Fick denna dikt (nedan) sänd till mig strax innan jul. Det var verkligen en annorlunda bild av Jesu födelse som kom till uttryck där.
Jordnära, stark - och därför naturligtvis på tok för "heretisk". D.v.s. långt ifrån den traditionella bild vi oftast brukar möta vid julen.
För hur det hela egentligen gick till när Jesusbarnet föddes har ju påvisats genom bl.a. S:ta Birgittas uppenbarelser: plötsligt ligger barnet bara där, skinande och rent - resultatet av en mirakulös "födsel"helt olik den vanliga. Josef står bredvid, beskyddande, och lammen nosar redan nyfiket på barnets tår, medan herdar och vise män närmar sig vördnadsfullt. Det är som en värld av bomullstussar och glitter.
Maria själv sitter i ljuv tillbedjan - utan att ha genomlidit någon som helst smärta - hennes syndfrihet är ju garant för det.... (I GT ses smärtan vid barnafödande som ett straff för synden - men då Maria påförhand befriats från synd slipper hon undan...)
Hon är dessutom (enligt både ortodox och katolsk teologi) jungfru "före, under och efter" att Jesusbarnet kommit till - de tre stjärnorna på ikonmotiven av henne visar detta symboliskt.
Hur skulle då en helt vanlig födsel kunnat vara möjlig?
Men närmare en vanlig kvinna än en ängel har Maria nog aldrig kommit än i denna dikt...Varför tycker jag att hon blir så mycket större, så oerhört stark mitt i svagheten - betydligt mer en förebild, ju mer vardaglig hon framställs - och allt mindre intressant ju mer hon upphöjs ovan allt mänskligt?
Hur det egentligen gick till kan vi naturligtvis inte veta. Kanske var det hela verkligen ett övernaturligt skeende? Det är trots allt inte det som är frågan här.
Det som däremot är allvarligt - och där det hela riktigt bränner till - är att den traditionella synen på Maria i högsta grad påverkar synen på vanliga kvinnor i Kyrkan idag....Vilken jordisk kvinna kan väl jämföras med denna bild? Bara de mest anemiska helgonen kommer ens i närheten. Men själfull, "varmblodig", fullt ut levande och vardaglig - får Maria inte framställas så? Är det inte mycket troligare att det faktiskt var sådan hon var?
Är det inte p.g.a. denna verklighetsfrämmande syn som Kyrkans struktur har utformats till en närmast renodlad mansvärld, där vanliga, verkliga kvinnor liksom inte får rum?
Midnattsmässan från Rom är ett tydligt exempel på denna manliga värld- där nästan bara män medverkar - från gosskör (förvillande likt kvinnoröster) till påve - inte mer än ett par kvinnor är i sikte nära koret mer än under några få minuter vid en textläsning och några förböner.
Är detta hur Kristi kyrka är tänkt att framställas? Ett slags manligt ideal - där ett värdigt komplement till änglamadonnan utgörs av en stor skara celibatära män och småpojkar klädda i vitt, allvarliga, spikrakt uppradade, och när de väl rör sig, gör de det graciöst, ceremoniellt, teatraliskt, det är som om de knappt är riktigt verkliga.
Man kan undra om de spricker ifall man nuddar vid dem? Riskerar fasaden då att rasa totalt? Hur vore det om alldeles vanliga män och kvinnor istället tillsammans fick representera Kristus och bära fram hela världen till Gud? Helt otänkbart?
I så fall varför?Kristus inkarnerades inte för att vi skulle bli änglar - utan både fullt ut människor - och alltmer lika Gud.
Charlotte
***
The Incarnation
No phantom labor was hers.
The stainless white veil lay
in the straw while she
sweat and groaned
through naked pain.
No angel midwives attended his birth.
Heeding her cries,
Bracing her shaking legs,
the women first held
the Body of Christ in their hands.
No spirit babe was he;
his head, molded by the inner
contours of her body;
the hot dampness of his body,
slippery with birth water and her blood.
No magic surrounded this delivery; but
joy and wonderment as at all births..
Born of his mother's assent,
through her flesh torn and bleeding,
the Eternal Word came to dwell with us.
Eileen DiFranco |
