Vill inleda dagens inlägg med en bild som jag just fick i ett mail - som fick mig att dra på munnen - länken till texten som illustrerar senaste modet - klacklösa "högklackade" skor - finns här.
Mackan skrev för övrigt i en kommentar i Z's blogg en träffande formulering om att "Humorn är det bästa vapnet mot fanatism"...
Tyvärr förstår inte de som bäst skulle behöva höra skämten dem - eftersom de är just fanatiker som tar allt som rör tron gravallvarligt....
Frälsningssoldater är väl förresten de kristna som bör gå främst i ledet med humorns vapen draget?
Vad har humor och glädje för plats i den kristna tron? Hur märks det i de söndagliga begravningsgudstjänsterna, som var tänkta att vara uppståndelsegudstjänster där vi gläds över Gud och det eviga livet? Vart tog julskrattet vägen? Påskskrattet lever kvar lite skämtsamt under den katolska påsknattsliturgin där det alltid är något tokigt som inträffar, åtminstone lokalt här....
Jag har själv bidragit till påskskratt/leenden/skräckblandad förtjusning - en gång när jag ministrerade innan jag blev katolik - då tog jag bl.a. en extra procession med evangelieboken ner genom kapellet och tillbaka, och sedan höll altarduken (eller var det rentav en mässhake?) på att ta fyr när elefantministranterna dukade altaret igen efter långfredagens avskalande. Det gick ju bra trots allt - så det var nog mest ett lättnadens skratt som kom från bänkarna - men det var faktiskt ganska läskigt. Det är ju inte riktigt flammande mässattiraljer vi menar när vi talar om påskeld.... :-)
Jag började i morse läsa Mackans bok om humor i kristna sammanhang: "Jakten på det försvunna skrattet" (recension kommer här senare - eller kanske lite pö om pö genom att jag tar upp saker jag tycker är viktiga och som jag kommer att tänka på under läsningens gång - ungefär som när jag "bloggläste" Collianders bok förut).
En sak jag fastnade för i boken i morse var (förutom omnämnandet av traditionen med julskratt och påskskratt) en rad i förbigående - om kylskåp:
"Ibland känns kyrkan som ett gammalt kylskåp fullt av gammalt skräp som skulle kastats ut innan det började lukta."
Kan inte annat än hålla med. Det är ju sånt jag ofta bloggar om, vad gäller kyrkan.
Men konkret som jag är så såg jag också genast framför mig en del saker som jag hittat i kylskåp under åren.....
Längst bak kan man relativt ofta göra fornfynd. Förfallet går snabbt och omärkligt. Bäst före förvandlas snart till bäst för ett bra tag sen. Vanligast bland dessa kulinariska fornfynd är grönprickig ost och mjuka sladdriga gurkstumpar, tätt följda av mögliga tomater och svartfläckiga svampiga morötter, och emellanåt några mer eller mindre luddiga potatisar som fått långa vita armar och ben. Sommarens färskpotatis såg ut just så drygt ett halvår senare (potatis hör inte till mina favoriter om man säger så). Ägg kan också bli hur gamla som helst verkar det som. Minns inte längre vad rekordet var på en kartong jag fann en gång - men flera månader efter bäst-före hade absolut passerat. (Använder dem mest till ikonmålning - däremellan blir de lätt stående och bortglömda i kartongen.) Är det nån mer än jag som hittat en halv burk lurvig crème fraiche?
Eller en pytteliten svart böjd sak som med viss föreställningsförmåga kan igenkännas som vad den en gång var?
Om just en sådan liten tingest bloggade jag en annan fastedag ett annat år - fyndet (som för en gångs skull gjordes utanför kylskåpet) inspirerade till en fastebetraktelse som jag just nu läste om apropå detta - och den visade sig vara mer än högaktuell med anledning av pågående konversionssamtal i vissa andra bloggar...
Min specialfråga till er alla idag blir: vad är det allra konstigaste/läskigaste/roligaste ni hittat i era kylskåp?
Kommer ni inte på något spontant så gå och ta en titt nu! Längst bak!
Och så får ni förstås gärna kommentera det övriga också....!
När jag var ung och dum (och arbetade inom FA) hände det att jag svarade "Frälsningsarméns vapenförråd" i telefonen. Otroligt omoget och barnsligt. Och kanske lite, lite kul för den som ringde till den äldsta och mest traditionstyngda Frälsiskåren i Sverige...
(Jag arbetade där i slutet av nittiotalet, huvudsakligen med ungdomar, och jag funderar ibland på om de någonsin hämtade sig.)
Skorna är verkligen... Ja, komiska. Eller i alla fall tragikomiska. De ser dessutom smärtsamma ut att gå i.
Läskigast i kylen? Jag är rätt härdad efter att ha jobbat extra i storkök. Bl a på en lägergård som bara hölls öppen under några veckor om året. Vilket gav kvarglömda grejer möjlighet att... eh... mogna kanske är ett ord i sammanhanget.
Jag måste bara avsluta med att säga att jag vet inte vem av Johan eller mig det var som myntade sentensen "Humorn är det bästa vapnet mot fanatism". (Johan är specialist på judisk humor och vi umgås sporadiskt sedan några år.)
Genast snurrar tankarna förstås om vad man skulle kunna svara i katolska sammanhang.
Hmmm...
"Du har kommit till inkvisitionens automatiska telefonsvarare, vi tar tacksamt emot recept på nya bannbullor."
Eller nåt om jesuiter och dolkar... Det skulle passa särskilt bra i min församling...
Ungdomar kan väl knappast må dåligt av att skratta för mycket...?
Möjligen vuxna. Små doser - max 10 ml skratt om dagen är nog ganska lagom. Man får inte överdriva. Och blir det ett råfniss för mycket en dag så är det nog bäst att skrattfasta helt dan därpå.
Träffade du på något som vandrade runt av sig själv på lägerården? (Förutom yrvakna ungdomar då.)
Blir ganska nyfiken: Hur menar du att vi ska mäta skratt i mililiter?? Skulle kunna tänka mig enheter som minuter eller antal "maggupp" (med maxgräns på ett riktigt "magskratt" - dvs som ger träningsvärk efteråt - per vecka). Men mililiter? Eller brukar du spruta saliv om dig när du skrattar? Så det helt enkelt är mängden utskrattad saliv du syftar på??
Milliliter är inget bra mått på humor. Jag tänkte det bildligt - utdoserat ur en liten brun hostmedicinflaska i lagom mängd, typ.
Men maggupp, intensiteten av träningsvärk (skala 1-10) och antal skrattkiknanden är nog bättre måttenheter... :-)
Fniss är lite av gränsfall på skrattskalan - det kan kanske först verka harmlöst, men sätter man inte stopp nånstans så kan det sluta i skrattkolik. Det värsta är att om man försöker sätta stopp för det har det en tendens att bli värre (stor riskgrupp: fnissiga tonårstjejer).
Hur många maggupp om dagen tror du socialstyrelsen rekommenderar?
Hum... Låt mig tänka. Detta är allvarliga saker! (Men det antar jag att du redan vet.) Och allvarliga saker är dumt att skämta bort... :P
Tror nog att ett maggupp i timmen vore en bra början. Men med möjlighet att "samla på sig" - ett riktigt långvarigt skratt ger ju upphov till ganska många "gupp".
På tal om tonårsflickor och deras fnittrande - tror du den fullständigt urusla "pappahumorn" helt enkelt är en konsekvens av för lite fniss tidigare i livet? Menar att gapflabb över snuskiga skämt inte riktigt förslår högre upp i åldrarna, så då vet de helt enkelt inte hur man skämtar och fnissar som normala människor?? (Förlåt Mackan och alla andra män med bra humor!)
Ojoj, jag måste börja bli bättre på att signera mina kommentarer. Är även jag som är skyldig till de två "johanna"-kommentarerna på ämnet "Katolsk humor"
Det här är riktigt pinsamt att erkänna, men en kille skulle råskämta med mig en gång och smög in en stor sill i kylskåpet, som jag upptäckte efter några dagr. Hoppade till och darrade till.
Ja, antal maggupp i timmen låter som en bra måttenhet... ;-)
Frågan återstår då om ransoneringen och mätandet av lämpliga doser.
Finns det några frivilliga försökspersoner som kan testa detta?
Skrattbrist är för övrigt heller inte bra - många lider snarare av allvarlig skrattundernäring än av skrattöverdosering, tror jag.
Hur ska vi alltså öka skrattandet i landet hos särskilt utsatta grupper?
Och vilka är dessa grupper som har alltför enkelt att hålla sig för skratt?
Förutom gråkostymklädda byråkrater och surmulna kristna...?
Jag tror vi får skilja mellan minst tre kategorier manshumor - dels grabbflabbet (humor som inte når upp ens i midjehöjd - lumpenhumor), dels pinsam pappahumor (tycker de inte särskilt att pinsamma saker deras barn har gjort är roliga?), och så förstås den mer seriösa manshumorn - om man nu kan säga så... :-)
Hur är det med kvinnohumor?
Flickfniss är givet, men finns det en särskild mumsig mammahumor - och hur ser den i så fall ut?, och så har vi den goda kvinnohumorn då.
Jag tror den seriösa/goda humorn fördelar sig jämnt mellan könen - och att det är sånt som båda skrattar åt utan att behöva krysta fram det eller tvinga fram mungiperörelser.
Hur tänker du och ni andra?
Bra att veta vilken av Johannorna jag svarar... :-)
Killen ifråga var nog lite väl sur för att jag gick på vårbal med en annan, men denne "annan" var inte heller någon pojkvän. Bara en kul kompis.
Anledningen till att jag inte vågade ha närmre kontakt med killen-med-sillen var just att jag var lite för rädd för honom och hans enorma intensitet, samt att man sällan förstod om han skämtade eller menade allvar.
Men visst ber jag honom i efterhand om ursäkt för att jag inte var tuff och ärlig nog för att berätta att jag var skraj för honom!
Det här visar verkligen att det inte är en bra metod att skrämmas om man tycker om någon...
Du gjorde helt rätt i att undvika sill-killen låter det som - för det går ju inte att gå omkring och vara rädd för en presumtiv pojkvän... Han fattade nog att han inte var rätt person för dig...
Och han har förhoppningsvis lärt sig något av det - och kanske träffat någon som passar honom bättre. Vem vet? Men hoppas kan man ju....
Som ståuppkomiker har jag ofta lagt märke till en skillnad mellan män och kvinnor och deras benägenhet att skratta...
Män skrattar först när "chefen" eller ledaren i sammanhanget har visat att det är OK att skratta. Kvinnor skrattar som om de inte har något att förlora.
Samtidigt finns det en gruppdynamik i detta. Så ofta är det bra att ha strax över hälften kvinnor i en publik. Då vågar alla skratta från början.
Svåraste publiken är alltid kostymklädda (eller värre - frackklädda), dyngfulla män. Eller spiknyktra, klockan 10.30 på förmiddagen.
Och bästa publiken är alltid klockan 20 på kvällen. (Folk är glada men har inte hunnit bli fulla, de är förväntansfulla och vill ha kul.) Vuxna, men gärna blandade åldrar. Och gärna typ 55% kvinnor.
Och som proffs får man naturligtvis lära sig att hantera ALL publik ;)
Rent moraliskt sett skulle jag väl dock tycka att det är värre om kl. 10.30-publiken verkligen är dyngrak! Vore faktiskt ganska tragiskt. Men det kanske bara är jag som tycker det...
Men värst av allt - ur kristet pietistisk moralisk synvinkel - vore det väl om det var 11.00-publiken....?
Vilket i och för sig inte låter helt olikt situationen i Korint eller var det var, där Paulus fick lov att förmana dem som tog med sig bara egen förtäring till agape-eukaristin och festade vilt medan andra satt hungriga...
Charlotte: 1 Kor 11, va? (Jösses, jag måste verkligen läsa Bibeln mer. Jag är osäker på sådana här grejer...)
Johanna: Jag har faktiskt aldrig mött en full publik på förmiddagen :) Så jag vet inte vad som är svårast, därvidlag.
Ska dock uppträda i en SvK-församling för ett gäng konfirmander i helgen som kommer, precis innan deras första kommunion. Intressant... (Och otroligt intressant att prästen tyckte att det var passande. Det tycker jag med, men jag undrar hur genomtänkt det var.)
Ni kan väl be en skvätt extra på lördag eftermiddag, klockan 15?
När jag var ung och dum (och arbetade inom FA) hände det att jag svarade "Frälsningsarméns vapenförråd" i telefonen. Otroligt omoget och barnsligt. Och kanske lite, lite kul för den som ringde till den äldsta och mest traditionstyngda Frälsiskåren i Sverige...
(Jag arbetade där i slutet av nittiotalet, huvudsakligen med ungdomar, och jag funderar ibland på om de någonsin hämtade sig.)
Skorna är verkligen... Ja, komiska. Eller i alla fall tragikomiska. De ser dessutom smärtsamma ut att gå i.
Läskigast i kylen? Jag är rätt härdad efter att ha jobbat extra i storkök. Bl a på en lägergård som bara hölls öppen under några veckor om året. Vilket gav kvarglömda grejer möjlighet att... eh... mogna kanske är ett ord i sammanhanget.
Jag måste bara avsluta med att säga att jag vet inte vem av Johan eller mig det var som myntade sentensen "Humorn är det bästa vapnet mot fanatism". (Johan är specialist på judisk humor och vi umgås sporadiskt sedan några år.)