Kristendom på utdöende - ateism och islam med framtiden för sig?
Läste just ett ateistiskt blogginlägg om hur kristendomen förutspås i princip ha försvunnit om hundra år. Första tanken var att det förmodligen låg i skribentens intresse att det blir så... Men vid närmare eftertanke så ligger det en del i hans påpekanden (förutom den ateistiska fördomen om rationalism och fritänkande - vilket inte begränsas av tro...).
Artikeln handlar om Storbritannien - men frågan kan utvidgas till att omfatta situationen i världen.
"Whilst this is good news for rationalism and freethinking in Britain, the fall of Christianity is having a completely opposite effect on Islam. It is expected that the active Muslim population will double within the next 27 years, proving that Islam really is the more controlling and persuasive religion in the world today."
Andra undersökningar visar på liknande tendenser - buddhism och islam växer i popularitet och population. Särskilt islam.
Det är nog inte en alltför djärv slutsats att dra att om utvecklingen fortsätter så här så kan islam mycket väl ha blivit den största religionen i världen inom hundra år. Tätt följd av areligiositet/ateism.
Å andra sidan så växer kristendomen kraftigt i länder där den inte minskar. D.v.s. i tredje världen. Det verkar vara en ganska konservativt bokstavstolkande variant, ibland kombinerad med synkretism.
Man kan då fråga sig varför "vanliga" kristna i västvärlden inte missionerar mer här? Det är ju här den största avkristningen har skett.
Ska vi överlåta i princip all mission till ateism/humanism och islam - och till representanter för en ytterst förenklad kristendomstolkning som i värsta fall öppnar upp för sekterism (som ju har sin grogrund i det absoluta, och där kikaren måste hållas felvänd för att perspektivet ska stämma)?
I och för sig märks en påkristning i Sverige under de senaste åren då olika "kändisar" har funnit tron och gått ut med det i media. Det når säkert ut brett till deras anhängare - de blir ett slags mediapredikanter - men når det också ner på djupet? Får lite känslan av att man som nyomvänd gärna vill uppfinna hjulet igen och missar mycket av det som redan finns i den kristna skattkammaren av tradition. Fast visst - varje ny tid behöver nås på ett nytt sätt - också. Och nu lever vi i en mediaera - på gott och ont. Men budskapet får inte bantas ner till ett minimum, till en skugga av vad det egentligen är om det ska få någon effekt.
Har som jag nämnde i en kommentar i ett annat inlägg nyligen, läst Bengt Pohjanens bok "Söte Jesus" som frukostläsning nu under ett antal veckor.
I morse läste jag ut den - och tänkte passa på att rekommendera den. Småkul läsning av evangeliernas händelser och en del legender, tillika med historiska inflikanden - allt i en salig blandning - ur änglarna Gabriels och Fanuels perspektiv.
Jesus var sannerligen inte någon "Söte Jesus" hämtad ur söndagsskoleplanschernas ulliga värld.
Ofta undrar jag hur man i Kyrkan skulle ta emot honom ifall han kom på besök inkognito idag. Förmodligen skulle han gå de flesta på nerverna, trampa rakt på deras ömma tår, och ganska snabbt bli utkörd på gatan, där han antagligen skulle driva omkring hemlös och hungrig.
Boken slutar med ett ultrakort omnämnande av uppståndelsen. Blir av det besviken på samma sätt som jag blev besviken av "The Passion of the Christ" när jag såg den en långfredag då den just var bioaktuell. (Borde kanske passa på att se om den idag innan påskvakan...men det blodiga frosseriet i Jesu lidande gör att jag tvekar...)
Båda dessa missar hur som helst att göra något direkt av uppståndelsen. Pohjanen tar inte ens med en notis om att Jesus visade sig för lärjungar och andra efter uppståndelsen. Inte ens för Maria Magdalena. Hon får i hans bok bara höra av änglarna att han lever - inte möta honom själv i trädgården. Besviken, som sagt, över det. Men i övrigt finns mycket matnyttigt och intressant i boken - och en del humor som sagt, fast tyvärr också ett antal slängar åt svenskkyrkligt håll. Det är inte bara ditåt strålkastaren behöver riktas...! Den bör belysa ett och annat i skrymslen och vrår lite här och var.
Pohjanen skriver i det jag läste i morse: "Vi har facit i hand och ändå rymmer inte världens bibliotek alla böcker som skrivits för att förklara varför Jesus dog". Det finns två svar på frågan, enligt honom - den ena bygger på historiska fakta, den andra på berättelsen. Vilket ju var särskilt intressant mot bakgrund av palmsöndagssamtalet!
"I Judarnas historia berättar Josefusatt Jesus 'var Messias, och när Pilatus hörde att han stod anklagad av män som bland oss är högt aktade, dömde han honom till att korsfästas.' Kanske det var så enkelt.
Josefus, som inte var kristen, hävdade att Jesus dog på grund av en politisk intrig och en sammansvärjning mellan den romerske tjänstemannen Pilatus och de religiösa ledarna i Jerusalem. Den uppfattningen ligger nära evangelisternas åsikt i frågan. På andra ställen i Nya Testamentet finns helt andra förklaringar. Petrus påstod på den första pingstdagen i Jerusalem att Jesus blivit avrättad men hjälp av män som inte kände Guds lag. Samtidigt menade han att detta skett enligt Guds vilja och plan. Paulus säger i sitt brev till korintierna att Jesus dog för våra synder enligt skrifterna.
Mest känd är kanske berättelsens sammanfattning i Johannesevangeliet: 'Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.'"
Jag läste också om Gudsriket och domen i boken i morse... Och undrar hur det hela går ihop utifrån detta att Jesus har dött för våra synder. Vad ska domen då tjäna för syfte? Tror det är i Johannesevangeliet som Fadern och Sonen bollar domen mellan sig som en brännande handboll som ingen vill hålla i...
Vem kan dömas om Jesu död sonar hela världens synd? De som inte tror detta?
Det verkar inte vara evangeliernas direkta fokus - utan märkligt nog - de som vet om att de har gjort goda gärningar. De som med "berått mod" har tjänat Jesus i de fattiga? Moder Teresa och kompani skulle i så fall ligga risigt till, och alla helgon.... Medan de som gjort gott och inte har den blekaste aning om att det var Jesus de tjänade inte kommer att dömas. Knepigt det där, minst sagt.... Det ställer alla våra fromma uppfattningar på kant.
En tankeställare för oss kristna... Kommer humanisterna och ateisterna före oss in i himmelriket...? ;-)
Men vänta ett slag... Det handlar om en dom över de onda som berömmer sig av sina goda gärningar. De räddas uppenbarligen inte av sin tro på Jesus...
Men - om Jesu offer alltså är vad det i skrifterna utges för att vara - borde det inte övervinna även detta?
De däremot, som lever i Gudsriket utan att reflektera över det, verkar utan problem ta sig igenom den smala vägens nålsöga till port:
"De som levt som liljorna på marken och fåglarna under himmelen är de rättfärdiga. De är som ett öga som inte varit upptaget av att vara öga utan av att se."
