Så var det dags att försegla och skicka tillbaka det sista filmkuvertet och säga upp provabonnemanget.... Har raderat listan på de drygt 20 filmer jag inte hann se. Det blev ju ganska många ändå...
Dessa blev de sista filmerna jag fick:
Walk the line - ett slags biografi om Johnny Cash. Stort plus för tidsprägeln, musiken och det lyckliga slutet. Vägen dit är inte lika rolig.... Betyg: 3,5.
Vänner för livet - om en man som förlorade sin familj i New York 9/11, och som inte vill bearbeta händelsen utan isolerar sig. Tills den gamle tandläkarstudiekamraten dyker upp och utmanar honom att ta steget ut ur sitt lilla revir - vilket även för denne ut på en del strapatser. Men slutet gott, allting gott även här - om jag minns rätt. Fast särskilt sevärd är den inte. Betyg: 2,5.
Offret- en av de konstigaste filmerna jag bloggtittat på. Eller försökt se, rättare sagt. Det var en snabbspolare utan dess like (d.v.s. jag borde ha snabbspolat rakt igenom den, men kom igång med det först efter halva filmen när jag inte stod ut längre). Tänk er en Ingemar Bergmanfilm i extrem slow-motion, men mer monolog-pratig, och med rysk touch (existentiell, filosofisk, religiös), och med överdrivet teatraliska svenska skådespelare (det var som att se en mycket dålig teaterpjäs - fast på film - varför är förresten svenska skådespelare så ofta onaturliga i sina roller?), addera en fragmentarisk och lite udda handling - så har ni filmen i ett nötskal.... Filmen är nästan färglös till råga på allt - gråtonad. Det enda fina är planteringen av ett träd i början, och när de bläddrar i en ikonbok (i färg!) och uttalar sig om ikonernas skönhet... Betyg: 2,5 - så pass högt för att de säkert har ansträngt sig rejält för att försöka få till det.
Underbara älskade - trodde det skulle vara en ljust somrig film - men den förväntade svenska skärgårdssommarstämningen förtogs av det sorgliga innehållet. En film om sorg, och hur man (inte) hanterar den som sekulariserad svensk - skulle man kanske kunna sammanfatta det som? Ljusnar lite mot slutet. Betyg: 3.
Alla övriga filmer jag har bloggtittat på under senvintern/våren hittar ni här.
Det går bra att kommentera de inläggen även i efterhand ifall ni har sett någon av filmerna!
Har inte hunnit recensera filmer på ett tag. Inser att jag har glömt mycket av handlingen vid det här laget.... (Bara några få filmer återstår att se nu...)
Ett försök till kommentarer om de jag sett senast:
En ung Jane Austen - trevlig kostymfilm om författarinnan som har skrivit sex av Englands bästsäljare i romanform genom tiderna. Om detta är självbiografiskt, vilket det verkar vara, så var hennes liv en roman i sig... Betyg: 3,5.
Mimzy - fascinerande science fiction - som jag såg efter att ha börjat fundera på spiralformens täta frekvens och varierande uttryck i universum häromdagen - från galaxer till DNA. (Återupptaget tankeämne från skoltiden. Det blir en bloggpost om det snart...) Detta förekommer av en märklig slump även rakt igenom i filmen. Två barn har huvudrollen - de hittar en mystisk låda med en speciell tygkanin (Mimzy) och lite annat smått och gott - på stranden. Andra dimensioner öppnas för dem. Klart sevärd, har även ett moraliskt budskap om miljöförstöring och hur det påverkar oss om vi inte gör något åt det. Betyg: 4,5.
Guds Stad - mycket otäck våldsfilm som jag borde ha snabbspolat mig igenom. Har aldrig sett så mycket skjutande och blod utan direkt handling eller utveckling. Om knarklangningens effekter bland barnligor i Sao Paolo (var det väl?). Tyvärr verklighetsbaserad. Skickliga amatörskådespelare. Men se den inte - om du inte fullkomligt älskar att frossa i meningslöst och rått våld. Visar de allra värsta sidorna hos mänskligheten - och hur det onda kan slå rot redan hos barn. Önskar själv att jag inte hade sett den - kunde inte ana att filmen skulle vara sådan - i sin helhet dessutom! Betyg: 2.
Little Miss Sunshine - riktigt rolig familjekomedi där en gul buss har en av huvudrollerna. Yngsta flickan i familjen råkar vinna en lokal skönhetstävling sedan den egentliga vinnaren sorterats ut. Genom en dråplig bilfärd med en suicidbenägen avlägsen släkting, en sexgalen farfar, och en knäpptyst tonårsgrabb med en enda dröm i livet: att bli pilot, och som har avlagt tystnadslöfte tills dess det är fullbordat - samt föräldrarna, hamnar hon till sist i finalen. Skönhetsindustrin får sig en chock de sent ska glömma.... Och individerna får alla möta svåra situationer under färden som gör att de utvecklas. Hm...de som överlever... Betyg: 4,5.
The Quiet - konstig film som jag glömt det mesta av. En tjej låtsas vara döv - och får snart ta del av förtroenden från dem omkring henne - som inte anar att hon hör. Extremt dysfunktionell familj med tragiska öden. Rekommenderas inte. Betyg: 2 - knappt.
Unbreakable - film som annonseras som skräckis - men som inte är särskilt läskig - tvärtom ganska fascinerande. Men den når inte på långa vägar upp till regissörens troligen bästa film: Sjätte sinnet (såg denna bara för att jag tyckte om den). Man börjar, efter att ha sett den, kunna hans teknik och lägger märke till knepen så att överraskningseffekten inte blir lika stor. Men den uteblir inte. Helt ok - men inte lysande. Betyg: 3.
Our Fathers - om pedofilskandalerna i USA - verklighetsbaserad. Ger inte så mycket mer än nyhetsrapporteringen av händelserna - men ger dock en tydlig inblick i hur katolska kyrkan fungerar när den inte fungerar. Betyg: 3.
Hotel Rwanda - också verklighetsbaserad - om motsättningarna mellan hutuer och tutsier. Otäck - men spännande och bra, trots en del hemska scener som etsar sig fast länge på näthinnan. Om en helgonlik man som räddar många undan folkmordet genom att han får ansvaret för ett hotell - och till slut inser vad han har möjlighet att göra - och gör det efter bästa förmåga. Man kunde önska att alla som tycker att krig är ett bra alternativ skulle se den. (Kan nån skicka en kopia till USA's president, please?) Betyg: 4.
Ytterligare två filmer är avverkade på lika många dagar - ingen av dem var bland dem jag prioriterat högst på önskelistan, så förväntningarna var ganska låga, särskilt inför den första:
Sjätte sinnet - överraskade mig positivt. Hade förväntat mig en B-skräckis, och fick se en oväntat bra film. Suveränt skådespeleri - framför allt av "Cole" - den lille grabben - som redan hade många filmer bakom sig, trots att han bara var 11 år när filmen gjordes (2000). Vad ska det månne bli av honom när han är äldre? Filmen skildrar hur en barnpsykolog plågas av att inte ha kunnat hjälpa en pojke - han stöter på ytterligare en ung kille som verkar ha samma problem och lovar sig själv att hjälpa denne - som ett slags gottgörelse. Frågan är om det är en psykolog killen behöver - det visar sig att han ser döda människor.... Ska inte avslöja för mycket - filmen är sevärd, särskilt som den är så skickligt gjord, och lämnar en hel del att klura på. Plus för mycket oväntad överraskningseffekt på slutet! Betyg: 4 (minst).
Eddie Izzard - Unrepeatable - hyfsad stand-up, lite smårolig nästan rakt igenom, men blir aldrig hysteriskt kul... Roligast tycker jag är tvättscenen i början - om hur blå kalsonger klär ut sig till en oskyldigt vit näsduk och infiltrerar vittvätten eftersom den fått förtur framför kulörtvätten. Kul också om tvättomaten! Tråkigast är scenen med referenser till Star Trek (som jag aldrig sett) och till personer jag aldrig hört talas om. Lokala kändisar? Det blir helt enkelt inte roligt om man inte känner till dem... Dracula och transvestiter är också med på ett hörn, och lite kyrklig humor blir det också - men där retar jag mig på att han anger fel årtal för författandet av evangelierna. Typ 200-270 år för sent... Och att han drar en så billig vits om att namnen (Mark, Matthew, Luke och John) är engelska. Duh?! Nånsin hört talas om översättning, eller? Men det är bara det jag retar mig på - i övrigt är han helt ok om man vill fnissa lite grann - även om showen aldrig lyfter till de höjder jag hela tiden hoppas och önskar att de ska lyfta till. (Sorry, Mackan, nu har han fått två chanser, och jag tycker jag redan kan hans repertoar - han upprepar sig ganska mycket...) Fortfarande klart impad dock, över att han kan allt utantill, och knyter ihop bra mellan skämten - ännu bättre i förra dvd'n än i den här. Betyg: 3.
Har sett ytterligare två filmer i maratonfilmseendet denna vår (det slutar i maj - puh!).
Mirikitanis katter - en charmig dokumentär om en japansk konstnär i 80-årsåldern som varit med både om Hiroshima, fångläger och New York 9/11. Han träffar en filmande tjej som bjuder in honom att bo hos sig när han sitter ensam ute och hostar i den förgiftade luften i en park efter terrordåden, hon har då redan filmat honom under ett par månader. Han var även dessförinnan hemlös sen en tid tillbaka - bodde utanför en affär. Här skildras en mycket stolt och lite inbunden människa - som in i det längsta vägrar ta emot hjälp, och som ser på sig själv som en stor mästare konstnärligt. (Han tecknar ganska barnsligt, men med vackra färger och exotiska motiv.) Han öppnar dock upp sig under filmens gång - och får se sitt liv förändras till det bättre. Klart sevärd. Betyg: 4.
Vansinnigt förälskad - lite udda film minst sagt, om en psykiskt störd kvinna som lever i en drömvärld. Hon förälskar sig i en hjärtspecialist som är gift, vilket leder till riktigt hemska konsekvenser. Intressant upplägg av filmen, i två episoder, mer än så kan jag inte avslöja utan att förstöra för eventuella tittare.... Dock ingen film jag direkt rekommenderar. Betyg: 2,5.
Har sett en del filmer på sistone, men inte haft tid att recensera dem förrän nu.
Natt på museet- en ganska fumlig komedi om en nyanställd nattvakt som får problem när naturhistoriska museet blir lite väl levande. Men han löser det galant. Inte en film jag skulle rekommendera direkt - men går att se om man har en kväll över. Kul specialeffekter. Betyg: 3. Magnolia - En av de konstigaste filmer jag har sett. Eller snarare snabbspolat mig igenom. Den var väldigt seg - dessutom hade jag bråttom - så jag såg en tretimmarsrulle på drygt två timmar. Den handlar om diverse otäcka sammanträffanden - som hänger ihop eller inte. Tråkvarning. Betyg: 2. Med nöd och näppe.
La Vie en Rose - berättelsen om Edith Piaf - film som visar ett urval scener ur den genomparisiska sångerskans tuffa liv, delvis uppväxt på bordell börjar hon sjunga på krogar och som gatusångerska - innan världsscenen öppnades för henne.
Ibland skildrar filmen på ett lite märkligt sätt ett helgons, Thérèse av Lisieux, betydelse för henne. Edith blev, vilket säkert är bekant för dem som känner till Thérèse, botad från en ögonsjukdom som barn efter en bön vid hennes grav. Filmen visar på helgonets fortsatta inflytande i hennes liv - i en uppenbarelse bl.a. och i att Edith ber om att få behålla en man hon är otrogen med (han är gift och har tre barn). Ska man se det som händer då (mannen dör i ett störtat flygplan) som ett Guds straff eller vad? Edith verkar i filmen inte be till Gud utan till Thérèse (svårt att tro att det var så i verkligheten). Och det kyrkligt katolska verkar inte ha någon betydelse alls i hennes liv - man ser henne aldrig gå i mässan t.ex. Som sagt, man får ett lite märkligt intryck av skildringen av religionen. Och i och för sig av den neddekade sångerskan också.
Men nånstans finns det en styrka som bär rakt igenom. Hon har en stor röst - större än henne själv - den beskrivs träffande som att den är en katedral (i sångens form). Och man kan faktiskt inte låta bli att tänka på Gud - om än en fullständigt okyrklig Gud - som visar sig hos en mycket stark personlighet som följer kärleken framför allt. Rakt igenom svårigheterna. Övertygande. Inspirerande - faktiskt. Betyg: 4,5.
Sicko - Michael Moore har gjort det igen. En film som visar på absurditeterna i USA. Tidigare var det bl.a. vapenindustrin som fick sig en rejäl känga - denna gång är det sjukvården. Han visar hur det funkar mycket bättre i några länder i Europa (England och Frankrike) där man har en allmän sjukförsäkring och gratis vård, och otroliga förmåner - än i USA, där folk har svårt att ens få en försäkring om de har haft minsta symptom på något. Och även om de skulle kunna teckna en försäkring så täcker den inte kostnaderna vid en allvarlig sjukdom.
En kvinna som varit högsta chef på ett försäkringbolag kan inte leva med det samvete hon har efter att ha sett hur folk lämnas att dö för att de nekas vård, eftersom det hela går ut på ett bonussystem där man ska neka folk ersättning så långt det är möjligt - de som lyckas bäst befordras. Hon talar ut i en domstol efter att ha anmält sig själv. Starkt.
Man får se hur folk kastas ut på gatan från sjukhusen ifall de inte kan betala räkningen. Och får veta att Al Qaida-fångar får exemplarisk och gratis vård i Guantanamofängelset - medan frivilliga hjälparbetare från 9/11 har fått allvarliga lungskador - och inte får någon vård i USA. Inte ens ett tack för sin insats. Den handlingskraftige Moore försöker då ta dem och en del andra som drabbats av systemet till Guantanamosjukhuset för att ge dem tillgång till samma vård som fångarna - men de blir inte insläppta. Istället bär färden till Kuba, där de möts av en del positiva överraskningar....
Antingen gillar man honom eller inte - han beskylls ibland för att vinkla saker ensidigt. Inte så konstigt att de som gör fel inte vill bli avslöjade kanske....? Han visar sitt goda hjärta när han hjälper en av sina argaste motståndare som står inför att lägga ner en webbsida som går ut på att smutskasta Moore, då hans fru blivit allvarligt sjuk - och sjukförsäkringen inte räcker till... Då får han ett anonymt bidrag av Moore så han kan hålla hatsidan uppe. Själv uppskattar jag såväl Moore som våra svenska motsvarigheter - t.ex. Robert Aschberg i deras avslöjande reportage. Klart sevärd! Betyg: 4.
Tre systrar och en mamma - klichéer rakt igenom. Mycket bröllopstårta, prickiga tyger och moderligt överbeskyddande. Men skådespelarna gör det bästa av situationen. Helt ok - men inget att hänga i julgranen s.a.s. Betyg: 3.
Pans labyrint - otäck men välgjord film. Saga och verklighet flätas samman på ett intrikat sätt. Grymheten i det fascistiska Spanien (1944), där Francos soldater ger sig på motståndsrörelsen, förstärker det vackra i sagan. Men också sagan innehåller val mellan gott och ont. Absolut sevärd (men kan rekommendera andra känsliga tittare att blunda under tortyrscener, benavsågning utan bedövning, egenhändig hopsömnad av sönderskuren kind och liknande). Bra skådelpelare - särskilt den unga huvudrollsinnehavaren Ofelia. Betyg: 4,5 - för att ondskan inte får sista ordet.
Eftersom det åter snöar kraftigt ute, efter att våren länge varit på väg, och krokusar och blåsippor redan tittat upp, så kan det kanske passa bra med en hyfsad julfilm en mörk kväll... ;-)
Jag har sett Vägen till Betlehem - som är just en söt julhistoria med mycket sockervadd och stereotypa roller, men med några otippade scener också, som gör den betydligt bättre än den kunde ha varit... Betyg: 3,5 (vi är tillbaka på 1-5-skalan nu igen efter påvefilmsuppsvinget).
Helt fel är det inte heller tidsmässigt att se filmen just nu - för Jesus lär ha fötts just i april - den tid då fåren lammar så att herdarna vaktar dem även om nätterna...
Har även sett en dokumentär om Judasevangeliet(av National Geographics), ett av det 30-tal gnostiska evangelier som ogillades av Irenaeus på 180-talet. Även de så kallade gnostikerna var kristna - och de kallade sig just kristna, inte gnostiker. Det är en etikett som klistrades på dem av andra - på samma sätt som etiketter delas ut av kristna i vår tid.
Man får i dokumentären följa Judasevangeliets irrfärder mellan egyptisk underjordisk antikhandel, stöld och bankvalv, till en forskares upphittande av det, och hur det sedan har daterats och analyserats.
Detta evangelium är särskilt intressant genom dess bild av Judas - som mer liknar bilden av honom i Markusevangeliet än i Johannesevangeliet. Man kan se en tydlig förändring mellan de tidigt och sent skrivna evangelierna i fråga om detta. I början är han inte den skurk han senare utmålas som, och där hans namn kom att associeras till judarna, som då fick skulden för Jesu död. Den synen bidrog också starkt till förintelsen under Andra världskriget.
Här framställs Judas istället som ett helgon som är den enda av lärjungarna som verkligen förstår Jesus på djupet och uppfyller dennes önskan att befria själen från kroppen (ett typiskt gnostiskt tema). Han bär fram Jesus som ett offer. Evangeliet slutar med det som framställs som Judas uppdrag från Jesus, och nämner alltså inget om Jesu död och uppståndelse. Det viktiga för de gnostiskt kristna var kunskapen om Gud - inte de syndaförlåtelseläror som uppstod på andra håll.
Dokumentären, liksom en del böcker jag har läst, förmedlar en mycket intressant bild av den tidiga Kyrkan som en heterogen och spretig rörelse där olika grupper trodde vitt skilda saker och prioriterade vissa evangelier framför andra.
Man kan inte låta bli att fundera över hur Kyrkan hade sett ut idag ifall någon annan/några andra av de många förgreningarna hade "segrat"...
Eller om t.ex. Mariaevangeliet, där Maria Magdalena har en framträdande roll som apostel och lärare till de övriga lärjungarna, hade hamnat bland de kanoniska skrifterna.... Inga heresier finns i det, enligt en av de intervjuade bibelforskarna - det enda kontroversiella är just att en kvinna står i centrum.... Och just i den tid då de kanoniska skrifterna valdes ut stod kvinnor ytterst lågt i kurs i Kyrkan som hade påverkats negativt av det omgivande samhället.
Att en del skrifter betecknats som "gnostiska" behöver alltså inte betyda att de är särskilt heretiska. En av forskarna lyfte fram hypotesen att de som nu är de kanoniska evangelierna var de som var enklast, och därför kunde accepteras på ett mer brett plan än dessa skrifter som vände sig till de mer avancerade kristna, på ett mystikt och filosofiskt abstrakt plan. Lite som skillnaden mellan barnmat och gourmetmat alltså....
Men Irenaeus urvalsprincip är svår för oss att förstå idag - han baserade urvalet på att det finns fyra väderstreck och vindriktningar - alltså menade han att Kyrkan ska ha just fyra evangelier.... Inte särskilt historiekritiskt, kan man tycka.
En vanlig uppfattning om gnostiska evangelier är att de är sent skrivna, och tidigt sorterades ut. Faktum är att de kan vara skrivna tidigt, samtidigt som de senare kanoniska evangelierna, men att originalen har gått förlorade, eftersom handskrifter vanligen förstördes när man hade gjort nya kopior. Johannesevengeliet är det kanoniska evangelium som är närmast de gnostiska evangeliernas stil genom sin utvecklade teologi och abstraktionsnivå.
Evangelierna (både de som är kanoniska och de som kallas gnostiska) användes som sagt parallellt av olika grupper under drygt 200 år innan den bibliska kanon formades. Det fanns under denna långa tid inte en lära utan många. Kristendomen såg alltså mycket annorlunda ut i den tidiga Kyrkan än idag.... Så de som vill hävda en enda "ortodox" linje från Kyrkans början till nu får det väldigt svårt.... Liksom de som vill tolka in väldigt mycket i Jesu ord och handlingar i det som blev de kanoniska evangelierna. Det blir lätt till teologiska efterkonstruktioner (för att försöka bevisa ditt eller datt som Kyrkan slagit fast långt senare), men som rimligtvis inte stämmer rent historiskt, och som rimmar särskilt illa med evangeliernas bottenklang.
Kyrkohistoria är intressant.....!
Dokumentären får 4,5 i betyg. Bäst är bonusmaterialet där flera forskare intervjuas, och där de nämner bl.a. intressanta saker om den tidiga Kyrkan.
Nu har jag sett den andra påvefilmen: Karol - A Man Who Became Pope.
En drygt tre timmar lång historia, vilket var väl långt - drygt två timmar hade varit mer lagom. Största delen av filmen fokuserar på hans tid som revolutionär pjäsförfattare, arbetare och ung präst. Den tid han enligt min subjektiva mening kom allra bäst till sin rätt.... Har även läst en bok om honom för många år sedan som särskilt går in på denna period.
Filmen ger framför allt en värdefull inblick i den polska katolska historien, som jag, trots att vi har många polacker i församlingen, aldrig har fått höra så mycket om. Den visar frihetskampen - rörande politiken - som fann sin styrka i tron. Polen råkade ju ut för både nazister och kommunister....
Jag har också ett mycket gott intryck av den unge Karol - som inte alls hade kvar samma glöd som påve. Han uttalade ganska radikala saker, särskilt som ung präst och biskop. Det är frapperande hur han hade så tydlig inblick i vad som är fel i samhället - men inte tycks se att precis samma problematik finns inom Kyrkan - även där förföljs folk för sin tro, även där behövs förnyelse och förlåtelse... (Ett par scener som visade en nazists och en ateistisk spions omvändelse var för övrigt bland de som berörde starkast.)
Jag pausade även denna film några gånger för att anteckna särskilt träffsäkra repliker. Vet inte heller här om det är exakta uttalanden eller parafraser av vad påven har sagt - men intressant är det - läs bara följande...
1962 vid konciliet:
"Människan är unik. Vår värld är materiell, men vi har djupa andliga behov. Vi är gåtor för oss själva och andra. Kyrkan blir alltmer ineffektiv. Kyrkan kan inte visa sig i sin förlegade form längre. Vi kan inte stå över världen och kräva lydnad längre. Kyrkan måste verka i världen. Människan söker sanningen. Vi måste lösa livets svåra problem. Vi måste ta itu med den förtvivlan som präglar vår tid. Därför måste allmänheten stå i centrum för kyrkans liv. Jag vill rensa ut alla former av kyrklig överhöghet (clerical mentality)."
Till arbetarna i Nowa Huta - den icke-religiösa staden:
"Håll tankens frihet vid liv. Kristus gav oss den för att göra oss fria."
Under konciliet (?):
"Ingen ska tvingas att bekänna tro mot sin vilja. Människans andliga frihet, samvetets och religionens frihet, är ett värdigt mål. Det gäller både nu och i alla tider. Det är inte nog att säga: "Jag är fri." Vi måste säga: "Jag tar ansvar." Jag vill tala om kyrkans dialog med ateismen. Vi borde inte börja med våra Gudsbevis utan med reflekterande kring människans totala ensamhet."
"Vi borde be om förlåtelse för kyrkans alla misstag."
"Miljontals människor har mördats på grund av sin ras eller sina idéer. Vi borde be om förlåtelse för kyrkans medverkan eller tystnad."
Filmen får 7 i betyg - på skalan som fick lov att höjas till 10 efter gårdagens påvefilm. Ett trovärdigt porträtt, bra skådespelare, välfilmat, och enligt uppgift på omslaget: musik av den sexfaldigt Oscarsnominerade Ennio Morricone.
Detta blir en blogg-påve-följetong i två delar....
Idag anlände två påvefilmer, de tycks skicka dem tematiskt i möjligaste mån. Och jag har sett den första nu. Den handlar om Den Gode Påven - ja, själva filmen heter just The Good Pope.
Det är Johannes XXIII vi talar om.... Mannen av folket, som aldrig glömde sitt ursprung, och som under sin korta tid på påvestolen bidrog till ett rejält inomkyrkligt korsdrag. Andra Vatikankonciliet var hans goda initiativ - tillsammans med den helige Ande då... ;-)
Han motsvarade därmed inte de inomvatikanska förväntningarna på en "övergångspåve" som skulle hålla ställningarna i väntan på en noga utvald ytterst traditionell efterträdare.
Gud är ju en överraskningarnas Gud som inte ens Vatikanen rår på...
Tyvärr dog Johannes XXIII alltför tidigt - efter bara några få år på påvestolen (3 juni 1963, kl. 19:49). Ryktena menar att han blev förgiftad av fiender inom Vatikanen - filmen framställer det som att det var cancer han dog av. Vi vet alltså inte hur det var.....
Men det han åstadkom har satt kyrkan i gungning - förnyelsen är bara påbörjad. Korsdraget har visserligen under lång tid ersatts av en stängd dörr med massor av lås på - men lite luft sipprar trots allt igenom springorna i karmarna - och en dag kan dörren komma att smällas upp på vid gavel igen, om inte av en påve så av ett alltmer samlat och Gudslyhört lekfolk.
Tillbaka till filmen...
Den är filmtekniskt inte särskilt märkvärdig, och många skulle nog tycka att den är lite väl "sockrig". Men jag föll fullkomligt pladask för gestaltningen av Den Gode Påven, som jag hört talas om en del tidigare, men inte visste särskilt mycket i detalj om. Jag t.o.m. pausade och antecknade en del filmrepliker...
Han var påve under en turbulent tid i världshistorien - det kalla kriget, Berlinmuren, rymdfärder, Vietnam, och attentatet på John F. Kennedy är bara några exempel.
Påven räddade 600 judiska barn på väg till Auschwitz, och bidrog till att åstadkomma fred med Ryssland i ett läge där risken för kärnvapenkrig var överhängande. Han verkade också för kristen enhet, för religionsdialog, tog parti för de fattiga, för arbetarna, för kvinnors rätt, för de lidande, fördömda och utstötta. Han besökte såväl fängelser som sjukhus. Han tog emot kommunister som ville besöka honom. Han höll sig inte undan från folket som påvarna före honom brukade göra. Han såg sig som "allas fader". Och han uttryckte sig kärleksfullt och ömt, och förlät dem som motarbetade honom i Vatikanen för hans radikala (!) åsikters skull. Han hade vänner i alla läger - såväl konservativa som liberala. Bl.a. stod en (av den tidiagre påven) exkommunicerad fritänkande studiekamrat honom mycket nära. Där borde jag verkligen ha antecknat repliker - fullkomligt lysande!
Han beskrivs så här i trailern:
"Pope John XXIII not only revolutionised the Catholic Church... He changed history."
"The people christened him 'The Good Pope'"
"He gave hope in a time of human suffering. He brought peace to a world on the edge of destruction."
Och jag kan inte låta bli att komma med smakprov på några av de guld värda replikerna - samtliga är lagda i påvens mun, och jag förmodar därför att de till sitt innehåll, om än kanske inte ordagrant, är vad han har uttalat sig om.
"Kyrkan borde vara som en trädgård, upplyst av Gud, inte ett museum, ett mycket gammalt museum."
"Konciliet är nödvändigt, det kan inte skjutas upp längre. Föreställ dig en kyrka där allas röster blir hörda. Som blommorna i trädgården som slår ut i solen. Många själars hoppfulla blickar kommer att riktas mot detta koncilium."
"Vissa möten i livet lyser upp en inifrån. När man är ledsen dyker de upp i ens inre."
När konciliet anklagades för modernism inifrån Vatikanen:
"De här murarna skyddar inte bara dem som vill gott. Jag låter stenarna de kastar på mig ligga."
"Det måste finnas en dialog mellan alla religioner om det ska bli fred på jorden."
Om alla människor, inte bara katoliker:
"Påven måste älska alla sina barn lika mycket."
Tänk om alla påvar var som han - ett verkligt helgon... Grät mig faktiskt igenom en stor del av filmen. Glädjetårar, igenkännandets tårar.... Tack, Gud för att vi fick detta lysande exempel på hur en påve kan vara....
Härmed får Johannes XXIII bli denna bloggs skyddshelgon och kyrkoförnyelsens särskilde förebedjare....!
Behöver jag efter detta lovtal säga att filmen får 10 (i en skala där 5 egentligenär högst) i betyg...? För den bild den föredlar av personen den gestaltar.... Jag måste läsa mer om honom - samt det han har skrivit....!
Har sett två filmer till, de råkade vara lite i samma genre.
Catholic boys - om några killar på en katolsk internatskola - där ett par munkar har järnkontroll och bestraffar olydnad med prygel. Men en av dem, en nyanländ ung munk med cigaretterna i högsta hugg, utmärker sig som en riktigt reko person - trots kåpan. Den första förälskelsen lägger snubbeltrådar för en mormors planer för barnbarnet: han ska förstås bli präst, ja påve.... De elakaste av munkarna visar sig vara bra på att klippa trådar. Förhållandevis söt och humoristisk film. Men inte mer än så. Som gjord för en regnig helgeftermiddag. Betyg 3,5.
Sleepers- här närmar vi oss snarare sadism. Dock inte katolsk sådan (för en gångs skull, frestas man nästan utbrista efter den filmrepertoar jag nyligen beskådat). Men det katolska är ett tydligt tema i handlingen - genom att några katolska pojkar spårar ur och hamnar på ungdomsvårdsskola. Och här är det grova kränkningar och övergrepp som gäller, kombinerat med hån av tron. En präst blir filmens hjälte, när han i en knivig situation väljer vad som tycks vara det minst onda, och även dessförinnan, genom sin blotta närvaro. Filmen är otäck men bra. Valet av skådespelare är lysande - vad sägs väl om Robert de Niro och Brad Pitt i en och samma film....? Författaren till boken som ligger till grund för filmen, Carcaterra, hävdar dessutom att historien är sann.... Klart sevärd. Betyg 4,5.
Goya's ghosts - utspelas i Spanien i slutet av 1700-talet - målaren Francisco Goya och hans ofta porträtterade Inez hamnar i fokus, liksom "munken" Lorenzo. Katolska kyrkan visar sina allra värsta sidor - inkvisitionen lägger på ett rejält kol då man tycker sig ha tappat stinget på sistone. Det visar sig hur tortyr kan leda till de märkligaste medgivanden, och hur långt en del är beredda att gå för att dölja sanningen. Kostymfilm av annorlunda slag - här dominerar ordensdräkter och vatikansk ståt. Den får 4,5 i betyg - för personporträttens och miljöskildringens skull. Se den!
Lost souls - ännu en film med katolsk touch - Maya, en katolik som tillsammans med ett par präster involveras i exorcism, hittar spår som tyder på att djävulen är på väg att inkarneras i en intet ont anande skeptisk författare. Som upplagt för pyskologisk skräckis. Inte särskilt läskig dock, och lite seg emellanåt. Betyg: 2,5. Se den inte om du har något vettigare för dig.
Så som i Himmelen - svensk film när den är som bäst - vilket sällan inträffar.... Både komisk och tragisk. Körövning blir till ett slags terapi - för samtliga involverade - ibland går det vilt till när sanningar luftas. Som helhet vacker och norrländskt genuin. Den får en 4:a i betyg. Missa inte!
Parfymen - en ganska så ryslig historia om en udda ung man med en osedvanligt välutvecklad näsa - och förfärligt underutvecklad empati. Intressantast är hur t.o.m. katolska kyrkans hierarki (tänk att de ska figurera i var och varannan film!), faller för hans doftlurendrejeri - bokstavligen. Den dödsdömde onde (eller är han bara sjuk?) mördaren hyllas som ängel.
Betyg: 3,5 - med tvekan. För att den blir märkligt realistisk i sin absurditet. Man både önskar - och inte önskar - stundtals starkt att det fanns doft-tv. Jag läste boken i gymnasiet, rekommenderad av en högst parfymälskande vän - men hade helt glömt innehållet - i så fall hade jag nog inte vågat se den!
Eddie Izzard - Dress to kill - stand-up show - är lite besviken faktiskt, för att den inte var roligare än den var. (Mackan, förväntningarna var nog alldeles för höga efter ditt beröm av honom - han är nog bäst live - inte på DVD.) Men jag är hur som helst storligen impad över hur mycket manus han lyckas hålla i huvudet. Hela 114 minuter - varav de sista faktiskt är bland de roligaste - där han drar en del skämt på franska....Ska nog ta en titt på en del av bonusmaterialet innan den går i retur imorgon. Den andra som du rekommenderade finns också på listan - men jag flyttade ner den i prioritet så det är möjligt att jag inte hinner få den innan denna filmfrossetid är över.
Betyg: 3,5 - utan tvekan. Smålog lite åtminstone.... Flera gånger.... :-)
En tredje film jag såg var så kass att den inte kommer att recenseras. En fjärde var repig så den gick inte att se - men jag undrar om jag inte har sett den redan - lär väl få veta när jag får en icke-repig version.
De som anlände för några dagar sen, och som nu gått i retur är:
Djävulen bär Prada- lättsam film om modedjungelns etiska dilemman. Går att tillämpa på alla situationer - även Kyrkan kan sluka människor med hull och hår och - om det vill sig illa - förvandla de mest goda till något riktigt djävulskt.
Hyfsat bra film - betyg 3,5.
En långvarig förlovning - en film som går på djupet - som har "allt": drama, historia, en stor portion humor, romantik, spännande detektivstory, kostymer, tidsprägel, bra skådespeleri, inre skönhet, vackra vyer - men också ondska och krig. Den hittills överlägset bästa filmen av dem jag bloggtittat på! Började se den en mycket sen kväll, och kunde inte stänga av den för att se resten dagen därpå.
Betyg 4,5. (Lite väl många otäcka scener drar ner poängen som annars skulle blivit en 5:a.) Se den - för allt det mästerliga och vackra i den!
Så har jag tagit mig igenom andra omgången filmer...
Requiem som jag såg fram emot som en katolsk skräckis visade sig snarare vara en kalkonskräckis.
Den är inspelad 2007 enligt etiketten. Jag skulle ha gissat på 80-tal och Östtyskland. Filmen är rakt igenom grå. Musgrå katolskt hårt hållen tjej med epilepsi söker sig till universitet där hon lever loppan och får anfall - av sjukdomen - eller är det besatthet av det onda (hon kan inte be, röra vid rosenkransar eller kors)? Prästerna försöker förgäves driva ut eventuella demoner. Tjejen identifierar sig med helgonet Katarina - och får mycket riktigt ett liknande öde som denna.
Filmen får med tvekan 1 i betyg (funderar på att lägga till en minusskala). För att den är ett sömnpiller - fick spola tillbaka den en bit flera gånger för att tankarna hela tiden gav sig iväg på långvandring iväg från dialogen.
Marie Antoinette var raka motsatsen till denna film på allt sätt.
Färgsprakande, överdådig kostymfilm, med megafokus på ytan. Enda gången det katolska kommer in är när präster välsignar brudparet, och på ett komiskt sätt - den äktenskapliga sängen (som en stor del av handlingen cirkulerar kring eftersom det visar sig vara väldigt svårt att få till en tronarvinge - vilket är den blivande drottningens huvuduppgift). Prästerna finns med också när folk dör samt vid installationen av den nye drottningen och kungen. Men mest handlar filmen om bakverk och drycker, glansiga tyger i fantasifulla kreationer och höga håruppsättningar, spel och dobbel, och en tveksam kärlek mellan makar som inte har valt varandra.
Det mästerliga fotot, den söta mopsen i början, och ekorren med stripig svans (syns bara ett par sekunder), samt arbetet med alla magnifika kostymer, stämningen, Versailles-charmen, samt det faktum att jag såg den direkt efter kalkonfilmen och inte kan låta bli att jämföra, ger den ett så pass högt betyg som 4...
Jag bloggtittar som sagt på lite filmer för närvarande, som jag tänkte recensera då och då - ni är välkomna att kommentera om ni också har sett filmerna.
Har hittills sett två filmer, och två till är på väg, kommer kanske idag.
Mr Beans semester är en av filmerna jag såg. Den var något av en besvikelse. En fransk roadmovie skulle man kunna kalla det. Bitvis söt story, och med typisk Beanhumor, men ganska förutsägbar. Det blev till slut ganska sega 86 minuter.
Ändå såg jag bonusmaterialet - och där, bland de bortklippta snuttarna, fanns ett av de bästa inslagen. En scen där Mr. Bean går genom ett tåg med en kopp capuccino i handen. Han passerar ett bord med en laptop på (ägaren sover intill). Och vem som helst kan nog räkna ut att inom loppet av några sekunder är innehållet i muggen uthällt över laptopen som fräser till och sänder ut en liten eldslåga innan den slocknar för gott. Det kunde ha slutat där. Men nu har vi med Mr. Bean att göra. Rådig som han är lyfter han snart laptopen och häller försiktigt tillbaka innehållet i koppen, och petar till sist även tillbaka skummet.... :-) Laptopen förblir dock svart - och den oskyldige bordsgrannen får sig en rejäl utskällning när ägaren vaknar.
Till guldkanterna hör också en intervju med Rowan Atkinson - som är helt annorlunda än rollgestalten!
Ett minus var att svenska inte kom upp som valbart språk på menyn utan bara engelska, franska och ryska - så jag valde att se den på engelska. Men vem vet - rysk dubbning är förmodligen inte helt fel - denna slags humor hänger inte på språket...!
Filmen får 3 i betyg. Se den - om du inte har något vettigare för dig - missa framför allt inte bonusmaterialet - det är bäst!
Pingvinresan, den andra filmen i ordningen, hann jag se två och en halv gång innan jag skickade tillbaka den. En av gångerna i kommenterad fransk version som gjorde bakgrundsstoryn intressantare och gav större djup åt själva filmen. Det finns även mycket bonusmaterial som berättar mer om det.
Det är en mycket poetisk film med vackra bilder, stundtals magnifika, tack vare naturen och pingvinernas skönhet, och storyn är som gjord för en film. Kejsarpingvinerna är de enda djur som klarar av att övervintra under den antarktiska vintern, och dessutom föda upp ungar just då. Kylan är mellan 40-90 minusgrader! Man får se hur hannar och honor vandrar iväg i tusental för att vid en viss tidpunkt varje år mötas vid en särskild plats som är den enda plats där det hela kan ske. De varvar passningen av ägget och sedan ungen - medan den andra parten går flera kilometer med små, små steg, för att äta upp sig och sedan återvända. På land är de ganska klumpiga djur (när de står upp), lite sorgliga men eleganta skepnader, iklädda skinande "frack" - men i vattnet är de plötsligt i sitt esse - där susar de fram i blixtfart, undan sjöleoparder och andra havsmonster.
Filmen skulle ha fått högsta betyg om det inte hade varit för den trista svenska berättarrösten och för musiken som inte riktigt harmonierar med filmen. Det hade varit fint om det gick att se om den utan kommentarer, och utan andra ljud än de naturliga. Nu får filmen 4,5 i betyg. Så se den! Helst flera gånger - då kommer den bäst till sin rätt.
***
Uppdatering: två nya filmer har anlänt - näst i tur blir Marie Antoinette (kostymfilm?) och Requiem (katolsk skräckis).
Blir riktigt rörd av de fina hälsningar som flera bloggläsare spontant har mailat på sistone - vad go'a ni är...!
Bad att få publicera en text och en bild från olika avsändare. De var fina var för sig - men tillsammans får de ytterligare en dimension tycker jag....
Tänkte att det kanske finns någon annan som tittar in här nån gång som också kan få uppmuntran/glädje av det.
Texten är skriven av någon som får välja mellan att vara anonym eller ge sig till känna i kommentarerna - det går bra vilket som.
"Framgång = gång framåt
Hurra för alla människor som har en dröm; Hurra för alla människor som har modet att försöka förverkliga den; Hurra för alla människor som vågar följa sitt hjärta utan att ha massan med sig. Hurra för alla människor som vågar och orkar fortsätta att försöka när drömmen och drömmaren har fått sina törnar..
Tänk att en liten människa kan påverka en annan människas hela värld Tänk att en liten människa kan påverka en hel värld
-Det spelar roll, det spelar roll för den här…
Framgång = gång framåt
Kram"
***
Till sist kan jag inte låta bli att nämna ett lustigt sammanträffande apropå det pågående fastehumortemat... Jag fick ett presentkort till en DVD-klubb häromdagen, vilket innebär att jag får se så många filmer jag hinner under tre månader. Fick redan besked om vilka de två första filmerna som anländer blir (de kommer till låns lite slumpvis - man kan inte välja vilken film man vill se när). Mr Beans semester och Pingvinresan råkade bli de första.... Jag säger då det... De blir nog roliga på olika sätt... Ännu roligare skulle det kanske vara om Mr. Bean semestrade bland pingvinerna..... ;-)
Fråga till alla: kan ni rekommendera några riktigt bra filmer som ni har sett?
Ska i så fall försöka passa på att se dem - om de finns med i urvalet och om jag har turen att få låna dem innan tiden går ut. Recenserar sedan de mest tänkvärda av dem i bloggen allt eftersom så kan vi tala om dem i samband med det...
Off-topic: Jag har placerat min blogg i Uppsala på bloggkartan.se
