Fick just den mycket sorgliga nyheten om att han har lämnat oss - alldeles för tidigt (ja, så känns det ju ofta - men här var det verkligen så). Han är nu förenad med två av sina älskade döttrar i himlen. Mina tankar går särskilt till dem av de närmast anhöriga som ännu är kvar på jorden. Må Gud ge dem kraft att orka.....
De som inte fick privilegiet att lära känna Stefan medan han var här hos oss kan få en liten glimt av hans personlighet på hans hemsida. Kan rekommendera hans lyrikbok: "Hela jorden är full av hennes härlighet".
En dikt ur den:
Det lilla syre du har
Din inlevelses tröstande och uppmuntrande ord, som bär så många av dina vänner över förtvivlans farliga träskmarker, de är hämtade ur djupen av din egen stora plåga. Med det lilla syre du har blåser du liv i andra. (En del bara andas utan att verka fundera på saken.)
Här är förmodligen den sista artikel han hann skriva, för någon månad sen i SvD - om att fridlysa sorgen efter ett barn. Han visste varför.
Han har också skrivit en bok om Amanda - första dottern som dog. Det var alldeles efter att det hade hänt som han kom till vårt psalmskrivarseminarium med sina finurligt ordsjudande och känsloglödande texter - och en ansenlig portion humor. Trots allt det tunga han fick gå igenom.... Andra dottern dog strax efter ett annat psalmseminarium.
Skrivandet var hans livlina.
***
Tack, vännen, för allt du har delat med oss - vila i frid!
Jag tänder ett ljus för dig ikväll. Må det ljus du tände genom dina ord få fortsätta att lysa för många, och påminna om vad som är viktigt i livet...
Klockan är nu fem i tolv, inte bara globalt, gällande miljön, utan i katolska kyrkan även i fråga om ekumeniken, liturgin och lekfolkets (inte minst kvinnornas) delaktighet.
Även språket är nyligen försett med handbojor.
Nu får inte ens Gud förknippas med något ord som kan ses som feminint i mässliturgi eller hymner, vilket jag tror att jag för länge sedan har skrivit om någonstans i bloggen - och har jag det inte (nånstans skrev jag om det, minns inte var) så kommer jag att göra det snart!
Var ska detta sluta?
Om vi, som inte vill ha en förkrympt och stympad kyrka, inte på bred front - ekumeniskt - gör något snart, för att visa vad Kyrkan är, i hela sin fullhet - så lär det sannolikt sluta illa.
1) Taizébrödernas besök i Sverige (de var här även år 2000), är en stor glädje! Läs mer här och här!
2) Att det finns kvinnliga ledare i Svenska kyrkan... Tack till Christina Odenberg som har gjort mycket för jämlikhet och jämställdhet under sina år som biskop (det finns en fin intervju med henne i senaste numret av Kyrkans Tidning - men tyvärr finns den inte på nätet). Passande nog är hennes valspråk just: "För att er glädje skall bli fullkomlig." (Joh 15:11) Hon lägger ner insignierna i Lund idag och lämnar över "facklan" till Antje Jackelén. Lycka till, båda, med era nya uppgifter!!!
3) Jag gläder mig också över något jag läste i en artikel av Lars Åke Lundberg (om psalmer):
"Min grundprincip är att text och musik måste bli förälskade i varandra, alltså bilda en enhet, en helhet. En förälskelse kan man inte påtvinga någon. Den uppstår, liksom den äkta mystika upplevelsen i det andliga livet, som visar sin äkthet genom att den får sociala konsekvenser /.../. Den äkta mystiken är ofta också institutionskritisk också mot kyrkan, därför att man har upplevt en direkt väg till Gud, som samtidigt visade på en stark kärlek till och solidaritet med alla människor."
Så verkar det vara i alla tider - människor som är lyhörda får insikter från Gud - som sedan leder till förnyelse av stelnade institutioner som fått alltför skarpa kanter, som stöter bort och gör människor illa. Men förnyelsen möter alltid motstånd till en början...
Man vill ogärna förändra det invanda - det ska helst vara och förbli så som det "alltid har varit" - trots att det bevisligen inte alltid har varit så. Det känns säkert tryggast så för en del. Men det blir till sist livlöst, och ibland rentav heretiskt - det kan gå emot Guds vilja - paradoxalt nog just genom ivern att vara fullständigt renlärig till punkt och pricka (jfr. fariseerna på Jesu tid). Det kan bli så att lagen inte längre finns till för människorna utan tvärtom - på ett sätt som kväver Anden.
Anders Frostenson och Lars Åke Lundberg arbetade ihop om psalmer utifrån de fattigas och utstöttas perspektiv. De uppmärksammade de osynliggjorda. Detsamma behövs även nu för dem som idag inte får rum i en kyrka där takhöjden successivt sänks - för om dessa inte får plats i den världsvida kyrkan så har det blivit till en kyrka där Gud själv inte längre får plats....
På Fryshuset i Stockholm har ett intressant projekt pågått en tid, där ungdomar på rockmusik- och låtskrivarlinjerna har fått skriva nya psalmer (inspirerade av psaltarpsalmer eller helt nyskrivna moderna texter).
Initiativet till detta togs av Sven Frostenson, och därför involverades Anders Frostenson-stiftelsen och några stipendiater som fick förmånen att träffa dessa talangfulla ungdomar och utbyta tankar och toner.
I måndags kväll höll de en fantastisk konsert - en psalmhappening - finstämd och svängig på samma gång. Det berörde - text och musik gick rätt in. Och det är väl det som är meningen?
En 1600-talspsalm fick plötsligt nytt liv och lät alldeles modern i Tommie Sewons tappning. Irma Schultz-Keller sjöng också en egen psalm samt en tonsättning av en psalm av Ylva Eggehorn som kommer på en ny skiva snart.
En spännande utveckling pågår på psalmfronten helt enkelt!
