Ännu ett tema som hör hemma i den "djup-kyrkliga" fåran...
Häromdagen kom jag in på det i en kommentar (jag syftade förstås inte på att du skulle höra till de katoliker som ser det så som jag beskrev i mitt svar till dig Z, kom senare att tänka på att det kanske kunde uppfattas så...).
Citerar det igen eftersom jag nu vill fördjupa ämnet här:
"Problemet är att folk ser upp till helgon men inte själva förstår att de är kallade till ett sådant genuint kristet liv. Och att det inte är särskilt svårt eller heroiskt. Inte ouppnåeligt.
Det gäller bara att börja idag - och inte vänta tills imorgon för att det verkar så stort.
Vad jag önskar att katoliker skulle sluta att se så mycket på helgonen och börja följa Kristus själva!!!
Ingen kan leva ett "ställföreträdande" kristenliv istället för oss - vi har själva ett ansvar...!
Det här kanske låter paradoxalt, eftersom jag också skriver om helgon ibland - men då alltid för att hänvisa till något bra som de har sagt eller gjort, som vi kan inspireras av.
Det gäller att följa Vägen - inte stå vid sidan av och tänka beundrande på andra som tidigare gått där!"
Vidare funderingar:
Helighet är något vi alla är kallade till.... Det tillhör det vanliga kristna livet. Det är inte något som är till bara för en liten andlig elit. Det behövs inga andra förutsättningar än de som redan är givna till oss var och en.
Tycker ofta att det är fel saker som lyfts fram om helgon. Det (till synes) perfekta (som inte är detsamma som fullkomligt). Som om helgon var övermänniskor eller änglar, födda till världen med extraordinära förutsättningar (fromma familjer, en skyddad miljö), med enda uppgift: att bli heliga förebilder - som nästan inga andra kan hoppas nå upp till.
Men ingen blir helig på samma sätt som någon annan.
Just för att var och en är unik - inte menad att härma någon annan. Om någon försöker följa en annans väg så får vi ett helgon mindre i världen. Eftersom helgon är original - aldrig kopior.
Tycker också att "fel" personer (förstå mig nu rätt) ofta lyfts fram och proklameras som heliga, utvalda, särskilda. Jag skulle vilja se fler "vanliga" helgon. Vardagshelgon. Som levt sina liv mitt ute i den grå och regntunga verkligheten - och vågat gå också utanför de kristna ghettona. Det börjar räcka snart med helgonfloden av fromma präster och nunnor, och av exemplariska familjemödrar med 14 barn (minst). Fokuserandet på dessa gör att många tror att de inte kan bli helgon själva, att det är något som en elit sysslar med.
Jag skulle därför vilja se fler: inte alltid-lyckliga-familjen-helgon, ensamstående mamma-helgon (med "bara" ett eller två helgon-barn), och ensamstående pappa-helgon också förstås... :-) Ogifta moderna stads-helgon som inte lever undanskymda i kloster. 9-5-arbets-helgon. Pensionärs-helgon med rollatorn i högsta hugg, och mycket skarp inre syn. Politiker-helgon som vågar stå upp för sanningen även om det råkar gå tvärs emot partilinjen. Och inte minst fler heliga dårar som visar på "kejsarens" till synes välfyllda men tomt ekande garderob i kyrklig miljö... Och inte bara katolska helgon! Inte bara kristna helgon...
Ja, ni fattar poängen.... Jag vill att någon skriver en bok om vanliga helgon, sådana som aldrig kommer att upphöjas av Kyrkan. Hmmm...har ni minnen om sådana personer i er närhet, så skriv ner dem och skicka dem till mig vetja, så kanske det kan bli en ovanligt vanlig helgonbok av det till sist...!
Igår frukost-läste jag dessa rader av Magnus Malm:
"Icke däri består helgelsen att din synd mer och mer bleknar bort, utan däri att han som står mellan dig och din synd blir allt härligare. Kontrasterna ökar: synden alltmer vämjelig, Jesus allt ljuvligare."
I mitt kök klarnar många sanningar.... Imorse läste jag ur en bok med anknytning till ämnet, av Thomas Merton - återkommer till det senare så att detta inte blir för långt.
Viktigast av allt jag skrivit om detta:
Glöm inte, alla mina heliga syskon i Kristus, att förhärliga Gud och varandra genom era liv....!
Idag!
Ni har som sagt redan fått allt ni behöver - närmare bestämt i dopet.
Det krävs inga stordåd.
Det är "bara" att låta Gud vara Gud - i er - så ordnar sig det mesta övriga av sig självt....
Ja, så verkar det vara... Siffrorna nedan är för övrigt häpnadsväckande!
"Under lång tid präglades Sverige av avkristning och sekularisering. Men nu har trenden vänt. Vi törstar alla efter något som kan ge oss en djupare livsmening. Magnus Hagevi som är forskare vid Växjö Universitet har genom sin forskning visat att sekulariseringen har avstannat och en "sakralisering" har påbörjats. Längtan efter helighet har återvänt. Varken ateismen eller materialismen har förmått att ge oss det vi längtar efter på djupet. Därför är Sverige på kollektiv resa mot kristen tro."
"Den kristna tron växer snabbare i världen än någonsin i historien. Nu är det mer än 2,1 miljarder människor som tillhör någon kristen kyrka i världen. Mer än 100.000 människor blir kristna varje dag i världen och omkring 3000 nya kyrkor grundas varje vecka globalt sett."
Alla helgons dag och en veritabel snöstorm. Vinterns första oväder får tankarna att fara kors och tvärs.
Har helgonen råkat riktigt i luven på varann så att snöbollarna viner - och resterna trillar ner till oss? Får man verkligen ha snöbollskrig i himlen?
Skämt åsido...
Helgonen var ju vanliga människor som vi. De hade sina sidor. Det var inte alltid lätt att vistas i deras närhet. För tron var allt annat än ytligt påklistrad - den satt mycket djupt - och förvandlade därför livet - både för dem själva och för andra.
Det som i våra ögon kan se "helgonlikt" ut - ett till synes fromt liv, fyllt av bön, levt av en - intill självutplåning ödmjuk person - kan ibland vara raka motsatsen till helighet. Det kan vara ett hyckleri utan like, en välputsad fasad hos en elak och dömade person - eller en mycket tragisk gestalt, en människa som stympat sig själv på allt liv i tron att detta är vad Gud vill.
Men helighet är något annat. Det är på riktigt. Och det innebär vanligen en hel del problem.
Helgonen kunde vara riktiga bråkmakare om de upplevde att något inte var så som Gud ville. De tänkte då inte på vad de själva kunde råka ut för - utan inriktade sig med all kraft på att göra Guds vilja. Det kunde försätta dem i mycket svåra situationer, och de kunde få kämpa med omutliga makthavare. Men själva var de än mer omutliga - och obekväma. De gav sig inte.
De blev ofta förföljda - av kyrkan - ibland t.o.m. exkommunicerade - eller brända på bål. Först långt senare - ofta först efter döden insåg kyrkan sitt misstag..... Då startade helgonförklaringsprocessen.
Det finns också många icke-förklarade helgon. Sådana som kyrkan aldrig kommer att uppmärksamma eller utnämna. Sådana som aldrig skulle komma på tanken att de tillhör den skaran.
Helt klart är att det finns en salig blandning av folk i himlen. Frågan är om de alltid går så bra ihop....
Kanske det ändå kan vara tillåtet med ett litet snöbollskrig ibland....?
Förresten så fyller min pappa år idag - och jag vill fira honom med en liten tårta här - GRATTIS!!!!
Många som står utanför kyrkan och tittar in tycks tro att det måste vara den mest idealiska platsen på jorden. Kanske borde det vara det? I princip. Eftersom kyrkan är helig.
Men ofta är det så mycket som hindrar värmen från att strömma in - och sedan tillbaka ut över världen. Stängda fönster och dörrar, introspektion, bakåtblickande, ständigt stora bråk om - egentligen ingenting.... Kyrkan består av ofullkomliga människor.
Undrar ibland vad Gud tycker om det vi sysslar med...?
Helt klart är att det i alla fall ibland kan vara kallare att vistas där inne än utomhus i snöstorm och minusgrader.
Här är ännu en av mina dikter - den skrevs om just kyrklig inomhuskyla...
Utanför huset är det högsommar, men inuti strömmar dimman råkall från väggarna, frosten vilar över golv och möbler, tavlorna har långa, vassa istappar, och tvärs igenom vardagsrummet har det byggts en mur.
(P.S. Det finns glödhögar här och var som ger värme.)
"I den ena [båten] satt Abba Arsenios och Guds helige Ande mol tysta. Och i den andra båten fanns Abba Moses med Guds änglar. Alla åt de honungskakor."
I Kyrkan finns det olika vägar - olika slags människor. I en sann gemenskap får alla plats.
"Tänk om de verkliga kännetecknen på ett riktigt fungerande gemensamt liv, för den sociala tillvaron i stort, kan ha med denna uppgift att göra: att sätta varandra i kontakt med den livgivande verkligheten med en möjlighet till försoning eller helhet? Tänk om det värsta hotet mot ett liv i gemenskap är att stå i vägen för någon annans insikt om helheten genom att envist hålla fast vid egenrättfärdigheten?"
"En riktigt fungerande grupp människor, som gör vad grupper av människor under Gud är tänkta att göra, skulle alltså vara en grupp där vi sysslar med att ganska intensivt komma underfund med de påfrestningar som får oss att undvika den uppgift Gud ger oss. Vi behöver utveckla känsliga antenner för olika slags konkurrenstänkande som driver oss och för alla sätt vi har att i hemlighet eller öppet ta för givet att framgång handlar om att någon annan förlorar."
"Kyrkan pekar på Kristi alltillräcklighet när den är full av människor som inte är måna om att med sina rädslor och fixa idéer skilja andra från hoppet om försoning och liv. En sund kyrka är en kyrka där vi försöker vidmakthålla kontakten med Gud genom att försöka sätta andra i kontakt med Gud, och där vi omvänder varandra genom vår uppriktiga insikt om vår svaghet. Och en kyrka som lever så är den enda kyrka som kan ha något annorlunda att säga till världen. Hur djupt deprimerande vore det inte om allt kyrkan erbjöd vore nya och bättre sätt att lyckas på andras bekostnad, om man återinförde syndabocksmekanismerna som Kristi kors en gång för alla borde ha sprängt sönder."
"Olika människor behöver olika sorters disciplin för att hålla sig andligt vakna. Det leder till katastrof när en viss disciplin tillämpas antingen som ett sätt att få övertaget eller urskillningslöst påtvingas andra. Hela avsikten med all sorts askes är att hos oss själva övervinna allt som gör oss till ett hinder för kontakten mellan Gud och vår nästa."
"För att bli ett redskap till försoning för någon annan i Kristi kropp måste du medvetet vara dig själv och veta något om vad som har gjort dig till den du är, vilka dina typiska problem och oöverkomliga hinder är, vilka dina gåvor är."
"Vi älskar som Gud älskar bara när vi är kanaler för Guds försonande närvaro till den person vi har närmast oss."
"Det finns inga standardformer av helighet, ingen helighet som är opersonlig. Det är en självklarhet att var och en gör något unikt av livet i öknen."
"Våra ord bidrar till att förstärka de illusioner vi omger, skyddar och tröstar oss med. Utan tystnad kommer vi inte närmare insikten om vilka vi är inför Gud."
"Vårt liv är knutet till vår nästas."
Johannes dvärgen:
"Vi har lagt av den lätta bördan, som heter självrannsakan, och tyngt ner oss med den tunga, självrättfärdigande."
"Det är inte uppriktigheten, utan sanningen som gör oss fria."
"Öknen producerade läkare, inte tänkare."
Om skillnaden mellan personer och individer:
"En gemenskap av fristående individer kan knappast kallas gemenskap. Den är ett ställe där en samling egon armbågar sig fram och tävlar för att uppnå ungefär samma saker, sammanhållna av en motvilligt accepterad regelsamling för att begränsa skadan."
"Men en gemenskap av människor som alla blivit utbildade till fullständig likriktning, så att alla vill det de blir tillsagda att vilja och rättar sig in i ledet, skulle ha sina egna problem. Vi skulle alltid hålla ett öga på varandra för att kontrollera enheten och alltid vara medvetna om att vi övervakas."
"Kyrkan är först och främst tänkt som en gemenskap av människor i den bemärkelse vi redan gått in på. Den är ett ställe där man kan upptäcka särskilda kallelser till glädje och nytta för alla, och där ingen känner sig hotad. /.../den måste kunna ge utrymme för olika personliga gåvor och bakgrunder. En sund kyrka är en sådan kyrka där det i det här avseendet finns påtaglig mångfald, och där det finns gott om udda typer."
"En osund kyrka är en grupp där kyrkans enhet har inskränkts till likformiga uppfattningar och vanor, så att man till exempel rynkar på näsan åt vissa gudstjänstformer eller vissa uttryck för vad Gud betyder för den ene eller den andre, där man sätter likhetstecken mellan dygd och oförarglig slätstrukenhet och där det finns en nervös, kulturell "utslätning" i folks sätt att prata, klä sig och så vidare. Och tro inte att detta är ett problem som bara gäller höger- eller vänsterkanten eller överhuvudtaget "alla andra" men inte oss..."
Helgon är:
"människor för vilka allt de gör i viss mån tycks falla sig naturligt. De har blivit en speciell sorts person, och denna andliga verklighet har börjat förändra den mänskliga natur de lever i och fått dem att sträva efter ett delvis nytt mål."
"Någon har förolämpat eller sårat mig, anklagat mig för något eller påpekat något jag helst vill glömma. Den lockande utvägen är att prata med andra och få dem att övertyga mig om att jag är underbar och (allra helst) att min kritiker inte är värd att lyssna på. Men detta gör lika mycket nytta i längden som att dricka saltvatten."
Heliga människor är:
"ofta besvärliga på samma gång som de är spännande och inspirerande. Då menar jag inte bara temperamentsfulla eller opåräkneliga - för sådana kan heliga människor också vara - det handlar mer om att man inte så lätt kan reducera dem till en formel, inte så lätt fogar in dem i ledet för en viss åsiktsriktning eller gör dem till goda partimedlemmar. De är fullt sysselsatta med att använda röntgenblicken."
"Guds rike är en plats där talet återfår sin rätta plats, i lovprisning, i tålamod och i lyhört tal (som går hand i hand med lyhört lyssnande)."
Detta var bara några få pärlor ur en skattkammare - och en klar spegel för kyrklig och personlig självrannsakan.
