Catholic Renewal: Gifta präster

~ En radikal blogg ~

"Se, jag gör allting nytt..." (Upp 21:5)

fredag, december 30, 2005

Gifta präster

På den senaste biskopssynoden togs bl.a. frågan om gifta präster upp. Kanske det inte borde förvåna att diskussionen inte ledde nånvart? Men mig förvånar det faktiskt.

Slitna argument, som att "kyrkan inte har råd att försörja prästfamiljer", har blivit väldigt otidsenliga. Har man aldrig tänkt tanken att även prästfruar faktiskt är kompetenta nog att arbeta och bidra med minst hälften av det som behövs för familjeförsörjningen? När väl kvinnors löner hamnar på samma nivåer som männens kan det fungera riktigt bra.

Dessutom - vad säger att prästerna måste vara avlönade av kyrkan? Ortodoxa präster har ofta ett "vanligt" arbete vid sidan av sin tjänst för kyrkan. (Och de katolska kvinnor som vigts har alla vanliga arbeten förutom sin prästtjänst - de ser sig som "arbetarpräster".) Om fler tilläts att dela på ansvaret för kyrkan skulle det dessutom inte bli så betungande för ett fåtal personer. Det skulle då kunna lösas på det här sättet.

En annan positiv vinst med det är att då också präster skulle få uppleva, och inifrån kunna förstå, de "vanliga" villkor som möter de flesta i den övriga församlingen - arbetsliv, arbetslöshet, familjeliv, glädje - och ibland oro för hur allt ska gå ihop. Vad är det för vits med att leva som i en skyddad värld där allt är serverat? Det ökar bara avståndet mellan präster och "lekfolk".

Ett annat argument som ofta kommer upp är att prästerna "inte skulle vara lika tillgängliga", d.v.s. inte skulle ha tid för församlingarna om de var gifta. Varför är detta inget större problem för gifta präster i andra kyrkor (och i våra unierade kyrkor)? Om de - oftast - klarar av att balansera dessa uppgifter väl så kan vi väl lära av dem?

Och visst skulle det vara alldeles naturligt i vår tid med en valfrihet i denna fråga - inte minst i svenska sammanhang - vi har ju t.ex. redan ett växande antal gifta konverterade präster (som varit kloka nog att ta det i "rätt ordning"). Varför då "diskriminera" de övriga katolska präster som är kallade både till äktenskap och till att vara präster?

Detta har ju funnits under hela kyrkans historia (i öst), och under mycket lång tid även i väst. Det borde utan svårighet kunna införas igen - givetvis utan att ta bort celibatet för dem som är kallade till det.

Det borde, liksom i nytestamentlig tid ses som en merit om en präst kan ta väl hand om sin familj - då blir denne sannolikt också en bra församlingspräst. I bl.a. 1 Tim 3 står det om biskopars och diakoners familjer (där står också om kvinnliga diakoner!). Dåtidens "episkopoi" hade dock inte samma ställning som vår tids biskopar, utan fungerade snarare som de lokala församlingarnas kyrkoherdar.

Gifta präster skulle också få stöd och inspiration av sin familj för sin tjänst. De hamnar då inte i en ödslig tillvaro utan mänsklig närhet. Är det egentligen konstigt att så pass få vill bli präster?Är det så märkligt att många präster, som egentligen är kallade även till äktenskap, till slut får alkoholproblem och liknande? Hur mycket ska en människa orka bära själv?

Det är sorgligt att vi ska förlora många bra präster genom en sådan här regel. Det är också sorgligt att se hur svårt många präster har det i sin ensamhet. Varför ska kyrkan orsaka så mycket onödigt lidande?

Det skulle faktiskt vara positivt för kyrkan om det fanns fler slags präster - ogifta och gifta, både män och kvinnor. Det skulle visa tydligare vad kyrkan är - istället för att man som nu försöker renodla en linje och därmed skilja mellan sådant som inte med nödvändighet behöver vara åtskilt - och som inte heller är menat att vara det.

postat av Charlotte Thérèse @ 16:25