"En lite mer humoristisk (men meningsfull) post kunde vara vilket århundrade inom kyrkohistorien vi gillar bäst. Många citerar Augustinus, ibland rätt tanklöst, exempelvis. Andra gillar skolastiken. Ytterligare andra gillar Nicaea. Andra martyrtiden INNAN Nicaea - då var kyrkan som bäst. :)"
Frågan är alltså: när tycker DU att kyrkan var (är) som bäst? Motivera!
Själv gillar jag två ganska så olika - och ändå rätt lika - tider bäst.
1) Den allra tidigaste kyrkan - fram tills saker började spåra ur.... Låt säga år 33 - år 150 eller så... Kan tänka mig att sträcka fram det till närmare år 200 - sen var det ganska kört. Den första kyrkliga institutionaliseringen hade sett dagens ljus och blommat ut rejält. Makten och fåfängan körde över Andens frihet. Kyrkan anpassade sig allt mer till samhället omkring. Kvinnorna hamnade i skymundan. Ja, suck.
2) Den andra tiden jag gillar bäst är nutiden - för att så mycket är i allt tydligare förnyelse. Ytterligheter skavs mot varann som sällan förr - utom i den tidigaste kyrkan då. Det känns hoppfullt inför framtiden.... Ur dessa "födslovåndor" kommer nog något som åter blomstrar och visar på Gud mer än på sig själv - tror och hoppas jag.
Läste en intressant bloggartikel som lyfter upp ett brett spektra av frågor apropå jubiléet av Mulieris Dignitatem i år. Nån som märkt något direkt av "firandet" förresten?
Hoppas det märks mer när SvK drar igång sitt ganska så olikartade kvinnofirande i höst....
Anglikanska kyrkan firar just nu för fullt. Delvis.
***
"This year the Catholic Church is celebrating the 20th anniversary of Pope John Paul II’s Apostolic Letter Mulieris Dignitatem (The Dignity of Women). In it the Pontiff refers to “the genius of women” and so, two decades later, several seminars in different parts of the Roman Catholic Church are studying how (whether?) “this genius” is being celebrated.
/.../
While the Catholic Church is studying the steps it took in the last twenty years, the Anglican Church decided to take a veritable plunge. Those in favour are calling it a leap forward. Several women groups – and not just women groups - are lauding this decision for it recognises the dignity and equality of women. In a certain sense the decision is the logical consequence of another controversial one taken by the Anglican community ten years ago: the ordination of women priests.
Those against call it a fall into the chasm. The vote came in spite of the fact that more than a thousand clergymen threatened to leave the Church of England unless sufficient safeguards were put in place for those who objected to women bishops. One has got to see now whether the compromise reached will accommodate the dissenters and manage to keep them within the fold. The compromise will take the form of a "national code of practice," which could include suggesting a woman bishop delegate her duty of care towards objectors to a "complementary bishop" who would be male.
Final legislation that would lead to the ordination of a woman bishop within the Anglican congregation is considered to be about two or three years away from completion.
Four hundred and eighty clergymen had left the Church of England, mostly for the Roman Catholic Church, when women were allowed to be ordained. Seventy subsequently returned."
Fick just höra om en kraftfull andlig förnyelse som sprids över världen från Florida. Under två månader har dess flammor nått många länder - och profetior finns om att fler länder i Europa kommer att nås, bl.a. Tyskland.
23 katolska präster lär ha blivit träffade och "omvänt sig till kristendomen" läser jag nånstans. Ja, ja....dessa fördomar. Tråkigt om de har lämnat katolska kyrkan på kuppen (det framgår inte), men gott att de har fått sina andliga liv förnyade. Man kan hoppas att det goda i denna förnyelse når även vår del av Kyrkan....
Fick av en slump kontakt med en pastor som varit där, han är uppväxt som katolik, och har alltså inte dessa fördomar.
I sin blogg skriver han bl.a. så här:
"I have just returned from Florida, having taken advantage of a small gap in my schedule to be refreshed and to experience firsthand what has been happening there nightly for the past two months. I also wanted be able to credibly respond to the many requests I have had from pastors and leaders asking me if this is real or not!
/.../
Noticeable from the outset is the strong flavor of the southern healing revivals of the fifties, but this isn’t your grandmother’s revival - or tent! This structure can hold 10,000 people, is air-conditioned and with state of the art sound, lighting and video screens.
Also, during my visit this week, out of the 7-8 thousand who came every day, I saw only one suit and tie. What was more common were shorts, T-shirts and tattoos! Noticeably absent was much evidence of the religious spirit, however, in essence this was more like a classic ‘Pentecostal’ revival, smacking of Benny Hinn, Rodney Howard-Brown, Toronto, Pensacola - but on steroids!
/.../
A strong sense of the Lord’s presence even comes in the worship team’s rehearsal time an hour before the services begin every night. Hundreds of arms are lifted heavenward in front of the stage and stay there for up to three hours of the most intense worship I have experienced. Television and the Internet have played a major role in the rapid expansion of this revival, but it just does not match being there!
Then Todd takes the microphone and begins to proclaim healing for all kinds of diseases. Those healed testify to seeing from blind eyes, hearing from deaf eyes, loosing tumors and all kinds of diseases. While I was there it was announced that 18 people had been resurrected from the dead, directly or indirectly as a result of this outpouring."
Och den som eventuellt har några frågor till pastorn är välkommen att ställa dem här - gärna på engelska - annars kan jag översätta - så svarar han säkert gärna här.
Jag har aldrig sett Big Brother - men dokusåpafenomenet har inte undgått mig helt. Och steget är inte så långt som det kan tyckas mellan detta fenomen och Kyrkan.
Tyckte därför att det följande om likheten mellan serien och den tidiga kristendomen, samt fokuseringen på det (till synes) verkliga, var intressant:
"For all its screeching abuse and sexual antics under the blanket, Big Brother really represents a return to early Christianity. In the early days of the church, confession was a public affair. Rather than whisper sheepishly through a grille to a priest who was probably asleep, or engaged in some secret sinful practice himself, people used to proclaim their sins in public.
There was a period in the 1960s when this practice was briefly revived. I remember attending a trendy mass at the time, in the course of which people rose from their pews and accused themselves of various offences, most of them disappointingly vague. Then a young woman stood up and declared loudly: “I have committed adultery.”
The rest of us were still recovering from the shock when she pointed dramatically across the church and announced: “With that man over there.” She was indicating a young father with a baby on his knee, who was turning a slow purple. Then she added, “In thought,” and sat down again. It struck me later that this might have been an unusually ingenious sort of come-on.
The diary room of Big Brother is a kind of equivalent of the confessional, with Big Brother himself acting as a cross between confessor, therapist, superego and troubleshooter, but it is a confessional open to public view.
/.../
Once upon a time, people were fascinating for their actions and qualities. Macbeth, for example, or Eric Morecambe. But Shakespeare, it now appears, was wasting his time as well. What is truly irresistible is not seeing people parleying with witches or killing their king, but simply watching them being themselves. Whether those selves are elegant, meditative and subtly ironic or thick, prejudiced and pig-ignorant is beside the point.
What nobody else can replicate is the fact that I am me. I may be boorish, domineering and mildly repulsive, but the mind-warping fact that only I am me gives me a clear edge over everyone else. This, at least, can compensate for the fact that I cannot speak Slovenian or play the flute.
/.../
It is an instance of what the French philosopher Jean-François Lyotard once described as our “pornographic appetite for the real”. The bad news for the creative imagination is that nothing succeeds like good old-fashioned humdrum reality. Just by being real, reality, however dilapidated, has the edge over the most elaborately persuasive of fictions."
Varför inte göra en dokusåpa om svenskt (gärna katolskt) församlingsliv?
Det tycks vara idealiskt - av flera skäl.
Folk skulle sitta klistrade framför rutan av nyfikenhet både på det katolska (det blir en missionerande del i det hela) - och i pur förvåning över allt man kan lyckas bli oense om.
Det senare lär dra fler tittare än sekulär konstruerad osämja, törs jag lova.... ;-)
Eller varför inte en ekumenisk dokusåpa?
Stäng in några pingstvänner, ortodoxer, livets ordare, katoliker, baptister, anabaptister, frälsningssoldater, svenskkyrkliga, lutheraner, missionare, etc, i ett trångt utrymme och se vad som händer...
Om nu inte miraklet skulle inträffa att tv-kamerornas ständiga närvaro gör att kyrkfolket plötsligt reformerar sig inifrån, skärper sig, och börjar komma överens.... Och då samtidigt blir det vittnesbörd för världen som Jesus menade att vi skulle vara genom vår (synliga) enhet....
Läser om hur Obama lämnar sin kyrka - och om hur en katolsk präst får spel.
Allt är som vanligt alltså.... ;-)
Får se om Obama hastigt blir katolik nu. Det vore ju onekligen en taktisk draghjälp som skulle göra att han sannolikt vinner valet....
I och för sig hoppas jag att han gör det ändå. I valet mellan honom och Clinton tycker jag att han verkar vara en förnyare - och samtidigt mest pålitlig. Särskilt nu när han har tagit avstånd från den främlingsfientliga kyrka han tycks ha tillhört.
Inte ordagrant så - men på ett ungefär - sa Franciskus. Fågelpredikanten.... Vargvännen.
Den här berättelsen påminde mig om det.
***
A member of a certain church, who previously had been attending services regularly, stopped going. After a few weeks, the preacher decided to visit him.
It was a chilly evening. The preacher found the man at home alone, sitting before a blazing fire. Guessing the reason for his preachers visit, the man welcomed him, led him to a comfortable chair near the fireplace and waited.
The preacher made himself at home but said nothing. In the grave silence, he contemplated the dance of the flames around the burning logs. After some minutes, the preacher took the fire tongs, carefully picked up a brightly burning ember and placed it to one side of the hearth all alone then he sat back in his chair, still silent.
The host watched all this in quiet contemplation. As the one lone ember's flame flickered and diminished, there was a momentary glow and then its fire was no more. Soon it was cold and dead.
Not a word had been spoken since the initial greeting. The preacher glanced at his watch and realized it was time to leave. He slowly stood up, picked up the cold, dead ember and placed it back in the middle of the fire. Immediately it began to glow,once more with the light and warmth of the burning coals around it.
As the preacher reached the door to leave, his host said with a tear running down his cheek, 'Thank you so much for your visit and especially for the fiery sermon. I shall be back in church next Sunday.'
We live in a world today, which tries to say too much with too little. Consequently, few listen. Sometimes the best sermons are the ones left unspoken.
(Unfortunately I don't know who wrote this story, it's been circulating in mails for awhile - if you recognize it and knows who should have the credit for it - please let me know...)
Fick en länk till en mycket intressant artikel i New York Times om förhållandet mellan tro och vetenskap.
Där förutspås en utveckling där vetenskapen slår armkrok med mystiken - och lämnar de religiöst bokstavstroende till att föra en alltmer tynande väderkvarnsfajt.
Här ett kort utdrag ur artikeln:
"In their arguments with Christopher Hitchens and Richard Dawkins, the faithful have been defending the existence of God. That was the easy debate. The real challenge is going to come from people who feel the existence of the sacred, but who think that particular religions are just cultural artifacts built on top of universal human traits. It’s going to come from scientists whose beliefs overlap a bit with Buddhism.
In unexpected ways, science and mysticism are joining hands and reinforcing each other. That’s bound to lead to new movements that emphasize self-transcendence but put little stock in divine law or revelation. Orthodox believers are going to have to defend particular doctrines and particular biblical teachings. They’re going to have to defend the idea of a personal God, and explain why specific theologies are true guides for behavior day to day. I’m not qualified to take sides, believe me. I’m just trying to anticipate which way the debate is headed. We’re in the middle of a scientific revolution. It’s going to have big cultural effects."
Spännande tankar...
Har han möjligen rätt? Vad tror ni?
Själv tror jag inte att detta, om det besannas, behöver betyda att man överger tron på en personlig Gud. Men att det kommer att påverka de religiösa systemen är ganska givet....
Massor av intressanta saker samlas på hög när man inte hinner blogga på ett tag. Sållar lite bland det som vällt in på sistone. Imorse läste jag en notis i UNT som jag fastnade för.
Brukar inte precis skriva om "kändisar" - förutom påven då - men det här får bli ett undantag - och påven är med även i detta:
Anders Wall, finansmannen, fick nyligen gästpredika i Vittinge kyrka - och berättade där om att försöka tjäna både Gud och mammon, och om sin syn på livets mening/-ar och om hur han återfann Gud efter att ha tappat tron då fadern dog, dessförinnan hade han som ung tänkt bli präst:
"Vid en påskmässa i Rom, bara meter från påven, kände han närvaron; som beröring, som tröst och förtröstan. 'Det är flikar av mening som livet visar oss.'"
Vad är nästa steg? Tänker han månne konvertera och bli katolik?
"Om katten själv får välja" (för att citera kattmatsreklamen) så väljer den gärna att delta i religiösa ceremonier....
Just precis så som denna klosterkatt som deltog intresserat och uppmärksamt då en ortodox broder - Yossi - som jag känner (han bor i USA), fick tonsur härom dagen.
Katten tittar, liksom alla övriga, rakt mot brodern - som inte finns med på bilden eftersom han just då prostrerar (d.v.s. ligger utsträckt på golvet medan alla ber för honom).
Jag frågade om kattens (och för all del prästens) namn - återkommer med en uppdatering ifall jag får svar senare.
Såg ni förresten elefanten som målar ett häpnadsväckande självporträtt via videolänken i gårdagens inlägg?
Vem sa att djur inte är intelligenta - bara för att de inte talar på ett sätt så att vi kan förstå allt?
***
Uppdatering:
Prästen heter Bob, och den numera berömda katten, som plötsligt dök upp framför kameran, heter Larry.... ;-)
Fick veta att det finns hela fyra katter som håller till i krokarna, som alla är fascinerade av bön, och som särskilt verkar gilla psaltarpsalmerna. De gillar också en musikgrupp (oklart vilken genre) som dottern till kattägaren har, och de brukar stå i mitten av gruppen och lyssna när de övar... Coolt.
En annan ortodox vän berättar att han fortfarande har tassavtryck i sina liturgiska böcker efter att de katter han tidigare hade brukade komma in utifrån och sätta sig i hans knä medan han bad... ;-)
Dåliga argument har en tendens att återanvändas i vitt skilda sammanhang.
Mot kvinnlig rösträtt framfördes i början av 1900-talet hetsigt:
* Det är inte tillbörligt (proper) eller naturligt!
* Det går emot den gudomliga ordningen!
Rent nonsens ser vi idag.
Men ser vi det lika tydligt när diskrimineringen klär sig i kyrklig högtidsskrud - då man samtidigt upphöjer kvinnor till skyarna - i andra uppgifter?
I början av 1900-talet var det en del kvinnor som gärna ville hjälpa till i Kyrkan på sätt som kvinnor idag gör utan att någon blinkar. Men då var det kontroversiellt. Det var likadant rakt över den ekumeniska skalan.
Så här skriver Maude Royden, en anglikansk lekkvinna, som ofta inbjöds att predika i andra kyrkor än sin egen - mycket belysande även idag i de sammanhang där kvinnor inte är välkomna att använda sina gåvor fullt ut:
"Deacons, choristers, churchwardens, acolytes, servers and thurifers, even the takers-up of the collection, are almost exclusively men. If at any time not a male person can be found to collect, the priest does it himeslf, or, after a long and anxious pause, some woman, more unsexed than the rest, steps forward to perform this office. In one church, I am told, it was the custom for collectors to take the collection up to the sanctuary rails, till the war compelled women to take the place of men, when they were directed to wait at the chancel steps. In another it was proposed to elect a woman churchwarden, then the vicar vehemently protested on the ground that this would be a 'slur on the parish'. In another, the impossibility of getting any male youth to ring the sanctus-bell induced a lady to offer her services. After anxious thought the priest accepted her offer 'because the rope hung down behind a curtain, so no one would see her'."
"När ni kommer till honom, den levande stenen, ratad av människor men utvald av Gud och ärad av honom, då blir också ni till levande stenar i ett andligt husbygge. Ni blir ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus.
Det står ju i skriften: Se, på Sion lägger jag en hörnsten, utvald och ärad; den som tror på den skall inte stå där med skam. Äran tillfaller alltså er som tror. Men för dem som inte tror har stenen som husbyggarna ratade blivit en hörnsten, en sten som de snavar på, en klippa som de stöter emot. De stöter emot därför att de inte lyder ordet. Så är det förutbestämt för dem.
Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus." (1 Pet 2:5-9)
Tycker att dagens andra läsning var inspirerande... Där står det så tydligt om vår kallelse som kristna... Och där står det ingenting om att kvinnor inte skulle ha del i den.
Om kvinnor kan utgöra ett heligt prästerskap i vardagen, i världen - i och för sig står inget i den citerade texten om att detta skulle gälla där, utan det står om allas vår roll i det andliga husbygget, som ju är just kyrkan - så kan de det på ett specifikt sätt - tack vare Kristus, mitt i hans församling, i templet av levande stenar.
Tänkte också, i ett stickspår, åter på att det väl inte går att uttyda ur något enda som sägs i skrifterna att prästen ska representera Kristus under det som blivit till mässfirandet?
Jesus sa aldrig: "representera mig när ni firar måltiden" eller "var mina vikarier" - utan: "gör detta till min åminnelse" och "jag är med er alla dagar intill tidens ände".
Till vad behövs det representanter ifall Gud själv är med oss alla, är mitt ibland oss, när vi samlas två eller tre?
Prästen bär fram just ett andligt offer. Förkunnar Guds storverk. Så som det står att hela Gudsfolket ska göra... Inte bara vissa utvalda.
Bönerna i mässan är riktade från människor till Gud, från kyrkan till Gud - inte från Kristus till Fadern. Så synen på prästen som representant för Kristus stämmer helt enkelt inte särskilt bra - ens liturgiskt.
Tycker för övrigt att det är väldigt svårt att se Kristus i prästen. Särskilt om det är flera som koncelebrerar samtidigt - det ger ett lite klonat intryck.... Förutom att det är svårt rent allmänt att hitta några paralleller mellan nutidens präster och Kristus. Utom det att de är män - men vad har de annars gemensamt? Kristus är ju framför allt människa, först i andra hand man - och det är det andliga som är det viktiga i kyrkan - inte biologi.
Som kristna personer är prästerna kallade att efterlikna Kristus som vi alla, absolut - men skulle de vara extra lika honom som präster? I så fall får de allt jobba på... Eller snarare låta bli - så att Kristus kan framträda mer.
I evangeliet idag lästes en rad om att t.o.m. många präster kom till tro - det sägs förvisso om judiska präster. Men är det så långsökt att tillämpa det också på kyrkan?
Tror kyrkan har tagit sig vatten över huvudet när man utnämner människor till Gudsrepresentanter utan urskillning - och enbart män dessutom.... Inte minst ovärdiga sådana - pedofiler, alkoholister, karriärister.... Listan kan göras lång....
Varför inte bara se det som det faktiskt är - som människor kan vi alla tjäna i Kristi kyrka - på de sätt vi som personer är kallade till - inte utifrån kön, utan utifrån våra gåvor - som blir till gåvor för kyrkan, för världen. Och det är bara oss själva vi representerar. Även om idealet förstås är att något av Kristus ska skina igenom oss alla en dag. Så att världen kan tro...
Eftersom det åter snöar kraftigt ute, efter att våren länge varit på väg, och krokusar och blåsippor redan tittat upp, så kan det kanske passa bra med en hyfsad julfilm en mörk kväll... ;-)
Jag har sett Vägen till Betlehem - som är just en söt julhistoria med mycket sockervadd och stereotypa roller, men med några otippade scener också, som gör den betydligt bättre än den kunde ha varit... Betyg: 3,5 (vi är tillbaka på 1-5-skalan nu igen efter påvefilmsuppsvinget).
Helt fel är det inte heller tidsmässigt att se filmen just nu - för Jesus lär ha fötts just i april - den tid då fåren lammar så att herdarna vaktar dem även om nätterna...
Har även sett en dokumentär om Judasevangeliet(av National Geographics), ett av det 30-tal gnostiska evangelier som ogillades av Irenaeus på 180-talet. Även de så kallade gnostikerna var kristna - och de kallade sig just kristna, inte gnostiker. Det är en etikett som klistrades på dem av andra - på samma sätt som etiketter delas ut av kristna i vår tid.
Man får i dokumentären följa Judasevangeliets irrfärder mellan egyptisk underjordisk antikhandel, stöld och bankvalv, till en forskares upphittande av det, och hur det sedan har daterats och analyserats.
Detta evangelium är särskilt intressant genom dess bild av Judas - som mer liknar bilden av honom i Markusevangeliet än i Johannesevangeliet. Man kan se en tydlig förändring mellan de tidigt och sent skrivna evangelierna i fråga om detta. I början är han inte den skurk han senare utmålas som, och där hans namn kom att associeras till judarna, som då fick skulden för Jesu död. Den synen bidrog också starkt till förintelsen under Andra världskriget.
Här framställs Judas istället som ett helgon som är den enda av lärjungarna som verkligen förstår Jesus på djupet och uppfyller dennes önskan att befria själen från kroppen (ett typiskt gnostiskt tema). Han bär fram Jesus som ett offer. Evangeliet slutar med det som framställs som Judas uppdrag från Jesus, och nämner alltså inget om Jesu död och uppståndelse. Det viktiga för de gnostiskt kristna var kunskapen om Gud - inte de syndaförlåtelseläror som uppstod på andra håll.
Dokumentären, liksom en del böcker jag har läst, förmedlar en mycket intressant bild av den tidiga Kyrkan som en heterogen och spretig rörelse där olika grupper trodde vitt skilda saker och prioriterade vissa evangelier framför andra.
Man kan inte låta bli att fundera över hur Kyrkan hade sett ut idag ifall någon annan/några andra av de många förgreningarna hade "segrat"...
Eller om t.ex. Mariaevangeliet, där Maria Magdalena har en framträdande roll som apostel och lärare till de övriga lärjungarna, hade hamnat bland de kanoniska skrifterna.... Inga heresier finns i det, enligt en av de intervjuade bibelforskarna - det enda kontroversiella är just att en kvinna står i centrum.... Och just i den tid då de kanoniska skrifterna valdes ut stod kvinnor ytterst lågt i kurs i Kyrkan som hade påverkats negativt av det omgivande samhället.
Att en del skrifter betecknats som "gnostiska" behöver alltså inte betyda att de är särskilt heretiska. En av forskarna lyfte fram hypotesen att de som nu är de kanoniska evangelierna var de som var enklast, och därför kunde accepteras på ett mer brett plan än dessa skrifter som vände sig till de mer avancerade kristna, på ett mystikt och filosofiskt abstrakt plan. Lite som skillnaden mellan barnmat och gourmetmat alltså....
Men Irenaeus urvalsprincip är svår för oss att förstå idag - han baserade urvalet på att det finns fyra väderstreck och vindriktningar - alltså menade han att Kyrkan ska ha just fyra evangelier.... Inte särskilt historiekritiskt, kan man tycka.
En vanlig uppfattning om gnostiska evangelier är att de är sent skrivna, och tidigt sorterades ut. Faktum är att de kan vara skrivna tidigt, samtidigt som de senare kanoniska evangelierna, men att originalen har gått förlorade, eftersom handskrifter vanligen förstördes när man hade gjort nya kopior. Johannesevengeliet är det kanoniska evangelium som är närmast de gnostiska evangeliernas stil genom sin utvecklade teologi och abstraktionsnivå.
Evangelierna (både de som är kanoniska och de som kallas gnostiska) användes som sagt parallellt av olika grupper under drygt 200 år innan den bibliska kanon formades. Det fanns under denna långa tid inte en lära utan många. Kristendomen såg alltså mycket annorlunda ut i den tidiga Kyrkan än idag.... Så de som vill hävda en enda "ortodox" linje från Kyrkans början till nu får det väldigt svårt.... Liksom de som vill tolka in väldigt mycket i Jesu ord och handlingar i det som blev de kanoniska evangelierna. Det blir lätt till teologiska efterkonstruktioner (för att försöka bevisa ditt eller datt som Kyrkan slagit fast långt senare), men som rimligtvis inte stämmer rent historiskt, och som rimmar särskilt illa med evangeliernas bottenklang.
Kyrkohistoria är intressant.....!
Dokumentären får 4,5 i betyg. Bäst är bonusmaterialet där flera forskare intervjuas, och där de nämner bl.a. intressanta saker om den tidiga Kyrkan.
Det senaste mötet i raden avslutades med en pilgrimsvandring för fred. Kanske något som kan inspirera er andra runt om i landet?
Färden gick mellan några av kyrkorna i stan (alla som ligger centralt - de övriga får vara med på ett hörn vid en senare vandring, som förhoppningsvis blir inte bara ekumenisk utan interreligiös, vilket var ursprungstanken redan nu, men det var svårt att genomföra det på kort varsel).
Vi startade vandringen i Missionskyrkan med en intensiv och spontan ortodox bön (några årsmötesdeltagare var med på den).
Sedan gick vi relativt raskt vidare (vi anpassade farten till en pigg och glad deltagare med rollator). I Frälsningsarmén togs vi mycket väl emot. En frälsningssoldat, tillika med målarkompis, berättade kort om den lokala församlingens imponerande verksamhet och byggnadens historia, och avslutade med en fin fredsbön. På vägen ut skrattade vi åt det komiska i att som fredspilgrimer stanna till hos just Frälsningsarmén.... Men "vapnen" är ju fredliga - soppa, tvål och frälsning...i skydd av Jesu blod och Andens eld. Min kärlek till dessa "Guds soldater" består... De påminner oss alla om något av det allra viktigaste. Hur kristen tro kan gestaltas i praktiken, påtagligt, trovärdigt.
Sen fortsatte vi till Pingstkyrkan där det pågick förberedelser till ett afrikanskt väckelsemöte (av de eldiga böneropen att döma blev det nog ett hejdundrande möte). En pastor passerade oss, men var för upptagen för att stanna en minut med oss och be en kort bön, så det gjorde vi själva. Kul att höra afrikanerna ladda upp i bakgrunden....
Därefter bar det av till Baptistkyrkan där vi välkomnades varmt av en kyrkvärd och en kvinna som var missionärsbarn. Hon berättade lite kort om det och om sin kyrka, och bad en djup fredsbön med oss. I takkupolen fanns en bild av ett träd och en duva. Den var sprucken och lagad.... Ett par söndagsskoleplanscher med en ängel och med den heliga familjen prydde ett hörn. Sällan man ser sådana numera.
Vi begav oss sen till Katolska kyrkan (min församling), för tillfället vackert smyckad med tulpaner och påskliljor. Franciskus bön - "Herre, gör mig till ett redskap för din frid" passade särskilt väl där.... Freden måste börja inom oss för att kunna spridas. Här pausade vi relativt länge i den avskalade byggnaden, endast upplyst av ett stort antal stearinljus vid Mariastatyn, de brann där sedan mässan tidigare på dagen. Den mest moderna arkitekturen fick paradoxalt nog representera den äldsta av kyrkorna som involverades.
Sista anhalten var Svenska kyrkan - domkyrkan. Ett pampigt avslut på färden. Vi bad en stund i Fredens kapell där det bl.a. finns en minnessten till Dag Hammarskjöld. Sen tog vi en tur i övriga domkyrkan, bl.a. förbi den realistiska Mariaskulpturen - den ser ut som en levande, sorgsen, medelålders kvinna. Vi stannade också i det "katolska" kapellet - där det finns reliker av Erik och Birgitta, och där Johannes Paulus II 1989 bad en bön om synlig kristen enhet, tillsammans med Bertil Werkström. Vi konstaterade att det är en bit kvar till den fulla synliga enheten...
Fast vår vandring var i sig ett synligt enhetssteg på vägen... Vi representerade ett brett spektrum i vår lilla grupp - bara de frikyrkliga var det tyvärr tunnsått med.
I varje kyrka lade vi ut en stor orange banderoll som en av deltagarna hade tillverkat - med en kraftfull bild av jorden och texter om hur vår planet lider av krig, resursslöseri, miljöförstöring, etc. I domkyrkan stannade bl.a. några turister från Kina upp vid banderollen och fick budskapet översatt. Aktuellt i dagarna, minst sagt...
Det var en mycket fin vandring som berörde samtliga deltagare. Vackert att gå från kyrka till kyrka och be på detta sätt. Det lär vi göra om - senast om ett år!
Har som jag nämnde i en kommentar i ett annat inlägg nyligen, läst Bengt Pohjanens bok "Söte Jesus" som frukostläsning nu under ett antal veckor.
I morse läste jag ut den - och tänkte passa på att rekommendera den. Småkul läsning av evangeliernas händelser och en del legender, tillika med historiska inflikanden - allt i en salig blandning - ur änglarna Gabriels och Fanuels perspektiv.
Jesus var sannerligen inte någon "Söte Jesus" hämtad ur söndagsskoleplanschernas ulliga värld.
Ofta undrar jag hur man i Kyrkan skulle ta emot honom ifall han kom på besök inkognito idag. Förmodligen skulle han gå de flesta på nerverna, trampa rakt på deras ömma tår, och ganska snabbt bli utkörd på gatan, där han antagligen skulle driva omkring hemlös och hungrig.
Boken slutar med ett ultrakort omnämnande av uppståndelsen. Blir av det besviken på samma sätt som jag blev besviken av "The Passion of the Christ" när jag såg den en långfredag då den just var bioaktuell. (Borde kanske passa på att se om den idag innan påskvakan...men det blodiga frosseriet i Jesu lidande gör att jag tvekar...)
Båda dessa missar hur som helst att göra något direkt av uppståndelsen. Pohjanen tar inte ens med en notis om att Jesus visade sig för lärjungar och andra efter uppståndelsen. Inte ens för Maria Magdalena. Hon får i hans bok bara höra av änglarna att han lever - inte möta honom själv i trädgården. Besviken, som sagt, över det. Men i övrigt finns mycket matnyttigt och intressant i boken - och en del humor som sagt, fast tyvärr också ett antal slängar åt svenskkyrkligt håll. Det är inte bara ditåt strålkastaren behöver riktas...! Den bör belysa ett och annat i skrymslen och vrår lite här och var.
Pohjanen skriver i det jag läste i morse: "Vi har facit i hand och ändå rymmer inte världens bibliotek alla böcker som skrivits för att förklara varför Jesus dog". Det finns två svar på frågan, enligt honom - den ena bygger på historiska fakta, den andra på berättelsen. Vilket ju var särskilt intressant mot bakgrund av palmsöndagssamtalet!
"I Judarnas historia berättar Josefusatt Jesus 'var Messias, och när Pilatus hörde att han stod anklagad av män som bland oss är högt aktade, dömde han honom till att korsfästas.' Kanske det var så enkelt.
Josefus, som inte var kristen, hävdade att Jesus dog på grund av en politisk intrig och en sammansvärjning mellan den romerske tjänstemannen Pilatus och de religiösa ledarna i Jerusalem. Den uppfattningen ligger nära evangelisternas åsikt i frågan. På andra ställen i Nya Testamentet finns helt andra förklaringar. Petrus påstod på den första pingstdagen i Jerusalem att Jesus blivit avrättad men hjälp av män som inte kände Guds lag. Samtidigt menade han att detta skett enligt Guds vilja och plan. Paulus säger i sitt brev till korintierna att Jesus dog för våra synder enligt skrifterna.
Mest känd är kanske berättelsens sammanfattning i Johannesevangeliet: 'Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.'"
Jag läste också om Gudsriket och domen i boken i morse... Och undrar hur det hela går ihop utifrån detta att Jesus har dött för våra synder. Vad ska domen då tjäna för syfte? Tror det är i Johannesevangeliet som Fadern och Sonen bollar domen mellan sig som en brännande handboll som ingen vill hålla i...
Vem kan dömas om Jesu död sonar hela världens synd? De som inte tror detta?
Det verkar inte vara evangeliernas direkta fokus - utan märkligt nog - de som vet om att de har gjort goda gärningar. De som med "berått mod" har tjänat Jesus i de fattiga? Moder Teresa och kompani skulle i så fall ligga risigt till, och alla helgon.... Medan de som gjort gott och inte har den blekaste aning om att det var Jesus de tjänade inte kommer att dömas. Knepigt det där, minst sagt.... Det ställer alla våra fromma uppfattningar på kant.
En tankeställare för oss kristna... Kommer humanisterna och ateisterna före oss in i himmelriket...? ;-)
Men vänta ett slag... Det handlar om en dom över de onda som berömmer sig av sina goda gärningar. De räddas uppenbarligen inte av sin tro på Jesus...
Men - om Jesu offer alltså är vad det i skrifterna utges för att vara - borde det inte övervinna även detta?
De däremot, som lever i Gudsriket utan att reflektera över det, verkar utan problem ta sig igenom den smala vägens nålsöga till port:
"De som levt som liljorna på marken och fåglarna under himmelen är de rättfärdiga. De är som ett öga som inte varit upptaget av att vara öga utan av att se."
Så har ännu en favvobloggare lagt av - eller förhoppningsvis bara pausat...
Medan dyngan vräker ner över medkristna i vissa andra bloggar. För trist för att man ska vilja bjuda på länkar dit och locka dem som gillar sånt att frossa alltför mycket under fastan.
Borde fastetiden inte vara en tid av självrannsakan och försoning?
En tid då man kan räcka sina eventuella ovänner handen och sluta fred.
En tid då man är lite mer öppen än annars för att slå hål på sina ingrodda fördomar.
En tid då man inte smutskastar dem som pekar på obehagliga sanningar - utan omvänder sig själv - till sanningen.
En tid då man fastar på det sätt som behagar Gud.
Inte som de kristna självrättfärdiga hycklarna.
Ur Jesaja 58:
"Dag efter dag söker de mig och vill lära sig följa mina vägar. Likt ett folk som handlar rättfärdigt och inte har övergett sin Guds lag ber de mig om regler för vad som är rätt och älskar att nalkas Gud.
"Ser du inte att vi fastar? Märker du inte hur vi späker oss?"
Ni sköter era sysslor på fastedagen, ni driver på era drängar, ni fastar under bråk och gräl och skändliga slagsmål. Som ni fastar i dag blir inte er bön hörd i höjden.
Är det en sådan fasta jag vill se: en dag då man späker sig, hänger med huvudet som ett strå, ligger i säck och aska? Kallar du det fasta, en dag som behagar Herren?
Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok.
Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen!
Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas. Din rättfärdighet skall gå framför dig och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.
Då skall Herren svara när du kallar, när du ropar säger han: "Här är jag."
Om du gör slut på allt förtryck hos dig, hot och hån och förtal, om du räcker ditt bröd åt den hungrige och mättar den som lider nöd, då skall ljus bryta fram för dig i mörkret, din natt bli strålande dag.
Herren skall alltid leda dig, han mättar dig i ödemarken och ger styrka åt benen i din kropp. Du skall bli som en vattenrik trädgård, en oas där vattnet aldrig sinar."
Fastetiden, och än mer påsktiden, kan då bli till en humorns tid - till den inre och yttre glädjens tid.
Kyrkan kan då bli ett tecken på vad hela världen borde vara.
Men hur många dagar har redan gått av de fyrtio? Ännu ett år.
Är det någon som ser några tecken på en rätt fasta ens bland oss kristna?
Är "de egna" bara de som tycker exakt som man själv i varje mikrodetalj?
Vad tycker Gud om en "bråk och gräl-fasta", ackompanjerad av fromliga rosenkransar, brödkanter och vatten?
En fasta som består just i det som skulle vara dess motsats: okbyggande, bojpåhängande, "hot och hån och förtal"...
* Har man förresten lite sinne för humor så är Jesajacitat trots allt skojigt formulerat.*
Dagar när ondskan tränger på från alla sidor och på alla tänkbara sätt får man försöka le mellan tårarna...
Nej, det här är inte en dyslektiskt drabbad rubrik om kyrktanter... Den trogna skara som fyller upp så många byggnader som annars skulle vara så gott som tomma... De målar sig själva bra - utom de mest pietistiska förstås. Detta handlar alltså inte om kyrktanter och makeup!
Så för att återvända till ämnet....
En rad i en bok inspirerar mig åter till en del tankar... Och boken är - ja, ni gissar rätt - Mackans sk(r)attjakt; "Jakten på det försvunna skrattet", alltså.
Så här är det ofta - jag fångas av en eller ett par rader i en bok - vilket väl är ganska otacksamt för en författare som kämpat med helheten. Sen far tankarna snabbt iväg långt från boken och far på vilda färder tills jag åter blir medveten om att det var meningen att jag skulle äta frukost. För det är mest vid frukosten jag får tid att läsa annat än text i datorn. Och jag läser traditionella pappersböcker mycket långsamt nuförtiden när jag inte måste rusa igenom stora textmassor för studiernas skull.
Hur kan man komma på en sån dum idé förresten - att studera på tid? Som om lärandet vore en kapplöpning med klockan, och som om det blev effektivare ju snabbare det går....? Panikinlärning enligt korvstoppningsmodell - vad ska det vara bra för - och hur mycket minns man av det sen? Medan det kvalitativa - djupa eller fyndiga - som väcker egna tankar, stannar kvar mycket tydligt och klart, och utvecklas vidare.
Numera vaskar jag sakta guldsand - och ser emellanåt kornen formas till klimpar.
Raden som drog till sig uppmärksamheten imorse var denna:
"kyrkan är som ett gammalt piano - allt är svart eller vitt och ofta blir det dålig stämning"....
Jo jo... ;-)
Så såg jag inför mig ett gammalt piano. Men tangenterna var inte längre svartvita - de sprakade i alla möjliga färger och mönster. Det var ett glatt piano - som väcker lusten att sjunga, spela och komponera... Fast varje tangent var unik så var helheten harmonisk. Eller snarare - just därför. För att ingen tvingades in i det svartvita mönstret som effektivt tar död på det levande och skapande.
Ett sånt piano vore lättare att spela på än ett där alla tangenter ser likadana ut - med bara två variationer - liten svart och stor vit. För då kunde man börja improvisera på det röd-grönblommiga c'et i mitten, gå vidare upp till det ljusblå fisset, och så dramatiskt nedåt till en treklang av violett, orange och azurblått (med vita prickar), och sen till...ja, ni fattar poängen....
En färgsprakande kyrka där varje tangent är och får vara unik - är en kyrka där vars och ens gåvor kan bli synliga och komma till användning - utan att stoppas av diskriminering, avund, konkurrenstänkande eller manisk kontroll.
Nu är det inte så att tangenterna på pianot behöver målas utanpå för att uppnå detta - problemet är just att de redan har blivit målade - för under den vita och svarta färgen döljer sig redan alla dessa sprudlande och skimrande nyanser och mönster...
Det är försiktigt avskrapande som gäller - så att den sanna färgen kommer upp till ytan.
Det som händer i kyrkans innersta - inom oss som är dess levande stenar - kan liknas vid de medeltida kyrkor som vitkalkades i brist på bättre vetande. Värdefulla målningar doldes under färgen.
Den vitkalkning som sker av människornas tankar och själar i kyrkomiljö är mycket värre än att målningar av Albertus Pictor och andra mästare har förstörts för gott (en del har man tack och lov kunnat restaurera)...
Det inre vitkalkandet förstelnar och fräter bort det vackra, förvandlar det levande och kärleksfulla till något hårt och fördömande. Först när - ja om - man ser att det svart-vita inte är ens rätta jag skapat av Gud, kan restaureringen börja... Tills dess försvarar man den tillrättalagda ytan med näbbar och klor och försöker få andra att bli lika svart-vita - för man har indoktrinerats i tanken att det är det enda rätta - att det är hela sanningen om Gud och om oss. Så färfärligt!
Hur kan människor läras att vilja vanställa andra i Guds namn...försöka åstadkomma masskopior av det som skulle vara unikt? Hur har det kunnat bli så snett i våra kyrkor? Och varför förs mina tankar apropå det till andra världskrigets Tyskland? Det är förstås en drastisk jämförelse - men är det inte lite ditåt det barkar (särskilt tydligt inomkatolskt)? Ein Führer - och ett kollektiv som lärs att tänka svart-vitt och styras som robotar.
Vi kan inte själva skrapa bort all den svart-vita färg som målats på oss utifrån - men vi kan hjälpa varandra att se och få bort den.... Innan det är för sent....
Så långt dagens tankar... Kommentera gärna!
(Jag vet att jag igår utlovade en långfredagsanekdot - men den får vänta - liksom en liknelse som kom till mig i natt - det är ju en dag imorgon också...)
En bild i en rolig historia i ett blogginlägg häromdagen inspirerade i morse till en liknelse.
Historien, som Johanna G. berättade i kommentarerna till detta inlägg handlade om att gå på vatten - och om hur några lyckades göra det genom att gå på stenar under vattenytan.
Bilden utvidgades för mig till att gälla kyrkans historia och framtid.
Vägen bakåt är stenlagd under vattnet - vet man var stenarna är placerade kan man gå bakåt och se vad som ännu är viktigt i det som varit, vilka stenar som finns kvar och som bär - som utgör en omistlig tradition.
Nya stenar bildas medan man går framåt.
Står man stilla växer det snart mossa både på stenarna och på en själv.
Vägen framåt går på vatten - och förutsätter att man känner till linjen bakåt.
Problemet med en konservativ linje är frestelsen att gå två steg bakåt och ett steg framåt - eller att vilja stanna på en viss sten och klänga fast vid den som om den vore hela kyrkans samlade historia. Risken är att det aldrig blir någon förnyelse, någon väg vidare, utan att man stelnar i för länge sedan döda strukturer som man försöker hålla liv i genom konstgjord andning. Det ska vara så som man feberaktigt önskar att det "alltid har varit".
Problemet med en liberal linje är istället frestelsen att vilja lägga ut stenar lite här och var, vid sidan om, huller om buller, och där det inte finns någon botten som bär, och än värre: man spränger utan att blinka bort bärande stenar man inte förstår betydelsen av. Detta tillvägagångssätt medför att linjen bakåt, kontinuiteten, bryts. Risken är att kyrkan snart blir oigenkännelig. Förvisso förnyad, och det rejält - men vad finns då kvar av det väsentliga, av det som gör den till kyrka?
Lösningen?
Den verkar ligga i den radikala linjen - där man tydligt ser stenraden bakåt genom vattenglittret, och kan lägga till rätta stenar som halkat snett av våldsamma stormvågor, samt gå vidare framåt längs en osynlig linje som hänger ihop med traditionen bakåt, men inte på ett statiskt sätt, utan levande, dynamiskt. Vindriktningen (icke att förväxla med små ostyriga vindpustar som ändrar riktning hela tiden - utan en stadig vind), leder vandringen framåt.
Vill inleda dagens inlägg med en bild som jag just fick i ett mail - som fick mig att dra på munnen - länken till texten som illustrerar senaste modet - klacklösa "högklackade" skor - finns här.
Mackan skrev för övrigt i en kommentar i Z's blogg en träffande formulering om att "Humorn är det bästa vapnet mot fanatism"...
Tyvärr förstår inte de som bäst skulle behöva höra skämten dem - eftersom de är just fanatiker som tar allt som rör tron gravallvarligt....
Frälsningssoldater är väl förresten de kristna som bör gå främst i ledet med humorns vapen draget?
Vad har humor och glädje för plats i den kristna tron? Hur märks det i de söndagliga begravningsgudstjänsterna, som var tänkta att vara uppståndelsegudstjänster där vi gläds över Gud och det eviga livet? Vart tog julskrattet vägen? Påskskrattet lever kvar lite skämtsamt under den katolska påsknattsliturgin där det alltid är något tokigt som inträffar, åtminstone lokalt här....
Jag har själv bidragit till påskskratt/leenden/skräckblandad förtjusning - en gång när jag ministrerade innan jag blev katolik - då tog jag bl.a. en extra procession med evangelieboken ner genom kapellet och tillbaka, och sedan höll altarduken (eller var det rentav en mässhake?) på att ta fyr när elefantministranterna dukade altaret igen efter långfredagens avskalande. Det gick ju bra trots allt - så det var nog mest ett lättnadens skratt som kom från bänkarna - men det var faktiskt ganska läskigt. Det är ju inte riktigt flammande mässattiraljer vi menar när vi talar om påskeld.... :-)
Jag började i morse läsa Mackans bok om humor i kristna sammanhang: "Jakten på det försvunna skrattet" (recension kommer här senare - eller kanske lite pö om pö genom att jag tar upp saker jag tycker är viktiga och som jag kommer att tänka på under läsningens gång - ungefär som när jag "bloggläste" Collianders bok förut).
En sak jag fastnade för i boken i morse var (förutom omnämnandet av traditionen med julskratt och påskskratt) en rad i förbigående - om kylskåp:
"Ibland känns kyrkan som ett gammalt kylskåp fullt av gammalt skräp som skulle kastats ut innan det började lukta."
Kan inte annat än hålla med. Det är ju sånt jag ofta bloggar om, vad gäller kyrkan.
Men konkret som jag är så såg jag också genast framför mig en del saker som jag hittat i kylskåp under åren.....
Längst bak kan man relativt ofta göra fornfynd. Förfallet går snabbt och omärkligt. Bäst före förvandlas snart till bäst för ett bra tag sen. Vanligast bland dessa kulinariska fornfynd är grönprickig ost och mjuka sladdriga gurkstumpar, tätt följda av mögliga tomater och svartfläckiga svampiga morötter, och emellanåt några mer eller mindre luddiga potatisar som fått långa vita armar och ben. Sommarens färskpotatis såg ut just så drygt ett halvår senare (potatis hör inte till mina favoriter om man säger så). Ägg kan också bli hur gamla som helst verkar det som. Minns inte längre vad rekordet var på en kartong jag fann en gång - men flera månader efter bäst-före hade absolut passerat. (Använder dem mest till ikonmålning - däremellan blir de lätt stående och bortglömda i kartongen.) Är det nån mer än jag som hittat en halv burk lurvig crème fraiche?
Eller en pytteliten svart böjd sak som med viss föreställningsförmåga kan igenkännas som vad den en gång var?
Om just en sådan liten tingest bloggade jag en annan fastedag ett annat år - fyndet (som för en gångs skull gjordes utanför kylskåpet) inspirerade till en fastebetraktelse som jag just nu läste om apropå detta - och den visade sig vara mer än högaktuell med anledning av pågående konversionssamtal i vissa andra bloggar...
Min specialfråga till er alla idag blir: vad är det allra konstigaste/läskigaste/roligaste ni hittat i era kylskåp?
Kommer ni inte på något spontant så gå och ta en titt nu! Längst bak!
Och så får ni förstås gärna kommentera det övriga också....!
Styrs kyrkan av ideologier eller av teologi? Eller av en märklig mix?
Så här står det i wikipedia om (politiska) ideologier:
Politiska ideologier är idéer om hur samhället skall organiseras och styras (eller inte styras), hur dess institutioner skall vara utformade, och hur människor skall samarbeta med varandra i vardagen. Nästan alla ideologier har en människosyn, det vill säga en uppfattning om människans natur och därmed en uppfattning om vilka institutioner människan behöver samt en om hur "det goda samhället" bör se ut, något som ibland kallas "utopi".
Prova att byta ut "samhället" mot "kyrkan".
Skrämmande....
Det tycker jag förklarar varför det ser ut som det gör...
Liberalt, konservativt, hierarkisering, institutionalisering, diskriminering, etc, etc.
När det väl EGENTLIGEN borde handla om ren teologi?
Inte så mycket - om något - av det formalistiska och de detaljerade regler som vi ser i kyrkorna kan grundas på vad vi vet om Gud.
Jag instämmer med församlingsmedlemmen och bloggaren Pers (R.I.P.) personliga definition av ideologi, men nu insatt i ett kyrkligt sammanhang: "helst inte".
I morse läste jag lite ur Magnus Malms "Under Mandelträdet" igen (böckerna ska snart tillbaka till biblioteket, och jag har inte ens hunnit igenom den tunnaste!).
Tänkte citera ett par texter som speglar ett dilemma i kyrkan som vi sedan kan diskutera utifrån dem:
***
"Det är ett ofelbart tecken på köttets uppror mot Anden när du börjar drömma om en gemenskap med enbart likasinnade."
***
"När trollen marscherar kontrollen med nävar som stålblanka grepar som greppar livet med dödande nypor
lämnar de efter sig snörräta gravar med prydliga lik av förtvinade drömmar
och marschen går åter tillbaka till trollens kontrolltorn på murar av stenhårda pärmar med färdiga planer för Eget Och Andras Rätta Beteende
Det är bara en sak trollen fruktar: en lekfull solkatt från honom som av fri vilja överlämnade kontrollen av både sitt eget och andras liv."
***
Jag kan känna igen nästan allt (om inte precis allt!) som han skriver i boken. Märkligt det där, hur någon annan kan uttrycka så exakt vad man själv har erfarit...
När jag läste den första av texterna ovan tänkte jag inte minst på katolska kyrkans sätt att försöka kontrollera all världens katoliker. Påven har förstås främsta rollen i den likriktningens och liktänkandets kultur som nu finner fäste inte minst hos den unga generationen, som verkar söka efter enkla och vattentäta "förklaringar" av tron. Istället för att låta den vara ett djupt mysterium som inte kan förklaras sönder och spaltas upp i fyrkantig lagtext utan att förlora sitt egentliga budskap, utan att iklä sig ett mycket hårt skal som döljer den mjuka och sårbara kärnan. Det bildas då en skrovlig yta som sedan sårar andra genom sin hårdhet.
Det finns en frestelse i många grupperingar (i båda ytterkanterna) att försöka bilda små ghetton av liktänkande, fredade zoner där man kan gotta sig i "de andras" hemskhet. Det leder inte till något gott. Det reser murarna än högre. Det trappar upp motståndet och det förödande "vi och dom"-tänkandet.
Räddningen från högmodet som lätt spirar i sådana sammanhang, men som kan vara svårt att upptäcka för de inblandade, finns i det konstruktiva mötet (inte kollisionen!) med oliktänket - i öppenheten och respekten för det annorlunda - i förståelsen av det, acceptansen.
Det är ju inte bara jag och de som tycker som jag som ska få plats i en kyrka som också rymmer Gud. (Men vi måste ju också få plats.) Om inte alla Guds barn är välkomna så får inte heller Gud plats - den som visar bort någon av "dessa mina minsta" visar då bort Gud själv. Vi visar bort Gud om vi vill ha bort varandra, eller inte vågar möta andra som tänker annorlunda. Och bemöter vi andra illa så är det Gud vi sårar. Tänk om vi alltid kunde minnas det....
Den andra texten rörde mig mycket djupt.
Så där är det ju tyvärr alltför ofta.
Det levande dödas av lagiskheten.
Kan känna igen mig väldigt mycket i den lekfulla solkatten...
Som sprider ljusskuggor i omgivningen.
Som vill visa hur vackert och bra det skulle kunna vara i kyrkan om alla fick bidra med sina gåvor.
Som belyser det kalla och hårda (i båda dikena) i hopp om att det ska tina upp en aning.
Som ibland får det att blixtra till ordentligt när ljuset riktas mot de välputsade blanka fasaderna (på båda sidorna av Vägen).
***
Så långt mina spontana funderingar utifrån texterna.
