I en del kulturer är det männen som genomlider alla graviditetens och barnafödandets plågor - medan kvinnor går mer eller mindre obemärkta igenom det - slutar jobba några timmar innan förlossningen, och sen går direkt tillbaka till arbetet. Medan männen är helt förstörda i flera dar efteråt. Och dessförinnan har gått igenom alla graviditetssymptom.
Det kallar jag medlidande! Och genuin solidaritet. Nu finns det inte längre något att skylla på, hörrni män....! Ni kan uppenbarligen vara nästan lika delaktiga i barnafödandet som kvinnor - och samtidigt lindra det enormt för dem.
Är detta inte som gjort för alla män i vår jämställda kultur? Särskilt katolska män - som ju ofta ser till att det blir ganska så många barn i familjerna. Bör män inte solidariskt ta på sig åtminstone hälften av lidandet? Varannan herrarnas...?
I de beskrivna kulturerna där fenomenet förekommer ses det som självklart att männen ska ta på sig det varje gång - annars är de inga riktiga män utan ynkryggar. Det här var en ny machosymbol som jag verkligen gillar (till skillnad från den rådande).
Fram för fler modiga och till ytterlighet empatifyllda män!
"Consider the phenomenon of Couvade, documented in many places worldwide. In some societies in Micronesia and the Amazon Valley, for example, the mother shows no indication of suffering during delivery. She may break from work a mere two or three hours to give birth, then return to the fields. By all appearances the husband bears the pain: during the delivery and for days afterward he lies in bed, thrashing about and groaning. Indeed, if his travail seems unconvincing, other villagers will question his paternity. A journalist or anthropologist who tried to explain, "Sir, there's no reason for you to feel pain because, after all, it was your wife who bore the child," would doubtless meet a hostile reaction. For months the father has struggled with such symptoms as nausea, weight gain, constipation, headache, and other signs of distress, not to mention the agony of the "delivery" itself. For him, the pain is as real as it is for the Manhattan socialite demanding her epidural."
Är det kanske så finurligt tänkt att vi kan bära varandras plågor mycket konkret - inte bara andligt utan också fysiskt....?
Även om detta skulle vara en placeboeffekt så verkar den ju funka utmärkt - både för kvinnor och män. Och blir lidandet för stort för de medlidande männen så kan man ju ge dem epiduralbedövning istället - så ser de nog till att den blir effektiv. För det är ju så det brukar funka i forskningen - när män lider så hittar man snart botemedel.... Hade män fött barn rent fysiskt hade det nog skett helt smärtfritt vid det här laget.
Även detta som skrivs om religion, och särskilt kristen tro och smärta är intressant:
"Religion, of course, plays a crucial role in ascribing meaning to the pain experience. At the risk of oversimplification, I might suggest the following pattern: acceptance (Islam, Hinduism, Buddhism), mastery (advanced practitioners of Hinduism and Buddhism), and protest (Judaism). Christianity at various points reflects each of these streams. Early in its history martyrs sang in the flames, stylites sat on poles exposed to weather, and desert monks lived on a diet of bread and water. Later, fatalistic Christians argued against inoculations for smallpox, which would interfere with God's will, and warned against relieving the God-given pain of childbirth. Sarah Coakley, one of the editors of this volume, contributes a chapter examining the relationship between pain and contemplation in the spirituality of two 16th-century Carmelites, Teresa of Avila and John of the Cross. She admits that in some ways these two reflect a strand of valorization of pain—a tradition familiar to parochial school students drilled on martyrs' tales. Yet, paradoxically, meditation also offers its own analgesic possibilities, as Dr. Herbert Benson has long maintained. Perhaps most important, the Christian mystics presume that no pain is devoid of spiritual meaning. It can serve a redemptive purpose, and in that sense pain can be transformed."
Katolska stickspår:
Kan män som tar på sig kvinnors graviditets- och barnafödandesmärtor bli präster?
Kan inte detta rent av utvecklas till en ny kyrklig tjänst enbart för män (så att de får ha ett eget unikt revir kvar när kvinnor återför möjligheten till vigningar) - att de tar på sig inte bara sina eventuella fruars smärta men också okända kvinnors lidande? Det vore väl närmast helgonlikt...?!
Hmmm....apropå kvinnlighet och prästerskap: kan medelålders män som får en naturligt ökad östrogenhalt och därmed får kvinnligare former, och även mentalt blir mer lika kvinnor, fortsätta vara präster? Medan kvinnor - som går i motsatta riktningen i medelåldern, mot större testosteronhalter - då borde få bli präster? Om prästämbetet nu ska definieras biologiskt - så som många gör....
Det här inlägget har jag spunnit på i tankarna ett par dar.
Ingen som surfat omkring bland kristet - och i synnerhet katolskt - präglade bloggar lär ha kunnat undgå den ofta förekommande kollisionen mellan olika avarter av fundamentalism och fritt vattengående (närmare beskrivet i ett tidigare inlägg).
En morgon nyligen växte ett bildspråk fram som kan förtydliga dilemmat.
Det är som att en del katoliker med flit (eller genom en "lyckad" indoktrinering) väljer att förbli på larvstadiet - de slutar liksom alla andra fjärilslarver att krypa omkring och samla intryck en dag, och spinner in sig i en puppa/kokong.
Meningen är förstås att larven ska utvecklas inne i puppan och en dag ta sig ut ur den och veckla ut vingarna för att sedan leva ett fritt fjärilsliv.
Men den trånga, trygga, tätt omslutande lilla kokongen verkar istället för en del bli till ett slags limbo - där de stannar kvar och aldrig utvecklas fullt ut.
De föreställer sig rentav att puppan innehåller "hela" sanningen. Men där finns bara det lilla de har lärt sig som larver - uppfattningar som behöver korrigeras av den vida fjärilsverkligheten.
Sorgligt för deras egen del förstås - men värre är att de vill hindra också andra fjärilslarver från att utvecklas - och att de vill försöka tvinga ner alla skimrande fjärilar tillbaka i kokongerna.
Tragiskt - och tragikomiskt på samma gång....
En variant på denna bild ges i en liknelse jag skrev en gång om en fågel.
En annan bild som kom idag:
Hur länge man än belyser en blind fläck i ett öga med en strålkastare så kommer fläcken inte att kunna uppfatta ljuset....
De katolska fariseerna går inte bara omkring med stora bjälkar i ögonen liksom sina bibliska föregångare - utan har även stora blinda fläckar. Så hur mycket ljus man än riktar mot det uppenbara så ser de inte.
Det kan förklara deras förvrängda syn på kvinnor och män.
I urkyrkan fanns ett jämlikt tjänande. Alla historiska källor visar på det.
Men för dem som lider av självvald bjälkblindhet, av kokongkatolicism, tycks Gud ha skapat kvinnor och män diametralt olika. Män ses som skapade till att kunna bli precis allt vad de vill - medan kvinnor bara får bli det män rent biologiskt inte kan bli, och det som "blir över" när de manliga reviren har inmutats.
Men ett efter ett har de "manliga staket" som byggts upp under historiens gång, som alltså inte fanns där från början, tagits bort - bara ett fåtal är kvar - mest uppenbart i katolsk miljö: det kyrkliga tjänststaketet.
Vilken förvrängd syn på kvinnor och män - och Gud - detta är.
Hur man kan vilja välja ett inskränkt synsätt framför den öppna fjärilstillvaro vi som kristna är kallade till har jag svårt att begripa. Förmodligen beror det på en djup inre osäkerhet, och en rädsla att släppa taget, våga gå på vatten...
Fick just en läsvärd artikel som känns extra aktuell just nu av någon anledning....
"Heart of Flesh: A Feminist Spirituality for Women and Men" av Joan Chittister, O.S.B.
Här ett kort utdrag ur början - där textförfattaren får några reflektioner efter att ha studerat några minnesmärken lite närmare:
"There it was, carved in stone, embossed in gold: the total invisibility of women -- even when women were noticed, even when a woman was supposedly being honored. How can that happen, I thought. What is that saying to us about our spirituality? And what must we do about it if we ourselves are truly to be a spiritual people? What does the invisibility of women have to do with our need -- our ability -- to scale our own mountains in search of a contemporary spirituality in a changed world?
Scripture is very clear about the answer: Ezechiel 36:26 reads, "I will take from you your stony hearts and give you hearts of flesh..." The implications of the passage are overwhelming. A world without a soft heart lacks any reason to exist. Otherwise, the important things -- natural beauty, human bondedness, honor, honesty, suffering, kindness -- will get lost in the shuffle somewhere along the line. The world will go blind with business, lose sight of the human dimensions of the daily, forget that life rides a cycle of gain and loss until all the bric-a-brac of time which we collect as we go along drops away and only the important things are left. Bank accounts, for instance, have nothing to do with a person's last hours, let alone the quality of their lives. Power melts between our fingers like sand in an hourglass, worth nothing when we need it most. And, at the end, reason gives way to feeling with terrible intensity. Then, only the self remains. Whatever that is. Whatever by then composes it. Whatever makes a person what they have become -- hard or soft, loving or rigid, intolerant or receptive, self-righteous or accepting. A spirituality that lacks heart lacks quality of life.
Heartlessness is the terminal disease of a patriarchal society. Heartlessness barters the soul for the system: for America's sweatshop shame, for high tech intimidation, for welfare reform without educational reform, for an ecclesiastical sexism that cripples both sexes -- and all in the name of God. The fact is that the world has never known so much poverty, so much violence, so much oppression, so much institutionalized injustice. But we go to church -- and we go to church -- and we go to church. Paul Kennedy, Yale University Professor of History, calls ecological ruin, the automation of industry, the biotechnology of agriculture, the monopolization of resources and the globalization of finances, the global time bombs and tombstones of the 21st century. There has got to be something drastically wrong with a spirituality that exists in that kind of world and substitutes ritual for righteousness."
