Hur ofta brukar folk krypa in allra längst in bakom möbler och prylar och försöka städa och skapa något slags ordning där? De flesta gör det knappast dagligen.
Särskilt de som bor trångt brukar därför kunna göra överraskande fynd ibland - eftersom allt tenderar att lägga sig lager på lager och det blir svårt att minnas exakt vad som finns i varje sediment. Saker kan hamna på de mest oväntade ställen också av misstag.
När vårsolen obarmhärtigt lyser in även genom avgassotiga stadsfönster och avslöjar dammkornen i de bortersta rumsvrårna brukar något hända inombords som får effekter även utåt.
Insikten slår ner som en blixt: det räcker inte längre med vardaglig städning - här är det rejäla krafttag som gäller - man måste flytta på allt för att komma åt att damma och skura.
Upp-och-nervändandet av just ett sådant mycket litet rum ledde en dag till ett ganska makabert fynd. Under ett bord, i en minimal glugg mellan skrivare, dataprylar, omslagspapper, fotoväska, tidningsurklipp m.m. låg något svart, långsmalt och skrumpet. Först var det svårt att se vad det var. Sen klarnade långsamt bilden.
Det hade en gång varit en vanlig frukt, en banan... Nu var det något av det märkligaste man kunde tänka sig. Den närmaste beskrivning som skulle kunna passa in är just "mumifierad". Den var inte alls möglig (inte det minsta mjuk eller luddig) - men stenhård, tunn - bara 1 cm i diameter, skrovlig, närmast blanksvart, nu helt utan "doft". Konserverad liksom, krympt, koncentrerad, uttorkad, förmodligen "balsamerad" av den jämna elementvärmen.
Det hade dock sipprat upp en fläkt av en odefinierbar lukt i det lilla rummet vid enstaka tillfällen - fast ingen hade lyckats hitta källan. (Död råtta i ventilationen?) Här fanns äntligen den egentliga förklaringen...
Det tragiska "fallet" måste ha skett omkring jul - när fruktkorgen som stod på bordet för ovanlighetens skull var överfylld (vintermörkret väcker längtan efter vitaminer). En dag hade det hörts en kraftig duns från det hållet. Under bordet låg en mandarin som trillat ner. Alla försök att se om det fanns något mer där var lönlösa. Det lät inte enbart som om en liten mandarin hade fallit - men där syntes ingenting annat.
Förrän under upp-och-nervändardagen.Fallfrukt.... Mumifierad.
Den påminde faktiskt sorgligt nog om en själ i ett mycket bedrövligt andligt tillstånd - negligerad, "fallen", skrumpen, torr, inkrökt i sig själv - och alldeles svart.En hemsk följdtanke: tillhörigheten till kyrkan är inte en garanti för att förhindra detta.
Tvärtom: själva tillhörigheten kan faktiskt i värsta fall leda till det - om den missbrukas - om man låter sig förslavas, dräneras på energi och liv, om man placerar kyrkan (institutionen) i Guds ställe så att den blir en dyrkad avgud, om man låter sitt hjärta förhärdas så att det blir fördömande, mörkt och okänsligt.
Den som inte med jämna mellanrum rensar undan också allt "religiöst bråte" för att kunna hålla sig vidöppen och mottaglig inför Gud, kan inte ta emot det levande flödet och torkar därför till sist ut - själen mumifieras långsamt.
Hur ofta brukar vi rannsaka och rensa vårt inre? Dagligen - eller ungefär en gång om året?Kyrkan är inte heller utan skuld om hon gör Guds fria barn till fångar. Hon skulle befria från ok (inte tynga dem ytterligare), hon skulle lösa orättfärdiga bojor (inte hänga på fler sådana). Hon skulle, genom att vara Kristi kropp och blod i världen och genom att utge sig utan att mäta, skänka "liv i överflöd" till alla sina "kroppsdelar" - och till hela skapelsen....
Hur ofta brukar kyrkan rikta strålkastarna inåt för att se klart vad som egentligen finns där på djupet? Hur ofta brukar hon städa och göra i ordning det egna glashuset? Stensplitter och dylikt måste sopas upp emellanåt om man har installerat okrossbart glas men ändå envisas med att försöka kasta ut grus och ibland hela klippblock mot den "fallna" världen....
Sker detta inåtblickande inte ganska sällan - och endast efter att medierna har uppmärksammat att något inte står rätt till?
Må kyrkan under denna fastetid våga vända blicken dit där det smärtar som mest, må hon rannsaka sitt inre och inte väja för synen av all den orätt som begås av och inuti henne själv - inte minst de bördor hon lägger på - som får själar att skrumpna och svartna och hårdna.
Må hon vända om, ja, vända upp och ner och flytta på allt, så att hon kommer åt att damma och varsamt tvätta rent, så att vårsolens ljus inte behöver få henne att skämmas....
Må hon öppna glasfönstren på vid gavel....öppet erkänna sina fel och våga vara sårbar...så att vinden sedan kan blåsa in på nytt, frisk och livgivande...
"Detta är den fasta jag vill ha:
Lossa orättfärdiga bojor,
lös okets band,
släpp de förtryckta fria,
bryt sönder alla ok..."
(Jesaja 58:6) |
