Jag läste just en artikel av Øyvind Tholvsen i Dagen apropå den uppståndelse som en artikel där om ikoner av Peter Halldorf lär ha väckt. (Den är tyvärr bara tillgänglig för prenumeranter...suck.)
Det här känns lite som att förflyttas tillbaka till de osande kyrkostriderna under de första århundradena. Och samtidigt är det högaktuellt också genom den heta kvinnoprästdebatten nyligen.
Det får konsekvenser för ens teologi hur man ser på historien.
Monica bloggar intressant om ämnet - tack så mycket, Johan för tipset! Har fått "länkfnatt" som ni ser - vilket ju gynnar era bloggar i statistiken, så ingen lär väl klaga... :-)
Jag har nu i min tur bänkat mig på första parkett för att följa samtalet där, än så länge i tystnad, som kanske bryts så småningom. Ni vet ju alla vilken sida jag står på i ikonfrågan....
Den avgjordes för övrigt - till ikonernas fördel - nån gång under 700-talet e. Kr. om jag minns rätt. Orsak: eftersom Gud har inkarnerats som människa så är det därefter tillåtet att avbilda t.ex. Jesus på en ikon. Inte för att dyrka i form av en bild, utan som ett öppet fönster mot himlen. Som Peter skriver: ”Den som kysser ikonen kysser Kristus”.
Den som har varit i en ortodox kyrka kan knappast ha undgått det idoga ikonkyssandet. Ikonerna besöks av allt från vackra gamla rynkiga kvinnor med sjalett till små barn som lyfts upp för att nå att kyssa ordentligt - inte bara på ett ställe, utan vanligen 4-5 ställen. Det ikonkyssande som förekommer i Bjärka-Säby kan väl inte på långt när tänkas nå upp i de proportionerna....? :-)
Och om det mot förmodan skulle göra det - vad vore det för fel med det?
I anslutning till ikonkyssandet finns det en artikel om relikkyssande som medfört två mirakel på Cypern. Den som behöver helande, som har provat allt, och inte finner lindring nånstans griper snart efter varje halmstrå. Själv skulle jag inte tveka ett ögonblick om jag var i närheten. Då skulle jag kanske kunna måla (ikoner såväl som annat) igen....
Øyvind skriver i den förstnämnda artikeln om vad han har upplevt på Bjärka-Säby:
"Kyrkohistorien ges en annan dignitet än vi är vana vid, särskilt tiden före delningen på 1000-talet. Detta synliggörs i gudstjänstlivet där man på Bjärka-Säby ibland kan höra följande sägas: ”Första läsningen hämtar vi från Matteus 28:18-20…” och senare: ”Andra läsningen hämtar vi från Johannes av korset som skriver…” Är detta ett sätt att synliggöra att man inte håller med om reformationens ledord om ”Skriften allena” utan snarare jämställer Skrift med Tradition? I så fall har man då antagit en katolsk eller ortodox syn på teologins grund? Detta är mycket viktiga frågor för frikyrkan att diskutera. Det får konsekvenser för hur vi ska göra när vi firar gudstjänst, synen på nattvarden, synen på ledarskap i allmänhet och på kvinnliga ledare i synnerhet, synen på församlingen, och icke minst: synen på inkarnationen och hur vi får en relation med Gud.
Om vi ska gå på Peter Halldorfs linje, måste vi tänka om oerhört radikalt. Det skulle troligtvis vara mycket bra för ekumeniken. Men är vi som frikyrka beredda att göra en sådan vändning i vår kunskapssyn och historiesyn?"
Jag har själv tyvärr inte varit på Bjärka-Säby än, men det vore mycket intressant med ett besök vid tillfälle.
Som katolik kan jag ju bara inflika att vi aldrig skulle byta ut några bibelläsningar mot läsningar ur helgons skrifter under mässan. Men - undrar jag återigen stilla: är det så oerhört farligt att lyssna också till Guds vittnen ibland?
På första parkett.
Det går bra att kommentera allt detta här i bloggen.
Z frågade igår om människor verkligen kan kallas för "ikoner".
Själv skulle jag svara: absolut! Det är t.o.m. meningen, tror jag, att vi kristna ska bli som ikoner för andra - d.v.s. fönster mot himlen. Sådana som visar en väg till Gud.
Det är nu inte så ordet vanligen används om människor - utan man hör det ofta slarvigt uttryckt som "popikon", "stilikon" eller liknande. Så i fråga om det ger jag Z rätt... Det låter inte bra. Men ser man alltså lite djupare - på ett andligt sätt - så är detta i högsta grad sant....!
Skrev en dikt för många år sen som anknyter till detta:
Du är en levande ikon, en avbild av den Levande. Dina ögon, ditt ansiktes landskap: icke målat av människohand. Din blick, dina händer, fyllda av ömhet, visar på ditt ursprung. Dina ord, försiktigt utmejslade, fyllda av djup och kraft, finner mitt innersta. Att älska en ikon, är att aldrig få äga, bara öppna sig helt, ta emot, och ge vidare den himmelska fläkten, den eldsglöd som strålar ut och uppfyller allt. Att älska en ikon, är att ständigt se bortom, aldrig fastna vid bildens yta, inte låta sig bländas av guldet, men gå vidare, söka dess urbild, för att själv förvandlas, målas av icke människohand.*
* En välkänd Kristusikon anses enligt traditionen vara målad på ett övernaturligt sätt - den benämns därför som "målad icke av människohand".
Man tänker vanligen inte på ikoner som "förnyande" konst. Denna mycket gamla kyrkliga tradition...
Men Z har påpekat den intressanta tendensen att ikoner tycks reevangelisera inte minst svenska kyrkan ifråga om synen på helgonen. Gott så - även om ikonernas kvalitet ibland lämnar mycket kvar att önska... Har förgäves sökt på nätet efter en artikel som Kyrkans tidning hade för något år sedan om bristen på kvalitet hos ikoner som skänks till kyrkor - men den finns tyvärr inte utlagd.
Ikonen är inte i första hand en målning, utan den är tänkt att leda oss till personen den avbildar - likt en internetuppkoppling till himlen, en personsökare.
Ikonernas uppgift är inte minst att förnya oss genom vår bön - genom att de "se" rakt igenom oss när vi "speglar oss" i dem. Det krävs mod för att möta en ikons blick!
Kristusikoner är ofta både milda och stränga på samma gång. Och det lilla Jesusbarnet skildras inte som ett barn i proportionerna - utan som en liten vuxen. Han är vis redan som barn. Han ser oss helt och hållet - som Gud och människa. Det är en tröst i tider av motgång att vila blicken på en sådan ikon, och en maning till omvändelse i tider av andlig ljumhet. Det är riskabelt att se in i ikonögon, som sagt! Man vet aldrig hur det kan sluta... Men slutet är alltid gott, ur ett himmelskt perspektiv.
En ikon jag tycker mycket om föreställer en ung man som vilar i paradiset, omgiven av allehanda djur och växter. Den är så rofylld och vacker. Jag minns inte om det är Jesus eller om det är mer symboliskt - andligt tolkat - som det preexistenta Ordet. Någon som vet vilken ikon jag tänker på och som minns?
Jag tänker inte göra detta till en lång ikonteologisk utläggning, utan hänvisar till dessa korta artiklar för lite mer fördjupning. Förmodligen får de en mer djupgående uppföljare så småningom.
Se fler exempel på ikoner här. Kommer även att gå närmare in på konstens (i allmänhet) kyrkoförnyande roll lite senare. Men redan nu kan ni se fler av de sammanlagt över tjugo tolkningar som kommit in om den nymålade symboliska och mångtydiga tavlan nedan. Kom gärna med fler tolkningar!
Den uppmärksamme läsaren har nog också lagt märke till att denna blogg nu har iklätt sig höstfärger och fått nya naturbilder i bildspelet...
Som jag nämnde så väntade två mycket olika dagar denna helg.
Idag började vi (jag och mamman i familjen här) med en och en halv timmes resa (inklusive lite vilseåkning), för att nå ett ortodoxt dubbelkloster, där det alltså finns både munkar och nunnor. Och, åtminstone på söndagarna - många gäster.
Vi var där drygt en halvtimme efter att liturgin hade startat, ändå var vi bland de första som anlände. De flesta kom först två timmar senare, när det var dags för eukaristin.
Vid det laget var det lilla kapellet (utan elektricitet), smockfullt. Folk trängdes så mycket när de skulle ta sig fram för att tända ett par ljus var (som nästan genast släcktes av nitiska ljusbärarvakter, då ljusen lutade eller snabbt brändes ned), att jag inte fann någonstans att ställa fötterna till slut och fick ge upp. Gick ut strax innan kommunionen för att bereda plats för de ortodoxt troende så de både kunde kyssa ikon och köa till nattvarden utan att trampa mer på mig.
En liten pojke minns jag särskilt - han var kanske två år gammal, men redan väl införd i sina föräldrars tro. Han hade lärt sig en egen liten (bokstavligen) liturgi, av bugningar och korstecken, och drog sedan i ett skynke vid ikonstället, inte för att dra ner det, som andra tvååringar kanske skulle ha gjort, utan för att lyftas upp av sin mamma, flera gånger, så att han kunde kyssa ikonen högt och ljudligt på fem ställen minst. Senare var han dock mer tvååringsintresserad av några andra barn som kom in. Då gjorde han först en grimas, rullade sen omkring på golvet...medan prästerna mässade sina böner och körens sånger bidrog till att dra ner himmelriket på jorden. Bara kvinnor ingick i kören, och de överröstade prästerna där framme.
Efter lunch i det ikonväggmålade refektoriet fick vi en liten guidning av en syster Serafima i det kloster som grundades av Arkimandrit Sofrony, som kände starets Siluan - läs förresten gärna den bok som finns om honom på svenska av just Arkimandrit Sofrony!
Särskilt ikonerna var mycket vackra, men kameran gjorde dem inte rättvisa (de få foton jag tog), utan blixt och med skakigt lång slutartid. (Ett par klosterkattfoton blev det också - raderade de roligaste kattbilderna, men inte de mest lyckade, för att få plats med andra bilder, annars hade jag tänkt blogga om lustiga kattfoton och kattfotograferandets svåra konst.) Fick t.o.m. komma in i deras ikon- och mosaikateljé, och i kyrkan ovanpå begravningskapellet där Arkimandriten vilar.
Gjorde lite efterforskningar om ikoner med kvinnliga diakoner (det tycks vara ett ganska "oskrivet" område - så jag efterlyser härmed bilder av ikoner med detta motiv!), och andra kvinnliga helgon. Hittade en med Thekla (Paulus följeslagare som nämns i Apostlagärningarna), och några bland målningarna i refektoriet, som dock mest visade manliga helgon. Investerade också i en intressant cd med grekisk liturgi för Maria Magdalenas fest, från berget Athos. Ska bli spännande att höra sen!
Glömde skriva ett par saker igår - just nu minns jag bara en.
De tre foton jag tog under den katolska karismatiska samlingen blev samtliga ganska så märkliga. Det är fullt av runda ringar, som ser ut som såpbubblor, i luften, det ser ut som att folk bollar med dem, och det är fler på den sista bilden än på den första. Mellan och efter de bilderna tog jag andra foton - där är det inte så, utan allt ser ut som det såg ut genom kameralinsen. Var det kanske den helige Ande som visade något av sin verksamhet även i bild?
Jag har nu lagt till ett av de fotona i gårdagens tillägg - klicka på bilden för att förstora den så ser ni "bubblorna".
Om skillnaden mellan en vanlig konstnär och en ikonmålare försökte jag skriva i en annan blogg (men inlägget raderades av misstag av blogginnehavaren, och sedan kunde jag inte komma ihåg vad jag skrivit).
I morse läste jag en formulering i Collianders bok, som påminner om vad jag skrev då:
"Konstnären, den vanliga, sådan som jag, sträcker sig efter en utvidgning av sig själv. I varje streck han ritar, varje bokstav som han skriver ner, stiger jaget fram. Min hand, min hjärna, min fantasi och förmåga, alltid min, min och min.
Med ikonmålaren är det annorlunda. Han sträcker sig efter en utvidgning inte av sig själv, men av det heliga, gudomliga, det eviga som är utan skugga och perspektiv. Han vill dölja sig själv, hans jag har ett värde enbart som en osynlig och okänd förmedlare. Hans verk talar om det evigt bestående, han själv gömmer sig i tystnad."
Tycker att detta säger något också om det andliga sökandet idag.
En del söker mest bara sig själva, fastnar i sig själva, och plockar ut de bitar som känns tilltalande i religionen, tankarna klibbar fast vid detaljer som flugor på ett flugpapper, blicken fastnar på ytan. Man förstår sig inte på djupet, vill inte riskera att närma sig det, medveten om att det innebär smärtsam förändring - egots död. Detta gäller både dem som kallar sig liberala och dem som kallar sig konservativa. De hamnar lätt i diken på varsin sida av Vägen.
Andra söker Gud, bortom alla tidsbundna och kulturella uttryck, och glömmer allt mer sig själva. Och finner i sitt inre Gud, och i Gud sitt djupaste väsen. Men detta saknar då - paradoxalt nog - egentligen betydelse. För att allt bara ÄR - och varandet är fascinerande nog.
Samma skillnad finns där - fast på ett djupare plan - som den mellan konstnären och ikonmålaren.
Men även konstnären kan, tror jag, finna en liknande inställning som ikonmålaren - så att konsten kan avspegla något av det gudomliga.
Och den som hamnat i ett andligt dike kan ta sig upp på vägen igen.
Just nu leder många vägar som råkar korsa min stig till det ortodoxa och ikonerna - inte bara i bloggosfären (t.ex. Johans blogg där jag väntar på att få läsa om besöket på ortodoxa muséet i Kuopio idag), utan också i vardagliga händelser.
Igår kväll hamnade jag helt oplanerat på en grekisk restaurang. Tog därefter en promenad där en massa andra grekiska ställen dök upp - flera andra restauranger, ett grekiskt kulturhus m.m. Även en italiensk restaurang som jag passerade serverade av någon anledning inte bara italienska rätter - utan också "souvlaki".
Igår morse började jag läsa om en bok som jag inte tog mig igenom första gången. Boken heter just "Början" och är skriven av ortodoxen Tito Colliander. Där jag öppnade den i morse handlade det om, ja, just det, Grekland - och ikoner.
Huvudpersonen i boken träffar en konstnär i ett grekiskt kloster, en ung man som har snöat in på att konst - och allt annat - är lögn. Detta för att avsikten är att avbilda verkligheten - men det kan aldrig lyckas. Det blir alltid bara stillbilder - medan verkligheten är rörlig, föränderlig. T.o.m. orden, språken, ser han som falska, eftersom ord betyder olika saker vid olika tider, och för olika personer.
Därför är bara tystnaden verkligt sann. Den ursprungliga tystnad som fanns före världens skapelse, och som inleder och avslutar varje dag i klostrens böner.
På samma sätt är ikonerna sanna, kommer han till slut fram till. För att de inte avbildar en historisk händelse, utan verkligen är de symboler som de utger sig för att vara. De ger inte sken av att vara autentiska avbildningar - och just därför avbildar de på ett bättre sätt än vanlig konst något av det osynliga.
Spännande. Också intressant att läsa folks kommentarer under artikeln.
Och jag undrar med Johan: "varför hör man aldrig om skrattande, viskande eller sjungande ikoner? Alltid gråt, gråt och gråt."
I och för sig känns det inte så sorgligt med tårar i form av väldoftande olja. Det verkar mer vara en symbol för något vackert, fridfullt och läkande.
Kanske detta sker i form av tårar mest för att det är ett tecken som alla kan förstå - gråt är universellt - och tårar behöver inte vara något negativt.
Fast jag tycker att det är ganska läskigt med de ikoner och statyer som rentav gråter blod.... Det är mer dramatiskt.
Niels Christian Hvidt har skrivit en bok om sådant här - Mirakler - läs den om ni har möjlighet!
