"Johannes Paulus II var mycket medveten om den fruktansvärda fara som en fanatisk fundamentalism utgör och han brukade påminna om att man ska ge vidare sina egna övertygelser till andra inte med tvång utan som fria erbjudanden av de insikter i sanningen som man har fått sig till skänks.
Att försöka ge vidare det som man själv tror är sant till andra genom att använda våld är oförenligt med respekten för den mänskliga personens värdighet. Ytterst sett är det också ett sätt att kränka Gud, som har skapat människan till sin avbild. Såväl nihilisten som fundamentalisten har ett stört förhållande till sanningen; nihlisten genom att han förnekar att det alls finns en sanning, fundamentalisten genom att han tror att han kan tvinga sanningen på andra.
Bägge visar de sitt förakt för människan och hennes skapare, genom att de inte accepterar att Gud, som är sanningens ursprung, också är kärlekens och barmhärtighetens källa."
Det ovanstående är nyligen formulerat av påven Benedikt XVI. I anslutning till det kan man ställa sig en hel del frågor:
Hur förmedlar vi som katoliker vårt budskap?
Hur behandlar vi varandra inom kyrkan när vi har delade meningar om saker?Faller vi lätt i någon av dessa gropar som påven varnar för - odlar vi ett slags katolsk nihilism eller fundamentalism?
Eller håller vi oss på Vägen, där vi kan mötas i dialog?
I så fall hur?
Kommer vi med (osynliga) svärd och försöker tvinga på folk vår tro - eller lyser Guds frid så starkt omkring oss så att ingen kan låta bli att undra vad vi har upptäckt?
Lever vi av vår tro inifrån och ut, eller har den stelnat till ett rabblande av intetsägande fraser, en yta att putsa så den blänker - medan insidan ekar tom?
Ett par tankar som eventuellt kan leda samtalet vidare:
Kanske kan vi mötas på djupet bara när vi har tillräckligt kraftiga rötter i det som är verkligt, levande och evigt - i Kyrkans innersta kärna?
Inför mysteriet - och enkelheten - som kanske egentligen är samma sak - upplöses alla gränser.
Om vi klamrar oss fast vid det tidsbundna, det föränderliga, om vi sätter det på främsta platsen, kan det effektivt skymma sikten för det mest väsentliga som vi faktiskt har gemensamt.
För att föra en meningsfull och respektfull dialog krävs det att man vågar se det positiva hos "den andre", och att man är ödmjuk nog att inse att ingen människa är ofelbar - vi är alla på väg att upptäcka mer av Sanningen (som ytterst är Gud själv).
Då kan oliktänkandet i en del frågor förvandlas från något som upplevs som hotfullt till en oväntad tillgång, till något som ständigt utmanar oss att se bortom det fyrkantiga till en verklighet som är större än det som består av vad människan har konstruerat - i yttre och inre bemärkelse.
Så kan vi utvecklas, växa och mogna i vår tro.
Så upphör vi aldrig att förundras.
Då kan vi dela nya erfarenheter som kan upplysa och inspirera oss alla till att gå allt djupare och se allt vidare perspektiv - tillsammans.
Då kan hela Kyrkan få nytt liv och sprida sitt ljus i vår tid.
Vi kan tillsammans bli en levande "epifania" om Gud, "sanningens ursprung" och "kärlekens och barmhärtighetens källa".De första kristna vittnade om vad de hade sett med sina ögon och tagit på med sina händer. Det var oerhört konkret.
Vad har vi själva sett? Vad har vi upplevt av Gud? Hur delar vi det med varandra? Hur förmedlar vi det till andra?
Hur kan vi mötas i en fördjupad dialog här och nu? |
