hon berättar här bl.a. om hur en "demonstration" för kvinnliga präster under USA-biskoparnas möte nyligen ledde till ett enormt säkerhetsuppbåd. 300 biskopar kände sig uppenbarligen hotade av 20 vänliga och fredliga demonstranter. Kvinnor ses visst som MYCKET farliga från den kyrkliga hierarkins håll... :-)
Man kan också fråga sig varför biskoparna är så oerhört fixerade vid ett enda ämne - och förundras över de märkliga uppfattningar de tycks ha - uppfattningar som visar att de inte förstår sig på äktenskapets sakrament. Tragiskt - men kanske inte så konstigt?
***
My father, a humble man with a high school education, had this inborn "hypocrite meter" that went off every time someone in the church or the political arena did something that didn't jive with his/her words. One of his favorite anti-hypocrite quotes was, "Do as I say, not as I do."
I thought about my father's words after my experience this weekend in Baltimore at the bishops' convention where the self-defined servants of the Suffering Servant checked into their plush quarters at the Waterfront Marriott prior to their excursion to the Basilica of the Assumption accompanied by armed police officers on motorcycles. At the basilica, men who fully expect women to be willing to die in childbirth or from HIV-AIDS rather than use a condom, were surrounded by layers and layers of armed guards in jack boots who were removed from the impoverished Baltimore neighborhoods to protect the bishops from a group of 20 peaceful demonstrators. There were even armed snipers on the roof of the basilica. The cloaked and saber carrying Knights of Columbus provided an additional layer of protection. Only the French Foreign Legion was missing.
The bishops then spent a whirlwind two days doing what the average man will admit doing - thinking about sex. Like a starvation victim who dreams of hot crossed buns, the bishops spent the bulk of their time perseverating on when and how people have sex. The most obvious omission in this sex obsessed meeting was discussion about sex within the ranks of a celibate clergy. Since they don't understand their own sexuality, it is not surprising that their pontifications about married and homosexual sex bears little resemblance to the lived experiences of people in those groups.
The bishops are concerned about the ubiquitousness of sex in the secular society and then go on in the next sentence to reduce the whole of married life to sexual relations. I think that they believe that all married people ever do is have sex. Maybe for a bunch of celibates, marriage might seem to be all about sex, but for married people it's sex and a whole lot more. At the end of the day, it's the whole lot more that prevents the end of the marriage.
Then, in a breathtaking statement of profound ignorance, the bishops reduce the marriages of those who use artificial contraception to "casual sex," as if the long, hard years of working out the many problems associated with intimate relationships are the same as meeting up with a prostitute on the street corner.
The ignorance and cruelty continues in their discussion of homosexuality when the bishops place the unwanted burden of life long celibacy upon gay people, a burden which, according to Richard Sipe, few clerics have been able to bear. The bishops also put gay people back into the farthest reaches of the closet, expecting them to hide what God made them to be, denying them authenticity and personal autonomy. By labeling gay people disordered, they give tacit permission for God fearing, Eucharist receiving people to attack and otherwise malign God's holy children.
From the comfort of the Marriott and the opulence of their episcopal mansions, amidst lawyers, insurance companies, public relations firms, wearing vestments and other accoutrements that collectively cost thousands of dollars, the bishops admit that their sayings are hard. Meanwhile, the really hard sayings of Jesus, the ones that have nothing to do with sex and affect the entire human race, are blissfully ignored.
My father must be ringing his hypocrite meter from heaven.
I kyrkans tidning idag finns en intressant artikel om Polens katoliker och en reform/protest som kan vara på gång.
Tadeusz Bartos, dominikan och rektor för deras filosofi/teologi-center i Warsawa - är ett av de namn som nämns.
Han citeras:
"Behovet av reform i den polska kyrkan är just nu akut. Man behöver demokratisera, decentralisera och öppna upp kyrkan för insyn och dialog. En stark kyrka är en öppen och dialogbaserad kyrka. Det gamla auktoritetstänkandet fungerar inte i demokratiska samhällen. Samma sak med ritualiseringen, istället bör man uppmuntra individuell reflektion av läran."
Särskilt de unga längtar efter förändring - mer demokrati, delaktighet, insyn, yttrandefrihet.
Varför är det så farligt?
För att hierarkin skulle förlora makten och järngreppet över människors liv...?
Det gör de i vilket fall som helst.
Resultatet av motståndet mot reform blir att de unga och intellektuella lämnar kyrkan. En dag kommer Polen att ha det lika glest i kyrkbänkarna som i övriga Europa.
Jag hittar tyvärr ingen länk på nätet än till artikeln, möjligen läggs den inte in - den finns i "till växt" i nr. 43, s. 24 i pappersutgåvan.
