Jag läste just en artikel av Øyvind Tholvsen i Dagen apropå den uppståndelse som en artikel där om ikoner av Peter Halldorf lär ha väckt. (Den är tyvärr bara tillgänglig för prenumeranter...suck.) Det här känns lite som att förflyttas tillbaka till de osande kyrkostriderna under de första århundradena. Och samtidigt är det högaktuellt också genom den heta kvinnoprästdebatten nyligen. Det får konsekvenser för ens teologi hur man ser på historien.Monica bloggar intressant om ämnet - tack så mycket, Johan för tipset! Har fått "länkfnatt" som ni ser - vilket ju gynnar era bloggar i statistiken, så ingen lär väl klaga... :-) Jag har nu i min tur bänkat mig på första parkett för att följa samtalet där, än så länge i tystnad, som kanske bryts så småningom. Ni vet ju alla vilken sida jag står på i ikonfrågan.... Den avgjordes för övrigt - till ikonernas fördel - nån gång under 700-talet e. Kr. om jag minns rätt. Orsak: eftersom Gud har inkarnerats som människa så är det därefter tillåtet att avbilda t.ex. Jesus på en ikon. Inte för att dyrka i form av en bild, utan som ett öppet fönster mot himlen. Som Peter skriver: ”Den som kysser ikonen kysser Kristus”. Den som har varit i en ortodox kyrka kan knappast ha undgått det idoga ikonkyssandet. Ikonerna besöks av allt från vackra gamla rynkiga kvinnor med sjalett till små barn som lyfts upp för att nå att kyssa ordentligt - inte bara på ett ställe, utan vanligen 4-5 ställen. Det ikonkyssande som förekommer i Bjärka-Säby kan väl inte på långt när tänkas nå upp i de proportionerna....? :-) Och om det mot förmodan skulle göra det - vad vore det för fel med det? I anslutning till ikonkyssandet finns det en artikel om relikkyssande som medfört två mirakel på Cypern. Den som behöver helande, som har provat allt, och inte finner lindring nånstans griper snart efter varje halmstrå. Själv skulle jag inte tveka ett ögonblick om jag var i närheten. Då skulle jag kanske kunna måla (ikoner såväl som annat) igen.... Øyvind skriver i den förstnämnda artikeln om vad han har upplevt på Bjärka-Säby: "Kyrkohistorien ges en annan dignitet än vi är vana vid, särskilt tiden före delningen på 1000-talet. Detta synliggörs i gudstjänstlivet där man på Bjärka-Säby ibland kan höra följande sägas: ”Första läsningen hämtar vi från Matteus 28:18-20…” och senare: ”Andra läsningen hämtar vi från Johannes av korset som skriver…” Är detta ett sätt att synliggöra att man inte håller med om reformationens ledord om ”Skriften allena” utan snarare jämställer Skrift med Tradition? I så fall har man då antagit en katolsk eller ortodox syn på teologins grund? Detta är mycket viktiga frågor för frikyrkan att diskutera. Det får konsekvenser för hur vi ska göra när vi firar gudstjänst, synen på nattvarden, synen på ledarskap i allmänhet och på kvinnliga ledare i synnerhet, synen på församlingen, och icke minst: synen på inkarnationen och hur vi får en relation med Gud.
Om vi ska gå på Peter Halldorfs linje, måste vi tänka om oerhört radikalt. Det skulle troligtvis vara mycket bra för ekumeniken. Men är vi som frikyrka beredda att göra en sådan vändning i vår kunskapssyn och historiesyn?"Jag har själv tyvärr inte varit på Bjärka-Säby än, men det vore mycket intressant med ett besök vid tillfälle. Som katolik kan jag ju bara inflika att vi aldrig skulle byta ut några bibelläsningar mot läsningar ur helgons skrifter under mässan. Men - undrar jag återigen stilla: är det så oerhört farligt att lyssna också till Guds vittnen ibland? På första parkett. Det går bra att kommentera allt detta här i bloggen. Etiketter: andligt liv, ikoner, ikonoklasm, kyssa, Peter Halldorf, reliker |
Tack för länken!
Ja, det är synd att den aktuella krönikan av Halldorf endast är tillgänglig för prenumeranter.
Debatten fortsätter på min blogg. Lite till min förvåning, eftersom det var ett inlägg som jag skrev lite i en stund av deppighet. Inte riktigt genomtänkt alltså!
Det skulle vara kul om du också gick in och kommenterade, Charlotte!