Parfymen - en ganska så ryslig historia om en udda ung man med en osedvanligt välutvecklad näsa - och förfärligt underutvecklad empati. Intressantast är hur t.o.m. katolska kyrkans hierarki (tänk att de ska figurera i var och varannan film!), faller för hans doftlurendrejeri - bokstavligen. Den dödsdömde onde (eller är han bara sjuk?) mördaren hyllas som ängel.
Betyg: 3,5 - med tvekan. För att den blir märkligt realistisk i sin absurditet. Man både önskar - och inte önskar - stundtals starkt att det fanns doft-tv. Jag läste boken i gymnasiet, rekommenderad av en högst parfymälskande vän - men hade helt glömt innehållet - i så fall hade jag nog inte vågat se den!
Eddie Izzard - Dress to kill - stand-up show - är lite besviken faktiskt, för att den inte var roligare än den var. (Mackan, förväntningarna var nog alldeles för höga efter ditt beröm av honom - han är nog bäst live - inte på DVD.) Men jag är hur som helst storligen impad över hur mycket manus han lyckas hålla i huvudet. Hela 114 minuter - varav de sista faktiskt är bland de roligaste - där han drar en del skämt på franska....Ska nog ta en titt på en del av bonusmaterialet innan den går i retur imorgon. Den andra som du rekommenderade finns också på listan - men jag flyttade ner den i prioritet så det är möjligt att jag inte hinner få den innan denna filmfrossetid är över.
Betyg: 3,5 - utan tvekan. Smålog lite åtminstone.... Flera gånger.... :-)
En tredje film jag såg var så kass att den inte kommer att recenseras. En fjärde var repig så den gick inte att se - men jag undrar om jag inte har sett den redan - lär väl få veta när jag får en icke-repig version.
Det jag gillar med Eddie Izzard, är framför allt kroppsspråket och ljudeffekterna: som när jag var barn (utan syskon) och lekte med mina små figurer och simulerade att de pratade med varandra.
Izzard står inte rakt upp och ner och bara drar av oneliners, stand-up-skämt. Det kan se bus-tråkigt ut. utan han "dansar", imiterar rörelser, gör ljudeffekter (med munnen).
Därför får jag roligt bara jag tänker på honom. Rörelserna är inte av denna världen.
Jag tyckte som sagt att den var lite smårolig - men inget man direkt kiknade av skratt till...
Kanske beror det till viss del på att jag såg den i feberdimma (7:e förkylningen denna vinter?) och en ganska jobbig snuva. Svårt att koncentrera sig. Fick spola tillbaka den ibland för att jag missade en del skämt. Showen var nog lite för lång.
Ja, jag såg den textad. Men ibland hade de missat poängerna i översättningen.
Mest så beror besvikelsen nog som sagt på att förväntningarna helt enkelt var orimligt höga. (Om en humorkonciliepolare rekommenderar en komiker skruvas de helt klart upp till högsta topp - och riktigt dit nådde Eddie inte - genom feberfrossan.)
Jag skulle nog ha tyckt att stycket om Anglikanska kyrkan var mer kul om jag var anglikan - nu ville jag istället instinktivt ta parti för dem, försvara dem - tänkte att "så illa är det väl ändå inte"...
Men hade en katolik skämtat om katolska kyrkan med några träffande skämt så hade jag antagligen tyckt att det hade varit väldigt kul.
Psalmpartiet i det stycket tycker jag i alla fall är kul - för det påminner om sammanhang jag ofta vistats i... Känns jättemärkligt att "fira" en kristen uppståndelseglädjefest med begravningsmelodier...!!
Ger som sagt Eddie en ny chans - ifall jag får den andra filmen så småningom. Kan t.o.m. tänka mig att flytta upp den till högsta prioritet igen om ett tag, så jag mer säkert hinner få den.
Z,
Håller med om att kroppspråket förhöjer det.
Och massor av charm har han.
Och ett minne som jag är superimpad av som sagt.
Hur kan han komma ihåg alla dessa skämt? Utan fusklapp.
Z: Izzard började faktiskt som mimkonstnär och det märks, han har en otrolig kroppsuppfattning på scen.
Just detta att liksom gå i och ur roller på scen är hans stora styrka, tycker jag.
Och inledningen på "Dressed to Kill" är underbar, när han i San Fransisco presenterar sig med "I come from Europe. You know, where History comes from..." :)
Charlotte: Psalmen, ja! Den hade jag nästan glömt... "Ha-le-lu-ja, Ha-le-lu-ja, joy-ful-ly we lock a-bout..." :)
Det är så sant, så ofta. Och som sagt, inte bara i Anglikanska kyrkan. (Som jag dessutom gillar, de också).
Nej, skäms Mackan, tillbaka till uppsatsskrivandet...
VA?!?!
En som INTE formligen ÄLSKAR "Dress to kill"? Jag är helt förbluffad! Det är - ärligt - första gången jag stött på det.
Såg du den textad? (Har ingen aning om hur den är textad, men den enda i Sverige som är bra på textning av humor är John E. Thelin, har jag märkt).
Just stycket om kristendomen (och främst Anglikanska kyrkan) är bland det roligaste jag hört på scen!
Nu har ju jag iofs sett honom live också, så det spelar kanske in... Men han är min absoluta favoritkomiker.