Nej, det här är inte en dyslektiskt drabbad rubrik om kyrktanter... Den trogna skara som fyller upp så många byggnader som annars skulle vara så gott som tomma... De målar sig själva bra - utom de mest pietistiska förstås. Detta handlar alltså inte om kyrktanter och makeup!
Så för att återvända till ämnet....
En rad i en bok inspirerar mig åter till en del tankar... Och boken är - ja, ni gissar rätt - Mackans sk(r)attjakt; "Jakten på det försvunna skrattet", alltså.
Så här är det ofta - jag fångas av en eller ett par rader i en bok - vilket väl är ganska otacksamt för en författare som kämpat med helheten. Sen far tankarna snabbt iväg långt från boken och far på vilda färder tills jag åter blir medveten om att det var meningen att jag skulle äta frukost. För det är mest vid frukosten jag får tid att läsa annat än text i datorn. Och jag läser traditionella pappersböcker mycket långsamt nuförtiden när jag inte måste rusa igenom stora textmassor för studiernas skull.
Hur kan man komma på en sån dum idé förresten - att studera på tid? Som om lärandet vore en kapplöpning med klockan, och som om det blev effektivare ju snabbare det går....? Panikinlärning enligt korvstoppningsmodell - vad ska det vara bra för - och hur mycket minns man av det sen? Medan det kvalitativa - djupa eller fyndiga - som väcker egna tankar, stannar kvar mycket tydligt och klart, och utvecklas vidare.
Numera vaskar jag sakta guldsand - och ser emellanåt kornen formas till klimpar.
Raden som drog till sig uppmärksamheten imorse var denna:
"kyrkan är som ett gammalt piano - allt är svart eller vitt och ofta blir det dålig stämning"....
Jo jo... ;-)
Så såg jag inför mig ett gammalt piano. Men tangenterna var inte längre svartvita - de sprakade i alla möjliga färger och mönster. Det var ett glatt piano - som väcker lusten att sjunga, spela och komponera... Fast varje tangent var unik så var helheten harmonisk. Eller snarare - just därför. För att ingen tvingades in i det svartvita mönstret som effektivt tar död på det levande och skapande.
Ett sånt piano vore lättare att spela på än ett där alla tangenter ser likadana ut - med bara två variationer - liten svart och stor vit. För då kunde man börja improvisera på det röd-grönblommiga c'et i mitten, gå vidare upp till det ljusblå fisset, och så dramatiskt nedåt till en treklang av violett, orange och azurblått (med vita prickar), och sen till...ja, ni fattar poängen....
En färgsprakande kyrka där varje tangent är och får vara unik - är en kyrka där vars och ens gåvor kan bli synliga och komma till användning - utan att stoppas av diskriminering, avund, konkurrenstänkande eller manisk kontroll.
Nu är det inte så att tangenterna på pianot behöver målas utanpå för att uppnå detta - problemet är just att de redan har blivit målade - för under den vita och svarta färgen döljer sig redan alla dessa sprudlande och skimrande nyanser och mönster...
Det är försiktigt avskrapande som gäller - så att den sanna färgen kommer upp till ytan.
Det som händer i kyrkans innersta - inom oss som är dess levande stenar - kan liknas vid de medeltida kyrkor som vitkalkades i brist på bättre vetande. Värdefulla målningar doldes under färgen.
Den vitkalkning som sker av människornas tankar och själar i kyrkomiljö är mycket värre än att målningar av Albertus Pictor och andra mästare har förstörts för gott (en del har man tack och lov kunnat restaurera)...
Det inre vitkalkandet förstelnar och fräter bort det vackra, förvandlar det levande och kärleksfulla till något hårt och fördömande. Först när - ja om - man ser att det svart-vita inte är ens rätta jag skapat av Gud, kan restaureringen börja... Tills dess försvarar man den tillrättalagda ytan med näbbar och klor och försöker få andra att bli lika svart-vita - för man har indoktrinerats i tanken att det är det enda rätta - att det är hela sanningen om Gud och om oss. Så färfärligt!
Hur kan människor läras att vilja vanställa andra i Guds namn...försöka åstadkomma masskopior av det som skulle vara unikt? Hur har det kunnat bli så snett i våra kyrkor? Och varför förs mina tankar apropå det till andra världskrigets Tyskland? Det är förstås en drastisk jämförelse - men är det inte lite ditåt det barkar (särskilt tydligt inomkatolskt)? Ein Führer - och ett kollektiv som lärs att tänka svart-vitt och styras som robotar.
Vi kan inte själva skrapa bort all den svart-vita färg som målats på oss utifrån - men vi kan hjälpa varandra att se och få bort den.... Innan det är för sent....
Så långt dagens tankar... Kommentera gärna!
(Jag vet att jag igår utlovade en långfredagsanekdot - men den får vänta - liksom en liknelse som kom till mig i natt - det är ju en dag imorgon också...)
En bild i en rolig historia i ett blogginlägg häromdagen inspirerade i morse till en liknelse.
Historien, som Johanna G. berättade i kommentarerna till detta inlägg handlade om att gå på vatten - och om hur några lyckades göra det genom att gå på stenar under vattenytan.
Bilden utvidgades för mig till att gälla kyrkans historia och framtid.
Vägen bakåt är stenlagd under vattnet - vet man var stenarna är placerade kan man gå bakåt och se vad som ännu är viktigt i det som varit, vilka stenar som finns kvar och som bär - som utgör en omistlig tradition.
Nya stenar bildas medan man går framåt.
Står man stilla växer det snart mossa både på stenarna och på en själv.
Vägen framåt går på vatten - och förutsätter att man känner till linjen bakåt.
Problemet med en konservativ linje är frestelsen att gå två steg bakåt och ett steg framåt - eller att vilja stanna på en viss sten och klänga fast vid den som om den vore hela kyrkans samlade historia. Risken är att det aldrig blir någon förnyelse, någon väg vidare, utan att man stelnar i för länge sedan döda strukturer som man försöker hålla liv i genom konstgjord andning. Det ska vara så som man feberaktigt önskar att det "alltid har varit".
Problemet med en liberal linje är istället frestelsen att vilja lägga ut stenar lite här och var, vid sidan om, huller om buller, och där det inte finns någon botten som bär, och än värre: man spränger utan att blinka bort bärande stenar man inte förstår betydelsen av. Detta tillvägagångssätt medför att linjen bakåt, kontinuiteten, bryts. Risken är att kyrkan snart blir oigenkännelig. Förvisso förnyad, och det rejält - men vad finns då kvar av det väsentliga, av det som gör den till kyrka?
Lösningen?
Den verkar ligga i den radikala linjen - där man tydligt ser stenraden bakåt genom vattenglittret, och kan lägga till rätta stenar som halkat snett av våldsamma stormvågor, samt gå vidare framåt längs en osynlig linje som hänger ihop med traditionen bakåt, men inte på ett statiskt sätt, utan levande, dynamiskt. Vindriktningen (icke att förväxla med små ostyriga vindpustar som ändrar riktning hela tiden - utan en stadig vind), leder vandringen framåt.
