A Catholic Renewal

~ En radikal blogg ~

"Se, jag gör allting nytt..." (Upp 21:5)

onsdag, februari 27, 2008
Målade kyrktangenter
Nej, det här är inte en dyslektiskt drabbad rubrik om kyrktanter... Den trogna skara som fyller upp så många byggnader som annars skulle vara så gott som tomma... De målar sig själva bra - utom de mest pietistiska förstås. Detta handlar alltså inte om kyrktanter och makeup!

Så för att återvända till ämnet....

En rad i en bok inspirerar mig åter till en del tankar... Och boken är - ja, ni gissar rätt - Mackans sk(r)attjakt; "Jakten på det försvunna skrattet", alltså.

Så här är det ofta - jag fångas av en eller ett par rader i en bok - vilket väl är ganska otacksamt för en författare som kämpat med helheten. Sen far tankarna snabbt iväg långt från boken och far på vilda färder tills jag åter blir medveten om att det var meningen att jag skulle äta frukost. För det är mest vid frukosten jag får tid att läsa annat än text i datorn. Och jag läser traditionella pappersböcker mycket långsamt nuförtiden när jag inte måste rusa igenom stora textmassor för studiernas skull.

Hur kan man komma på en sån dum idé förresten - att studera på tid? Som om lärandet vore en kapplöpning med klockan, och som om det blev effektivare ju snabbare det går....? Panikinlärning enligt korvstoppningsmodell - vad ska det vara bra för - och hur mycket minns man av det sen? Medan det kvalitativa - djupa eller fyndiga - som väcker egna tankar, stannar kvar mycket tydligt och klart, och utvecklas vidare.

Numera vaskar jag sakta guldsand - och ser emellanåt kornen formas till klimpar.

Raden som drog till sig uppmärksamheten imorse var denna:

"kyrkan är som ett gammalt piano - allt är svart eller vitt och ofta blir det dålig stämning"....

Jo jo... ;-)

Så såg jag inför mig ett gammalt piano. Men tangenterna var inte längre svartvita - de sprakade i alla möjliga färger och mönster. Det var ett glatt piano - som väcker lusten att sjunga, spela och komponera... Fast varje tangent var unik så var helheten harmonisk. Eller snarare - just därför. För att ingen tvingades in i det svartvita mönstret som effektivt tar död på det levande och skapande.

Ett sånt piano vore lättare att spela på än ett där alla tangenter ser likadana ut - med bara två variationer - liten svart och stor vit. För då kunde man börja improvisera på det röd-grönblommiga c'et i mitten, gå vidare upp till det ljusblå fisset, och så dramatiskt nedåt till en treklang av violett, orange och azurblått (med vita prickar), och sen till...ja, ni fattar poängen....

En färgsprakande kyrka där varje tangent är och får vara unik - är en kyrka där vars och ens gåvor kan bli synliga och komma till användning - utan att stoppas av diskriminering, avund, konkurrenstänkande eller manisk kontroll.

Nu är det inte så att tangenterna på pianot behöver målas utanpå för att uppnå detta - problemet är just att de redan har blivit målade - för under den vita och svarta färgen döljer sig redan alla dessa sprudlande och skimrande nyanser och mönster...

Det är försiktigt avskrapande som gäller - så att den sanna färgen kommer upp till ytan.

Det som händer i kyrkans innersta - inom oss som är dess levande stenar - kan liknas vid de medeltida kyrkor som vitkalkades i brist på bättre vetande. Värdefulla målningar doldes under färgen.

Den vitkalkning som sker av människornas tankar och själar i kyrkomiljö är mycket värre än att målningar av Albertus Pictor och andra mästare har förstörts för gott (en del har man tack och lov kunnat restaurera)...

Det inre vitkalkandet förstelnar och fräter bort det vackra, förvandlar det levande och kärleksfulla till något hårt och fördömande. Först när - ja om - man ser att det svart-vita inte är ens rätta jag skapat av Gud, kan restaureringen börja... Tills dess försvarar man den tillrättalagda ytan med näbbar och klor och försöker få andra att bli lika svart-vita - för man har indoktrinerats i tanken att det är det enda rätta - att det är hela sanningen om Gud och om oss. Så färfärligt!

Hur kan människor läras att vilja vanställa andra i Guds namn...försöka åstadkomma masskopior av det som skulle vara unikt? Hur har det kunnat bli så snett i våra kyrkor? Och varför förs mina tankar apropå det till andra världskrigets Tyskland? Det är förstås en drastisk jämförelse - men är det inte lite ditåt det barkar (särskilt tydligt inomkatolskt)? Ein Führer - och ett kollektiv som lärs att tänka svart-vitt och styras som robotar.

Vi kan inte själva skrapa bort all den svart-vita färg som målats på oss utifrån - men vi kan hjälpa varandra att se och få bort den.... Innan det är för sent....

Så långt dagens tankar... Kommentera gärna!

(Jag vet att jag igår utlovade en långfredagsanekdot - men den får vänta - liksom en liknelse som kom till mig i natt - det är ju en dag imorgon också...)

Etiketter: , , , , , , , , ,

postat av Charlotte Therese Björnström @ 11:03  
9 Kommentar/-er:
  • 27 februari, 2008 12:36 sa Anonymous Mackan

    Wow. Bara... Wow.

    Tack, Charlotte.

    Låt mig också försäkra att det är rätt kul att se vad som händer när texten möter läsare. Saker och ting som jag själv sett som detaljer i texten kan bli de glasögon någon tar på sig för att läsa HELA texten. Hos någon annan är det en enda mening som slår an en ton. Hos ytterligare någon sker något helt annat, helt enkelt för att vi människor är olika. (...under den där svarta eller vita färgen, alltså...)

    Din betraktelse får mig att idag tänka på 1 Kor kap 12, 13 och 14 - "Den karismatiska hamburgaren". Hela texten bör läsas sammanhängande för att det ska bli en hel måltid, med bröden i kapitel 12 och 14 och kapitel 13 som köttet, det som håller ihop allt och gör det till en riktig fest. (Får man ens tala om kött nu under fastan, förresten?)

    I kapitel 12 talas om de olikfärgade tangenterna, och om de likväl hör samman i samma piano (som Gud själv spelar på). I kapitel 14 talas om hur illa det kan låta om alla tangenterna trycks ned samtidigt, och hur bra det låter om man i stället bygger ackord och melodier, d v s sätter tonerna i ett sammanhang av tid och ordning. Kapitel 13... Kapitel 13 rocks, helt enkelt.

    Vad jag önskar att jag kunde måla eller göra kollage. I så fall skulle jag ta de tre kapitlen som bakgrund, måla ett sådant där vackert clownpiano framför och någonstans ha skämtet insprängt i bilden också.

     
  • 27 februari, 2008 14:03 sa Blogger Charlotte Therese

    Mackan,

    Tack för fasteserveringen av hamburgarkarismatik!

    Jadå - bibliskt kött går an även under fastan...!

    Är det där förresten nåt som lärs ut i frikyrkorna?

    Eller har du kommit på det själv?

    Väldigt bra och viktigt hur som helst!

    Jag skulle vilja peka särskilt på några ingredienser.

    Det blir förfärligt torrt om man tar bort karismatiken - tycker den utgör såsen snarare än ovanbrödet (för toppbiten på en hamburgare kan man i värsta fall klara sig utan - den är lite som den där än mindre semmelhatten som balanserar högst upp på grädden med lite sockerpuder ovanpå - men utan praktisk funktion).

    Men tar man bort bottenbrödet (ordningen) så blir det väldigt kladdigt....

    Och kväver man hamburgaren (kärleken) i ett kraftigt tryck mellan gåvor och ordning blir det heller inte bra...

    Nu börjar jag bli hungrig.... Dags att försöka få till en av mina många nyanser av vidbränt....?

    Tjusigt förresten med pianoliknelsen på de kapitlen!

    Din tavla är ingen dum idé heller.

    Du har redan målat den i ord!

    Charlotte

     
  • 27 februari, 2008 14:14 sa Anonymous Mackan

    Nej, det lärs nog inte ut i frikyrkorna. Eller... Jag har själv använt mig av liknelsen några gånger och där två eller tre pastorer är församlade brukar de sno varandras liknelser, men...

    ;)

    När det gäller semmelbilden funkar den också. Men jag hävdar förstås att karismatiken finns kvar både i kapitel 13 och 14. Tungotalet och profetian nämns exempelvis som specifika exempel i båda de kapitlen. Men vi kanske menar olika saker med "karismatik"?

    Nu börjar jag bli hungrig.... Dags att försöka få till en av mina många nyanser av vidbränt....?

    Hahaha! Jättekul formulering! "Nyanser av vidbränt" :) Snyggt! Ja, det börjar väl bli dags, även för mig.

     
  • 27 februari, 2008 14:46 sa Blogger Charlotte Therese

    Mackan,

    Där två eller tre pastorer är samlade... Ha ha...

    Semlan funkar inte lika bra - för att topphatten är så löjligt liten. Inget att hålla i precis. Bara en söt och pudrig dekoration. Och så är det för mycket grädde (tycker jag), och oftast för lite mandelmassa, och så en bautastor botten. Hur kul är det egentligen?

    Jag tycker däremot att hamburgarliknelsen är smått genialisk!

    Och du har naturligtvis rätt - det karismatiska finns genomgående i de kapitlen... Vi menar nog precis samma sak med det.

    jgsjgiuytewö hhgut yryukr piouiop...

    (Det var förstås ett exempel på tangentbordstungotal.)

    Men ofta fokuserar man på kap. 12 som något av "karismatikens bibel" i sammanfattning...

    Nyanser av vidbränt är mycket allvarligt menat, tyvärr...

    Nästan allt som hamnar i min stekpanna får en mer eller mindre brunsvart kulör och en lättare eller tyngre bränd bismak.

    Det beror mest på att jag brukar vara mitt i skrivandet samtidigt som hungern sätter in som värst och maten får då mer eller mindre laga sig själv i köket.

    Nu blev det faktiskt, tack vare ditt inlägg (det kan man kalla interaktivt bloggande), en bortglömd hamburgare på menyn - upphittad inifrån frysen.

    Den fick snabbt en torr och knaprig rostbrun ram, men var jämförelevis mer ostekt på mitten på ena sidan, och bränd på andra sidan.

    Mums filibabba.

    (Uttytt tungotal.)

    Kul ord förresten: ut-tytt.

    "Tolkat" är inte lika kul som ord.

    Charlotte

     
  • 27 februari, 2008 14:52 sa Blogger Charlotte Therese

    Hmmmmm....

    Varför får jag plötsligt katolska associationer till semlor nu?

    Pudrigt dekorerat gräddfluffigt överdåd, men för lite av det allra godaste i mitten, och så en maffig överdimensionerat stor och torr botten.

    Vadå politiskt, jag menar katolskt, inkorrekt hjärnkalibrering?

    Charlotte

     
  • 27 februari, 2008 14:56 sa Blogger Charlotte Therese

    Semmeltopphatten liknar dessutom de små huvudbonader som bl.a. kardinaler och biskopar har....

    Fast deras är kvinnligt röda och cerisa förstås.

    *Drar igen blixtlåset för tangentbordet.*

    Charlotte

     
  • 27 februari, 2008 16:30 sa Anonymous Mackan

    Charlotte - Intressant också att du använder adjektivet "vitkalkade". Jesus gör ju också det, när han talar om dem som är snygga på utsidan, men fulla av död och orenlighet på insidan...

    Men ofta fokuserar man på kap. 12 som något av "karismatikens bibel" i sammanfattning...

    Mmmm. Och ofta läser vi bara några nogrannt utvalda verser. Vilket jag tror är att göra våld på texten (som ju inte skrevs vers för vers eller hade kapitelindelning från början - vilket gör att "kapitlen" ju faktiskt hänger ihop tematiskt).

    Det är också intressant hur sällan vi speglar texten i 1 Kor 12 med den i Rom 12, som också handlar om Kroppen, men där vi har en massa andra gåvor (också).

    I kyrkan behandlar vi det alldeles för ofta som om det vore mindre andligt att visa gästfrihet än att tala i tungor. Eller som mer normalt att kunna ge frikostigt (yeah, right! Se dig omkring i kyrkan i Väst...) än att profetera.

    För mig, som nu inte direkt har någon examen i teologi eller liknande att visa upp, förefaller det som om 1 Kor 12-14 tematiskt hör ihop med Rom 12. Och att allt är Guds nådegåvor. Allt är "Karismata".

    Nu blev det visst allvarligt här... Sorry. Får vara roligare nästa gång.

    Men jag får säga att jag gillar din liknelse mellan RKK och Semlan. Den funkar. Den skulle du (om du renskriver lite) kunna använda på scen! Fnissigt!

    Undrar för övrigt stilla vilket läppstift som funkar ihop med biskops-cerise. Har aldrig sett vare sig Odenberg eller Krook tydligt sminkade...

     
  • 27 februari, 2008 16:52 sa Blogger Charlotte Therese

    Mackan,

    Ja, du har rätt...

    Man kan inte hacka sönder ett bibelsammanhang så som det ofta görs - utan att göra våld på texten.

    Samtidigt så kan man ju inte fördjupa sig i allt på en gång - så ett urval är nödvändigt om det inte ska bli alltför sövande för församlingen...

    Kopplingen mellan breven du nämner är alltså fullt legitim även exegetiskt - och säkert mycket fruktbar om man nystar vidare i det.

    Jag har vid något tillfälle samlat ihop lite olika gåvotexter för att utvidga fokus lite grann.

    Fast i katolska sammanhang är problemet snarast det motsatta än bland frikyrkliga - vi fokuserar för lite (läs: nästan inte alls) - på nådegåvor, det är nästan tabu att nämna dem i svenska katolska sammanhang - det skämtas om dem ibland - men det är inte tillåtet att de kommer till uttryck under gudstjänsten, om det inte råkar vara en sällsynt katolsk karismatisk mässa nånstans nån gång.

    Istället fokuserar vi jättemycket på tjänstegåvor.

    Här blir balansen fel.

    Det borde förresten inte behövas särskilda karismatiska gudstjänster. Gudstjänsten i sig - och det kristna livet - borde vara karismatiskt.

    Ska man vara döskraj för Andens gåvor och för att kyrkan kan bli för levande och okontrollerbar om de används fritt kanske?

    Ibland tror jag nästan att det är där problemet sitter.

    När det är så som evangeliet skulle kunna bli mer levande för var och en personligen - och hur det skulle spridas sen till världen... Tänk så effektivt detta hindras nu i det välordnade och reglerade... Ja, suck!

    Och oordning och kaos är inte alternativet.

    Men en liten öppenhet för det oväntade bör finnas i alla friska kristna sammanhang.

    Ja, här blev det allt ett stråk av allvar mitt i humorfastan - men också det hör fastetiden till...

    Det behövs emellanåt en prövning av vad som håller och ska bevaras, och vad som är dags att slänga överbord från kyrkoskutan så att den seglar friare. Och en inventering av vad som saknas.

    Förtydligande utanför den seriösa sfären:

    Jag menade naturligtvis katolska kardinaler och biskopar...

    Har aldrig sett några kvinnliga biskopar bära små platta semmelhattar! Det skulle aldrig falla dem in.

    Osservatore Romano (Vatikanens tidning) kanske har något om senaste liturgiska läppstiftsnyanserna?

    Charlotte

     
  • 27 februari, 2008 16:53 sa Blogger Charlotte Therese

    Hmmm...

    Hur kom vi in på "målade kyrktanter" till slut här i alla fall?

     
Post a comment here: Skicka en kommentar
To the main page of this blog: Till bloggens första sida
 
 
     
OBS!!! BLOGGEN HAR FLYTTAT! / THE BLOG HAS MOVED!
Senaste kommentarer
My English blog posts
Aktuellt
Min lilla hörna
Om bloggen
Tidigare inlägg
Arkiv
Webbsidelänkar
En salig bloggblandning
Etiketter - ett urval
Ekumenisk dialog
Citerat

    "Since we live by the Spirit, let us keep in step with the Spirit." (okänd källa)

    "Where there is no love, put love and gather love."  Johannes av Korset

    "The soul of one who loves God, always swims in joy, always keeps holiday, and is always in the mood for singing." Johannes av Korset

    "To write is to pray."  Thomas Merton

    "In vino veritas!" (Det kan tolkas bokstavligen så - på ett djupt sätt - i eukaristin.)

    "Injustice anywhere is a threat to justice everywhere. I will not stand idly by when I see an unjust war taking place." Martin Luther King, Jr.

Smått och gott

Copyright: Charlotte Thérèse, 2007

Bloggtoppen.se BlogRankers.com Christianity Blogs - Blog Catalog Blog Directory Blogglista.se Bloggar Religion bloggar Blog Flux Directory Blogarama - The Blog Directory Add to Technorati Favorites
eXTReMe Tracker