Charlotte,

Din dikt berör mig djupt.
I kyrkan finns både det bästa och det sämsta. Varför kan jag varken förstå eller förklara. Men jag har en teori:
Tron gäller bokstavligen livet. En del kristna som har en mycket sluten tro, en tro där allt är färdigt, som ett facit ungefär, klarar inte av att ifrågasättas det allra minsta. De är oerhört rädda för att deras facit-tro skall tas ifrån dem, dödsförskräkta kanske man kan säga.
Och en dödsförskräkt människa försvarar sig med alla medel.
Ingenting får ifrågasättas, ingenting får rubbas ur sitt läge för då rämnar jorden under deras fötter.

Gert

 

Gert,

Men är det egentligen att leva - att ständigt gå omkring och vara dödsförskräckt, att ha behov av att försvara sin tro?

I grunden innebär detta väl att de försvarar den för sina egna tvivel?

Finns det någon väg till frihet för dem som lever fängslade av trånga tankar - och som också vill stänga inne andra i ett tryggt isslott?

Var finns det plats för Gud där?

I skrymslena mellan isblocken, i gliporna i muren?

Men inte bara trångsynthet utan också en mer liberal syn kan skapa samma slags kyliga klimat.

Är ultraliberalism bara en annan variant av stockkonservatism?

Det som tycks vara motsatser kan kanske vara precis lika fundamentalistiskt....?

Kylan beror också på makt, prestige, etc. Men det kanske mest är rädsla uttryckt i andra termer? Rädsla att misslyckas? Osäkerhet?

Ja, vad tror du - och ni andra som läser detta?

Charlotte

 

Gert,

De bilder vi skapar utifrån behov blir vanligen till mer eller mindre sanna "gudsbilder".

Mest mindre sanna kanske???

Dessa ytterligheter i tron säger nog mer om dem som anammar dem än om Gud...?

Det kan vara väldigt bekvämt med sådana bilder dessutom.

Gud blir exakt som man vill ha honom/henne för att uppfylla den egna agendan.

Det finns en stor risk att man förväxlar dessa bilder med Gud. Gud blir då ett medel och inte målet.

Därför kan det vara farligt att vara okritisk till detta. Därför måste "andarna" ständigt prövas (jfr. Ignatius).

Men den sanna, verkliga Guden, bortom bilderna. Det är väl det enda intressanta egentligen...?

Och jag kan tänka mig att den sanna Guden korresponderar BÅDE med våra bilder (eftersom vi är skapade av Gud - med nyfikenhet och längtan att söka efter mer av denna Gud) - och med våra icke-bilder - d.v.s. Gud är så oändligt mycket mer än vad vi kan föreställa oss.

Det värsta vi kan göra är kanske att stänga in Gud (och varandra) i en liten ask där vi tror att vi har överblick över hela innehållet...?

Vare sig asken är liberal eller konservativ eller mittemellan.

Charlotte

 

Gert,

Om vi börjar känna igen - och lära känna Gud - mer och mer tror jag att vi snart tröttnar på att skapa egna önskebilder.

För Gud själv är så mycket intressantare än alla föreställningar vi kan göra oss.

Men det gäller som sagt att vara vaksam.

Jag tror som du att man blir försiktigare att uttala sig tvärsäkert ju mer man närmar sig Gud.

Charlotte