Har som jag nämnde i en kommentar i ett annat inlägg nyligen, läst Bengt Pohjanens bok "Söte Jesus" som frukostläsning nu under ett antal veckor.
I morse läste jag ut den - och tänkte passa på att rekommendera den. Småkul läsning av evangeliernas händelser och en del legender, tillika med historiska inflikanden - allt i en salig blandning - ur änglarna Gabriels och Fanuels perspektiv.
Jesus var sannerligen inte någon "Söte Jesus" hämtad ur söndagsskoleplanschernas ulliga värld.
Ofta undrar jag hur man i Kyrkan skulle ta emot honom ifall han kom på besök inkognito idag. Förmodligen skulle han gå de flesta på nerverna, trampa rakt på deras ömma tår, och ganska snabbt bli utkörd på gatan, där han antagligen skulle driva omkring hemlös och hungrig.
Boken slutar med ett ultrakort omnämnande av uppståndelsen. Blir av det besviken på samma sätt som jag blev besviken av "The Passion of the Christ" när jag såg den en långfredag då den just var bioaktuell. (Borde kanske passa på att se om den idag innan påskvakan...men det blodiga frosseriet i Jesu lidande gör att jag tvekar...)
Båda dessa missar hur som helst att göra något direkt av uppståndelsen. Pohjanen tar inte ens med en notis om att Jesus visade sig för lärjungar och andra efter uppståndelsen. Inte ens för Maria Magdalena. Hon får i hans bok bara höra av änglarna att han lever - inte möta honom själv i trädgården. Besviken, som sagt, över det. Men i övrigt finns mycket matnyttigt och intressant i boken - och en del humor som sagt, fast tyvärr också ett antal slängar åt svenskkyrkligt håll. Det är inte bara ditåt strålkastaren behöver riktas...! Den bör belysa ett och annat i skrymslen och vrår lite här och var.
Pohjanen skriver i det jag läste i morse: "Vi har facit i hand och ändå rymmer inte världens bibliotek alla böcker som skrivits för att förklara varför Jesus dog". Det finns två svar på frågan, enligt honom - den ena bygger på historiska fakta, den andra på berättelsen. Vilket ju var särskilt intressant mot bakgrund av palmsöndagssamtalet!
"I Judarnas historia berättar Josefusatt Jesus 'var Messias, och när Pilatus hörde att han stod anklagad av män som bland oss är högt aktade, dömde han honom till att korsfästas.' Kanske det var så enkelt.
Josefus, som inte var kristen, hävdade att Jesus dog på grund av en politisk intrig och en sammansvärjning mellan den romerske tjänstemannen Pilatus och de religiösa ledarna i Jerusalem. Den uppfattningen ligger nära evangelisternas åsikt i frågan. På andra ställen i Nya Testamentet finns helt andra förklaringar. Petrus påstod på den första pingstdagen i Jerusalem att Jesus blivit avrättad men hjälp av män som inte kände Guds lag. Samtidigt menade han att detta skett enligt Guds vilja och plan. Paulus säger i sitt brev till korintierna att Jesus dog för våra synder enligt skrifterna.
Mest känd är kanske berättelsens sammanfattning i Johannesevangeliet: 'Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.'"
Jag läste också om Gudsriket och domen i boken i morse... Och undrar hur det hela går ihop utifrån detta att Jesus har dött för våra synder. Vad ska domen då tjäna för syfte? Tror det är i Johannesevangeliet som Fadern och Sonen bollar domen mellan sig som en brännande handboll som ingen vill hålla i...
Vem kan dömas om Jesu död sonar hela världens synd? De som inte tror detta?
Det verkar inte vara evangeliernas direkta fokus - utan märkligt nog - de som vet om att de har gjort goda gärningar. De som med "berått mod" har tjänat Jesus i de fattiga? Moder Teresa och kompani skulle i så fall ligga risigt till, och alla helgon.... Medan de som gjort gott och inte har den blekaste aning om att det var Jesus de tjänade inte kommer att dömas. Knepigt det där, minst sagt.... Det ställer alla våra fromma uppfattningar på kant.
En tankeställare för oss kristna... Kommer humanisterna och ateisterna före oss in i himmelriket...? ;-)
Men vänta ett slag... Det handlar om en dom över de onda som berömmer sig av sina goda gärningar. De räddas uppenbarligen inte av sin tro på Jesus...
Men - om Jesu offer alltså är vad det i skrifterna utges för att vara - borde det inte övervinna även detta?
De däremot, som lever i Gudsriket utan att reflektera över det, verkar utan problem ta sig igenom den smala vägens nålsöga till port:
"De som levt som liljorna på marken och fåglarna under himmelen är de rättfärdiga. De är som ett öga som inte varit upptaget av att vara öga utan av att se."
Fick en länk till en intressant kolumn i en tidning i USA, där en journalist berättar om hur han förlorade tron på det katolska medan han grävde i sex-skandalernas svarta sörja - och om vägen vidare.
Han upptäckte hur förlusten av den katolska tron paradoxalt nog ledde honom till större mognad som kristen.
"/..../ now I can see that the pain and humiliation of losing my religion broke my intellectual pride, and led me to a deeper, truer faith.
And yet, having discovered the fragility of certainty and the finitude of reason, I see the freedom to change one's mind as an ambiguous blessing. You may change your mind – but you may also have your mind changed, whether you want it to be or not."
Ja, så verkar det vara... Siffrorna nedan är för övrigt häpnadsväckande!
"Under lång tid präglades Sverige av avkristning och sekularisering. Men nu har trenden vänt. Vi törstar alla efter något som kan ge oss en djupare livsmening. Magnus Hagevi som är forskare vid Växjö Universitet har genom sin forskning visat att sekulariseringen har avstannat och en "sakralisering" har påbörjats. Längtan efter helighet har återvänt. Varken ateismen eller materialismen har förmått att ge oss det vi längtar efter på djupet. Därför är Sverige på kollektiv resa mot kristen tro."
"Den kristna tron växer snabbare i världen än någonsin i historien. Nu är det mer än 2,1 miljarder människor som tillhör någon kristen kyrka i världen. Mer än 100.000 människor blir kristna varje dag i världen och omkring 3000 nya kyrkor grundas varje vecka globalt sett."
