Så börjar redan kvinnor "historiskt" utses till tjänster...
Som sagt - det blev en "exemplarisk" katolsk kvinna som nu får ta hand om välgörenhet - ett kall, menar hon.
"She is a talented leader from a solid Catholic family"
“[she] is an outstanding example of lay persons bringing their skills and talents to the work of the Church for the good of all whom we serve and the wider society”
"Working for a non-profit is something that Dearing has always felt called to. "I've been working with nonprofits and made a very conscious choice that that's where I wanted to spend my life"
Samtidigt hittade jag också en artikel om kvinnorna som vigdes i New York - långt borta från det präktiga och oklanderliga idealet i artikeln ovan.
Journalisterna tar naturligtvis fasta på vad de vill - men detta tyckte jag var det viktigaste:
"The reason that the women are determined to remain Roman Catholics, instead of forming their own church or joining another - such as the Episcopal Church, which ordains female clergy - is that they consider the Roman Catholic Church to be their family, albeit a dysfunctional one, and they have no intention of abandoning it. “It’s in my bones,” said Fresen. “It’s in my blood. There are a lot of things wrong within the church, but I love it, and the only way to change it is to stay.” They added that excommunication, contrary to popular belief, does not remove one from the church; it only means that one cannot receive the sacraments. “Nothing can put you out of the church once you have been baptized,” said Fresen. However, after the first seven women priests ordained on the Danube in 2002 were promptly excommunicated, none of the other ordained females has been excommunicated."
Som ni nog har märkt så har jag mer än fullt upp med flytten just nu, och så blir det som det ser ut under en dryg vecka framöver - bloggpausar alltså ett litet tag.
Under tiden är ni välkomna att botanisera i mitt konstgalleri - eller bland tidigare blogginlägg - det går bra att samtala vidare om sånt som halkat ner eller hamnat i arkiv.
Något jag verkligen har lärt mig: flytta inte om det inte är absolut nödvändigt!
Ha det så bra i sommarhällregnet och åskskurarna - ta vara på de korta solglimtarna däremellan!
Idag tog så boken slut - den som heter Början - och som är skriven av Tito Colliander. Jag kommer att sakna den...
Prästen kan inte fira liturgin utan medhjälpare... Så konstnären väljer att stanna och assistera honom istället för att fara iväg med ett plan. Han har funnit sanningen i det tidlösa - och deltar, i det till synes nästan tomma klosterkapellet, i änglarnas osynliga bön.
Huvudpersonen fann också till sist vad han sökte - genom att han vågade följa ett impulsivt beslut, snarare än göra det inplanerade. Då kunde Gud komma honom till mötes.
Ska inte avslöja mer i detalj hur den slutar - och egentligen slutar den nog inte.
Huvudpersonen säger det själv: finalen kommer inte. Det är omöjligt med ett slut ur ett evighetsperspektiv. Evigheten - "den enda sanningen som är?"
Man kan fundera vidare över den "aionas ton aionon" - i evigheters evighet.
"All poesi och konst, balett och opera och pianokonserter och allt måleri och all politik, och hela vår kultur, och allt klingeliklang, alltihop är bara ett uttryck för människans längtan tillbaka till paradiset. En trånad, en anhopning av nöd, ett enda ljudligt stammande på hjälp -."
Även äktenskapet skildras som ett omöjligt krav: "Man ropar till varandra: för mig till paradiset! Och blir besviken."
Det är konstnären som filosoferar om detta. Han kommer även in på Kristi Förklarings fest - som också i boken nyligen har firats.
"Alldeles tydligt talas det i gudstjänsttexterna om att Kristi Förklaring genomlyser människan som sådan. Och inte bara henne, men allting, hela skapelsen. Det heter i en av verserna: Idag genomlyses hela den mänskliga naturen, som ropar: Kristus förklaras, frälsande allt."
"Allting, således... Varje fluga är frälst - befriad, genomlyst tillsammans med människan - om hon vill och kan se det nämligen. /.../ Paradiset finns redan här. Idag -."
Detta känner jag så oerhört väl igen. Just så är det... Har försökt visa detta i sånger, målningar, dikter och foton. Visa på paradiset mitt ibland oss... Inte som ett febrilt rop efter detta - mer som ett utrop: det finns ju HÄR och NU!
Han kommer sedan in på något som jag försökt uttrycka i andra sammanhang - den ursprungliga ordlösheten, tystnaden:
"Livet är ordlöst, så länge det inte ges ord av en människoröst."
För min del får det gärna fortsätta vara så tyst som möjligt - om mycket. Det ordlösa får gärna förbli ordlöst - då alternativet alltför ofta tycks vara att sanningen till slut förvanskas av alla ord och definitioner.
Så är vi alltså tillbaka vid tystnaden, där denna färd genom boken började. För några dagar sedan utspleades i boken en utmärkande episod:
Klostret får besök av festande ungdomar (från Norden!), som stör med sin dans och musik en natt. Den helgonlike Broder Mark anländer.
"I am sorry, sade han alldeles lugnt, som om saken gällt något helt annat än att ett berusat gäng stört ställets ro. /.../ I am sorry, men här brukar vi vara tysta inte bara på natten men också på dagen: the silence is a very beautiful thing. Vi lyss här på tystnaden och hoppas att den inte blir störd."
Under tiden ler han vänligt, och hänvisar dem sedan till en annan plats där de kan festa utan att störa någon. Men de har uppenbarligen tagit sådant intryck av Broder Mark att några av dem istället faller ner på knä, bugar sig, ber om välsignelse. Någonstans där tycker jag att storyn känns orealistisk.
Men dessförinnan - det som sägs om tystnaden - och inte minst om den förklarade verkligheten.
Men förvänta er inga överraskningar - d.v.s. det blir inga radikala kvinnor i dessa positioner.
De kvinnor som blir först ut med att få jobb som kvinnor inte tidigare haft (d.v.s. allt annat än sekreterare), väljs säkert noga ut efter muntliga förhör och skriftliga intyg om var de står i olika frågor...
Särskilt frågor gällande kvinnor.
Hmm.... Hur motiverar de att kvinnor i detta fall kan få jobb som de i traditionen "aldrig" haft? Medan det inte går att viga dem.
Har påven möjligen fått fax från Gud om att kvinnor nu kan få tillstånd att arbeta med vissa utökade uppgifter för katolska kyrkans räkning? Eller hur har denna förändring egentligen kunnat införas?
Ja, så verkar det vara, enligt en oberoende och helt oseriös undersökning.
När man ska flytta alltså, och behöver vira in allt porslin i något. Dagen har liksom bättre papper för paketerande av ömtåliga saker, det hålls kvar. Kyrkans Tidning envisas med att veckla upp sig genast igen när man slagit in något. Man måste snabbt lägga något ovanpå om pappret ska hållas kvar.
Har packat ner en liten del av porslinet idag - det fanns mer av det i förrådet än jag kom ihåg! Skulle kunna bjuda en hel pensionärsförening på kaffe - och glass! Eller ha en stor fest. Så får det kanske bli. Ett flyttkalas - när detta sisyfosarbete väl är klart en dag.
Vadar för närvarande i floder av prylar som ska packas ner, navigerar mellan kartonger och spridda högar av ditt och datt - på något vis måste det ju gå.
Fast varför är det som att allt liksom sväller så fort man tar ut det ut skåp och hyllor och ska ha ner det i små kartonger, eller om man tar ut det för att städa och sen ska ha in det igen - då är det plötsligt omöjligt att få in allt igen…
Fick nedanstående från flera håll idag. Rosemary Radford Ruether ska enligt uppgift ha skrivit det - men jag känner igen det mesta av det från andra håll, så det verkar vara ett hopplock av roliga historier som här har fogats samman.
***
ADAM WAS ONLY A ROUGH DRAFT
A synod of bishops from the four corners of the earth, and a full panoply of mother superiors recently converged on the Holy City of Rome to consider the vexed question of the ordination of men. The Holy See had received many tearful appeals from the cruder sex claiming to havea call to the priesthood directly from God herself. But Her Holiness had firmly replied to these appeals that the call must have been awrong number.
Our Holy Mother in heaven would never call to the ministry those soobviously disqualified by reason of gender. But the men had refused to take no for an answer. Throwing down their picks and shovels, they had declared that they would do no more maintenance work for the church until there was equality of rites.
They sent petitions to the Holy see, filled with arguments for the ordination of men, both theological and practical, although, ofcourse, they could cite no example from Jesus, the incarnation of Holy wisdom, because he most evidently had ordained no men to the priesthood(or women either).
It was said that confining the ordained ministry to widowed women over 65 was causing a crisis throughout the world. More and more older women felt the juices still flowing after 65 and were not willing to embrace blessed widowhood. Some preferred to run for prime minister or chairwoman of the board rather than to turn to the sacred service.
Finally, Her Holiness decided to gather the holy mothers of the church together, with a number of the best qualified peritae, who had of the male gender, from a safe distance, of course. They hoped to come up with a definite answer, once and for all, to the vexed question of the ordination of men.
After long and careful study, in which the holy mothers had enjoyed agood many laughs on the subject of men and their foibles, a final decree was drawn up defining the reasons that men could not be ordained. The decree was proclaimed by Her Holiness urbi et orbi, and the holy departed for their respective seats of wisdom, feeling very pleased with themselves. The decree Ad Hominem stated to their satisfaction and, it is hoped for all time, the weighty reasons for their gut prejudices.
The first part of the decree deduced a good many reasons from men's biological and psychological natures that disqualified them from thepriesthood. It was said, first of all, that men were too violent and emotional to be priests.
Anyone who has watched groups of men at football matches, ice hockey, soccer or cricket games, not to mention political conventions, has seen their volatile tendencies and penchant for solving conflicts with fisticuffs. To ordain such creatures would be to risk disgraceful brawls at the altar. The male proneness to violence surely disqualifies them from representing the One who incarnates graciousness and peace.
The cruder and heavier physical frame of the male clearly marks him for the physical tasks of society, digging ditches, mending roofs and the like. The finer, more spiritual tasks of society are intended by our Mother in heaven for those more refined spirits and bodies, women. This separation of roles is clearly evident in Scripture, where the males are said to have been created from dirt, while the women were created from human flesh. Moreover, women were created last, clearly marking them as the crown of God's creation. It was even suggested by one mother superior that Adam was a rough draft, Eve being the more refined and complete version of human nature. The mothers had a good many laughs on that one, and some decided to make it into a bumper sticker.
It was also felt that men were needed for military defense. A man'splace is in the army, declared one wise perita, and all the holy mothers nodded in agreement. Besides, men would look silly in red dresses and lace. The sacred garb is clearly intended for women.
Profound matters of a theological nature were also discussed. One perita had prepared a long paper proving from the symbolic order that men could not be ordained. The division of humanity into male and female is a profound mystery that symbolizes the relationship of the transcendent and the immanent, the spiritual and the material. Women represent the spiritual realm, men the material. The material must be ruled by the spiritual, just as Holy wisdom presides over the physical cosmos as her household.
Moreover, since the church is female, those who represent the church clearly should be female as well. There should be a physical resemblance between the priest and the church as holy mother. Obviously, this means that all priests should be mature women. The church is also said to be the bride of Christ, and brides are female. The priest, as representative of the church in relation to Christ, represents Christ's bride. Therefore, only women can be priests.
Finally, it was noted that most of the people who come to church are women, Men tend to stand outside the doors of the church gossiping or sneak off to sporting matches. To have a man on the altar might distract a woman from her prayers.
It was hoped that, with so many clear reasons from both the natural and the theological realms against the ordination of men, this would settle the matter. Male impertinence would be silenced, and they would slink back to their proper sphere. Roma locuta; cause finita.
"Varför talar man om kärlekens värme? Värmen tränger in i alla våra porer. Kölden stänger ingången till dem. Kölden stänger oss inne bakom dubbla fönsterglas. Värmen öppnar dem.
Man kan falla inte bara på att döma enskilda människor, men också på att döma hela skeenden eller förhållanden, eller något som man inte gillar. Man kan döma sin julkaktus för att den inte börjar blomma i tid, man kan döma dammet som varje dag faller på ens skrivbord. Dömadet är alltid detsamma, och alltid drar det nedåt. Det står emot kärleken."
Jo, visst har han helt rätt i detta....
Och det visar också varför dialog mellan oliktänkande är så svårt. Samtalet stannar sällan särskilt länge vid objektiva fakta, utan går vidare till dömande - grundat inte minst på fördomar - på att man förutsätter saker om en person eller ett skeende - som inte stämmer. Generaliseringarna börjar snart hagla tätt...
Svårast av allt - i katolska kyrkan - tycks det vara att tala om kvinnor - inte minst då ämbetsfrågan. Den väcker heta känslor - för eller emot. Få är helt neutrala.
Och samtalen stupar på just detta. Det som sägs (från båda sidor) står emot kärleken. Frosten sprider sig t.o.m. i sommarvärmen.
Båda anser sig ha rätt att döma - men det är en ojämlik dom - de som har övertaget är de som står på deras sida som en gång startade utdömandet av kvinnor - och som fortsätter i deras spår. Är det fel att "döma" dem som gör så? Eller handlar det inte längre om vem som gör rätt och vem som gör fel i detta - utan om att försöka hitta framkomliga vägar ut ur ett dödläge?
Hur gå vidare i dialogen - både officiellt och inofficiellt? Hur kan den ske på ett "varmt" och sakligt sätt?
Här kommer jag in på en av de många saker jag funderade på igår, men inte hann formulera.
Kan det vara så att även kyrkan/kyrkorna behöver gå igenom den rening som mystikerna talar om - inte bara individer (jfr. kommentarerna angående detta i inlägget om konstnärer och ikonmålare)?
I så fall skulle det kunna förklara varför det ser ut som det gör nu - inom kyrkorna - och ekumeniskt.
Varje kyrka verkar - medvetet eller omedvetet - ha skapat sina egna "ofelbara" strukturer och läror - och håller fast vid dem med näbbar och klor. Det försvårar både dialog och förändring.
Först när man vågar släppa detta kan Gud få fria händer att verka. Det skulle alltså kunna gälla både för individer och för hela Kyrkan...
Det som är av Gud kommer att bestå även om vi släpper taget om det... Den rädslan - att det skulle kunna gå förlorat - verkar vara vad som hindrar Kyrkans överlåtelse. Man litar inte helt och fullt på Gud....
Det är tydligt att en förvandlig inifrån behövs för att nå enheten och fullheten - ekumeniskt såväl som mellan manligt och kvinnligt.
Den helige Ande är till god hjälp i detta - men först då vi öppnar oss.... Först då vi vågar språnget...in i det heliga...där det finns utrymme för det oförutsedda, oplanerade, för överraskningar.
Hade många djupa tankar inför ett blogginlägg idag. Otroligt intressanta.
Men så kom "vardagen" emellan, och jag har inte hunnit formulera dem, och hinner inte heller nu.
Har spacklat och målat möbler och detaljer i lägenheten hela dagen: vitt, vitt, vitt.
Aldrig har det varit så fint här som nu. Att jag inte kom på det tidigare!?
Det mesta är nämligen "flyttmålning", som jag inte alls behöver göra (det är egentligen hyresvärdens ansvar - men här har inget sådant gjorts under de nio år jag har bott här - och troligen inte under något decennium dessförinnan heller).
Jag köpte färg igår och kunde helt enkelt inte låta bli att fräscha upp även sådant som jag inte tar med mig när jag snart flyttar - skåpluckor i kokvrån, dörrkarmar m.m. Sådant som var illa åtgånget redan när jag flyttade in...
Det blir supersnyggt! Kul för den som flyttar in efter mig...
Möblerna behöver minst två lager färg verkar det som - så jag får fortsätta imorgon.
Tänkte nämna att det finns en del nya kommentarer under de senaste dagarnas inlägg. Delta gärna i diskussionerna där!
Om skillnaden mellan en vanlig konstnär och en ikonmålare försökte jag skriva i en annan blogg (men inlägget raderades av misstag av blogginnehavaren, och sedan kunde jag inte komma ihåg vad jag skrivit).
I morse läste jag en formulering i Collianders bok, som påminner om vad jag skrev då:
"Konstnären, den vanliga, sådan som jag, sträcker sig efter en utvidgning av sig själv. I varje streck han ritar, varje bokstav som han skriver ner, stiger jaget fram. Min hand, min hjärna, min fantasi och förmåga, alltid min, min och min.
Med ikonmålaren är det annorlunda. Han sträcker sig efter en utvidgning inte av sig själv, men av det heliga, gudomliga, det eviga som är utan skugga och perspektiv. Han vill dölja sig själv, hans jag har ett värde enbart som en osynlig och okänd förmedlare. Hans verk talar om det evigt bestående, han själv gömmer sig i tystnad."
Tycker att detta säger något också om det andliga sökandet idag.
En del söker mest bara sig själva, fastnar i sig själva, och plockar ut de bitar som känns tilltalande i religionen, tankarna klibbar fast vid detaljer som flugor på ett flugpapper, blicken fastnar på ytan. Man förstår sig inte på djupet, vill inte riskera att närma sig det, medveten om att det innebär smärtsam förändring - egots död. Detta gäller både dem som kallar sig liberala och dem som kallar sig konservativa. De hamnar lätt i diken på varsin sida av Vägen.
Andra söker Gud, bortom alla tidsbundna och kulturella uttryck, och glömmer allt mer sig själva. Och finner i sitt inre Gud, och i Gud sitt djupaste väsen. Men detta saknar då - paradoxalt nog - egentligen betydelse. För att allt bara ÄR - och varandet är fascinerande nog.
Samma skillnad finns där - fast på ett djupare plan - som den mellan konstnären och ikonmålaren.
Men även konstnären kan, tror jag, finna en liknande inställning som ikonmålaren - så att konsten kan avspegla något av det gudomliga.
Och den som hamnat i ett andligt dike kan ta sig upp på vägen igen.
Så har nyheterna blåsts upp igen om rekordstora skadestånd till dem som råkat ut för pedofilpräster - denna gång i Los Angeles - skadestånd som sannolikt skulle ha blivit ännu större ifall det hade hamnat i rätten.
Man kan undra vad som händer med förövarna - går de fria nu tack vare skadestånden? Vidtas inga åtgärder? Och vad gör man framöver för att detta inte ska hända igen?
När ska man öppna dörrarna för normalt funtade prästkandidater (bl.a. gifta män och kvnnor)?
Är individers missgärningar kyrkans ansvar - borde de inte ställas till svars personligen? (I och för sig har kyrkan i detta fall viss del i skulden eftersom man bara har förflyttat förövarna - men ytterst - har individen inget eget ansvar om denne är anställd av kyrkan?)
DN sammanfattar det som också är mina frågor bra:
"Påven Benedictus XV har i försiktiga ordalag sagt att katolska kyrkan måste vidta åtgärder för att komma till rätta med problemet och återvinna ett förtroende som gått förlorat.
Men Vatikanen har ännu inte visat någon beredskap att diskutera mer radikala förändringar som en del kritiker ser som nödvändiga: ett upphävande av celibatet, rätt för präster att ingå giftermål och öppen dörr för kvinnliga präster."
Gunnel Vallquist skriver om latinet och den tridentinska mässan i en artikel i SvD.
Här är ett utdrag ur den:
"De nya bestämmelserna kommer inte att tas emot utan betänkligheter. Enligt föregående praxis skulle biskopen alltid försäkra sig om att ansökningen om att få fira den tridentinska mässan åtföljdes av ett uttryckligt erkännande av Andra Vatikankonciliet och dess liturgi; något sådant krav finns inte längre, vilket är anmärkningsvärt. Med sin överblick över stiftet har biskopen kunnat utöva ett balanserande inflytande på eventuella motsättningar.
Men biskopar tycks överhuvudtaget få allt mindre att säga till om i den katolska kyrkan; det var länge sedan man hörde talas om kollegialiteten, som var ett centralt begrepp i konciliets kyrkosyn och ett nyckelord för hur kyrkan skall styras, nämligen av påven och biskoparna tillsammans. Tiderna förändras, och påvarna med – eller mot – dem."
Idag är det karmeliternas stora festdag - man firar att Jungfru Maria gav Simon Stock skapularet - som sägs befria bäraren från skärselden... Åtminstone efter ett tag.
Hon var Ordets Moder.
Och huvudpersonen hos Colliander fortsätter allt längre in i tystnaden genom att lyssna till en konstnär:
"I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud" /.../ Om ingenting har det skrikits och bråkats så mycket som om det Ordet. Men i tystnaden kan lögnen inte vistas."
"I begynnelsen var Ordet, nåväl, men före begynnelsen var tystnad. Och där är allas vårt ursprung och alltings ursprung - i tystnaden."
Jag fortsätter frukostläsningen ur Collianders bok.
I morse handlade det än mer om tystnad.
Huvudpersonen hyr in sig i en lägenhet på Teneriffa, som längst in har ett litet rum som är helt mörkt och tyst, utan fönster, så man vet aldrig om det är natt eller dag där inne. Han beskriver det som en matsalsmöblerad gravkammare. Dit bjuder han två unga flickor på té.
De sitter där knäpptysta och utbyter leenden - delar den djupa tystnaden. Ord är mest i vägen i detta rum.
Själva rummet manar till tystnad.
Sådana är även kyrkorum. Och människors inre rum.
Oceaner av tystnad döljer sig där.
Apropå Grekland och ortodoxer - snubblade in i ett reseprogram igår där man fick se en skymt av Athos - ön med 20 kloster, och drygt 2000 munkar (förr fanns det många fler), och dit kvinnor sedan 1000-talet är förbjudna att komma närmare än ett visst antal hundra meter (sjövägen). Inte ens hondjur får vistas på ön.
Ganska extremt.
Funderade efteråt på hur de då gör för att inte alla djur en dag ska dö ut på ön.
Kanske handjur fraktas dit då och då med båt helt enkelt....?
Fast vad gör de om en honfågel landar på berget? Kollar de efter - och sjasar iväg henne innan någon fågelhane får syn på henne - så att det - ve och fasa - inte hinner byggas några bon och aldrig riskerar att sjuda av ungfågelskrik på ön?
Insekter då...? Inte kan de väl ändå hinna med att rensa ut honorna av alla arter? Dödar man dem - eller för man bort dem från ön om man hittar några?
Är det verkligen så oerhört farligt med kvinnor? Uppnår munkarna inte just det de vill motverka genom denna stora koncentration på att undvika allt kvinnligt?
Är det inte lite samma sak som sker i katolska kyrkan....?
Just nu leder många vägar som råkar korsa min stig till det ortodoxa och ikonerna - inte bara i bloggosfären (t.ex. Johans blogg där jag väntar på att få läsa om besöket på ortodoxa muséet i Kuopio idag), utan också i vardagliga händelser.
Igår kväll hamnade jag helt oplanerat på en grekisk restaurang. Tog därefter en promenad där en massa andra grekiska ställen dök upp - flera andra restauranger, ett grekiskt kulturhus m.m. Även en italiensk restaurang som jag passerade serverade av någon anledning inte bara italienska rätter - utan också "souvlaki".
Igår morse började jag läsa om en bok som jag inte tog mig igenom första gången. Boken heter just "Början" och är skriven av ortodoxen Tito Colliander. Där jag öppnade den i morse handlade det om, ja, just det, Grekland - och ikoner.
Huvudpersonen i boken träffar en konstnär i ett grekiskt kloster, en ung man som har snöat in på att konst - och allt annat - är lögn. Detta för att avsikten är att avbilda verkligheten - men det kan aldrig lyckas. Det blir alltid bara stillbilder - medan verkligheten är rörlig, föränderlig. T.o.m. orden, språken, ser han som falska, eftersom ord betyder olika saker vid olika tider, och för olika personer.
Därför är bara tystnaden verkligt sann. Den ursprungliga tystnad som fanns före världens skapelse, och som inleder och avslutar varje dag i klostrens böner.
På samma sätt är ikonerna sanna, kommer han till slut fram till. För att de inte avbildar en historisk händelse, utan verkligen är de symboler som de utger sig för att vara. De ger inte sken av att vara autentiska avbildningar - och just därför avbildar de på ett bättre sätt än vanlig konst något av det osynliga.
"Men kära Gud, säger jag, varför envisas du med att sända så irriterande och moralistiska profeter?"
Det fick mig att börja fundera....
Inte är väl alla profeter moralister?
Men profeter ser djupare och har större perspektiv än de flesta andra - och de går mot strömmen - såväl i världen som i sin respektive kyrka. Annars vore de inga profeter.
Profeter stryker alltså mothårs - säger det “obehagliga” budskap från Gud som framför allt de som har makten - i kyrkan och världen - inte vill höra, och som profeten egentligen inte vill behöva säga. För att det vore allra enklast och bekvämast att låta bli. För att denne då skulle slippa bli förföljd…
Men försöker profeten tiga blir det som en brand inombords… Så var det för Jesaja m.fl.
Betyder inte detta också att det behövs olika slags profeter för olika kyrkor - för att det som inte är bra just där ska bli tydligt och sedan kunna ändras? För problemen är ju inte desamma överallt.
Men profeter behöver inte nödvändigtvis alltid tillhöra det samfund som de vänder sig till.
Ibland är utsikten bättre på håll än i hemmablindhetens kvarter.
Å andra sidan brukar profeter ges en särskild insikt och gåva just för den kyrka som de själva tillhör.
Profeter behövs inte minst inom kyrkorna - för att vi en dag ska uppnå den fulla enheten. Först då kommer Kyrkan att vara sant profetisk i världens ögon.... Först då kan vi räkna med en tillströmning i stora mått. Innan dess har vi bara brottstycken av sanningens fullhet att erbjuda dem som söker.
Man måste först städa i det egna glashuset innan man erbjuder fönsterputs åt andra.
Jag utlovade en fortsättning på gårdagens Härkebergakrönika.... Den kommer här!
Så har turen nu alltså kommit till Albertus Pictor och de ännu så färgsprakande valven, i turkost/pistagegrönt, halmgult, orange, rött och svart.
Många målningar föreställer scener ur Marias och Jesu liv. Inte minst Marias. Tyvärr blev de bilderna väldigt mörka, så de är inte så stor idé att publicera här. I stället har jag valt att visa tre andra intressanta bilder.
Den första bilden visar Maria Magdalena, som känns igen på det långa glödande röda håret och tornet som hon bär i ena handen. Tornet kommer av ett hebreiskt ord som liknar stadens namn. Man kan också välja att se det som en symbol för kyrkan. Hon har ett transparent, skirt och leende ansiktsuttryck, Manteln är blågrön på utsidan och röd inuti, och notera särskilt de spetsiga näbbskorna som sticker fram under den exklusivt broderade klänningsfållen!
Jag höll helt på att missa henne - såg henne i ögonvrån först när jag var på väg ut ur kyrkan, och vände då förstås.... Det är intressant att tidiga bilder av henne finns även i Sverige. Hon ses ju som ett stort helgon inte minst i östkyrkan - där hennes ställning som apostlarnas apostel inte har besudlats på samma sätt som i väst. Det är tydligt, när man ser till den skriftliga dokumentation som finns bevarad, att man på allt sätt har försökt skuffa undan kvinnor med viktiga uppgifter genom århundradena - inte minst just i vår del av världen. Och så fortsätter det än idag...
En annan intressant bild är den av Jesu ansikte på Veronikas "svetteduk" - motivet påminner om den ortodoxa ikon som enligt sägnen härrör från kung Abgar - och tankarna går också till svepeduken i Turin. Jag har aldrig sett detta motiv bevarat i någon annan medeltida kyrka i Sverige - men kanske det finns? Berätta gärna det här i så fall!
En tredje och sista bild för denna gång är en söt filur som finns i taket i vapenhuset, tillsammans med tre kompanjoner, i varsitt pelarhörn.
Det påminner om hur de fyra evangelisterna brukar avbildas - med de symboler som förknippas med dem. Men detta är inte evangelisterna!
Det är istället fyra ganska så märkliga varelser, som är ett hopkok av allehanda verkliga djur. Och några av dem gör grimaser och andra miner. Den sötaste var denna (här fotograferad av Mikael Vinjestrand). En liten tvåbent fågelräv med lång smal svans - eller...? Det verkar nog mest vara ett uttryck för Albertus sinne för humor, fantasi och livfulla avbildningar.
(Det går att se förstoringar av bilderna genom att klicka på dem.)
Klockan är nu fem i tolv, inte bara globalt, gällande miljön, utan i katolska kyrkan även i fråga om ekumeniken, liturgin och lekfolkets (inte minst kvinnornas) delaktighet.
Även språket är nyligen försett med handbojor.
Nu får inte ens Gud förknippas med något ord som kan ses som feminint i mässliturgi eller hymner, vilket jag tror att jag för länge sedan har skrivit om någonstans i bloggen - och har jag det inte (nånstans skrev jag om det, minns inte var) så kommer jag att göra det snart!
Var ska detta sluta?
Om vi, som inte vill ha en förkrympt och stympad kyrka, inte på bred front - ekumeniskt - gör något snart, för att visa vad Kyrkan är, i hela sin fullhet - så lär det sannolikt sluta illa.
Den som vill fördjupa sig i det påvliga dokument som gavs ut igår, och läsa det i sin helhet finner det här.
Nedan följer ett par kommentarer och ett utdrag.
Man sticker, som förvarnat, inte under stol med att man menar att de övriga kyrkorna, och särskilt de protestantiska, saknar grundläggande element:
"The fourth and fifth answers explain to what extent the Eastern Orthodox Churches and the Protestant “ecclesial communities” lack – the latter more so than the former – the “essential constitutive elements” of the Church intended by Christ."
Här återges just de frågorna och svaren:
"Fourth Question: Why does the Second Vatican Council use the term "Church" in reference to the oriental Churches separated from full communion with the Catholic Church?
Response: The Council wanted to adopt the traditional use of the term. "Because these Churches, although separated, have true sacraments and above all – because of the apostolic succession – the priesthood and the Eucharist, by means of which they remain linked to us by very close bonds", they merit the title of "particular or local Churches", and are called sister Churches of the particular Catholic Churches. "It is through the celebration of the Eucharist of the Lord in each of these Churches that the Church of God is built up and grows in stature". However, since communion with the Catholic Church, the visible head of which is the Bishop of Rome and the Successor of Peter, is not some external complement to a particular Church but rather one of its internal constitutive principles, these venerable Christian communities lack something in their condition as particular churches. On the other hand, because of the division between Christians, the fullness of universality, which is proper to the Church governed by the Successor of Peter and the Bishops in communion with him, is not fully realised in history.
Fifth Question: Why do the texts of the Council and those of the Magisterium since the Council not use the title of "Church" with regard to those Christian Communities born out of the Reformation of the sixteenth century?
Response: According to Catholic doctrine, these Communities do not enjoy apostolic succession in the sacrament of Orders, and are, therefore, deprived of a constitutive element of the Church. These ecclesial Communities which, specifically because of the absence of the sacramental priesthood, have not preserved the genuine and integral substance of the Eucharistic Mystery cannot, according to Catholic doctrine, be called "Churches" in the proper sense."
Jag väntar ännu ivrigt på att man på katolsk lärostipulerandefront ska upptäcka också allt det som saknas i det egna glashuset... Inte minst just i fråga om prästämbetet!!! Men som finns i de övriga kyrkor, inklusive de protestantiska kyrkorna som man vägrar att ens benämna som kyrkor, och som man så gärna kastar sten på.
Är det bara jag som tror att påvarna m.fl. kommer att få en gigantisk överraskning i himlen när de ser hur allt egentligen var menat att vara....? Jag hoppas få vara med och höra vad de svarar när de får frågan om varför de så hårdnackat och under så lång tid stängde ute kvinnor från att tjäna Gud som präster...
Ofta hittar man roliga skyltar eller annat smått och gott som också andra kan ha glädje av att se (bra att det finns bloggar där man kan visa bilder!).
Var i Härkeberga igår, där denna igelkottsövergång tyder på att det finns gott som små stickiga pälsbollar i området - eller är det bara en turistploj - som kattövergången som finns vid Pelle Svanslöskorsningen i Uppsala?
Söt är den i alla fall... Liksom originalen förstås - men några igelkottar såg jag inte till. Har förresten hört att man inte ska ge dem mjölk - ändå gör folk förmodligen fortfarande det...?
I en hage i närheten fanns massor av får som bjöd på mångstämmig körsång - varenda får hade en mycket individuell röst. Och ett litet gäng flockades invid en traktor - där små lamm sökte skydd - mot den stora farliga världen. De vågade sig fram och diade häftigt vid ett par tillfällen - som om de var alldeles utsvultna - och det kanske de var? Det var i alla fall jag - så en handfull smultron och hallon kom väl till pass en stund senare, i Ängsö naturreservat, innan det äntligen blev dags för en mycket sen middag många timmar senare.
I Härkeberga mötte jag också en långväga cyklist, som färdades i ett fordon som mest påminde om min barndoms trampcykel (som blev stulen!). Han hade på 22 dagar tagit sig från England (Birmingham), via Nederländerna, Tyskland, Danmark och halva Sverige, till Enköping - i regnet - poängterade han särskilt, medan han laddade upp med brun läsk av känt märke i vattenflaskan... Jag fick provsitta fordonet - som visade sig vara riktigt bekvämt. Och rejäl fart kan man få också, såg jag, när han gav sig av nedför backen mot nya äventyr.
Mer om Härkebergas finurliga målningar (av Albertus Pictor) blir det imorgon.... Han hade humor - men också sinne för konstnärligt finlir.
Just nu lyssnar jag på webbradion på Studio 1 från igår (9 juli - kolla i 30-dagarsarkivet där) - som handlar om kvinnliga religiösa ledare (inklusive i katolska kyrkan och islam)!
Suck - så var det kört igen - imorgon kan ekumeniken komma att läggas i malpåse för ett bra tag framöver:
"The Vatican is preparing to publish a document stressing that the only Church of Christ is the Catholic Church, which is the only one that possesses all means of salvation. The news agency specializing in covering the Vatican news said the document would be issued on Tuesday by the Belief and Religions Council, which was headed by Pope Benedict XVI before assuming his current post. The Italian 'Il Giornale' newspaper pointed out that the document emphasizes the Declaration Dominus Iesus, which was released in 2000 and caused sensation in the Christian world.
The newspaper added that this declaration was intended to stand up to the notion that all Christian churches have the same amount of truth. It is known that Benedict XVI condemns this theory, as he belongs to a trend considering these churches to have only part of the truth. The newspaper pointed out that Benedict XVI is the same Cardinal Joseph Ratzinger, who was head of the doctrine and faith council. The Declaration Dominus Iesus was issued in 2000 under his responsibility. It raised at the time a storm of severe reactions among various churches, especially the Protestant Church, which was considered by the declaration as just 'church groups.'"
Idag sjungs det live i 22 timmar för vår planet, har jag hört... Direktsänt på tv lär det t.o.m. vara.
Och jag kan inte släppa tanken på att miljöklockan verkar närma sig fem i tolv.
Det behövs snart också en "svanesång" för vår jord - om inte betydligt mer görs för miljön.
Och där har kyrkorna en stor möjlighet - och ett stort ansvar - genom sin världsvida närvaro, och genom att tron faktiskt inkluderar ett värnande om skapelsen.
Ortodoxerna har sin gröne patriark - ett gott exempel på kyrkoledare som går före för miljön. Bara det att han kallar sig så leder tankarna i rätt riktning.
Och man ordnar baltikum-möten för miljön (där han väl är en av initiativtagarna om jag minns rätt). Där pratar man - och pratar - men allt färre tar sig dit för att lyssna, enligt en artikel i senaste Kyrkans tidning.
Kanske för att ordtröttheten breder ut sig allt mer... Det hjälper ju heller inte att bara prata. Informationen verkar ha gått in allt mer - om än många slår allvaret ifrån sig. Nu är det hög tid att handla! (Och inte bara ekologiskt/rättvisemärkt.) Det krävs stora insatser på alla fronter - och att fler tar sitt ansvar lokalt och visar på möjliga vägar framåt.
Hörde att elpriserna kommer att öka till det dubbla inom ett år, p.g.a. höjda utsläppsrätter. Och fast jag tycker att elen redan är på tok för dyr, så tycker jag faktiskt att det är bra. "Miljöbovars" verksamhet måste begränsas - och kan ekonomin användas som medel så - gott så! Samtidigt bör en satsning göras på upplysning om hur man kan spara el genom enkla medel. De som sparar borde belönas. Och man bör undersöka alternativen än mer. Kanske det också finns alternativ som vi ännu inte har upptäckt?
Och så har vi vår stackars Östersjö - som numera ikläder sig gul sorgmantel om somrarna - det går inte att negligera algblomningen, att fortsätta släppa ut allt möjligt, mediciner och kemiskt avfall, i sjöar och hav... Dödar vi dessa dör vi också själva.
Detsamma gäller luften - jag ser hur man bygger allt större anläggningar för att ta hand om allt större sopberg - men lukten från skorstenarna där känns verkligen inte nyttig att andas in - luktar förfärligt. Och där bygger man samtidigt också bostäder.
Man rensar också långsamt bort alla grönområden i innerstäderna verkar det som. Kolonilotter bortprioriteras för bostadsrätter, hallonbuskar rycks bort, och pålningsarbetet är oändligt, på 20 meter lerjord stabiliserar man inte så lätt en husgrund. Ser man verkligen inte vad man ställer till med? De gröna lungorna förstörs allt mer, så människorna inte kan andas.
Och bussbiljetterna har just chockhöjts med 30% - det är tydligt att man inte vill att folk ska åka kollektivt. Jag bara undrar; vart är vi på väg - och varför är det nästan ingen som reagerar?
Hallå...!?!
Behöver vi sedan verkligen allt vi omger oss med? Går det att börja tänka på annat sätt än: "Jag konsumerar - alltså är jag"? Särskilt som konsumtionen förstör så mycket. Borde vi inte prioritera det som är verkligt viktigt i livet istället? Sådant som rör människor, djur, natur...? Det är det som får oss att må bra - inte ett ständigt införskaffande av den senaste tekniken. Inte ett jagande efter pengar. Om ekonomin inte tilläts styra världen så skulle mycket gå att rätta till relativt enkelt.
Förhoppningsvis ska allt fler av dem som har fått förtroendet att bestämma vakna upp och se galenskapen.... Det går inte att fortsätta tänka så kortsiktigt som nu.
En av de allra bästa böcker jag nånsin har läst (alla kategorier inkluderade) är Stefan Edmans bok: "Jordens sång" - som är en svindlande färd genom skapelsen - vetenskaplig och andlig på samma gång. Jag läste den för många år sedan, och sen dess har den stått bland poesin i bokhyllan. För att den är så vacker.
När jag letade efter den idag fann jag den intill Povel Ramels "Min galna hage" (som skrevs långt före larmen om galna kosjukan...!).
Själv har jag en "egen" favvo-hage som för tillfället bebos av Highland Cattle - de liknar lurviga, härliga, urtida "murmeldjur", "mammutar" - och medan de är små är de pigga, nyfikna, ystra kalvar. De får illustrera ett upprop för miljön i detta sammanhang.
Jag nämnde den gröne patriarken - men vad gör andra kyrkor och samfund? Varför ser man dem inte på barrikaderna? Har man inte missförstått budskapet om man ser jorden som oviktig - om man bara vänder blicken mot himlen. Då missar man skapelsen, och sin nästa - och Gud. Man misstar sig....
Mystikerna är ytterst medvetna om skapelsens mysterium - Johannes av Korsets lovsång - Andlig sång - är en hyllning till allt det vackra - och jag glömmer aldrig den sommar som jag tillbringade tillsammans med bl.a. honom och Teresa av Avila och rådjur, harar, nässelfjärilar och allehanda blommor och grönskande äppelträd, och med en glittrande utsikt över Mälaren. Det var en obeskrivlig tid, där många av mina bästa dikter kom till.
Apropå det så publicerade Dagen min dikt: "Maskrosens evangelium" för några veckor sedan, tillsammans med fotot - dessa återfinns även här i bloggen, längre ner.
När jag var liten sjöng vi alltid "Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill.." på skolavslutningarna. Den etsade sig fast. Gör man det även idag? Eller är det bara "Du ska inte tro det blir sommar..." som gäller - fast vi snart står inför hoten om en evig sommar och klimatflyktingar i en stor del av världen p.g.a. växthuseffekten.
Lär man ännu barn och ungdomar att ta ansvar för miljön? Eller är det "omodernt", och vågar man inte ens säga åt dem att det finns papperskorgar och att de är till för att användas? Själv har jag plockat upp massor av pappersskräp och plastpåsar i ett naturreservat invid några skolor - där djuren annars sväljer de spännande färgglada påsarna... Och det är inte så svårt att gissa vad som händer då... Avslutningsvis ett citat av Augustinus, som även anknyter till ett tidigare blogginlägg denna vecka - om det mänskliga livet:
"Människorna beundrar det brusande havet, de uppstigande bergen och anblicken av himlen, men glömmer det underverk de själva är."
Kyrkans tidning har idag en liten notis om att arbetsgivare inom samtliga religiösa samfund borde granskas. Det är Claes Borgström, den avgående jämO som önskar detta i en artikel i Ordfront Magasin:
"Det finns en sak jag ångrar att jag inte gjort under mina sju år som jämO: att jag bara granskat arbetsgivare inom Svenska kyrkan, och inte inom övriga religiösa samfund."
"Europarådets resolution 1464 slår fast att religionsfriheten inte får användas som en förevändning för att kränka kvinnors rättigheter och att medlemsstaterna därför inte ska acceptera diskriminering som är en följd av att religionen tillskriver kvinnor och män olika roller i samhället."
Jättebra!
Men jag skulle vilja tillägga att även diskriminering INOM religioner i demokratiska och mer eller mindre jämställda länder bör tas på allvar och vidtas kraftfulla åtgärder mot.
De världsvida religiösa samfund i Sverige som med åberopande av sin "tro" diskriminerar kvinnor bör få statsbidraget indraget. För vad finns det för anledning till att stödja sådan verksamhet? De som vill fortsätta att diskriminera utifrån sin tro bör också ha tro för att få in pengar på annat sätt.
Rimligtvis bör det, i enlighet med resolutionen, även utföras en EU-granskning av påven/katolska kyrkan utifrån diskrimineringsperspektivet och kyrkligt anställdas jämställdhet; kvinnors och mäns lika rätt att pröva och följa sin kallelse, etc.
Så var det dags för nya mediestormar om det heta ämne som den katolske biskopen och pingstföreståndaren tog upp häromsistens. Med ungefär samma grad av finkänslighet och eftertänksamhet. Då gällde det abortturism - nu gäller det abortförbud.
Ett abortparti - eller snarare antiabortparti lär inte lösa problemet - för det är ett stort problem att Sverige har så höga aborttal - jämfört med exempelvis grannlandet Finland.
Abortförbud skulle förmodligen leda till massor av illegala aborter (som förvisso inte är livsfarligt för kvinnor i Sverige - så som det är för kvinnor i fattiga länder). Men är det verkligen det som är meningen?
Aborterna skulle alltså knappast minska genom ett förbud. De skulle istället utföras “svart”.
Jag tror snarare på andra åtgärder för att minska antalet aborter (om än en nollvision nog tyvärr är lika svår att nå som i trafiken - hur önskvärt det än vore).
Sådana åtgärder skulle kunna vara:
* Att föräldrarna har bättre koll på ungdomarna - var de är, vad de gör - alltid. Det är också deras ansvar att ge barnen en bra moralisk uppfostran - man kan inte överlåta allt till skolan!
* Att särskilt pojkar/unga män lär sig att ta sitt ansvar. (Det gäller än mer i andra länder - där DE i 99% av fallen är orsaken till aborter - eftersom kvinnor i en del kulturer inte har någon talan - och förväntas ställa upp på männens alla önskningar, oavsett om de är gifta med dem eller inte! Genom respekt och ökad jämställdhet kunde världens aborttal sjunka MYCKET drastiskt.)
* Utveckla bättre information om åtgärder som gör det möjligt för flickor/kvinnor att föda “oönskade” barn - som eventuellt kan adopteras av andra som hett önskar sig barn, men som själva inte kan få några. Det kan vara det minst dåliga alternativet i många fall. För samtliga inblandade.
* Högre åldersgräns för alkohol. (Och att föräldrar eller andra INTE köper ut.) För det tycks vara så att i en väldigt stor del av abortfallen (särskilt i Sverige), så är alkohol inblandat.
Liknelsen som ges i SvD mellan att köra rattonykter och att utföra aborter haltar däremot:
"Per Kronlid likställer ett abortförbud med rattonykterhet. - Det är förbjudet att köra onykter. På samma sätt borde det vara förbjudet att ta ett ofött barns liv, säger han till SvD.se."
Snarare borde den självklara "rattnykterheten" kompletteras med ett nyktert ansvar inom alla livets områden - och det gäller att börja i tid!
Det gäller som synes att främst satsa på förebyggande åtgärder snarare än att komma med förbud i ett skede när det redan är för sent.
Det behövs alltså inget “antiabortparti”!
Av ett enda skäl:
Det skulle effektivt motverka målet - som givetvis är att få ner aborttalet så lågt som det bara går!!!
Enligt min bloggranne som delvis verkar tycka annorlunda än jag i denna fråga (jag tror inte på straff som en bra åtgärd...ska de som hamnat i en desperat situation straffas ytterligare?), så skulle ett antiabortparti dessutom sannolikt dra med sig andra företeelser, som t.ex. utökat försvar. Och om nackdelarna i fråga om det är vi ense.
Ska det vara tillåtet att döda "födda" människor i krig efter krig? Vart tog "nykterhetsvisionen" i så fall vägen där?
Skapar man istället fred med alla medel så behövs till slut inget försvar.
Ett effektivt sätt att komma en bra bit på vägen vore att satsa på en rättvis ekonomisk fördelning - för varför ska vissa människor "hållas fattigare" än vi i i-världen, om inte för att vi billigt ska kunna utnyttja deras resurser - då blir ett samtidigt minimalt bistånd bara ett hån!
Samtidigt som fattigdomen bekämpas än mer kan man lösa flyktingproblematiken. Om människor har råd att stanna i sina länder - om det finns tillräckligt med arbete, som är tillräckligt bra betalt, och om det finns gott om mat - och är fred - så behöver de inte fly. Och det skulle vi kunna hjälpa till med - det borde vara FN's största uppgift, och en gemensam uppgift för alla länder som har det bra (ett samarbete över gränser är en fredsskapande åtgärd i sig).
Så en samvetsfråga till alla politiker är: varför gör vi i Sverige inte detta i högre mån än det lilla vi nu gör? Jag vill gärna ha svar på det - här i bloggen! Och jag vill se en förändring!
Skapar man ett rättvist, jämställt (!) och ansvarsfullt klimat i världen - såväl som i lokalsamhällena - d.v.s. uppfostrar man ansvarsfulla individer, och föregår politiker med gott exempel genom ett kompetent och ansvarsfullt arbete (inkluderande att hantera världsekonomin på ett bättre sätt) - så behövs inga förbud, inga vapen, inga förtryckande regler.
Då kan vi alla leva i ökad frihet, gemenskap, samhörighet - med stort personligt ansvar. Då frigörs automatiskt också mer resurser för utbildning och sjukvård (eftersom den ofantligt stora försvarsbudgeten kan skrotas).
Alltså är det som mest av allt behövs ett ansvarsparti - som tar ett ökat globalt och medmänskligt ansvar och som främjar vars och ens ansvarstagande!
Här är en länk till en film (25 min) - en intervju med Dr. Dorothy Irvin om "Archaeological Evidence of Priests and Bishops in the Roman Catholic tradition."
