"The very problem of Christian reconciliation is not that of a correlation of parallel traditions, but precisely that of the reintegration of a distorted tradition. The two traditions may seem quite irreconcilable, when they are compared and confronted, as they are at the present. Yet their differences themselves are, to a great extent, simply the results of disintegration: they are, as it were, distinctions stiffened into contradictions."
Fr. Georges Florovsky, “The Ethos of the Orthodox Church” (an address to the World Council of Churches given in 1960); emphasis in original.
Ibland undrar man hur det är fatt - när motsägelserna haglar i rask takt.
Bara två exempel jag fick igår.
1) Så här sa påven i ett ekumeniskt sammanhang:
"To move forward, we must continually ask God to renew our minds with the Holy Spirit, Who speaks to us through the scriptures and guides us into all truth. We must guard against any temptation to view doctrine as divisive and hence an impediment to the seemingly more pressing and immediate task of improving the world in which we live."
Jämför detta med katolska kyrkans officiella "sorg" över anglikanska kyrkans högst väntade beslut att införa kvinnliga biskopar. Och jämför det även inomkyrkligt - tre katolska kvinnor vigs idag - och de exkommuniceras därmed.
Har hierarkin inte fallit väldigt djupt just för frestelsen att se doktrinen som särskiljande, exklusiv? Har man inte författat vissa delar av doktrinen medvetet så? Har man inte genom att göra doktrin av ordningsregler splittrat i onödan?
När det finns så mycket gott som Kyrkan kunde göra i världen istället...
Ibland undrar man hur den helige Ande ska kunna göra sig hörd genom alla inre lager vadd och öronvax hos dem som ber om ledning - men inte vill höra....
2) Och så här sa en ärkebiskop när han utlade vad en apostel är och vilka som är det:
"Young people gathered on Friday morning to hear Archbishop Charles Chaput speak on the Holy Spirit and the duty of Christians to be missionaries received a challenge to not live in a 'Catholic ghetto.'
Beginning his teaching with the question, "How many of you think of yourselves as a spiritual father or spiritual mother?" Archbishop Chaput said that the problem is, "Some Catholics, even young people like yourselves, live in a kind of a "Catholic ghetto".
/.../
There are numerous excuses for not evangelizing, the archbishop said, but the heart of the matter is that all Christians are called to be Apostles.
/.../
"First, the Apostle is aware that his mission has been entrusted to him by Jesus Himself. …Second, the Apostle is called to trust in God without preconditions, and especially without placing his trust in structures or methods. …Third, hardships and even persecution come with 'the territory' of being an Apostle. … Fourth, in this passage from Matthew, Jesus says that He will not fail in being with us to protect us … and Fifth: Jesus calls us to be very vocal, brave and explicit when we announce the Gospel; He also reminds us that we can't betray or hide the Gospel's radical demands."
Man häpnar... En ärkebiskop som ser och förkunnar hur det faktiskt (enligt bibeln) är menat att vara! Hur slank det igenom censuren?
Jämför detta med den exklusiva doktrinen som kommit till enbart för att utestänga kvinnor från tjänst - om de utvalda tolv som inte bara är apostlar, och därtill de enda autentiska apostlarna (trots att bl.a. Maria Magdalena och Paulus nämns som apostlar) - utan som anakronistiskt även ses som präster - och de nutida prästernas föregångare. Och varur det skulle följa att de nutida apostlaprästerna måste vara män. Goddag yxskaft!
Detta är ologiska felsteg i flera led. Och högst oevangeliska. Och det rör sig om selektiva bibelsnuttar, där man måste blunda under färden genom resten av bibeln om det hela ska gå ihop - och det går bara nästan ihop då.
Att etikettera nutida apostlar som en exklusiv och utvald skara celibatära män passiviserar på ett skandalöst sätt miljarder kristna!
Mitt råd till den klarsynte ärkebiskopen är att fortsätta gå ut som en sann apostel och förkunna detta evangelium i kyrkan, inte minst just för de unga (tjejer såväl som killar), så att de får en riktig bild av det hela och uppmuntras ta ansvar för den kyrka de en dag kommer att ta över, och förs in i hela det glada budskap som vi alla är kallade att förmedla till världen.
Så sant som det var sagt: alla kristna är kallade att vara apostlar. Det finns ingen ursäkt för att inte vara det. Och det finns inga gudomligt giltiga kyrkliga förbud som kan stoppa vare sig kvinnor eller män från att tjäna Kristus när Han kallar...
Och hierarkin borde föregå med precis ett så gott exempel som de vill att andra ska följa. De måste leva som de lär om de ska bli lyssnade till.
Ironiskt nog får jag idag två nyheter om kommunion - som går i motsatta riktningar.
Dels står anglikanska kyrkan nu inför en splittring där kommunionen bryts mellan delarna.
"The Anglican Archbishop of Sydney has declared a formal split in the worldwide Anglican communion over the consecration of openly gay clergy and the blessing of same-sex unions.
Speaking in Jerusalem before the opening today of a conference of 1000 conservative Anglican leaders, including 280 bishops, Dr Peter Jensen said the split had been triggered by the ordination in the US five years ago of the gay bishop, the Reverend Gene Robinson. "What the Americans did in 2003, and what the Canadians did, was to rip the communion," Dr Jensen said."
Då frågar jag mig hur lättvindigt man egentligen tar på kyrkotillhörigheten/enheten....? Hur kan man vilja splittra kyrkan ännu mer p.g.a. något sådant? En detaljfråga i det enda viktiga sammanhang som stavas Kristus och Kristi Kyrka.
Så vitt jag kan se är det Sydney's ärkebiskop som nu "river itu" kommunionen i och med sin deklaration. Innan dess var det ju en enhet - om än åsiktssplittrad. Liksom alla andra kristna sammanhang.
Man skulle kunna skämta om det om det inte var så tragiskt: leta reda på tre kristna och försök finna fem saker som samtliga har gemensamt åsiktsmässigt (inte trosmässigt - och med tro menar jag den ekumeniskt vedertagna trosbekännelsen och dogmerna). Lycka till!
Och dels ser man nu de med Rom unierade ortodoxa riterna som medhjälpare till ekumenik med ortodoxerna, eftersom de får ta emot kommunionen på båda håll (de har tidigare varit stötestenar från ortodoxernas sida).
Fick också veta något nytt. Katoliker verkar få ta emot kommunionen i ortodoxa kyrkor - så ska det ha varit ända sedan 1965. Varför har ingen sagt något om det? Varför agerar vi som om det inte var så? Har jag alltså plågats i onödan under alla de ortodoxa liturgier jag har närvarat vid och längtat efter att få ta emot?
Eller är det så att ortodoxa präster generellt sett är emot detta och skulle neka icke-ortodoxer kommunionen ifall de gick fram? Hur går det till i så fall - frågar de om man är ortodox innan de sträcker fram skeden ifall de inte känner igen en? (Man tar emot kommunionen i sked - brödet är indränkt i vinet - vilket ju gör det hela än mer konkret - Kristi kropp och blod ges samtidigt istället för separat.)
Intressant också att jämföra den ekumeniske patriarkens mer andliga/rådgivande ställning gentemot biskopskollegorna - med påvens totalitära status gentemot de katolska biskoparna....
"From the Catholic standpoint, such a "dual unity" presents few problems, since Pope Paul VI and Bartholomew's predecessor, Patriarch Athenagoras I, lifted the mutual excommunications of 1054 between the Orthodox and Catholic Churches on December 7, 1965. Since then, the Catholic Church has allowed Orthodox to receive Holy Communion in Catholic Churches, as well as to allow Catholics to receive Communion from Orthodox priests. Many Orthodox, however, have strongly resisted the move toward intercommunion, and the Ecumenical Patriarch has only moral, not jurisdictional, authority over his fellow Orthodox bishops."
Jag har aldrig sett Big Brother - men dokusåpafenomenet har inte undgått mig helt. Och steget är inte så långt som det kan tyckas mellan detta fenomen och Kyrkan.
Tyckte därför att det följande om likheten mellan serien och den tidiga kristendomen, samt fokuseringen på det (till synes) verkliga, var intressant:
"For all its screeching abuse and sexual antics under the blanket, Big Brother really represents a return to early Christianity. In the early days of the church, confession was a public affair. Rather than whisper sheepishly through a grille to a priest who was probably asleep, or engaged in some secret sinful practice himself, people used to proclaim their sins in public.
There was a period in the 1960s when this practice was briefly revived. I remember attending a trendy mass at the time, in the course of which people rose from their pews and accused themselves of various offences, most of them disappointingly vague. Then a young woman stood up and declared loudly: “I have committed adultery.”
The rest of us were still recovering from the shock when she pointed dramatically across the church and announced: “With that man over there.” She was indicating a young father with a baby on his knee, who was turning a slow purple. Then she added, “In thought,” and sat down again. It struck me later that this might have been an unusually ingenious sort of come-on.
The diary room of Big Brother is a kind of equivalent of the confessional, with Big Brother himself acting as a cross between confessor, therapist, superego and troubleshooter, but it is a confessional open to public view.
/.../
Once upon a time, people were fascinating for their actions and qualities. Macbeth, for example, or Eric Morecambe. But Shakespeare, it now appears, was wasting his time as well. What is truly irresistible is not seeing people parleying with witches or killing their king, but simply watching them being themselves. Whether those selves are elegant, meditative and subtly ironic or thick, prejudiced and pig-ignorant is beside the point.
What nobody else can replicate is the fact that I am me. I may be boorish, domineering and mildly repulsive, but the mind-warping fact that only I am me gives me a clear edge over everyone else. This, at least, can compensate for the fact that I cannot speak Slovenian or play the flute.
/.../
It is an instance of what the French philosopher Jean-François Lyotard once described as our “pornographic appetite for the real”. The bad news for the creative imagination is that nothing succeeds like good old-fashioned humdrum reality. Just by being real, reality, however dilapidated, has the edge over the most elaborately persuasive of fictions."
Varför inte göra en dokusåpa om svenskt (gärna katolskt) församlingsliv?
Det tycks vara idealiskt - av flera skäl.
Folk skulle sitta klistrade framför rutan av nyfikenhet både på det katolska (det blir en missionerande del i det hela) - och i pur förvåning över allt man kan lyckas bli oense om.
Det senare lär dra fler tittare än sekulär konstruerad osämja, törs jag lova.... ;-)
Eller varför inte en ekumenisk dokusåpa?
Stäng in några pingstvänner, ortodoxer, livets ordare, katoliker, baptister, anabaptister, frälsningssoldater, svenskkyrkliga, lutheraner, missionare, etc, i ett trångt utrymme och se vad som händer...
Om nu inte miraklet skulle inträffa att tv-kamerornas ständiga närvaro gör att kyrkfolket plötsligt reformerar sig inifrån, skärper sig, och börjar komma överens.... Och då samtidigt blir det vittnesbörd för världen som Jesus menade att vi skulle vara genom vår (synliga) enhet....
Härmed introducerar jag ännu en ny företeelse som får en egen rubrik: önskeblogg alltså.
Det jag tar upp under den rubriken fr.o.m. nu är kort och gott ämnen som ni som följer bloggen har önskat att jag ska skriva om så vi kan tala om det.
Välkomna alltså att sända in sådana önskeämnen via mail eller i en kommentar - gärna tillspetsade och/eller svåra sådana.
Den som önskar ett ämne och har en egen blogg blir som tack för tipset länkad till...
***
Först ut i denna serie är en önskan som kom från bloggvännen Mackan:
"Kan du inte skriva något om förhållandet mellan mission och ekumenik, exempelvis? Gläder sig katoliker när människor blir kristna på "fel" sätt? För att nu spetsa till det :)"
Jo jo... :-)
Minst sagt ett hett ämne....
Visserligen har jag redan tidigare skrivit lite om det - men eftersom det var så pass länge sen så kan det kanske vara dags för en ny vända.
Särskilt också som jag häromdagen fick en liten lapp i brevlådan med inbjudan till bibelundervisning av ett gäng ungdomar som tillhör sjundedagsadventisterna. De poängterar med stora bokstäver att undervisningen är GRATIS. Lite lustigt att det behövs... Kyrkor har visst rykte om sig att vilja dra in pengar....
Min första - jag törs säga: typiskt katolska - reaktion på det var något i stil med: åh nej!
Och jag reagerar på samma sätt ifall Jehovas vittnen ringer på eller stoppar in sina broschyrer i brevlådan.
Rubrikerna för undervisningen innehåller ämnen som (följande är bara ett urval):
Enda lösningen Jesus kommer Antikrists karaktär Antikrist avslöjad Vad sker vid döden? Ondskans slut Odjurets märke Kristi brud
När jag ser detta - med fördomsfulla ögon - hör jag redan i mitt inre tonen i undervisningen som jag föreställer mig den: dömande (särskilt av "världen"), svart-vit, manipulativ och auktoritär.
Jag vill verkligen inte gå dit. Vill jag att någon annan ska gå dit? Tveksamt, ärligt talat.
Nu är jag alltså hyperärlig.....
Och vill i nästa andetag tillfoga att jag verkligen älskar frikyrkorna - alla de etablerade och "vanliga" - som har kommit över barnastadiets sjukdomar och som tillför något positivt i kristenheten - något omistligt. Som inte är "skumma" på det sätt mitt intryck av ovan nämnda samfund är. Jag ser gärna att de växer - t.ex. den nya Frälsningsarmékåren som kommer att starta i en stadsdel i Uppsala inom kort, och vars grundande jag var med och bad för.
Vill också tillägga att jag inte tror att meningen är att alla ska bli katoliker....
Vi har massor att lära av varandra... Och våra olika karismer kompletterar varandra.
Men det jag vänder mig emot instinktivt är det intryck jag får av den där lappen. Ska mina muslimska eller ateistiska eller exkatolska eller tidigare svenskkyrkliga grannar kanske luras dit...?
Samtidigt får jag mig en tankeställare. Varför läggs det ALDRIG några katolska lappar i brevlådan?
Finns det för övrigt något syfte med kvantitet - att fylla kyrkbänkar så långt det bara är möjligt? Är det en krass ekonomisk fråga? För att driva kyrkoverksamhet behövs det pengar - och därför behövs det medlemmar. Det blir lite rundgång i resonemanget.
Jag läser i dagens UNT att frikyrkorna har medvind. En (blandning av Maranata och Filadelfia) har under de senaste åren vuxit från 8 medlemmar till 30.
Då ser jag min församling med över 2.500 medlemmar framför mig - där det inte enkelt går att räkna gudstjänstbesökarna - och där det alltid är nya ansikten. Varje gång jag är där.
Gläder jag mig med de växande kyrkodelarna? Absolut! Som sagt.
Fast om kyrkodelarna bara snor medlemmar av varann? Så att resultatet blir plus minus noll? Ja - om någon finner en ännu större glädje i ett annat sammanhang så gläder jag mig med denne.
Till sist: ibland undrar jag över vad missionen har för syfte. Är det verkligen människornas själar man främst månar om - och vad har man i så fall för människo- och Gudssyn i botten?
Kommer alla som inte blir "frälsta" - enligt en vanlig definition av ordet utifrån ett bibelcitat: att bekänna Jesus med sina läppar och i sitt hjärta tro - gå under? Hamna i helvetet?
Fast många av de misslyckade frälsningsförsöken beror just på framfusiga, klumpiga eller missriktade kampanjer från kristna som bara ville väl...! Fast det alltså är deras fel!
Nej, min syn på Gud är så oändligt mycket större än dessa mänskliga millilitermått och mätinstrument på "frälst" och "ofrälst", innanför och utanför......
Så där ja - då var första rykande "fläskbenet" kastat - var så goda att hugga in!
Har just läst två konversionsberättelser. Alltid intressant att få ta del av olika personers väg till den ena eller andra delen av Kyrkan.
Berättelserna berör väldigt mycket av det som har diskuterats i ekumeniksamtalen i bloggarna under året som gått.
Intressant nog verkar det också vara närmast en "konversionsboom" i vårt land just nu. I alla fall är mitt intryck att fler än nånsin är på väg inte minst mot det katolska... Kanske gäller det även det ortodoxa?
En del protestanter tar också till sig katolsk/ortodox tradition på olika sätt och i olika hög grad, men utan att konvertera, de försöker tillämpa det där de står - ofta under kritik från de egna.
Läsningen väckte en hel del funderingar. Jag kan känna igen min egen väg i mycket av det skrivna. Men så här i backspegeln ser jag det som en startsträcka - vägen leder vidare - den tar inte slut i och med konversionsdagen. Det är en nystart - varken mer eller mindre.
Aldrig hade jag kunnat förutse en enda av mina dagar som katolik. De har alla varit unika. Och jag har inte alls hamnat där jag planerat - eller planerat att hamna där jag är nu. Har blivit ledd av Gud, varje liten bit av vägen hittills, och litar på att bli det även framöver. Kyrkan är på samma sätt på väg, och jag gläder mig över att ha del inte bara i historien bakåt utan även i linjen framåt...
Det skulle vara intressant att höra vad de som har givit nedanstående vittnesbörd säger om sin tro om 20 år.
I väntan på det så vill jag nu fråga er alla om varför ni vill bli/blev/är katoliker eller ortodoxer (dessa hamnar på något sätt på samma sida av kyrkodiket - även om det finns små klyftor dem emellan) - eller protestanter.
***
"I wrote off Catholicism in my adolescence, observing some of my Catholic friends and their disinterest in the Church. Comfortably I continued in this mentality, until that night in the coffeeshop when I was twenty-one years old; all my preconceived notions about Catholics had suddenly, with one conversation, been mortally wounded–and, as I would soon see, put entirely to death. Could it be that I had been wrong–that I had judged an entire group of people by my experience with a few? That night as I went to bed, I had a nagging feeling that all had changed, utterly changed."
"When a subject interests me, I rarely go halfway in trying to understand or master it. In the months that followed I began an erratic, but fruitful, journey of study and consideration of the Catholic Church. I read Catholic, Protestant, and agnostic histories of the early Church and the Reformation. At Briercrest the only thing I ever heard about Christianity prior to the twentieth century was Luther's heroic freeing of Christianity from Rome. This was simplistic at best and false at worst. I found a couple volumes of the Church Fathers and read those. When I read Ignatius, writing only eighty years after Christ's death about the reality of Christ's flesh and blood in the Eucharist, it was a knife in my heart. Instead of finding an early Church that was Protestant, I was discovering a Church that believed in the Real Presence, baptismal regeneration, liturgical worship, and apostolic succession.
I read conversion stories by those entering the Church as well as the testimonies of anti-Catholics who had left the Church. I bought a copy of the Vatican II documents and read some writings of John Paul II. I immersed myself in the works of theologians such as Thomas Aquinas, Karl Adams, Henri de Lubac, Hans Urs von Balthasar, Deitrich von Hildebrand, Ronald Knox, and Fulton Sheen. I had thought I knew Christianity, but I was being blown out of the water by these amazing authors and their penetrating insights into Scripture, human nature, and history. Like so many other people who have examined Catholicism, I read John Henry Newman's The Development of Christian Doctrine. His famous words burned into my mind: "To be deep in history is to cease to be Protestant." Since history is not important to most Fundamentalists, it could be said that "to be deep in Scripture is to cease to be Fundamentalist." This strikes them as ludicrous, but, like so many before me, I was seeing verses I didn't even know existed, and I was discovering, through Catholic doctrine, a richness and profundity in the whole of Scripture that had never been there for me before."
Z kom nyligen med en intressant fråga till katoliker respektive frikyrkliga om vad de kan tänka sig att ge upp för att närma sig enheten än mer - hoppas fler vill svara på dem!
Där fick du inte bara en utan hela två länkar, Z - "katolskt lydig" som jag är inför alla goda uppmaningar... :-)
Jag skulle vilja puffa lite för ett intressant samtal som ännu pågår lite längre ner i bloggen - om ekumenik.
Är det t.ex. någon vits med att konvertera i vår tid när kyrkodelarna hastigt närmar sig varandra? Markerar det längre ett ställningstagande? Är all slags ekumenik av godo?
Det vore intressant med fler synpunkter från olika håll!
Skulle också vilja be er alla att fundera över er kyrkosyn - hur ni ser på er samfundstillhörighet - och vilka era sammanhangs främsta gåvor är till den kristna helheten.
Dagens andra läsning i katolska kyrkan talar rakt in i den ekumeniska situationen. Vill man göra det än mer aktuellt för sig kan man byta ut Paulus och Apollos mot t.ex. Påven och Ulf Ekman.
Paulus önskan om tanke- och åsiktsenighet är nog omöjlig att uppfylla i vår tid.... Eller vad tror ni?
Hmmm.... Om nu inte åsiktsenighet här bara betyder att Jesus är den ende Herren och att ingen får ta hans plats som Kyrkans huvud. Det är väl de flesta kristna eniga om...?
***
"Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter.
Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er.
Vad jag menar är att ni alla säger: "Jag hör till Paulus", eller "Jag hör till Apollos", eller "Jag hör till Kefas", eller "Jag hör till Kristus".
Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes?
Kristus har inte sänt mig för att döpa utan för att förkunna budskapet, men inte med en vältalares vishet: det skulle göra Kristi kors till tomma ord."
Läste just att man på officiellt ekumeniskt håll (Kyrkornas Världsråd) tror på en lösning av nattvardsfrågan ungefär i mitten av detta sekel.
"Snart" är hindren undanröjda alltså...
Du milde...
Ska vi verkligen gå med på att låta dem sitta och klura på mikrodetaljer i 40 år till...? Eller börjar det snart bli dags för lekfolket att protestera?
P.S. Som synes har jag installerat lite nytt i högerspalten på sistone. Där finns en mer utförlig bloggstatistik (super-widget), som för tillfället bl.a. länkar till nyheter som jag inte har en aning om vad de har för samband med min blogg, men, men, det blir väl bättre hoppas jag.
Där finns nu också en katolsk nyhets-"ticker" för den som vill hålla sig uppdaterad om senaste nytt.
Ekumeniska böneveckan 100 år - och min syn på ekumeniken och kyrkans framtid
Läste i morse i Kyrkans tidning om att den ekumeniska böneveckan fyller 100 år i år... Med anledning av detta möter påven idag generalsekreteraren för Kyrkornas Världsråd, det blir också en del festliga evenemang i anslutning till det.
En hel del har hänt ekumeniskt under dessa 100 år.... Inte minst under de senaste decennierna, som jag skulle beskriva som en islossning...
Men fortfarande finns det en del stora isflak som flyter omkring och skaver mot varandra. Det gör att de 100 åren känns som 1000. Att vi inte har kommit längre än så här??!
I Z's blogg tog samtalet i veckan rejäl fart - om ekumeniken. (Kul, förresten, att bloggsamtalen börjat komma igång igen efter helgerna...!) Jag skrev en del där som jag nog hittills aldrig har skrivit på ett samlat sätt i min egen blogg - så jag lägger in en del av det här i omstuvat och utvidgat skick - som en upplysning till dem som undrar hur jag ställer mig till min del av Kyrkan och till ekumeniken - och hur jag tror att Kyrkan kan komma att förnyas framöver.
***
Fick frågan om ifall jag alltid har varit katolik. Har andra gånger fått frågan varför jag förblir katolik. Kort svar på detta:
Jag är nu inne på mitt 15:e katolska år. Men på något sätt har jag "alltid" varit katolik - för när jag fann den katolska delen av Kyrkan kände jag mig ögonblickligen hemma - detta var redan min tro, som jag inte hade funnit ett lika stort uttryck för i andra delar av Kyrkan.
Jag fann en inre återklang i bredden, höjden och djupet - här var vattnet äntligen tillräckligt djupt för djupdykning. Här var himmelssträckningen och horisonten vid. Och jag gladdes åt kopplingen tillbaka i kyrkohistorien längre än till 1500-talet... Jag hade fått fäste för trons rötter i en mycket bördig jord.
Men det innebär inte att jag har tagit avstånd från andra kyrkor - en mer ekumenisk konversion än min är nog svår att finna. Jag lämnade inget - utan tog med mig allt - och fick mer därtill. Jag visste redan då med stor säkerhet att ekumeniken är en del av min kallelse framöver. Och jag fortsätter att följa vad som händer i andra kyrkor, vilket ni som läser min blogg lär ha märkt...
Sen är förstås katolska kyrkan inte något paradis på jorden i alla stycken... Det finns ännu en del saker som behöver reformeras...
Men mycket av det som rör ekumeniken kan komma att förändras av sig självt när den kristna ödmjukheten infinner sig på bred front... Jag brukar uttrycka det som att kyrktornen behöver böja sig mot marken och välkomna varann.
Jesus och ingen annan är Kyrkans huvud...
Jag tror att den framtida ekumeniska kyrkoreformen även kan komma att beröra Petrusämbetets utformning - och därmed lokalbiskoparnas ställning - och ämbetsfrågan överhuvudtaget.
Jag tror på ett bemyndigande av lekfolket - vi är ju ett folk av kungar/drottningar, präster och profeter. Det bör komma än mer till uttryck i världen, i vardagen...
Tror även att förnyelsen kommer att beröra den teologiska reflektionen i stort. Mycket av det vi har kört fast vid i ekumeniken idag (liksom i inomkyrkliga samtal) kommer nog att falla undan när Gud får vara i fokus. Då kommer det som inte är i överensstämmelse med Guds vilja att tyna bort.
Jag tror att vi i framtiden kan nå fram till ett gemensamt nattvardsfirande - men utan konversion. Såhär: de olika kyrkorna erkänns officiellt som delar av en och samma Kyrka - vilket vi ju är.
Jag tror alltså inte att det vi en dag kommer att dela är en "katolskkyrklig" nattvard. Utan en sant KATOLSK - d.v.s. allmännelig nattvard. Guds egen festmåltid. Inte tillhörig någon kyrkas revir. Inte erbjuden endast vissa. För ALLA.
För att uppnå denna nattvardsgemenskap tror jag inte att det behövs fler regler - utan färre....
Ekumeniken definieras idag ofta utifrån ett katolskt perspektiv. Jag tror vi behöver se lite vidare... Det är inte vi som ska reglera enheten, bestämma hur allt ska vara. Utan vår huvuduppgift - som en av de största kyrkodelarna - är att vara lyhörda för vad minoritetskyrkorna säger. Att vi böjer oss riktigt långt ner. (Alla behöver böja sig på samma sätt - men det skadar ju inte om vi börjar och om vi böjer oss djupast ner....)
Jag tror sedan att vi alla - med den helige Andes hjälp - kommer att lyftas över de teologiska stötestenarna. Den dagen - när vi ser de stora perspektiven - enheten istället för det som skiljer på ytan - skogen istället för bara träd - så kommer den synliga enheten att infinna sig. Då kommer vi att se vad som är viktigt - och detaljerna som vi älskar att haka upp oss så på kommer då att sjunka undan.
Jungfru Maria har intressant nog gjort ett nytt intåg i många Lutherska kyrkobildningar under de senaste decennierna. Hon ses som Guds och Kyrkans moder. Det tycks vara ett närmande till det katolska. Men jag tycker som sagt att det är viktigt att inte se ekumeniken från ett renodlat katolskt perspektiv - alla har något viktigt att bidra med...
Ni som inte är katoliker ska inte behöva göra era kyrkor till karbonkopior av katolska kyrkan för att vi ska nå enhet... Bevara det hos er som är unikt och genuint och inspirerat av den helige Ande...!
Låt oss tillsammans leva allt mer av evangeliet istället för att bråka om den rätta tolkningen av detaljer i det... Då tror jag att allt blir bra till sist... Den andliga enheten är den viktigaste - och den finns redan där allt mer.
De olika uttryckssätten kan på sikt komma att förenas eller finnas kvar parallellt.
Var och en kan då vara i den "rit" där de känner sig mest hemma - eller röra sig över hela fältet - pingstkarismatik en söndag, ortodox liturgi nästa...
Det vackraste jag vet är en blandning av det kontemplativa och det karismatiska - så som det t.ex. kommer till uttryck hos Les Béatitudes - en kommunitet med rötter i Frankrike. I deras spiritualitet flyter många traditioner samman till ett - Karmel, karismatik, stor tyngdvikt vid eukaristisk tillbedjan, etc, etc.
Vördnad inför nattvarden och frågan om realpresens (Kristi närvaro i brödet och vinet) kom på tal...
Jag undrar stilla om Gud inte tusen gånger hellre vill att vi kommer som barn - än som vördnadsfyllda vuxna....?
Barnen känner ingen särskild religiös vördnad - de kastar sig i Guds famn - just så som de är. De ber fritt och spontant. Och deras böner träffar därför både Guds och våra hjärtan extra starkt. Medan vi vuxna kan krångla till det så oerhört, fastna i yttre ting, små detaljer - skriva långa estetiska och teologiskt späckade böner som riskerar att bli till tomma ord när de rabblas upp.
Jag tror att Gud uppenbaras tydligast i yttersta enkelhet, i litenheten, i det icke föreskrivna. Där Gud får vara Gud fullt ut - och får tillåtelse också att överraska oss...utanför de religiösa ramar vi har satt upp för att reglera "verksamheten".
Jag tror att var och en som vill ta emot Jesus välkomnas av honom...
Om det ÄR Kristi kropp och blod - vilket jag tror - spelar det då någon roll om alla andra tror exakt detsamma?
Ifall det är det så förblir det ju det oavsett vad folk tror...
Och jag tror att han kan visa den som inte vet vad han/hon ska tro - vad nattvarden verkligen är. Den som tar emot i öppenhet lär snart upptäcka och erfara att detta inte bara är bröd och vin...
Det borde ytterst vara upp till var och en att ta emot eller låta bli - utifrån sin övertygelse/sitt samvete. Upplysning/samtal är förstås bra i sammanhanget - men jag tror inte på kontroll och strikta krav.
Jag efterlyser ett enkelhetens evangelium... Och ser då på Jesus och frågar mig vilka han skulle vilja stänga ute. Jag har inte kommit på en enda. Den som i sitt hjärta längtar bör absolut få ta emot... Kan höra honom säga: "Låt dem få komma till mig"...
Sammanfattningsvis:
Gud är stor...större...störst...!
Och bara med Guds hjälp kan vi fullt ut nå vad vi nu - efter 100 böneveckor - har i brottstycken....
Som väl alla vet så är vi mitt inne i den ekumeniska böneveckan nu...
Igår var jag på gudstjänst i domkyrkan här. En ganska så tragisk tillställning. Pinsamt få personer kom. Förra året var det visst fullt - men nu kunde man välja plats var som helst - det var nästan tomt.
Präster och pastorer var dock väl representerade. De höll sin ekumeniska show där framme. Men det hela kändes ekande tomt. Var fanns allt lekfolk som brinner för ekumenik? Vad har hänt?
Jag gick därifrån bedrövad...
Funderade inte minst på vad vi har såna här så kallade "gudstjänster" till... För Guds skull, för lekfolkets skull, eller för prästernas?
På slutet läste vi en "ekumenisk förpliktelse" - om att hålla ut i förbön för enhet.
Min egen bön är mycket kortare - och inte lika tjusigt tillkrånglad:
Herre, bryt ner allt mänskligt högmod som ännu hindrar den synliga enheten i Kyrkan!
***
Har ni som läser detta några ekumeniska vårtecken att komma med från andra delar av landet? Vad gör ni denna vecka rent konkret för enheten?
Finns det något engagemang hos lekfolket någonstans - eller har alla tröttnat på ihåliga manifestationer?
Min misstanke: djupkristna personer vill hellre leva den enhet som redan finns - under andra tider på året - än be för det vi redan har, under en vecka i januari... Kan ni bekräfta den eller slå hål på den, please....?
Kardinalen rakt på sak om det oekumeniska dokumentet
Fick denna intressanta info från The Tablet om det i somras utgivna katolska dokumentet om de protestantiska kyrkorna. (Kardinal Walter Kasper är ansvarig för ekumeniken på högsta nivå från katolskt håll.)
***
Kasper criticises Vatican Congregation
Cardinal Walter Kasper has joined his fellow German prelates in criticising the Vatican's Congregation for the Doctrine of the Faith (CDF) for the way in which it asserted the historic primacy of the Catholic Church and claimed that Protestants did not have proper Churches. Cardinal Kasper, head of the Pontifical Council for Promoting Christian Unity, also urged the Church to ask if faulty pastoral work was partly behind a surge in the membership of Pentecostal groups.
Cardinal Kasper told his fellow cardinals meeting at the Vatican the day before the 24 November consistory that the CDF had "aroused perplexity and created discontent" last July (The Tablet, 14 July) by issuing a restatement of the "One True Church" position expressed in the 2000 declaration "Dominus Iesus". Although the text repeated known church policy, he said, "It would be desirable to revise the form, the language and the presentation to the public of such declarations. "
The CDF document prompted sharp criticism from Protestants in Germany and unease among Catholic bishops. Cardinal Karl Lehmann criticised it in October in a speech to the German bishops' conference, of which he is the president. Representing the Catholic Church at a Lutheran Synod in early November, Dresden-Meissen Bishop Joachim Reinelt said Germany's Lutherans had been right to question the document (The Tablet, 10 November).
Noting that Pentecostals and charismatics now numbered about 400 million around the world and were thus the second-largest group of Christians, Cardinal Kasper said the Catholic Church had to "make a pastoral examination of conscience and ask critically - why are so many Christians leaving our Church? We shouldn't begin by asking ourselves what is wrong with the Pentecostals, but what our own pastoral shortcomings are. How can we react to this new challenge with a liturgical, catechetic, pastoral and spiritual renewal?"
Så var det dags för en liten brandfackla, ytterligare ett bloggekumeniskt inlägg, som berör en högaktuell fråga.
Ser fram emot svar inte minst från er som är frikyrkliga (hmmm...det bör då gälla även katoliker - eftersom katolska kyrkan ju är en frikyrka, kanske den största i Sverige....?!).
Vad jag tänker på är tendensen den senaste tiden att frikyrkorna alltmer närmar sig katolsk lära och tro. Predikningar om nattvardens realpresens och om Jungfru Maria är inte längre ovanligheter i frikyrkliga sammanhang. Detta verkar bero på de allt tätare kontakterna mellan kyrkorna.
Är detta då gott - ett steg närmare enheten - eller är det på sikt ett hot mot de frikyrkliga spiritualiteterna, för vart tar deras bidrag till helheten vägen nu?
Är alla kristna på väg att smygkatoliceras? Behöver någon längre konvertera till en mer ursprunglig tradition om även den egna kyrkan håller på att bli så gott som katolsk?
Är vi inne i en ny "motreformation" som innebär ett närmande i det som tidigare skiljde kyrkorna åt?
Jag har hört farhågor om detta skeende lite här och var i bloggosfären... Så det vore intressant att fördjupa samtalet om frågan.
Själv har jag sett tendenser till en uppdelning av kyrkorna - inifrån - i tre skikt, minst - samtliga går över samfundsgränserna.
* En konservativ inriktning. (Där man delar samma syn inte bara i de flesta trosfrågor, utan även moralfrågor/lärofrågor. Man håller fast vid tron på bibliska under, och har en snäv bokstavlig bibeltolkning - motsägelser förklaras bort. Samhället ska kristnas - inte tvärtom - det läskigaste är kyrkliga tendenser till sekularisering, samhällsanpassning.)
* En radikal inriktning. (Där man finner gemenskap främst i det andliga livet, i mystika, karismatiska, kontemplativa eller liturgiska element - en inre enhet på djupet oavsett de stora läroskillnader som kan finnas i en del frågor. Det viktiga är bekännelsen till Kristus - inte till kyrkliga dokument. Här finns ingen entydig polarisering - det går att hitta bra saker i både konservativt och liberalt - man ser behovet av kontinuerlig förnyelse - men barn bör inte kastas ut tillsammans med badvattnet. Trosfrågor - det som ses som uppenbarat av Gud - är evigt - men en del i lära och praxis kan och bör förändras i takt med ökad kunskap.)
* En liberal inriktning. (Där man finner enhet i ifrågasättande och en uppluckring av såväl trosfrågor som lärofrågor. Jungfrufödsel och allt annat övernaturligt rationaliseras bort, det är intellektet som avgör vad som ska anses vara sant just idag, så gott som inget är evigt utan i princip allt kan förändras - man är samhällstillvänd, lyhörd för tendenser där, abort hör därför till kvinnans rättigheter etc. Det otäckaste man kan tänka sig är blind traditionalism.)
Naturligtvis går det inte att hårddra detta - många har inom sig bitar av flera inriktningar, balanserar mellan mitten och ena ytterligheten - men de flesta känner sig nog mest hemma i en. (Man kan även koppla detta till andlig utveckling - vilket jag kommer att beröra i ett senare blogginlägg.)
Men nu är alltså brandfacklan kastad. Vad anser DU om allt detta?
Denna psalm (57) sjöngs i mässan igår. Och den talade verkligen rakt in i det ekumeniska och inomkyrkliga läget just nu. Det är inte lätt - men nödvändigt - att gå vidare ur låsningarna.
Vers fem är tyvärr lika aktuell nu som när den skrevs...
Måtte också resten få gå i uppfyllelse!
***
Sin enda grund har kyrkan i Kristus, Frälsaren. Hon är hans egen byggnad, den nya skapelsen.
I världen som han löste från mörkret med sitt blod blev hon den brud han krönte med evangelii ord.
Fast spridd i många länder är kyrkan endast en och har en enda Herre och en bekännelse.
Av vatten född och Ande till ett och samma hopp hon går till löfteslandet med samma resekost.
Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.
Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.
När lögn och våld förmeras var är då jordens salt? Vem hjälper och vem helar vid världens sönderfall?
Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ, en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.
Guds kyrka är gemenskap med Fadern och hans Son, det skådar hon och erfar i Andens kraft och nåd.
Guds helgon och martyrer betygar det med blod. Omkring dem sjunger rymden där segerns kyrka bor.
Psalmen är från början en engelsk hymn av Samuel J. Stone utifrån bibelordet: "Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus."
Den är fritt översatt till svenska av Olof Hartman - här går det också att höra melodin.
De senaste bloggveckorna har varit mycket intressanta ur ekumenisk synvinkel.
I bloggosfären har många möten ägt rum mellan vitt skilda åsikter.
Ibland har debatten varit mycket givande.
Ibland har det gått hett till.
Jag tror att alla inblandade har fått öppnade ögon på ett eller annat sätt. Vi är - trots alla olikheter - syskon i Kristus.
Det tycks vara så att det svåraste (om man har olika uppfattningar om sakfrågor), inte är att mötas mellan samfunden - utan inom dem! Varför är det så svårt för en del att acceptera att andra som tillhör den egna kyrkan tror på annat sätt?
Om någon har förutfattade meningar om någon annan förhindras på en gång en vettig dialog - samtalet övergår snart i pajkastning.
Har funderat lite på vad som gått bra - och vad som gått snett - och kommit fram till följande (fyll gärna på).
Konstruktivt:
* Att ta reda på vad andra verkligen tror - inte vad man tror att de tror
* Att lyssna till andras åsikter - även om de är mycket annorlunda än ens egna
* Att vara beredd att ändra åsikt - om det visar sig vara befogat
* Att försöka behålla tålamodet och svara så vänligt som möjligt - och tolka allt till det bästa
* Att räkna till 10.000 minst - innan man kritiserar en annan kyrka (detta inspirerat av Johan)
Mindre konstruktivt:
* Att tro sig ha precis hela sanningen - så att man anser sig inte ha något att lära av någon annan
* Att förutsätta att man vet allt om "de andra", och placera sina fördomar som ett tjockt och orubbligt raster som skymmer dialogen - och därför inte ens lyssna på vad andra egentligen säger
* Att aggressivt attackera andras åsikter - eller än värre - något de inte ens tror på
* Att övergå från sakfrågor till personangrepp
* Att i sin blogg uppmuntra till nedlåtande kommentarer om andra grupper eller individer
Det finns säkert mer - som sagt, fyll gärna på i kommentarerna!
Som en konsekvens av den spirande bloggekumeniken så har jag nu uppdaterat min blogglänklista, och lagt till även bloggare som har diametralt motsatta åsikter än jag själv. Såväl katoliker som andra... :-)
Må det goda ekumeniska samtalet fortsätta och fördjupas i dessa bloggar! Må Guds Ande leda oss!
Kyrkans tidning skriver idag om det kyrkliga bloggfenomenet - dock utan att nämna den spirande bloggekumeniken... Men jag har tipsat dem om detta, så kanske det blir en uppföljare...?
Där finns också en angelägen insändare av Mikael Pålsson apropå påvens skrivelse häromsistens, där andra kyrkor än den katolska skuffades undan i marginalerna: "”Bara katolska kyrkans lära duger” var rubriken på en notis i Kyrkans Tidning 29–30/07. Vatikanens troskongregation har fastslagit att det endast är den katolska kyrkan och de orientaliska kyrkorna (som behållit den så kallade ”apostoliska successionen”) som kan kalla sig kyrkor."
Tyvärr finns inte hela insändaren tillgänglig för ickeprenumeranter. Förhoppningsvis kommer ett klargörande svar från officiellt katolskt håll. För detta är ju inte riktigt vad som menades, vilket bl.a. förklarades inledningsvis på AKF's kyrkodagar.
Detta inlägg ska inte handla om element eller radiatorer...
Nej, jag tänker på det mystika elementet i den kristna tron, i bön, liturgi och lära.
Den ekumeniska bloggdebatten som på sistone har tagit farit här och i ett antal andra bloggar, har snuddat vid detta fenomen.
Frikyrkliga/evangelikala tycks ofta tolka detta på ett sätt som det inte är menat. Som något "mysko". När det snarare handlar om direktkontakt med den levande Guden.
I mystiken liksom i karismatiken.
Om ordet inte får liv i en människa har det inte utfört sitt avsedda verk. Om tron stannar i intellektet är den inte fullständig.
Katolska kyrkan har gett upphov till många mystiker, bl.a. Teresa av Avila och Johannes av Korset. Och karismatiken florerar inte minst i frikyrkor - såväl som i svenska kyrkans oas-rörelse.
Detta är något av essensen i den kristna tron, och kan alltså inte tas bort. Det vore att klippa av "telefonledningen" till Gud s.a.s., och gå över enbart till snigelpost - brevkontakt.
Den som har deltagit i en katolsk mässa (eller en karismatisk samling) med ett öppet sinne går nog inte opåverkad därifrån - oberörd av Gud...
Det gäller just bara att vara öppen - när Gud "träffar" en människa påtagligt kan nog en hel del förutfattade meningar blekna bort.
Jag läste just ett blogginlägg (särskilt kommentarerna till det var intressanta), om jungfru Maria.
Det tar sitt avstamp i Moder Teresas bönemörker, som även Dagen och SvD skriver om. Som om det var så sensationellt... Många helgon har fått uppleva detta under längre eller kortare perioder i sina liv - och även många andra än helgon för den delen. Det tycks vara en del av det helt vanliga andliga livet.
Det tycks också vara så att jungfru Maria enar många kristna - genom att hon nu återupptäcks och släpps in ur kylan efter reformationen igen - som Kyrkans moder, eftersom hon är mor till Jesus, som är "kyrkokroppens" huvud, den förstfödde. Och därigenom är hon även Guds moder - Gudaföderska - Theotokos, lär kyrkan utifrån ett tidigt koncilium.
Samtidigt förekommer i vår tid en Mariadyrkan som gått alldeles för långt på en del håll i världen - som andra kristna (och även majoriteten av katolikerna), tar avstånd från - med rätta.
De ytterligare dogmer som en del har propsat på - Maria som mediatrix (medlare) och corredemptrix (medåterlöserska), har inte gått igenom på katolskt håll - vilket är ekumeniskt positivt. Ju färre nya dogmer vi på egen hand lägger till ovanpå de gemensamma trosskatterna, desto bättre. Det gör det lättare att hitta vägar till enhet.
Att Maria var och förblev jungfru slår dock både katolska och ortodoxa kyrkan fast. Bröderna som nämns i evangelierna förklaras traditionellt som Josefs barn eller kusiner - d.v.s. "bröder" i storfamiljen. Detta tycks man ha svårt att ta till sig i andra kyrkor. Man kan i och för sig då fråga hur viktigt det är på det stora hela.
För nu är ju detta inte trons absoluta mittpunkt - utan denna är och förblir Gud - och då inte minst Marias Son - Guds Son.
Och i Honom bör väl vi kristna kunna mötas utan större problem...?
Jag utlovade en kommentar från de ekumeniska dagarna (arrangerade av AKF). De avslutades idag, så här är några korta reflektioner.
Det som märktes mest, i alla fall utifrån det jag närvarade vid, var den stora samstämmigheten.
Man tycktes alltså vara ganska så överens på det stora hela - och där man hade delade meningar respekterade man varandras syn.
Kyrkoledare och representanter från olika håll sa ungefär samma saker, och inga provocerande frågor ställdes, utom en på slutet, från en i publiken - han ville veta vad det är vi egentligen väntar på - varför vi inte redan tar de synliga stegen till enhet....
Något oroväckande är just att man på bred front tycks vara ganska så nöjda med status quo. Jag såg ingen svidande törst eller hunger efter en synlig enhet - efter gemensamt nattvardsfirande - inga tårar över splittringens synd.
Kan det vara så att man mer eller mindre har slagit sig till ro med splittringen, den sysselsätter ju numera (jag vet inte hur många) aktningsvärda teologiska kommittéer som i allt vänskapligare anda fördjupar sig i allt sinnrikare detaljfrågor som aldrig får någon praktisk genomslagskraft i församlingarna bland gräsrötterna.
Splittringen tycks ha blivit till ett lönsamt företag i sig. Det ger god "credit" att verka för enhet - på ytan. Men i grunden vill ingen förändra sitt eget synsätt där det skiljer sig, och ta de ödmjuka stegen närmare varandra.
Som om den egna trostolkningen var viktigare än enheten i Kristus.
Intressant var att det flera gånger nämndes just precis vad som krävs - vilket är detsamma som jag skrivit om i flera år nu - samma saker sades nu av flera av talarna; det som behövs är omvändelse, att gå genom den ekumeniska dörren på knä (eller, med mina ord: att tornspirorna böjer sig mot marken och välkomnar varann, ödmjukhet, förlåtelse, ökad uppskattning för varandras skatter)....
Men problemet, käppen i hjulet, är att ingen verkar vilja börja!
En talare föreslog att Petrus (katolska kyrkan) som det står i Bibeln, skulle omvända sig, för att sedan styrka sina bröder.
En god idé....!!! Den som är störst bör vara störst även i ödmjukhet och gå först - visa gott föredöme.
Något som gjorde mig mycket bedrövad under dagarna var de osmakliga skämt och kommentarer som framfördes då och då av vissa talare - mot kvinnliga präster (som om de vore roten till allt ont, särskilt i Svenska kyrkan). I detta har man helt missat målet!
Mer positivt är den ökande öppenhet som märks för det karismatiska och olika kyrkotraditioner - att man ser varandras gåvor, och hur de kan bli till glädje och nytta för hela Krist-enheten.
