Det är inte lätt att fota en katt. Ännu svårare är det att fota två katter - samtidigt!
Särskilt om de inte gillar varandra så mycket.
De här kattsyskonen är lite som katt och hund...
Dessa bilder blev de bästa, om än lite suddiga, av busfröet och den ståtliga damen... (Som inte är helsyskon, bara vanliga kattsyskon.)
Att bilderna alls kunde tas har till viss del sin grund i några små korvmutor.
Övriga bilder har en dominerande och insmickrande Tistou i förgrunden och en mindre framträdande Julia, som en skugga bakom honom. (Eller så är ena katten bortvänd eller ganska suddig.)
Det säger inte så mycket om den inbördes hierarkin dem emellan, som är lite komplicerad. Utan mer om vem som var hungrigast vid det tillfället. Fast visst har Julia i högsta grad också korv i blicken...?
Den äldre distingerade damen, Julia, femton och ett halvt år, har lite svårt för ettåringen Tistou... Hon morrar och fräser åt honom om han kommer för nära. Och nära måste han ju sitta om de ska kunna vara med på samma bild.
Han brukar äta av hennes mat - och hon av hans (syskongnabb). Men han är snabbast och hinner förmodligen med en hel del av sin egen mat också... Och hon låter honom få det.
Men samtidigt (undrar om hon skulle erkänna det ens för sig själv?) så piggar han nog upp henne med sitt sällskap trots allt, så hon inte bara sover sig igenom resten av livet.
Fast leka får han göra själv...
Har kort av Julia (tyvärr inte digtalt) när hon var yngre också (omkring 10 år), då det var hennes tur att bo hos mig en liten tid. Det är ganska stor skillnad mellan bilderna nu och då - hon ser mycket piggare och rundare ut då. Men så är hon ju pensionär numera. Medan Tistou är som en olydig tonåring - eller ett litet barn.
Tistou är förresten sin pappa upp i dagen. De gör samma miner, och är nästan lika som bär. Hittade kort på den rödmaskade pappan Napoleon även kallad Nappe, liksom på sköldpaddstecknade mamman Ninni - som han är betydligt mindre lik. Se själva...
Ska jag ha egen katt nån gång så blir det nog en sån här... Helst en som först väljer ut mig... Kattkemin måste ju stämma....
Det var som att han fick en uppenbarelse när han såg mig. (Kul att man kan glädja någon här i världen....)
Han började genast spinna, jama, och lade sig i min famn och blev plötsligt sitt vanliga kattjag igen efter några relativt deppiga dagar.
Han bet även sedvanligt i strumporna (siktade in sig på tårna) och koftan, samt denna gång också i skosnörena på de obevakade skorna i hallen. Det var väl inte så populärt att jag skulle gå sen.... Eller så såg de ut som råttsvansar. Han lade sig vid dörrmattan för att ha koll på oss när vi gick ut, och hade nog gärna följt med (men vi skulle till mässan så det gick inte). Han fick svansen lite grann i kläm i dörren - men hämtade sig snabbt.
Efter semestern hos mig har han vant sig vid att få kopplet på sig, och det går nu utan protester - eftersom kopplet är synonymt med att han får gå ut och upptäcka världen.... Han gillar också att ligga i hyllan på hemmabalkongen, där dessa foton är tagna.
Han fick i sig en hel del kattmat och korv medan jag var på besök (det senare även som muta inför fotograferingen tillsammans med storesyrran - se nästa kattblogginlägg). Och han kom till slut igång ordentligt och började leka nästan lika vilt som hemma hos mig....
Hoppas att "katterapin" hjälper så han förblir på gott humör. Risken är väl annars att han tycker att jag sviker honom genom att dyka upp och sen försvinna så här. Han som uppenbarligen har saknat mig så.... Liksom jag har saknat honom...
Vi har beslutat att jag ska fortsätta komma och hälsa på ibland.... Så han vet att jag lever - och inte försvinner för alltid utan kommer tillbaka.
Riktigt goda nyheter är också att han verkar få vara kvar hos matte och husse. Vilket innebär att jag kan vara kattvakt fler gånger. Bl.a. en del nu under sommaren. Håll utkik i bloggen... :-)
Gick på en promenad till kalvarna och hästarna sen. Men de är inte lika roliga och charmiga som en katt... Som lille Tistou... Mötte en hund som var märkbart intresserad - förmodligen luktade det katt - fast den inte såg till någon....
Mötte också en pojke på sparkcykel när jag nästan var hemma igen. Han kom och sa hej och fortsatte sen med en av de svåraste frågor jag nånsin fått: "vem är du?"
Blev alldeles ställd - för vad svarar man egentligen på det?
"Jag vet inte"
eller:
"Guds barn"
eller?
Fick till slut fram:
"Jag bor här."
Och han nöjde sig med det. Men själv funderade jag vidare...... På djupet. Tankarna gick till veckans bibelblogg: "Vem säger ni att jag är?"
Borde jag hellre ha svarat något i stil med: "vem tror du att jag är"? Det svaret kunde ju ha varit intressant.
Glömde tyvärr också fråga vem han är...
Tack, Gud, för barn - och för katter! De hjälper oss att reflektera över väsentligheter.
Det lilla kattbusfröet Tistou åkte som sagt hem för några dagar sen.
Och efterlämnade ett stort tomrum efter sig.
Man liksom förväntade sig flera dagar efteråt att han skulle hoppa upp på skrivbordet eller i knäet när som helst, spinna som en liten spinnrock, och försöka knattra på tangentbordet med tassarna. Eller tugga på mina koftor. Eller väcka mig flera gånger om natten för att få mat. Eller bara för att väcka mig. (Vaknade av nygammal vana 04.30 första natten efter att han hade åkt hem.) Eller nästan få mig att snubbla när han kommer farande i tron att mina tår är möss. Eller linda sig runt benen när man försöker gå genom rummet. Eller jama och sniffa i luften när han ser min mat... Han brukade också ta sig en väldigt nära titt. Så nära han bara kunde.
Det blir liksom väldigt tomt efter en sprallig och mysig katt.
Och idag fick jag veta att han tydligen saknar mig också, verkar lite deppig sen han kom hem, vill inte alls leka, väcker inte ens matte och husse på natten... Det är till och med tal om att han ska få flytta. Han trivs inte så bra med "surkattan" - husets äldre dam, storesyrran Julia - eller så är det hon som inte gillar honom.
Men det vore ju väldigt tråkigt, för då får jag kanske aldrig se honom mer.... För med min allergi skulle det väl inte gå att han bor här jämt...?
Även om det säkert vore kul för honom att fortsätta tänja på kattgränserna... Och blogga, inte minst... ;-)
Ska hur som helst hälsa på honom snart och försöka pigga upp honom lite... Och fota kattsyskonen.
En märklig sak hände dagen efter att Tistou hade åkt hem. Jag öppnade dörren - och där satt det en annan liten katt i trappuppgången, flera våningar upp. Det har aldrig hänt så länge jag har bott här. Den var väldigt ängslig, men otroligt nyfiken - jamade med en mörk barytonröst, som inte riktigt passade ihop med den späda kroppen, och sträckte på halsen, försökte titta in med de stora gula ögonen... Som om den ville flytta hit och frågade försynt om det skulle vara ok... Klappade den lite på huvudet innan jag gick ner med tvätten. Åkte sen till stan. Den satt kvar när jag kom hem tre timmar senare... Men tio minuter därefter när jag skulle ta hand om tvätten var den totalt försvunnen.
Katter lämnar visst osynliga spår efter sig till varann har jag nu fått veta. Som luffare som markerar hus där de blivit bra bemötta, så att efterkommande kollegor hittar dit.
En signal: "kom hit, här finns det mat mitt i natten, och mjuka platser att sova på om dagen, och en intressant balkong - här har det varit kattcirkus förut och kan bli så igen...."
Ja, vem vet vad Tistou har skrivit i luften utanför min dörr... Här inne är det i alla fall nästan katthårsfritt nu efter närmast klinisk städning - även tvätt och byte av mattor.
Vet inte vad som är värst: kattallergi eller kattabstinens.
Tistou har förresten fått sitt namn från en klassiker: "Tistou - pojken med de gröna fingrarna"
"Tistou är en ung pojke med ett stort hjärta. Han passar inte riktigt in i den vanliga världen och faller i sömn så fort han sätter sig i skolbänken. En dag avslöjas hans säregna förmåga: Tistou har gröna fingrar! Där han sticker ner ett finger börjar det genast att spira. Tistou är inte sen att använda sin gåva och göra tillvaron lite lättare för dem som har det svårt. Men hans pappa, som är vapenfabrikant, tänker skicka vapen till två länder som ligger i luven på varandra. Nu sätts Tistous förmåga verkligen på prov."
Kan avslöja att det slutar med att kanonerna skjuter ut blommor.... :-)
Tistou kanske borde starta Kristna Kattfredsrörelsen eller Balkongkattodlares intresseförening...?
Otroligt vad det tycks vara meningen att han ska vara här... Hur blir man av med kattallergi?
Det här kan visa sig vara Burkes sämsta tänkbara drag i sin strävan efter högre positioner och fler utmärkelser. Folk gillar inte när man ger sig på ordenssystrar....
***
Archbishop Burke Disciplines Sister of Charity
She Participated in Attempted Ordination of Women
ST. LOUIS, Missouri, JUNE 27, 2008 (Zenit.org).- Archbishop Raymond Burke has disciplined a Sister of Charity who has promoted and participated in an attempt to ordain two women to the priesthood.
Sister Louise Lears was accused of four delicts connected to her "encouragement of, promotion of and participation" in the attempted ordination of two women to the priesthood in November 2007.
The decree of extra-judicial adjudication regarding the sister was published Thursday, the day before the archbishop of St. Louis was named the prefect of the Apostolic Signature, the supreme court of the Church.
The Sister of Charity, is a member of the pastoral team at St. Cronan’s Catholic Church in South St. Louis, and a coordinator of religious education in the archdiocese.
A statement accompanying the decree affirms that, after a process of several months, the archbishop found the sister guilty of three of the four delicts of which she was accused.
"Delicts, which must be published in the Church," the note said, "are grave and external violations against the Catholic faith or moral teaching."
Accusations
Sister Louise Lears is accused of four delicts: "1) the obstinate rejection, after written admonition, of the truth of the faith that it is impossible for a woman to receive ordination to the sacred priesthood (cann.750, §2; and 1371, 1º); 2) the public incitement of the faithful to animosity or hatred toward the Apostolic See or an ordinary because of an act of ecclesiastical power or ministry (can. 1373); 3) the grave external violation of divine or canon law, with the urgent need to prevent and repair the scandal involved (can. 1399); and 4) prohibited participation in sacred rites (can. 1365)."
The statement affirms that throughout the process, Sister Lear's "right to defend herself against the accusations was carefully safeguarded."
A text accompanying both the statement and decree reported that Archbishop Burke met privately the Sister Lears to issue a summons and canonical admonition, which is considered a warning.
Given that Sister Lears did not acknowledge that her public actions are against Church teaching, the archbishop has issued the penalty of interdict.
"This means that Sister Louise Lears cannot participate in public worship and cannot receive the Sacraments until she repents. The penalty of interdict is aimed at calling the persons away from their sin and to reconciliation with Christ and His Church," said the text.
Archbishop Burke ruled that the fourth delict is a "question of the competence of the Congregation for the Doctrine of the Faith," so he has referred the matter that dicastery.
Penalties
The archbishop imposed the following canonical penalties upon Sister Lears: "1) the penalty of interdict and 2) the prohibition of receiving any mission in the Archdiocese of Saint Louis, effective immediately.
"Interdict prohibits the reception of the sacraments. The prohibition of receiving any mission prohibits the holding of any Church position or the exercise of any apostolate of the Church in the Archdiocese of St. Louis."
The note says the "penalties are imposed for the purpose of bringing Sister Louise Lears to repentance for the delicts which she has committed and to reconciliation with the Catholic Church."
The statement continues: "Archbishop Burke expressed his sadness in imposing the canonical penalties which were necessitated by the refusal of Sister Louise Lears, even after repeated admonitions, to withdraw her statements and repudiate her conduct which have constituted grave delicts in the Church.
"The archbishop asks all of the faithful of the archdiocese to pray for the reconciliation of Sister Louise Lears with the Church."
Ärkebiskopen som jag tidigare har skrivit om, som älskar den prekonciliära kyrkan (och i synnerhet långa böljande purpurtyger och spetsar), och som har slagit exkommuniceringsrekord (han har bl.a. utvisat en polsk präst jämte en grupp synnerligen aktiva församlingsmedlemmar samt några vigda kvinnor, och nekat några politiker kommunionen) förflyttas nu till Vatikanen för en prestigefylld karriär som högste domare.
Han har ju gjort sig känd som en lagparagrafryttare - så han lär stortrivas med det.
Vatikanen har gått stegvis fram med flera utnämningar av honom under våren. Nu väntar vi bara på gräddklicken på moset.
Ryktena går redan om att han kommer att utnämnas till kardinal. Vilket innebär att han i värsta fall kan bli påve en dag.
***
Archbishop Raymond Burke today was appointed to lead the Vatican's supreme court. The new position means Burke will leave St. Louis after heading the archdiocese here for more than four years.
Burke has held other positions on the Vatican's Apostolic Signatura, as the court is known, through his career. The Apostolic Signatura is the highest judicial authority of the Catholic Church. Burke would be the first American to hold the position.The announcement was made by the Vatican at 5 a.m. St. Louis time this morning and confirmed by the St. Louis archdiocese. Burke will stay in St. Louis until his move to Rome later this summer.
Försökte posta detta tidigare idag, men datorn ville inte - så bättre sent än aldrig...
På söndag firas apostlarna Petrus och Paulus - nedan är evangeliet för den dagen. Välkomna att fundera över texten!
***
Matt 16:13-19
När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: "Vem säger människorna att Människosonen är?" De svarade: "Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet." -"Och ni", frågade han, "vem säger ni att jag är?"
Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens son." Då sade Jesus till honom: "Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen."
Biskop Anders har nu också börjat blogga - inför resan till Sydney med ungdomarna...
Låt oss följa med dem på resan i tankar och böner!
Kanske han får "bloggad tand" och fortsätter skriva även senare...? Man kan ju hoppas det... :-)
P.S. Lille Tistou har precis begett sig hem efter sin två veckors intensiva kattreträtt - och det är dags för mig att storstäda... Ser fram emot sovmorgon längre än till 04.30 imorgon.... Fast det är allt bra tomt här nu....
Om du var den enda kristna personen här i världen - hur skulle du leva då för att visa på Kristus?
Som nu?
Om inte - hur då?
Mer intensivt, vittnande - eller mer räddhågat, som vissa apostlar i början efter uppståndelsen.
Du har då ingen församling att luta dig tillbaka mot. Ingen mässa. Inga andra sakrament. Inga verksamheter. Ingen organisation. Du har bara din tro och gemenskapen med Gud själv. Och i bästa fall en bibel.
Om du i en sådan situation skulle ta din tro på större allvar, låta den få mer inflytande över ditt liv - och andras - varför inte försöka leva så nu...?
Om du inte skulle göra det - är det inte i så fall ett skäl till allvarsam eftertanke....? En uppmaning till omprioritering, till närmande till Gud.
Ytterst visar ditt svar på frågan vad Gud betyder för dig och hur mycket din tro påverkar ditt liv...
Så var det bara några timmar kvar av "reträtten" här... Eller ska jag säga "sommarlovet".
Tar med mig goda (bokstavligen, slurp) minnen härifrån. Och så många kul minnen av en massa bus förstås...
Matte ringde för en stund sen och sa att de redan är på väg nu för att hämta mig. Slut på sötebrödsdagarna m.a.o. Maaaooooooooo.....
Har fått veta att jag inte lär få nån första frukost framöver, utan får ge mig till tåls tills matte och husse stiger upp. Hur mycket jag än jamar och buffar och eventuellt bits. Inga fler 04.30-partaj alltså... Hur ska det väl gå för en sån här kattuggla...? Nattuggla, menar jag förstås. Kattiansk felsägning.
Hrmpf.
Har de inte hört att det är katter som ska uppfostra sina mattar, hussar och tillfälliga värdinnor - och inte tvärtom?
Läs bara vad en klok kvinna skrev igår i en kommentar till mitt engelska inlägg. Hon har fyra katter. Hon vet.
Fast det ska faktiskt bli kul att träffa storekattsyrran snart igen, Julia alltså. Ser fram emot att reta henne när hon vill sova. Blir riktigt sprallig i tassarna bara jag tänker på det. He he...
Och hemma är ändå bäst. Om man bara får semester lite då och då, så man får vila upp sig ordentligt. Och röja järnet förstås. Man får ju passa på...
Nu ska jag sussa lite innan lunchen. Hoppas den inte dröjer alltför länge.
Sen önskar jag mina läsare à Dieu - till Gud alltså....
Och så lämnar jag tillbaka den här tillfälligt katt-ockuperade bloggen i kattvärdinnans händer....
Möjligen dyker det upp en och annan idolbild på mig framöver - jag har i alla fall jamat till om det, för det är ju lite svårt att få plats med alla fina foton i ett fåtal inlägg så här under några veckor.
Meeeeow.... I was asked to blog in English for once, since I have many readers who don't know Swedish at all. Well, they should learn it quite easily - in a paw's twist (my own kittish' expression)!
I thought I'd emphasize my cat-templative sides a bit today, at least in an image - as I've mainly told about my hilarious and crazy pilgrimage adventures in this guest house and the surroundings so far (I've been visiting for two weeks - and God created me extraordinarily cute so I can have my will through to a high degree if not always). You may think I'm generally quite wild if you've read it all... And that I just sleep from exhaustion when I lie down, having the eyes shut.
But actually I meditate quite a lot - which gives me energy to run around and play (read: hunt exciting toes and skirts and chew on favourite clothes).
It's also quite tiring to meow as much as is needed before I'm served all the many meals I order. Well, I don't get them all (the ten or fifteen daily servings I really do want) - so the service is quite lousy at this cat restaurant. But I usually bite and cuddle myself to a little extra midnight snack so I can run around and hunt a fabric mouse and some other toys and mats while my servant tries to fall asleep. Hardest is to get the 4.30 am breakfast - I have to jump up and down in her bed, walk over her and stand next to her face and scream quite a bit before she gets the hint. Every morning. Such a slow learner. It's a bit easier regarding the second breakfast at 8 am. But not much. By then I at least usually destroyed all chances for her to fall asleep again....
Then it's my turn to take a nap, well, I sleep well until lunch time, then I awake by the lovely scents from the kitchen. Dinner is best - since I sometimes get a little treat from the hostess' plate - a piece of salmon or so. Which is much better than the cat food - although it's really good too - I get energy enough for at least ten cats by it! She uses to say that I'm getting speedy as if going on loads of charged Duracell batteries or some kind of steroids. Ok, I AM quite lively... Like all kittens.... Ok, then, a bit more than other kittens....
While I sleep, she needs to clean the floor and furniture and computer from tons of cat hairs - there's more every day. I have a very thick and fluffy fur. She's sneezing quite a lot when she does this and getting other symptoms as well. She's allergic - to me! Poor thing... Couldn't she have chosen to be allergic to something else instead? Why not the neighbour's cat? Or dogs? Why me....?
I love to sit at the balcony and look down on the grass there, as well as eating grass - and balcony plants of course. We've also made some pic-nic's and visited calves and stuff. I have travelled quite a bit!
I'm quite a musical cat as well. I mean: I wag my red and beautiful tail to the sounds around me - when she sings or says my name or something else that sounds melodious, or when we hear music from the neighbours - I respond to it by wagging the tail - even when I meditate or am half asleep.... She finds that very cute and funny. We'll probably listen to some special music today - as it's my last full day here (I leave tomorrow...sigh...end of the wild days...). I don't really know if we're celebrating that I'm leaving or that I've been such a pleasant company here...? Must be the latter.
This posting is nothing like the Swedish postings - so as I said - learn Swedish - NOW (or use the google translation tool for some rough pigeon English translation)...!
Have a look at this blog of a cat lover. And don't miss this posting (with a quote from our common cat prayer: "give us this day our daily mouse") in another blog, about Larry the famous cat, which has been written about here originally (in Swedish).
And say what you think about this subject: "do animals have a soul?" (almost all the comments are in English).
Kristendom på utdöende - ateism och islam med framtiden för sig?
Läste just ett ateistiskt blogginlägg om hur kristendomen förutspås i princip ha försvunnit om hundra år. Första tanken var att det förmodligen låg i skribentens intresse att det blir så... Men vid närmare eftertanke så ligger det en del i hans påpekanden (förutom den ateistiska fördomen om rationalism och fritänkande - vilket inte begränsas av tro...).
Artikeln handlar om Storbritannien - men frågan kan utvidgas till att omfatta situationen i världen.
"Whilst this is good news for rationalism and freethinking in Britain, the fall of Christianity is having a completely opposite effect on Islam. It is expected that the active Muslim population will double within the next 27 years, proving that Islam really is the more controlling and persuasive religion in the world today."
Andra undersökningar visar på liknande tendenser - buddhism och islam växer i popularitet och population. Särskilt islam.
Det är nog inte en alltför djärv slutsats att dra att om utvecklingen fortsätter så här så kan islam mycket väl ha blivit den största religionen i världen inom hundra år. Tätt följd av areligiositet/ateism.
Å andra sidan så växer kristendomen kraftigt i länder där den inte minskar. D.v.s. i tredje världen. Det verkar vara en ganska konservativt bokstavstolkande variant, ibland kombinerad med synkretism.
Man kan då fråga sig varför "vanliga" kristna i västvärlden inte missionerar mer här? Det är ju här den största avkristningen har skett.
Ska vi överlåta i princip all mission till ateism/humanism och islam - och till representanter för en ytterst förenklad kristendomstolkning som i värsta fall öppnar upp för sekterism (som ju har sin grogrund i det absoluta, och där kikaren måste hållas felvänd för att perspektivet ska stämma)?
I och för sig märks en påkristning i Sverige under de senaste åren då olika "kändisar" har funnit tron och gått ut med det i media. Det når säkert ut brett till deras anhängare - de blir ett slags mediapredikanter - men når det också ner på djupet? Får lite känslan av att man som nyomvänd gärna vill uppfinna hjulet igen och missar mycket av det som redan finns i den kristna skattkammaren av tradition. Fast visst - varje ny tid behöver nås på ett nytt sätt - också. Och nu lever vi i en mediaera - på gott och ont. Men budskapet får inte bantas ner till ett minimum, till en skugga av vad det egentligen är om det ska få någon effekt.
Fick en länk till en artikel om de katolska kvinnor som vigts - särskilt intressant tycker jag är att församlingarna omkring dem växer snabbt.
Fast hierarkin inte godkänner dem så gör gräsrötterna det och välkomnar deras tjänst.... Vilket kanske tyder på att de som trodde sig styra över kyrkan håller på att tappa järngreppet?
"Tortorilla, who works as a counselor and spiritual director, ministers to about 90 people in Portland and in Eugene who call themselves the Sophia Christi Catholic Community. They meet monthly in borrowed sanctuaries. "I believe in the supremacy of conscience, and my conscience has led me all along to be an ordained Roman Catholic priest," Tortorilla said last week. She, too, rejects the excommunication decree and says she will continue to serve her growing community. Archaeological and historical evidence, she says, supports the view that women have been priests and bishops in the Catholic Church.
"The Holy Spirit's call to be a priest is very strong and very persistent," she said. "It supercedes the Vatican's determination not to ordain women."
Artikeln ligger bara kvar öppet på nätet i två veckor och en vecka har redan gått - så skynda er att läsa den här.
Ironiskt nog får jag idag två nyheter om kommunion - som går i motsatta riktningar.
Dels står anglikanska kyrkan nu inför en splittring där kommunionen bryts mellan delarna.
"The Anglican Archbishop of Sydney has declared a formal split in the worldwide Anglican communion over the consecration of openly gay clergy and the blessing of same-sex unions.
Speaking in Jerusalem before the opening today of a conference of 1000 conservative Anglican leaders, including 280 bishops, Dr Peter Jensen said the split had been triggered by the ordination in the US five years ago of the gay bishop, the Reverend Gene Robinson. "What the Americans did in 2003, and what the Canadians did, was to rip the communion," Dr Jensen said."
Då frågar jag mig hur lättvindigt man egentligen tar på kyrkotillhörigheten/enheten....? Hur kan man vilja splittra kyrkan ännu mer p.g.a. något sådant? En detaljfråga i det enda viktiga sammanhang som stavas Kristus och Kristi Kyrka.
Så vitt jag kan se är det Sydney's ärkebiskop som nu "river itu" kommunionen i och med sin deklaration. Innan dess var det ju en enhet - om än åsiktssplittrad. Liksom alla andra kristna sammanhang.
Man skulle kunna skämta om det om det inte var så tragiskt: leta reda på tre kristna och försök finna fem saker som samtliga har gemensamt åsiktsmässigt (inte trosmässigt - och med tro menar jag den ekumeniskt vedertagna trosbekännelsen och dogmerna). Lycka till!
Och dels ser man nu de med Rom unierade ortodoxa riterna som medhjälpare till ekumenik med ortodoxerna, eftersom de får ta emot kommunionen på båda håll (de har tidigare varit stötestenar från ortodoxernas sida).
Fick också veta något nytt. Katoliker verkar få ta emot kommunionen i ortodoxa kyrkor - så ska det ha varit ända sedan 1965. Varför har ingen sagt något om det? Varför agerar vi som om det inte var så? Har jag alltså plågats i onödan under alla de ortodoxa liturgier jag har närvarat vid och längtat efter att få ta emot?
Eller är det så att ortodoxa präster generellt sett är emot detta och skulle neka icke-ortodoxer kommunionen ifall de gick fram? Hur går det till i så fall - frågar de om man är ortodox innan de sträcker fram skeden ifall de inte känner igen en? (Man tar emot kommunionen i sked - brödet är indränkt i vinet - vilket ju gör det hela än mer konkret - Kristi kropp och blod ges samtidigt istället för separat.)
Intressant också att jämföra den ekumeniske patriarkens mer andliga/rådgivande ställning gentemot biskopskollegorna - med påvens totalitära status gentemot de katolska biskoparna....
"From the Catholic standpoint, such a "dual unity" presents few problems, since Pope Paul VI and Bartholomew's predecessor, Patriarch Athenagoras I, lifted the mutual excommunications of 1054 between the Orthodox and Catholic Churches on December 7, 1965. Since then, the Catholic Church has allowed Orthodox to receive Holy Communion in Catholic Churches, as well as to allow Catholics to receive Communion from Orthodox priests. Many Orthodox, however, have strongly resisted the move toward intercommunion, and the Ecumenical Patriarch has only moral, not jurisdictional, authority over his fellow Orthodox bishops."
Det börjar kännas att uppehället här snart är på upphällningen. Vi är båda ungefär lika trötta nu.
Jag av det myckna kattbloggandet och det vilda kattpartajandet (man måste ju passa på innan man ska hem), och hon jag bor hos av att passa upp mig och se till så att inget händer mig - och av att aldrig få sova ut förstås. Jag tokgillar tidiga morgnar. Då hoppar jag upp i sängen och vill gosa (och helst bita henne i näsan och fingrarna - men hittills har jag inte lyckats en enda gång). Hon ska också gå upp och ge mig mat innan hon eventuellt får somna om en liten stund. Har man hand om en katt så får man väl anpassa sig efter kattens tider och sova när den sover - och därmed mjau....!
Fast vi har det kul också - så hon lär nog sakna mig när jag har åkt hem, och jag kanske saknar henne lite grann också, eventuellt - för vi gillar båda att spela tassboll och att göra små utflykter där jag får äta gräs, och att sitta en stund på balkongen när solen tittar in. Och hon gillar när jag är som en liten gosig spinnrock. Vid andra tider på dygnet än under vargtimmarna på natten.
Vi var i naturreservatet igår igen på en liten blåsig picknick med några andra människor. Denna gång fick jag åka cykelkorg ner och tillbaka - men jag ville hela tiden hoppa ur och äta gräs (på hemvägen morrade jag lite igen - det har blivit tradition nu - men jag lugnade strax ner mig igen). Väl framme på picknickstället ville jag inte sitta still på en filt utan gå omkring utanför - så långt utanför att kopplet inte räckte till. Så jag tog mig ur kopplet en gång - men blev genast infångad. Sen försökte jag ändå ta mig till det glasbitsbeströdda området jag hade stretat mot - det glittrade så vackert - men jag fick inte! Hrmpf. Kattsan(d) också...!
Då försökte jag klättra upp i ett träd istället - men kom bara halvvägs innan jag blev nedlyft. Vadå...? Om jag inte kan ta mig ner själv sen så är det ju bara att ringa brandkåren.... Det är ju deras jobb att plocka ner kattungar ur träd ju.
Såg också kalvarna igen och en barnvagn - den här gången var jag inte alls rädd utan bara nyfiken. Människorna jag mötte tyckte att jag var fin. Trots att vissa ibland undrar om mina öron egentligen är små förklädda horn. Bara för att jag är så extremt busig. Jag älskar att gå dit jag inte får gå - bara för att retas. Som i morse vid femtiden - då jag hade hoppat upp på spisen och stod och försökte öppna en påse med spännande bröd i, så vaknade sjusovaren av prasslet och kom och tog mig på bar gärning. Hallå...? Det hade väl inte gjort något om jag hade smakat på frukostbröden och jagat omkring dem lite på golvet först - de såg ju ut som stora feta möss (minibaguetter). Hur spännande som helst. Det måste hon ju fatta.
Vägen mellan några gamla mer eller mindre trasiga datorer är numera också spärrad - för att jag inte ska frestas att tugga på sladdarna. Men det är ju mest bara telefonsladden som är rolig att knapra på - särskilt när det pratas i telefonen. Då rör den på sig så oemotståndligt lockande. Som en krullig svans. Jag anfaller på stört - håller i den med tassarna och hugger in.... Jag har också gjort några nya hål i favoritkoftan. I brist på viltskav. När det stektes i köket för några dagar sen så blev jag alldeles tokig. Jag fullkomligt skrek att jag ville smaka. Skrek för livet, lät det som. Så det fick jag. Åh så fantastiskt gott! Bättre än både lax och skagenröra!
Men nu är jag som sagt trött - jättetrött.
P.S. Bredvid mig på ena bilden ser ni en mjaubra bok som jag håller på att plöja igenom - "When women were priests" heter den. Man kan verkligen fråga sig varför det inte är så nu längre...?
Hos Mackan läser jag idag om ett antal matnyttiga tips för presumtiva terrorister.
Och Ulf Ekman berättar att han just fått veta att han blivit avlyssnad under 90-talet p.g.a. sina missionskontakter med Ryssland.
Det ledde till ännu ett tips - som samtidigt kan användas som magnetisk missionsmorot:
Om alla kristna börjar tala i tungor i telefon - och skriver på liknande sätt - och alla även ber om uttydningens gåva i överflöd - så klarar vi galant att bevara den personliga samtalsintegriteten. Inte för att det vi säger kanske är så hemligt... Men lite mer spännande blir det ju onekligen...
Och på kuppen så kanske fler blir kristna… För att få tillgång till det krypterade språket… :-)
"Risken" är förstås att även FRA's personal omvänder sig - om så bara för att lära sig tolka tungotalet....
Och där - om inte förr - så når vi kanske början till slutet på avlyssningsprocessen. När de inser vad som är moraliskt rätt.
Biktstolar (åtminstone de katolska) torde för övrigt vara säkra platser medan detta pågår. De får inte avlyssnas.
Allvarligt talat - hoppas lagen snart hamnar i den malpåse där den hör hemma!
Som en midsommarkatt som slår två flugor i en smäll.
Men jag vägrade resolut att ha en fånig liten blomkrans på huvudet vid fotograferingen. Det fick räcka med ett par bilder med mig och en ros. Redan det var svårt nog... För jag sitter inte precis still.
Kan meddela att det växer så det knakar där ute - jag kollar in härligheten varje dag och försöker norpa åt mig några smakprover här och var.
Hoppade upp på blomlådan för några dar sen, och det höll på att sluta illa, för den höll inte för min tyngd (är ganska stor för att vara kattunge) utan började rasa ner. Men hon jag bor hos nu rusade fram och höll upp den medan hon lyfte ner mig.
Har också försökt ta mig upp på balkongräcket flera gånger - men blir stoppad varje gång... Hrmpf.
Det nyaste tillskottet där ute är en liten ljusrosa miniatyrros som doftar - och som ska kunna bli hela 60 cm hög. Just nu är den ganska liten, men har flera blommor och knoppar. Och den verkar inte vara god att äta - så jag har bara luktat på den - och rivit av ett par blad. Jordgubbarna är inte från balkongen - de är belgiska - och åts upp för flera veckor sen - vid jordgubbspremiären för i år. Jag har sett till att karten har minskat något på plantorna här ute - men det ser ut att bli ett par bär så småningom ändå. Om jag inte lyckas knipsa bort dem när ingen ser.
Rädisplantorna är det som växer snabbast - bladen är redan jättestora. Vet inte hur rädisorna ser ut under jorden, eftersom jag inte har kommit åt att undersöka det än. Tassarna når inte dit.
Persiljan är som en liten skog och kan snart skördas.
De största tomatplantorna - som står inomhus och skymmer utsikten i köksfönstret - är 80 cm nu. Man kan tycka att de borde flytta ut snart så att jag kan se ut lite bättre - men än ska faran för järnnätter inte vara helt över.
Morötterna kom upp rekordsnabbt - på fyra dagar istället för fyra veckor - tack vare den tropiska värmen förut. Men nu växer de bra långsamt. I alla fall ovan jord. Salladsplantorna fick en egen balkonglåda igår - en i zink - som matchar hinkarna som jordgubbar och smultron numera har flyttat över till.
Melonplantorna växer också - men de är inomhus än så länge.
Allting växer, helt enkelt...
Och nu vill jag snart gå ut igen och äta lite av det som växer.... Fast jag mår ganska illa av det sen på natten - men gräs och sånt hjälper mig att få ut tussarna jag slickar i mig när jag tvättar min tjusiga päls. Jag brukar försöka sikta på en fin matta så de landar mjukt. Hon jag bor hos har klivit i det två gånger. Det tyckte hon inte var så kul. Fast det kan jag ju inte rå för.
Senast vi var ute på gården kom en lös katt och smög på oss, allt närmare, med stora gula ögon. Det såg ut som att den tänkte anfalla mig (fast jag såg den aldrig - har bara fått det berättat för mig) så vi gick snabbt in - jag blev upplyft så den inte kunde nå mig. Bra att ha en livvakt!
Så var det dags för veckans bibelblogg... Välkomna att fundera över texten...
***
Matt 10:26-33
"Var alltså inte rädda för dem. Det finns ingenting gömt som inte skall komma i dagen och ingenting dolt som inte skall bli känt. Vad jag säger er i mörkret, det skall ni säga i dagsljuset, och vad jag viskar i ert öra, det skall ni ropa ut från taken. Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet.
Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar.
Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen."
Fick en länk till en intressant artikel igår - här ett utdrag:
"Obviously, ordination of women would be an innovation for Catholics – it was also for Anglicans in the 1970s. Yet the argument that something has not yet been done in the past is not a conclusive argument that it never will be done in the future. An infallible pronouncement requires connection to revelation, and is not proven by a negative. In other words, the absence of biblical sources advocating women’s ordination is not equivalent to an explicit ban against it. Note as well that Jesus chose only Jewish men, yet that was not considered a ban against Gentile priests and bishops. So citing what Jesus did or did not do is scarcely definitive here. Finally, the pope’s distinction about what is theological and what is cultural in the scriptures about women’s ordination had not achieved the consensus required for an infallible declaration.
Theologians noted that in 1976 the Pontifical Biblical Commission had advised Paul VI by a vote of 12-5 that the ordination of women was “not against scripture.” Moreover, the underground Catholic Church in Communist Czechoslovakia had ordained at least one woman, Ludmila Javorova, to be a priest serving the Diocese of Brno under Bishop Felix Davidek. The exercise of her priesthood is subject to regulation, but not the validity of her ordination in 1970. The same distinction also applies to the recent declaration (April 6, 2008) of the Congregation for the Doctrine of the Faith that would excommunicate women priests being ordained and the ordaining bishops in any future ritual. However, the sin committed would be disobedience to Church policy – the Sacrament of Holy Orders is not sinful."
Läs hela artikeln här - och välkommen att kommentera!
Fotnot: påven har inte gjort anspråk på att uttala en ofelbar lära angående detta - bara svindlande nära.
Miaaaauuuu..... Ända sen igår har jag varit mer än helvild. Förutom när jag sover förstås. Hyperspeedad och attacklysten. Kan inte låta bli att jaga - särskilt tår - och bita tag riktigt rejält. Hysteriskt kul - och jag har sån enorm energi nu som jag bara måste bli av med.
Har också tuggat hål på en favoritkofta. En ganska stor bit lyckades jag få bort. Någon satt med nål och tråd sen halva kvällen - men inte ser den ut som innan precis. Jag gör ett grundligt jobb. Bet mig också fast i hennes klänning - kom bakifrån när hon satt vid datorn - ställde mig på tå och högg in. Sen gav jag mig på allt jag såg; pennor, blommor etc Jag jamade hur mycket som helst, och sprang omkring överallt - hittade flera nya favvoställen med många intressanta sladdar som man kanske kan tugga på så småningom. Försökte t.o.m. ta mig upp i bokhyllan. Vilket jag inte gjort förut.
Så både hon jag bor hos nu och jag själv undrar om de möjligen har tillsatt anabola steroider eller liknande i den nya matförpackning vi öppnade igår morse.....?
Nåt som gör att man verkligen går igång och kan hålla ett högt tempo hur länge som helst.
Jag var vaken nästan hela natten - och såg till att kattvärdinnan vaknade många gånger också - flera gånger i timmen på morgonkvisten - till slut lät jag henne inte sova alls. Inte för att jag ville ha mat eller så - jag var bara speedad, som sagt och kunde inte låta bli att retas - hoppa upp i sängen hela tiden, gå på henne och jama järnet. Jamma.
Och så jagade jag en liten korg som hade gömt sig under sängen. Och bet lite i en fin vagn som hennes farmor fick som liten. Då klev hon äntligen upp. Och jag övergick till att sova....
Nu är jag utsedd till årets "spinnrockare". Eftersom jag spinner och går på högvarv så ofta och så intensivt. Tistou rocks!
För övrigt är det halvtidsjubiléum idag - precis en vecka kvar tills jag ska hem igen. Kul - kan alltså härja och röja här en hel vecka till....
Hon jag bor hos tycker att jag borde lära mig jaga dammråttor.... Så att hon slipper sopa upp en massa katthår varje dag. Men vadå? Det är ju hennes jobb. Djur och människor har helt enkelt olika kallelser - vi skräpar ner och de städar.... Hår och kattsand. Så har det alltid varit i traditionen och så kommer det alltid att vara.
Till slut så har jag en hälsning till FRA. Här får ni tillgång till ett hemligt meddelande som ni kan försöka dechiffrera - och översätta till människospråk. Lyckas ni med det så kan ni avslöja topphemlig internationell kattverksamhet. Fast ni lär aldrig lyckas.... Spinnnnn..... Tji fick ni för avlyssneriet!
"Mi auu um mii auuu. M. i. a. u. Maaaoooo. Yyyyh. Morrrr.... Mia u mi au m ia u mii ia u. Mau maa aa au. Mrrri au. Mao oo o. Mj aaa aaa aaa u. Mjjjjj au. Mja a a a a a a a a u. Mi i au. Mmmmmm i au. Mi.au. Miaaaaaaaau. Mi aa uuu. Mj a u. Mmmjjjaaauuu."
En las profundidades de mi ser - In the depths of my being
En las profundidades de mi ser, In the depths of my being Un sufrimiento callado se trasmuta A quiet sorrow is being transmuted. Y este dolor And that pain De sentir tu dolor By feeling your pain Se alimenta compasivo. Is compassionately feed. Como cuando baja el sol Like when the sun goes down En el ocaso In the sunset Pintando de colores el cielo. Painting colors in the sky.
Mas, vendra la noche But the night will come Con sus silencios nocturnos With nocturnal silences A conectarnos a la vacuidad del Cosmos. To connect us to the vacuity of the Cosmos.
Y veremos And we will see Reflejada nuestra realidad Our reality reflected En las estrellas. In the stars.
Y una vez mas And, one more time, Emergiendo del silencio de la noche Emerging from the silences of the night Brillara el sol The sun will shine En nuestras vidas In our lives.
Y con el nuevo comienzo de cada dia And, with the new beginning of each day Una nueva esperanza compartida. A new shared hope.
Por que invertir nuestras preciosas energias Why should we invest our precious energies Alimentando el mounstruo de tristeza y de la ira? Feeding the monster of sadness and anger?
Por que seguir llorando Why should we continue crying Y aumentar en la tierra And add to the Earth El dolor profundo que la agobia. Deeper pains
Somos guerreros de luz, We are warriors of light, Canales de amor Channels of love Instrumentos de Dios. Instruments of God.
Trasmutemos nuestros miedos Let's transmute our fears En el oro del Amor Divino y perdonemos. Into the gold of divine love and forgive.
Trasformemos los fantasmas del pasado, Let's transform the ghosts of our past. Desechemos aquello que no nutre nuestro espiritu. To let go to what doesn't nourishes our spirit.
Seamos nosotros el cambio que buscamos. Let's be the change we are looking for.
Hagamos de la compassion Let's make of Compassion Una alquimia cotidiana A daily alchemy.
Donde la vida, nuestra vida Where life, our life Es el amor mismo que tanto anhelamos. Is that same love we are looking for.
Que la busqueda de paz May the search of peace De nuestro silencio sagrado Of our sacred silence. Sea el Puente divino Be a divine bridge Que nos conecte a nuestra verdadera esencia. That will connect us with our true essence.
Observemos nuestro ego, sin juicio y sin culpa Let's observe our ego, without judgment or guilt Dejando que se evapore Allowing him to evaporate En la indiferencia de un alma selctiva Between the indifference of a selective soul Que solo alimenta y engrandece That only feed and help grow
Lo que es bello, puro y perfecto. That what is beautiful, pure and perfect.
Dejemos que nuestro ego se disuelva And, let's allow our ego to get dissolved Y muera de una vez de indiferencia! And finally die of indifference.
Luchemos, Let's fight Una lucha pacifica A pacific war Alimentando la virtud y la paciencia. Feeding virtues and patience.
Y en este fluir entre lo humano y lo divino And, in that place; between the human and the divine Evolucionemos con conciencia Let's evolve, with consciousness De homo sapiens a homo angelicus From homo sapiens to homo angelicus Irradiando la luz Radiating the light De la Unidad Divina. Of Divine Oneness
Written by someone who wishes to stay anonymous - published with permission.
Som hon jag bor hos för tillfället nyss skrev (lät henne gästblogga här en liten stund) så är jag självfallet exklusivt utvald och predestinerad till att ge order här. Jag är ju född till att ge hela min omgivning order.
Börjar omedelbums (hm, rättare sagt, fortsätter som vanligt):
1. Ge mig mat! Mera mat! Ännu MERA mat! (Tillägg: Vad gott det doftar från din tallrik förresten.... Eller - om uppmaningen ges mitt i natten: Vakna din sjusovare!)
2. Hindra mig inte från att hoppa upp på balkongräcket, samt äta upp alla jordgubbsplantorna! (Alternativt gå på upptäcksfärd under badkaret, på spisen, diskbänken, rota igenom tvättskåpet, städskåpet, garderoberna...) I'm the Super Cat!
3. Lek och gosa med mig - NU! PÅ EN GÅNG! MIAAAAAU! Spinnnnnnnn!
4. Flytta dig från min datastol! (Alternativt: soffa, säng, skrivbord, köksbord, byrå, ja, även mitt toalettlock.) Jag behöver den/det. Måste sova akut - var god stör ej.
5. Neeeej! Inte kopplet! (Rättelse: jaha, vi ska gå ut - vad kul...! Akta er, jyckar, här kommer JAG!)
Women priests - different views - possible coexistence?
I read an interesting blog post today by Pamela Dolan, about women priests - from yet another angle.
Here's an excerpt:
"My grandmother died last month. She was one of those matriarchs whose passing can shake a family to its foundation. When I was little I called her my “double mother” because she was more like a parent to me than a grandparent. It was in large part because I didn’t want to risk my relationship with her that I spent more than a decade “soul searching” before I left the Roman Catholic Church and began exploring a vocation to ordained ministry. She was of the generation that sincerely considered it a sin just to set foot in a Protestant church. The disruption in our relationship caused by my choice to become an Episcopalian was a longstanding source of guilt, even anguish.
Her death inevitably reopened many of the wounds I thought I had moved past. My sense of vocation is strong, and has been confirmed a number of times by people and processes I trust. (I’ve mentioned in earlier posts that I’m a postulant to the priesthood.) Nonetheless, when I learned that my grandmother had died, my grief was complicated by anxiety; questions such as “will I be allowed to receive communion at her funeral Mass?” haunted me."
I got the following thoughts which I now invite you all to discuss here.
I wonder what the Church would look like if we could set aside all that prevents Christ from shining through fully. The Christ that doesn't make a difference between women and men when he calls, but who calls the person.
I guess the whole beauty would suddenly be seen, and attract the world...
I've written quite a lot about the subject in my blog through the years.
And somehow come to a conclusion that should work if we see the question as what it really is - not one of faith, as it's often mistaken for - but one of practice (like married priests), which makes it possible to change it back to how it in fact used to be - when women were also allowed to serve in Church ministry - during over 1000 years.
Wouldn't it be possible to have different practices within the same Church also regarding women priests?
Like we already have with the Eastern tradition of married priests - and protestant married priests converting and becoming Roman Catholic priests.
So that those (I among them) who long for Catholic women to be welcomed as priests - and those who don't - could agree on disagreeing - but allow both views and practices to coexist under the same roof.
It could even be a separate rite within the Church - perhaps called "the ancient rite" since it's the oldest tradition we have - but coexisting with later developments.
I may be naïve, but think we'd learn a whole lot from that. And that the Church would blossom in a new and fruitful way....
It's interesting to compare it with the question about reopening the deaconate for women - which is seen as a matter of practice which isn't "finally" decided about yet.
How could there be such a huge difference between two steps of ordination?
Plötsligt dök det upp en blogguppmaning/utmaning från Karin.... Kul...! Naturligtvis antar jag den.... :-)
Fast jag tycker egentligen att Tistou borde gästblogga om detta ämne. Han är oerhört bra på att ge omgivningen (läs: mig) order. Expert, närmare bestämt. Hmmmm.... Jag kan ju skicka detta vidare bl.a. till honom sen....
“imperativ (lat. (modus) imperativus ‘befallande (modusform)’, av impero ‘befalla’, ‘föreskriva’), modus som anger uppmaning, förbud, vädjan, råd etc. I satser med imperativ är subjektet (som syftar på lyssnaren) ofta underförstått: Skynda dig! Skynda er! I svenskan är imperativformen identisk med verbets presensstam: hoppa!, vänd!, se!, skriv!, spring! Så nu lyder ni: stoppa in er själva i ett nötskal och blogga om vad ni skulle ge för fem olika order till omgivningen om ni kunde. Ju mer egoism, desto bättre!”
1. Älska varandra! (Den som har visat störst kärlek när han/hon dör vinner - ja, vi vinner redan här och nu på det, allihop.)
2. Omvänd dig och tro evangelium! (Verkligen! Glöm vad du kanske tror står där - låt den helige Ande leda dig och se texten öppna sig som aldrig förr - bortom bokstavens stängsel!)
3. Låt Gud vara Gud! (Öppna tändsticksasken och släpp ut Gud helt enkelt...så kommer du att överraskas!)
4. Var sann - mot dig själv och andra! (Vänd inte kappan efter vinden. Förbli rotad i Kristus vad som än händer.)
5. Lär dig prioritera vad som är viktigt! (Ta vara på det fina, vackra, glädjefyllda, ljusa - medan det finns där....)
Det där tycker jag visst är viktigast.... Det bara bubblade fram. Parenteserna ska inte ses som extra uppmaningar utan som förtydliganden....
Tror det är ett mirakel vi just nu bevittnar, vad gäller FRA och frågan om avlyssning som kommer att beslutas om imorgon.
Äntligen vaknar svenska folket ur den likgiltiga soffpotatisdvalan och försöker faktiskt påverka politiken - och detta trots fotbollen!!!
Man kan undra om denna omröstning var strategiskt placerad så att vi inte skulle märka vad de gjort....förrän det var för sent?
På andra sidan match-masspsykosen.
Något säger mig att förslaget inte kommer att gå igenom imorgon - ifall regeringen ska kunna fortsätta med bibehållet förtroende.
I och för sig var detta visst något som redan förra regeringen hade på tapeten. Oppositionen tar alltså chansen att bli populära här - stryka folket medhårs. Hade de suttit vid makten nu hade det förmodligen varit tvärtom. Något i stil med det menade UNT's ledarskribent idag - en läsvärd artikel för övrigt!
Regeringen har det sannerligen inte lätt.... Men hundhuvudet kommer att kunna bäras betydligt högre om de går ur detta med stil - d.v.s. inser att det bästa är att sänka prestigeribban nu och erkänna att det inte var en bra idé precis.
Man kan undra var tanken ursprungligen kommer från. Tycker att det låter ganska USA-inspirerat. Det klingar "Storebror Ser Dig" - och hetsjakt på presumtiva terrorister. Kan det vara USA som har satt press på andra länder att hjälpa dem spåra individer som hotar nationen? USA's nation alltså.
För det här går liksom inte ihop med den svenska mentaliteten, som vid den här tiden på året livnärs på somriga jordgubbar och sill och koncentrerar sig på firanden av studenter, nationaldag och midsommar, och eventuellt fotbollssegrar - beroende på hur det går förstås.
Inte lurar det väl små lömska terrorister i smultronsnåren, i de grönskande potatislanden, på badbryggorna och i sommarstugorna?
Lika lite som de sitter och mailar om eventuella terrordåd på ett sätt som i så fall inte är extremt väl krypterat.
Det är tydligt att det enda som blir resultatet ifall förslaget - mot förmodan - skulle gå igenom - är att FRA kommer att kunna sitta och avlyssna våra personliga samtal och läsa meddelanden om ditt och datt - som de inte kan ha något intresse av - och som heller inte är ett hot mot nationens säkerhet. Inte heller USA's säkerhet.
Man får hoppas att de tar sitt förnuft till fånga innan det är för sent. Får jag rekommendera samtliga politiker som har tänkt rösta för förslaget ett kallt dopp i närmaste badsjö i morgon bitti? En kalldusch hemma går också bra förstås.
Så att hela landet slipper få en permanent strilande osynlig kalldusch över sig från och med imorgon.
Må det sunda förnuftet segra.... Den synbara prestigeförlusten blir då istället en vinst. Tro mig.
Som ni ser så har jag ockuperat den här bloggen nu. Det blir bara kattblogginlägg här så länge jag får bestämma. Den heter ju "A Cat-holic Renewal". Och det är jag som står för katt-förnyelsen....
*Hmmmm.....inte så länge till, kisse lille....*
Det där citerade jag bara - så sa hon just, hon som jag bor hos. Undrar varför?
Hur som helst. Igår blev en riktigt äventyrlig dag. Jag fick följa med ut till naturreservatet igen - och nu var det solsken. Tjoho! Gick t.o.m. med på att sitta snällt i kattväskan den här gången. (Tyvärr tog vi inte med kameran, så det finns inga bilder från den promenaden.)
Så spännande att gå omkring i gräset, äta av det, lyssna på fåglarna och ta in alla främmande dofter. Jag går lite i cirklar, kan inte riktigt bestämma mig vilket håll jag vill gå åt. In i hagen vill jag förstås - till det där lockande fågelkvittret. Men det tycker inte koppelhållaren är någon god idé. Hon säger något om elstängsel och kalvar. Vad det nu är?
Det fick jag snart veta. Vad kalvar är alltså. (Elstängsel vet jag fortfarande inte vad det är.)
Hjälp så läskigt! Stora brunaktiga långhåriga djur - och de tuggar gräs med sina jättelika munnar - och närmar sig lilla mig. Huvva! Jag kurar ihop mig vid vägkanten och stirrar stint på dem. Kom inte närmare!
Oh nej - på vägen kommer ett annat stort monster på fyra hjul! Jag reser ragg - får ståpäls. Hon med kopplet säger nåt om att det bara är en barnvagn och att jag inte ska vara rädd - men vad vet väl hon?
Och vad är det som kommer där? En hund! Cockerspaniel! Större än jag. Rakt mot mig. Neeeeej....! Nu är jag bra skrajsen, vill inte vara här längre. Jag börjar morra. Hunden ska bort! Den står där och blänger på mig - vill komma fram och nosa - men den får inte - människorna håller i den. Tur det! Annars skulle hunden ligga risigt till. Jag fortsätter morra efter att den har gått förbi. Skrämde förmodligen vettet ur den. Vägrar att gå mer nu, det räcker med äventyr för idag. Får sitta i väskan igen. Och jag morrar lite igen på vägen hem - bara för att markera att jag finns i väskan, så alla håller sig på behörigt avstånd. Väl framme känner jag mig lite trött, sover en stund, och blir sedan snart mitt vanliga trevliga kattjag igen.
D.v.s. jag får sprall-energi som bara den - och far omkring överallt.
Jag är Den Store Jägaren.... My name is Cat - Tistou Cat (nästan Aristocat). Så det så. Är blixtsnabb med tassarna, drar fram mina vässade klor på en millisekund, sitter tyst på lur, på helspänn, bakom möbler, och stormar fram i en rasande fart när man minst anar det. Har fångat in kjolar, tår och leksaker (fast i min värld är de luriga möss och flaxande fåglar) med precisions-dunderklorna. Och lite allt möjligt annat. Ingen och inget är säkert i min närhet. När det är som intensivast har jag ett byte att hålla reda på under varje tass - och ett i munnen. Då har man det lite fullt upp.
Det syns på bilden - där jag är lite suddig - eftersom fotografen tyckte att det var så kul med bytena under mina tassar och därför fokuserade på dem. Just då flög inte mina favvoleksaker, pappersfågeln och den glänsande knappen förbi - dem som jag brukar fånga med munnen om klorna är upptagna. Det var för att kamerahållaren inte har fler armar.
Jag är också mästare på kattboll (ibland säger man också lite slarvigt "tassboll"). Vad det är? Snälla nån... Ni tittar ju på fotboll hela bunten nu förmodar jag - och det här är något liknande - fast mycket mer underhållande. Vad ska man med så många spelare till? Det räcker med en katt - och två små bollar - då får ni se en match som heter duga! Jag är superskicklig på att dribbla och på att passa bollarna till mig själv - tassarna far som vispar i luften, och jag missar ytterst sällan en boll.... Tror jag ska börja ta inträde. Jag är ju världsmästare på kattboll - har nyss vunnit kattguld!
Kattmaten här kunde förresten piffas upp en aning - minst sagt. Och jag kunde ju bidra med en slant på det sättet. Fram för mer Skagenröra! (Fick smaka en liten klick både igår och idag - yuaaaaammi!)
Och på natten såg vi film medan vi lekte. En kaninfilm tyvärr - men man får ju lov att vara lite vidsynt som katt. Alla har helt enkelt inte haft turen att födas som katter här i världen. Vi är ett priviligierat släkte. Nåväl - filmen handlade om en stor varulvskanin och massa små vanliga kaniner som höll på att förstöra en grönsakstävling - och så handlade den om en människa som gillade ost och en cool hund - de jagade kaninerna, fast människan blev samtidigt till den där varulvskaninen när månen lyste - lite komplicerat. Det var för att han var uppfinnare och provade en hjärntvättomat där han av misstag bytte tankar med en kanin, han hade också uppfunnit en kaninosug - som sög in kaninerna så de virvlade omkring på ett jättekul sätt. Filmen var lite läskig, men den var mycket rolig också - så den får fyra tassar (av fyra).*
Hmmm... Man borde sätta in en smart katt som jag i hjärntvättomaten och förvandla människotankarna till kattankar tycker jag. Men inte åt andra hållet förstås.
Så där ja - nu är det dags för en kort liten promenad igen - men bara på gården.
* [Filmen i fråga är: Wallace och Gromit - Varulvskaninens förbannelse - även jag, som hoppas få gästblogga lite på Tistous ockuperade blogg, ger den högt betyg - se den!]
Har just läst kommentarerna till mitt senaste inlägg. Jag nedlåter mig dock inte till att svara där - brer ut mig i ett nytt eget inlägg istället.
Tycker inte att bilden av mig var riktigt rättvisande. Visst är jag proppfull av överskottsenergi ibland, men än sen....? Det ska ju katter va'. Övers-katts-energi heter det egentligen. Och det bunkras upp rejält eftersom vi sover 18 timmar om dygnet - minst.
Så bara för att jag är överallt på samma gång och gör precis som jag vill så betyder det ju inte att det är något fel med det. Just nu ligger jag här och spinner och har det mysigt i famnen medan jag bloggar. Om en stund tänker jag attackera armen jag vilar huvudet mot, bita och riva i den - men det vet hon inte om - hon som klappar mig medan jag skriver.
Och jag är förresten också alldeles unik. Jag jamar inte likadant två gånger i sträck utan varierar mig hela tiden. Och numera jamar jag ganska mycket, för jag gillar verkligen att hålla låda. Hon jag bor hos just nu brukar härma mig och till slut skratta åt alla ljud jag lyckas få fram. Lite irriterande faktiskt. Men man får försöka ha tålamod med människorna. De vet ju inte bättre.
T.ex. i morse så läste hon annonser i tidningen till frukosten. Kattannonser! Fast jag är här! Särskilt noga tittade hon på en annons om akut kattvakt till två mysiga lugna hankatter, för två veckor. Hrmpf! Är det här nåt katthotell eller? Jag var minsann här först! Hon satt i flera timmar och funderade på hur det skulle kunna funka - ifall jag skulle klara av det, kanske t.o.m. bli lugnare med två äldre herrar i huset etc. Så när hon tog telefonen för att ringa och höra ifall de hittat någon, och ifall de katterna skulle kunna funka tillsammans med en halvvild kattunge --- så attackerade jag sladden - tog ett stadigt grepp om den med båda tassarna och bet också i den för säkerhets skull. Hon ringde ändå - men fick inget svar - förmodligen var de på väg med gammelkatterna nånstans redan. Pust! Det var nära kattögat....
Sen så såg jag att hon tittade på de där Maine Coon-kattungarna - som hon tyckte var alldeles oemotståndliga. Men annonsen var borta på webben, så de var nog redan sålda. Och hon behöver ju som sagt inga fler katter här. Jag är katt på täppan! Tistou rules. Hon har dessutom sagt att hon inte ska ha någon egen katt. Vilket är bra - för då är ju lägenheten ständigt beredd att ta emot mig här när det behövs. Hoppas hon inte ångrar sig...
Det regnar ute nu (cats and dogs!), så kanske jag inte kommer ut idag - annat än på balkongen...? Annars hade vi tänkt ta oss ut en stund. Fast kanske lite senare?
På bilderna ser ni hur jag satt ute på balkongen igår och njöt av den friska luften. Och hur jag kollade in rädisplantorna noga (man ser tatueringen i ena örat på den bilden). Och missa för allt i världen inte den bedårande närbilden med jordgubbsplantor i bakgrunden. Är jag inte söt så säg....?
Nu börjar det bli dags för en liten kattlur igen..... Och tassarna är faktiskt lite ömma nu av så mycket skrivande. Är ju inte riktigt van vid det än. Men tids nog så...
Så har man varit hemifrån i snart två dagar. Levt loppan.
Jag sover nästan hela dagarna så att jag orkar hålla igång ordentligt på nätterna. Då är det rena cirkusen här. Är nämligen som allra piggast framåt kl. 00.30 och nån timma framåt - då är det omöjligt att få mig lugn - och sen vid 5-tiden på morgonen är det dags för nästa högaktiva nattpass. Kattpass, menar jag.
Jag vill äta när jag vaknar - även under natten. Särskilt under natten. Det är extra roligt. Och fast det finns mat i min skål i köket (det som är kvar av dagsransonen finns där hela natten) så väcker jag henne som jag bor hos - bara så hon vet helt säkert att jag håller på att svälta ihjäl. Hon måste stiga upp och följa med till köket - innan dess slutar jag inte att hoppa upp och ner i sängen som en jojo, samt gå kors och tvärs över henne och jama högljutt. Är man en hungrig kattunge så är man...
Igår var vi ute på en kort promenad. Så här var det: jag blev mest buren.... För jag vägrade att sitta i den där fåniga lilla kattväskan. Nej - det är betydligt bättre att sitta i famnen - och jag kan faktiskt gå själv, är ju ett helt år gammal. Ibland vill jag verkligen bara gå själv. Då rivs jag och fäktas hejvilt tills jag blir nedsläppt. Fast där nere blir jag snart lite orolig. Så mycket ljud och dofter, och det börjar ju duggregna - usch! Vill springa in i skogsdungen och gömma mig. Oj, där är några hundar - borde kanske gå och hälsa - de verkar väldigt nyfikna på mig. Det riktigt rinner ur munnen på dem. Men det tycker inte hon som håller i mitt koppel är någon bra idé, hon lyfter upp mig och går åt andra hållet, hemåt. Så synd... Väl inne igen är det grundlig pälsrengöring som gäller.
Men att vara ute är kul. Särskilt balkongen är spännande. Så fort dörren öppnas rusar jag dit - och sover jag så vaknar jag då. Jag blir modigare för varje dag. Imorse tänkte jag hoppa upp på balkongräcket, tog sats, och.... Då blev jag inburen. På en gång. Fånigt.... Annars är det jättekul att sitta där och kika genom platsfönstret och genom springorna nedtill - igår gick en stor hund förbi där nere. Massor av fåglar finns det också. Och det finns goda smultronskott alldeles intill. Jag försöker se till att det inte blir några nya plantor av dem. Vad skulle det vara bra för? Det finns ju redan två plantor (om än lusätna). Inomhus äter jag vidare på ampelliljan. Den är god.
Gääääääsp.... Nej, nu ska jag sova vidare så jag orkar med natten.... Kan knappt hålla ögonen öppna....
