"Ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för då spränger vinet säckarna, och både vinet och säckarna förstörs. Nej, nytt vin slår man i nya säckar."
(Mark 2:22)
Nytt vin är ännu ungt, omoget, det har inte fått sin fulla arom. Det är ändå ett hoppets tecken som visar framåt, energiskt och sprudlande. Men det behöver få större djup och nyanser.
Fint årgångsvin har lagrats länge, ibland flera hundra år. Men i så gammalt vin - ädelt, mustigt, säreget och liksom genomlyst av seklerna - bildas också mörka flagor. Den bittra bottensatsen måste silas bort.
Går det att ta vara på både "gammalt" och "nytt" i Kyrkans tradition?
Kan gammalt vin föras över till nya säckar? Hur kan de annars förenas i samma "säck" utan att den brister? Eller måste säckarna noga hållas isär så att det gamla och det nya vinet inte blandas?
Det gamla vinet passar bäst vid högtidliga tillfällen - det nyare vinet är vardagsvin - båda kan fylla sin unika funktion.
Risken i vår tid är inte att det gamla vinet får för lite uppmärksamhet - utan att vi ignorerar det nya vinet.
Vad händer med nytt vin om det saknas nya säckar att hälla det i? Slås det bara ut och förgås, till förmån för det gamla vinet? När detta till slut sinar - vad finns då kvar?
Och vad händer med en Kyrka som har stelnat i gamla och inrotade strukturer - hur kan Andens nya vin flöda där? Behövs det nya strukturer för det nya vinet? Vad blir till sist annars kvar?
En lyhörd förnyelse tycks vara enda vägen framåt om Kyrkan inte ska splittras alltmer, och för att hon ska kunna vara verkligt levande i varje tid.
Nytt vin måste ju hällas i nya säckar...annars sprängs de.... Och utan nytt vin uteblir förnyelsen. Men endast tillgången till nytt vin är inte nog - om det sällan eller aldrig serveras.
Varför har Andra Vatikankoncïliets "vin" inte fått större genomslagskraft under dessa 40 år som passerat? Vad hände med det nya friska vin som presenterades där? Hälldes det i en särskild säck där det mesta slutligen glömdes bort?
Efter 40 år i öknen fick israeliterna äntligen komma in i det utlovade landet... Har inte också Kyrkan snart vandrat i öknen länge nog, under samma slags "knorrande" och längtan tillbaka till slaveriets trygga "köttgrytor"?
Vart har fokus på lekfolket tagit vägen? Vart tog gudsfolket på vandring vägen? Har man nu gått alldeles vilse i öknen? Eller stannat upp och slagit sig till ro? Går man bakåt igen - av rädsla för det nya som skymtar i horisonten?
Vad händer i så fall med vår tids nya vin?
Skulle nya säckar, nya strukturer, kunna göra oss mer mottagliga för det?
Vågar vi sedan - var och en - låta oss fyllas och inspireras av den helige Andes nya glödande vin - så att vi blir det nya vinets bägare, levande kärl som är vidöppna för allt det nya som Gud vill göra?
"Glöm det som förut var, tänk inte på det förgångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan,märker ni det inte? Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken."
Ur gårdagens GT-läsning (Jesaja 43:18-19, 21-22, 24b-25).
"Nu gör jag något nytt..."
Jag kommer nog aldrig att glömma den lilla flickan som i mässan, tillsammans med tre andra tjejer, kom in i högtidlig procession med nattvardsgåvorna. Hon lyfte plötsligt en oblat ur skålen hon bar på, och höjde den så högt upp som hennes lilla arm lyckades nå - samtidigt som hon skridande närmade sig altaret.
När hon slutligen stod framför prästen höll hon fortfarande upp oblaten med ett stort leende - som han inte kunde låta bli att besvara.... Hon var verkligen hängiven sin uppgift och hade tydligen noga observerat hur det hela skulle gå till!
För mig blev detta ett tecken som visar framåt. När hon har vuxit upp kanske "ödemarken" har fått nya stigar - som också kvinnor får beträda?
"Nu gör jag något nytt..."
I Paris lär det finnas en katolsk församling där ett par lekkvinnor brukar koncelebrera tillsammans med prästen.
Kanske vägen framåt inte handlar så mycket om fokus på vigningar och officiella tjänster - utan om en mer informell och självklar medverkan - av hela Guds folk - på olika sätt, även liturgiskt?
"Nu gör jag något nytt..."
Debatt, brandfacklor, ivrande storm - eller lyhördhet, ödmjukhet, stilla väntan på detta nya? Hurdan bör vår hållning vara?
Gud gör något nytt - men sker det oberoende av oss - eller tillsammans med oss?
Kanske det sällan handlar om antingen eller - utan oftast om bådadera?
Vi är ju Kyrkan - Kristi kropp....
Må vi ständigt bli förnyade i vårt inre - så att vi kan medverka till en förnyelse i enlighet med Guds vilja!
Förnyelsen berör inte "bara" Kyrkan. Någonstans står det: "Se, jag gör ALLTING nytt"!
