Elisabeth av Treenigheten (1880-1906) var en fransk karmelitnunna som särskilt fördjupade sig i Paulus brev, och inspirerad av dem skrev sin vackra och djupa bön till Treenigheten. Hittar den tyvärr inte på svenska på nätet, och den är lite lång att skriva av - men här är den på engelska. Tänkte att den kunde passa särskilt bra idag....
Hon ville vara en lovprisning av Guds härlighet.... Och det var hon....
***
"O my God, Trinity whom I adore, help me to become utterly forgetful of myself so that I may establish myself in you, as changeless and calm as though my soul were already in eternity. Let nothing disturb my peace nor draw me forth f from you, O my unchanging God, but at every moment may I penetrate more deeply into the depths of your mystery. Give peace to my soul; make it your heaven, your cherished dwelling-place and the place of your repose. Let me never leave you there alone, but keep me there, wholly attentive, wholly alert in my faith, wholly adoring and fully given up to your creative action.
O my beloved Christ, crucified for love, I long to be the bride of your heart. I long to cover you with glory, to love you even unto death! Yet I sense my powerlessness and beg you to clothe me with yourself. Identify my soul with all the movements of your soul, submerge me, overwhelm me, substitute yourself for me, so that my life may become a reflection of your life. Come into me as Adorer, as Redeemer and as Saviour.
O Eternal Word, utterance of my God, I want to spend my life listening to you, to become totally teachable so that I might learn all from you. Through all darkness, all emptiness, all powerlessness, I want to keep my eyes fixed on you and to remain under your great light. O my Beloved Star, so fascinate me that I may never be able to leave your radiance.
O Consuming Fire, Spirit of Love, overshadow me so that the Word may be, as it were incarnate again in my soul. May I be for him a new humanity in which he can renew all his mystery.
And you, O Father, bend down towards your poor little creature. Cover her with your shadow, see in her only your beloved son in who you are well pleased
O my `Three', my All, my Beatitude, infinite Solitude, Immensity in which I lose myself, I surrender myself to you as your prey. Immerse yourself in me so that I may be immersed in you until I go to contemplate in your light the abyss of your splendour!"
Fick denna formulering i ett mail idag. Mellan den arameiska transkriberingen (här markerat grönt) av originalbönen finns aktuella tolkningar/tillämpningar av ursprungsorden (markerat svart)....
Abwûn
Oh Thou, from whom the breath of life comes,
d'bwaschmâja
who fills all realms of sound, light and vibration.
Nethkâdasch schmach
May Your light be experienced in my utmost Being.
Têtê malkuthach.
Create your reign of unity now- through our fiery hearts and willing hands.
Nehwê tzevjânach aikâna d'bwaschmâja af b'arha.
Let Your will come true - in the universe just as on Earth.
Det senaste mötet i raden avslutades med en pilgrimsvandring för fred. Kanske något som kan inspirera er andra runt om i landet?
Färden gick mellan några av kyrkorna i stan (alla som ligger centralt - de övriga får vara med på ett hörn vid en senare vandring, som förhoppningsvis blir inte bara ekumenisk utan interreligiös, vilket var ursprungstanken redan nu, men det var svårt att genomföra det på kort varsel).
Vi startade vandringen i Missionskyrkan med en intensiv och spontan ortodox bön (några årsmötesdeltagare var med på den).
Sedan gick vi relativt raskt vidare (vi anpassade farten till en pigg och glad deltagare med rollator). I Frälsningsarmén togs vi mycket väl emot. En frälsningssoldat, tillika med målarkompis, berättade kort om den lokala församlingens imponerande verksamhet och byggnadens historia, och avslutade med en fin fredsbön. På vägen ut skrattade vi åt det komiska i att som fredspilgrimer stanna till hos just Frälsningsarmén.... Men "vapnen" är ju fredliga - soppa, tvål och frälsning...i skydd av Jesu blod och Andens eld. Min kärlek till dessa "Guds soldater" består... De påminner oss alla om något av det allra viktigaste. Hur kristen tro kan gestaltas i praktiken, påtagligt, trovärdigt.
Sen fortsatte vi till Pingstkyrkan där det pågick förberedelser till ett afrikanskt väckelsemöte (av de eldiga böneropen att döma blev det nog ett hejdundrande möte). En pastor passerade oss, men var för upptagen för att stanna en minut med oss och be en kort bön, så det gjorde vi själva. Kul att höra afrikanerna ladda upp i bakgrunden....
Därefter bar det av till Baptistkyrkan där vi välkomnades varmt av en kyrkvärd och en kvinna som var missionärsbarn. Hon berättade lite kort om det och om sin kyrka, och bad en djup fredsbön med oss. I takkupolen fanns en bild av ett träd och en duva. Den var sprucken och lagad.... Ett par söndagsskoleplanscher med en ängel och med den heliga familjen prydde ett hörn. Sällan man ser sådana numera.
Vi begav oss sen till Katolska kyrkan (min församling), för tillfället vackert smyckad med tulpaner och påskliljor. Franciskus bön - "Herre, gör mig till ett redskap för din frid" passade särskilt väl där.... Freden måste börja inom oss för att kunna spridas. Här pausade vi relativt länge i den avskalade byggnaden, endast upplyst av ett stort antal stearinljus vid Mariastatyn, de brann där sedan mässan tidigare på dagen. Den mest moderna arkitekturen fick paradoxalt nog representera den äldsta av kyrkorna som involverades.
Sista anhalten var Svenska kyrkan - domkyrkan. Ett pampigt avslut på färden. Vi bad en stund i Fredens kapell där det bl.a. finns en minnessten till Dag Hammarskjöld. Sen tog vi en tur i övriga domkyrkan, bl.a. förbi den realistiska Mariaskulpturen - den ser ut som en levande, sorgsen, medelålders kvinna. Vi stannade också i det "katolska" kapellet - där det finns reliker av Erik och Birgitta, och där Johannes Paulus II 1989 bad en bön om synlig kristen enhet, tillsammans med Bertil Werkström. Vi konstaterade att det är en bit kvar till den fulla synliga enheten...
Fast vår vandring var i sig ett synligt enhetssteg på vägen... Vi representerade ett brett spektrum i vår lilla grupp - bara de frikyrkliga var det tyvärr tunnsått med.
I varje kyrka lade vi ut en stor orange banderoll som en av deltagarna hade tillverkat - med en kraftfull bild av jorden och texter om hur vår planet lider av krig, resursslöseri, miljöförstöring, etc. I domkyrkan stannade bl.a. några turister från Kina upp vid banderollen och fick budskapet översatt. Aktuellt i dagarna, minst sagt...
Det var en mycket fin vandring som berörde samtliga deltagare. Vackert att gå från kyrka till kyrka och be på detta sätt. Det lär vi göra om - senast om ett år!
Vi kom in på denna fråga i samband med bloggsamtal nyligen om arvssynd/ursynd.
Jag mindes då att jag läst en text för många år sedan som uttryckte detta på ett fint sätt - och nu har jag letat efter den som efter en nål i en höstack - och till sist funnit den!
Det är en bön.
Och den kan kanske passa särskilt bra just denna Luciadag - som visar på ljuset i mörkret.
***
"Tack min Gud för min själs helgedom, för detta rum av djup tystnad dit aldrig något orent eller smutsat har kunnat tränga in och aldrig kommer att kunna tränga in, ty Du är dess vaktare.
Tack min Gud för att ingen skada som människor orsakat har kunnat förvanska denna tillslutna lustgård, detta Allraheligaste som Du, medkännande Överstepräst, ensam uppfyller, klädd i Din härlighet.
Tack godhetens Gud för att Du varje gång jag har fallit har visat mig att Du förblir i mig, så oändligt mycket djupare än min synd.
Tack Herre för att ingen av mina dåliga tankar, eller min upproriskhet, har kunnat passera porten som vaktas av Din ängel.
Jag vet att Du väntar mig för ett slutligt, strålande möte i detta kärlekens tabernakel dit hela min varelse skall dra sig tillbaka.
Tack min Gud för att anden som Du har nedlagt i mig är ren."
Har en längre tid tänkt skriva lite mer om tro, andligt liv - om de svindlande djupen (varje morgon de senaste dagarna har den tanken dykt upp) - men som ni sett har annat kommit emellan... :-)
Nu läste jag just ett intressant inlägg av Allotetraploid som Z hänvisar till i sin blogg idag.
Och då rann inspirationen till igen...
När jag började städa bland pappren efter omtapetseringen för några dagar sedan, blev jag sittade med ett papper där jag nån gång för länge sedan har klottrat ner ett par citat på baksidan: "The lovers of God have no religion but God himself." (Dag Hammarskjöld)
Så sant....! Allt är avskalat. Yttersta enkelhet. "Jag pekar på månen och de ser på mitt finger." (Buddha)
Man stannar lätt vid detaljer som skymmer det som finns bortom. Därav alla människoregler - den inrutade och inhägnade tron - en "fingertro". Därav alla ordkonfrontationer troende emellan, om sånt som inte har med det väsentliga att göra....
Om morgnarna för tillfället läser jag en spännande liten bok - "Den heliga närvaron" av Henri Le Saux - Benediktinen som for till Indien och fick insikter som vidgade hans syn på tron.
Liten bok, men med stort innehåll.
Några citat även ur den:
"Att be innebär helt enkelt bara att tro att vi lever i Guds mysterium. Att vi är omslutna av detta mysterium. Ja, att vi kastas in i och nu är inneslutna i det." "Ingen bild eller idé som vi skapar oss om Gud är Gud själv utan förblir - med nödvändighet och för alltid - endast vad vi tror och tänker om Gud."
Sådana föreställningar kan - i värsta fall - bli till avgudar som skymmer sikten...
De bilder vi gör oss är tecken som visar på verkligheten - men inte Verkligheten själv (jfr. citatet av Buddha).
Men tecknen kan - i bästa fall - föra oss i kontakt med Gud.
"Även den mest fullkomliga bön använder sig med nödvändighet av tecken och symboler, ty det mänskliga sinnet är skapat så av Gud, men här används de fritt och suveränt och pekar alltid på det Bortom där endast Verkligheten bidar i Gudomens outgrundliga tystnad." "Gud är alltid närvarande för oss. Det finns inte ett ögonblick, inte en plats i vårt dagliga liv, vad vi än sysslar med, där Gud inte är närvarande. Det finns inte ens några särskilda tillfällen eller sysselsättningar där Gud är mer närvarande för oss eller tvärtom, mindre. Gud är alltid densamme, den Allsmäktige, Oändlige, Evige. Han förändras inte, Han varken "kommer" eller "går" från en plats till en annan. Han är alltid och överallt. Han är sig själv i sin fullhet. Inte i någon mening kan Han sägas vara mera "här" och mindre "där", eftersom Han är odelbar." "I själva verket är det enbart hos sig själv som Gud alltid är närvarande. /.../ Skapelsen helt enkelt förmedlar denna närvaro, detta Guds mystiska liv i sig själv. Allt som existerar, varje varelse som lever och tänker, gör detta genom att vara en del av Hans vara, Hans gudomliga liv och medvetande om sig själv."
Gud finns redan i oss - och vi i Gud - annars skulle vi inte kunna leva.
"Säger vi: 'Låt oss först tänka på luften som omger oss och sedan andas?' Med eller mot vår vilja, medvetet eller omedvetet andas vi och fortsätter att andas; oavlåtligen strömmar luft i våra lungor. På samma sätt är det med den gudomliga Närvaron, som är ännu väsentligare för vårt liv, för hela vår existens, än till och med luften som vi andas."
"Livet i bön och kontemplation innebär helt enkelt att förverkliga Guds närvaro i oss."
Och detta är inte en unik kallelse för vissa utvalda - utan gäller oss alla!
Denna berättelse låg och väntade i min mailbox igår. Tänkte att den kunde få värma också er...
***
Isaiah 65:24 *Before they call, I will answer*
This story was written by a doctor who worked in South Africa.
One night I had worked hard to help a mother in the labor ward. In spite of all we could do, she died, leaving us with a tiny premature baby and a crying two-year-old daughter. We would have difficulty keeping the baby alive, as we had no incubator (we had no electricity to run an incubator). We also had no special feeding facilities. Although we lived on the equator, nights were often chilly with treacherous drafts. One student midwife went for the box we had for such babies and the cotton wool that the baby would be wrapped in. Another went to stoke up the fire and fill a hot water bottle. She came back shortly in distress to tell me that in filling the bottle, it had burst (rubber perishes easily in tropical climates). *And it is our last hot water bottle!* she exclaimed. As in the West, it is no good crying over spilled milk, so in Central Africa it might be considered no good crying over burst water bottles. They do not grow on trees, and there are no drugstores down forest pathways.
*All right,* I said, *put the baby as near the fire as you safely can, and sleep between the baby and the door to keep it free from drafts. Your job is to keep the baby warm.* The following noon, as I did most days, I went to have prayers with any of the orphanage children who chose to gather with me. I gave the youngsters various suggestions of things to pray about and told them about the tiny baby. I explained our problem about keeping the baby warm enough, mentioning the hot water bottle, and that the baby could so easily die if it got chills. I also told them of the two-year-old sister, crying because her mother died.
During prayer time, one ten-year-old girl, Ruth, prayed with the usual blunt conciseness of our African children. *Please, God,* she prayed, *send us a water bottle. It'll be no good tomorrow, God, as the baby will be dead, so please send it this afternoon.* While I gasped inwardly at the audacity of the prayer, she added, *And while You are about it, would You please send a dolly for the little girl so she'll know You really love her?* As often with children's prayers, I was put on the spot. Could I honestly say Amen? I just did not believe that God could do this. Oh, yes, I know that He can do everything, the Bible says so. But there are limits, aren't there? The only way God could answer this particular prayer would be by sending me a parcel from homeland.
I had been in Africa for almost four years at that time, and I had never, ever received a parcel from home. Anyway, if anyone did send me a parcel, who would put in a hot water bottle? I lived on the equator! Halfway through the afternoon, while I was teaching in the nurses' training school, a message was sent that there was a car at my front door. By the time I reached home, the car had gone, but there on the veranda was a large 22-pound parcel. I felt tears pricking my eyes. I could not open the parcel alone, so I sent for the orphanage children. Together we pulled off the string, carefully undoing each knot. We folded the paper, taking care not to tear it unduly. Excitement was mounting. Some 30 or 40 pairs of eyes were focused on the large cardboard box. From the top, I lifted out brightly colored knitted jerseys. Eyes sparkled as I gave them out. Then there were the knitted bandages for the leprosy patients, and the children looked a little bored. Then came a box of mixed raisins and sultanas - they would make a batch of buns for the weekend. Then, as I put my hand in again, I felt the - could it really be? I grasped it and pulled it out - yes, a brand-new rubber hot water bottle. I cried. I had not asked God to send it; I had not truly believed that He could.
Ruth was in the front row of the children. She rushed forward, crying out, *If God has sent the bottle, He must have sent the dolly, too!* Rummaging down to the bottom of the box, she pulled out a small, beautifully dressed dolly. Her eyes shone! She had never doubted. Looking up at me, she asked, *Can I go over with you and give this dolly to that little girl, so she'll know that Jesus really loves her?*
That parcel had been on the way for five whole months. Packed up by my former Sunday school class, whose leader had heard and obeyed God's prompting to send a hot water bottle, even to the equator. And one of the girls had put in a dolly for an African child - five months before, in answer to the believing prayer of a ten-year-old to bring it *that afternoon.*
*Before they call, I will answer* (Isaiah 65:24). This awesome prayer takes less than a minute. Prayer is one of the best free gifts we receive. There is no cost but a lot of rewards. Let's continue praying for one another.
Så har jag varit på den katolska karismatiska förnyelsedagen (20 minuters tågresa från där jag bor nu).
Mycket intensivt. Som att ha samlat ihop en hel månads böner under en enda dag.
Fr Anthony Musaala hette han som ledde det hela, med mässfirande, bön, dans, sång, bibelläsning och utläggning om barnaskap och mognad.
Men detta liknade inget annat. Inte ens andra katolska karismatiska samlingar jag varit med om.
Denna dag var som ett inträde i en annan värld, där tiden upphörde att existera, där det enda viktiga var Gud, som var oerhört närvarande.
Inte minst under mässan, och senare, när prästen gick runt med en monstrans (en behållare med en hostia i), och välsignade alla, han gick runt långsamt, flera varv.
Det var som att plötsligt förflyttas till Jesu tid, då han mötte folkskarorna. Samma nöd lyste ur människors ögon, och en mycket stor kärlek. Händer sträcktes ut mot det förvandlade brödet. "Only you" sjöngs samtidigt, bara de orden till att börja med, senare andra enkla och avskalade sånger också. Gripande. Kunde känna Jesu kärlek till människorna mycket tydligt, hans omsorg om alla han mötte.
"Det var mycket tillbedjan, entusiastiskt, djupt..." Så beskriver mamman i familjen jag bor hos (jag följde med henne dit), denna dag.
Vi bad för staden också, en bra stund i varje riktning. Fick veta att en sådan bön stoppat ett par bomber för ett tag sedan - de exploderade aldrig. Det var en mäktig bön, som säkert hade sin avsedda verkan.
Under Fader Vår i mässan höll vi varandras händer, och jag hörde hela tiden bara barns röster sjunga, fast nästan alla närvarande var vuxna. Vi är alla Guds barn - det blev väldigt konkret. Också under lunchen när en liten flicka dansade i en virvelvind av löv och skräp som blåste runt vid stationen där vi åt.
En mäktig dag helt enkelt, men inte utan en hel del andlig kamp, särskilt i början, var på god väg att avvika och bege mig till centrum istället - för jag får inte tillälle att ta mig dit innan jag åker hem - ingen sightseeing eller shopping alltså. Men detta var så mycket mera värt...
Prästen var extraordinär, från Uganda, han dansade så kaftanen fladdrade, lärde oss en afrikansk sång, skämtade, och läste evangeliet på ett sätt jag aldrig nånsin sett maken till, som gjorde det levande, närvarande, det blev till ett skeende där och då. Som en mycket skicklig skådespelare, men inte på ett konstlat sätt. Både Jesus och djävulen steg ut ur bibeltexten och berättade om prövningarna i öknen. Han sjöng och predikade om vartannat. Men inte på ett ytligt sätt, utan just utifrån en mycket djup karismatik. Äkta. Allt flöt harmoniskt samman. En halv dag drogs in i tidlösheten.
Hur jag än kämpar så beskriver ändå inte orden hur det verkligen var...!
Obeskrivligt!
Och min brännande fråga efter denna dag är: varför är det inte så här överallt?
INTENSIVT LEVANDE. FULLSTÄNDIGT GUDSÖPPET UTAN KRUSIDULLER. DJUPT. ÄKTA. VERKLIGT. ANGELÄGET.
Vad är det vi sysslar med i Kyrkan? Flyktig underhållning? Sömnförberedande övningar? Söndagligt requiem?
