Fick tips om en bok som skriver om detta och som berättar en alldeles häpnadsväckande sak.
I en del kulturer är det männen som genomlider alla graviditetens och barnafödandets plågor - medan kvinnor går mer eller mindre obemärkta igenom det - slutar jobba några timmar innan förlossningen, och sen går direkt tillbaka till arbetet. Medan männen är helt förstörda i flera dar efteråt. Och dessförinnan har gått igenom alla graviditetssymptom.
Det kallar jag medlidande! Och genuin solidaritet. Nu finns det inte längre något att skylla på, hörrni män....! Ni kan uppenbarligen vara nästan lika delaktiga i barnafödandet som kvinnor - och samtidigt lindra det enormt för dem.
Är detta inte som gjort för alla män i vår jämställda kultur? Särskilt katolska män - som ju ofta ser till att det blir ganska så många barn i familjerna. Bör män inte solidariskt ta på sig åtminstone hälften av lidandet? Varannan herrarnas...?
I de beskrivna kulturerna där fenomenet förekommer ses det som självklart att männen ska ta på sig det varje gång - annars är de inga riktiga män utan ynkryggar. Det här var en ny machosymbol som jag verkligen gillar (till skillnad från den rådande).
Fram för fler modiga och till ytterlighet empatifyllda män!
"Consider the phenomenon of Couvade, documented in many places worldwide. In some societies in Micronesia and the Amazon Valley, for example, the mother shows no indication of suffering during delivery. She may break from work a mere two or three hours to give birth, then return to the fields. By all appearances the husband bears the pain: during the delivery and for days afterward he lies in bed, thrashing about and groaning. Indeed, if his travail seems unconvincing, other villagers will question his paternity. A journalist or anthropologist who tried to explain, "Sir, there's no reason for you to feel pain because, after all, it was your wife who bore the child," would doubtless meet a hostile reaction. For months the father has struggled with such symptoms as nausea, weight gain, constipation, headache, and other signs of distress, not to mention the agony of the "delivery" itself. For him, the pain is as real as it is for the Manhattan socialite demanding her epidural."
Är det kanske så finurligt tänkt att vi kan bära varandras plågor mycket konkret - inte bara andligt utan också fysiskt....?
Även om detta skulle vara en placeboeffekt så verkar den ju funka utmärkt - både för kvinnor och män. Och blir lidandet för stort för de medlidande männen så kan man ju ge dem epiduralbedövning istället - så ser de nog till att den blir effektiv. För det är ju så det brukar funka i forskningen - när män lider så hittar man snart botemedel.... Hade män fött barn rent fysiskt hade det nog skett helt smärtfritt vid det här laget.
Även detta som skrivs om religion, och särskilt kristen tro och smärta är intressant:
"Religion, of course, plays a crucial role in ascribing meaning to the pain experience. At the risk of oversimplification, I might suggest the following pattern: acceptance (Islam, Hinduism, Buddhism), mastery (advanced practitioners of Hinduism and Buddhism), and protest (Judaism). Christianity at various points reflects each of these streams. Early in its history martyrs sang in the flames, stylites sat on poles exposed to weather, and desert monks lived on a diet of bread and water. Later, fatalistic Christians argued against inoculations for smallpox, which would interfere with God's will, and warned against relieving the God-given pain of childbirth. Sarah Coakley, one of the editors of this volume, contributes a chapter examining the relationship between pain and contemplation in the spirituality of two 16th-century Carmelites, Teresa of Avila and John of the Cross. She admits that in some ways these two reflect a strand of valorization of pain—a tradition familiar to parochial school students drilled on martyrs' tales. Yet, paradoxically, meditation also offers its own analgesic possibilities, as Dr. Herbert Benson has long maintained. Perhaps most important, the Christian mystics presume that no pain is devoid of spiritual meaning. It can serve a redemptive purpose, and in that sense pain can be transformed."
Katolska stickspår:
Kan män som tar på sig kvinnors graviditets- och barnafödandesmärtor bli präster?
Kan inte detta rent av utvecklas till en ny kyrklig tjänst enbart för män (så att de får ha ett eget unikt revir kvar när kvinnor återför möjligheten till vigningar) - att de tar på sig inte bara sina eventuella fruars smärta men också okända kvinnors lidande? Det vore väl närmast helgonlikt...?!
Hmmm....apropå kvinnlighet och prästerskap: kan medelålders män som får en naturligt ökad östrogenhalt och därmed får kvinnligare former, och även mentalt blir mer lika kvinnor, fortsätta vara präster? Medan kvinnor - som går i motsatta riktningen i medelåldern, mot större testosteronhalter - då borde få bli präster? Om prästämbetet nu ska definieras biologiskt - så som många gör....Etiketter: barnafödande, English, katolska kyrkan, katolska präster, kvinnliga präster, kvinnor, män, religion, solidaritet, vänta barn |
