Själv är jag mest bekymrad över hur det gick för de två övriga kattungarna som nämns i artikeln - om de lämnades kvar ute i kylan medan bara två kattungar togs in? Förärligt grymt i så fall... Inte det minsta Jesuslikt!
Z tyckte (smått teaterviskad av Mackan) att det skulle vara kul om jag själv fick stafettpinnen i handen och tog mig an översta ämnet i godiskorgen - i humorstafetten...
Jag vet inte ens om den följande humorgenren existerar sen tidigare - Mackan kanske kan upplysa mig? Evangeliserande skräckelhumor skulle jag nog kalla resultatet. (Känsliga läsare varnas härmed - och kan inte komma med krav på ersättning för akut illamående, fnisskramp, "fariseisk" förnärmelse, eller för oplanerad omvändelse till kristen tro, eller lidanden av liknande slag som läsningen av följande nyhetskåseri kan tänkas orsaka.)
Nåväl, det är väl bäst att ta hela storyn från början.... Ocensurerad. Håll i er.
Så här var det: jag gjorde alldeles som vanligt den årliga rensningen av kylskåpet förra veckan.
Inget märkvärdigt med det.
Ibland måste man städa helt enkelt - nöden har ingen lag. Tidigare misstag på den fronten har gjort att jag hade skrivit in en särskild kylskåpsstädardag i almanackan relativt tidigt i år så att jag inte skulle missa det.
Städar man inte minst en gång per år så vandrar kylskåpsinnehållet nämligen ut av sig självt i protest - med krav på bättre villkor.
Grönmögelost och sill från i fjol bildar fackförening och kräver temperatursänkning om man inte ser upp... Lurviga tomater gör sällskap ut tillsammans med en halväten sladdrig gurka och ett geléaktigt salladshuvud - och kastar sig unisont och argsint över en. Ett stinkande baconpaket med grågrönt innehåll faller sönder av förmultning i ett sista hest avgrundsdjupt väsande.
Det växer vid det laget svamp på allt. (Oätlig svamp, dessvärre - annars hade man kunnat inrätta ett kylskåpligt kretslopp där olika matvaror äter upp varann och bildar något som åter är ätligt för människor i slutändan - vegetariskt dessutom, så det hade varit utmärkt fastemat...)
Ja, som ni nog märker - trevligare än så kan man förvisso ha det. Kylskåpsstädning rekommenderas i de flesta fall alltså varmt (!), även om det kan finnas skäl att göra undantag från regeln, åtminstone i synnerligen fromma katolska hem, vilket jag återkommer till...
En sådan städning ägde som sagt rum nyligen i mitt kyliga matförvaringsutrymme. Men den rensningen liknade ingen rensning hittills.
För i takt med att jag plockade ut sak efter sak så att kylskåpet tömdes allt mer, så kunde man skönja något ytterst märkligt längst bak. Det fanns inte bara vanliga små gulgröna giftsvampar på allt - inklusive kylskåpsväggarna. Och det här var inte bara högst ordinära mögelsporer, i än mer skiftande kulörer, som hade brett ut sig ohämmat. Det var något mer.
Ett oförklarligt mirakel...
Som målad av en skicklig konstnärshand framträdde en makalöst vacker tingest bakom bråtet i kylskåpet. Den var blågrönaktig och skimrade av silverludd. Det var ett ansikte. Och inte vilket ansikte som helst. Och det såg så oerhört levande ut. De kryllande mikroorganismerna gjorde förmodligen sitt till...
Hans klara och intensiva blick såg rakt genom själen - ögonen utstrålade outsäglig godhet, och den leende munnen gjorde att man ville le tillbaka.
Jag föll, som vilken annan god katolik som helst, snabbt ner på knä, gjorde korstecknet, och tillbad leende Jesus som haft den utsökta smaken att uppenbara sig i möglet i mitt kylskåp...
Mitt under fastetiden...
Han som kunde ha valt vilket kylskåp som helst i världen... Under julen eller påsken. Hos en protestant eller ortodox, eller varför inte en jude. Det hade varit en intressant Messiansk "återkomst". Men han valde ingen av dem, inte heller en muslim eller buddist - han valde inte ens ett kylskåp hemma hos en man.... Tänka sig - han valde än en gång en ringa tjä-narr-inna - eller rättare sagt, hennes anspråkslösa kylskåp... :-)
Tänk att också jag fick "föda" Jesus (bokstavligen!) om än det var kylskåpet som utgjorde själva "livmodern". För att inte även fortsättningsvis diskriminera kylskåp borde man byta ut ordet "frigid" mot något mer passande... Fast detta rörde sig förstås om en "jungfrufödsel" - jag kan garantera att innehållet längst bak i kylskåpet var absolut orört!
Om jag tvättade bort bilden sen?
Nej, det vore, som ni förstår, helt omöjligt. Städningen kom alldeles av sig - för att ta till en rejäl underdrift.
Sen en vecka tillbaka fungerar kylskåpet som en het pilgrimsattraktion i den lokala katolska församlingen - antalet medlemmar har fördubblats på nolltid, och även inbitna ateister stövlar in direkt från gatan, lockade av den mystiska "Kristusdoft" som strömmar ut, och de omvänder sig på fläcken.... Ett sant mirakel...större än bilden i kylskåpet.
Tilläggas bör att en del också har lämnat kyrkan p.g.a. detta - de kan helt enkelt inte tro på ett så jordnära mirakel... Så anstötligt... Hur skulle himmelens konung kunna uppenbara sig i ett simpelt kylskåp? Nej, det blev för mycket för dem. Fast då glömmer de att han har talat om sig själv i födoämnestermer redan på biblisk tid.... Och redan då lämnade en del lärjungar honom. Hade någon enda varit kvar om han istället hade sagt: "Jag är livets mögel"? Fast hur ser väl bröd ut efter 2000 år...? I det perspektivet är händelserna i mitt kylskåp bara småpotatis. Med vita rötter.
Jag har nu fått ett nytt kylskåp av församlingen i utbyte mot det gamla och väntar med spänning på att se om Jungfru Maria kanske dyker upp där om ett och ett halvt år eller så.... I så fall ska jag försöka sälja det på eBay till någon katolsk mångmiljardär i USA så det kan finansiera ett eller flera kyrkbyggen här i stan. Vi behöver verkligen större lokaler efter den enorma anstormingen på sistone...
Katolsk mögelevangelisation, kan man kanske kalla detta...?
***
Ovanstående stafettbidrag har inget vare sig med verkliga händelser eller med mitt personliga kylskåp att göra, kanske bör förtydligas... :-)
Men, tänk om det ändå vore så....!?!
***
Jag skickar, för att inte förspilla en enda sekund av fastetiden, raskt vidare humorstafettpinnen - inte bara till en person utan tre - Aletheiagänget - och mitt önskeämne från er sida är: "Om allt det goda i katolicismen"...skriv så att katoliker kan skratta åt det!
Det finns kristna som diskuterar om huruvida Jesus skrattade (allvarligt!).
Har mött det flera gånger på kristna maillistor. Och alltid är där någon gravallvarlig dysterkvist som högtidligt proklamerar att Jesus på sin höjd levererade ett litet småleende någon enstaka gång ibland. Eventuellt.
Men ett riktigt hjärtligt bullrande gapskratt som gav honom värk i magmusklerna? Nej - alldeles omöjligt för vissa att föreställa sig....
Själv tror jag att Jesus som sann människa även delade skrattets glädje och gåva helt och fullt med oss....
Gud har en alldeles fantastisk humor..... Det är bara att se sig omkring lite grann så kan man inte låta bli att dra brett på munnen.
Hittade en bloggare som skriver om Jesu eventuella skratt och sätt att le - samt om ett annorlunda sätt att fasta...
Han skriver också om ögonens roll i leendet - viktigt!
Kan känna igen det särskilda leende han skriver om - "smile out loud". Varit med om det själv med vissa personer. Ett djupt leende som går rakt genom själen - som växer i tysthet till en obeskrivlig glädje.
Det finns människor som man inte behöver säga ett ord till - ett spontant delat leende på djupet säger redan allt som finns att säga.
Inte kan jag skriva en bloggpost om humor utan att rekommendera en av våra få kristna svenska komiker - tillika med bloggarvän - Mackan!
Till sist undrar jag hur ni som läser detta ser på humor i kristen kontext, på Jesu skratt, och på vad som är roligt i filmsammanhang.
Gillar ni t.ex. Monty Pythongängets filmatisering "Life of Brian" - med den oförglömliga "Always look on the bright side of life"? Eller Mr. Beans Alleluia-sketch? (Som sedan dess för alltid förknippas med "Franciskuspsalmen".)
Kommentera också gärna den engelska bloggposten om leenden och fasta!
Igår inleddes serien "Jonas och Musses religion" som alltså handlar just om detta - två personer antar utmaningen att bygga upp en ny religion med en lite ovanlig procedur - från sökande av statsbidrag (!) till ett utmynnande ett antal veckor senare i en egen "ceremoni".
Vad jag då blir nyfiken på är varför man väljer att "starta eget".
Saknar de som grundar egna religioner något väsentligt i de redan existerande religionerna? Vill man försöka fylla ett inre tomrum som religionerna inte tycks nå, eller i vart fall inte längre förmedlar på ett sätt som så värst många av vår tids människor kan förstå eller ta till sig? Missar religionerna målet?
En "motsatstrend" är för övrigt också intressant att peka på i sammanhanget - att antalet unga "traditionellt troende" ökar stadigt - kristna och muslimer inte minst - nedgången har tydligt vänt.
Men de befintliga religionerna når bevisligen inte alla. Trots att det väl finns ett inre rum mottagligt för helighet inom alla...? Jag har tidigare i bloggen samtalat med Jan Thurin bl.a. om detta - och det blev en spännande dialog om andlighet och vetenskap som ett tag senare fortsatte vidare till frågan om egots "död" som jag hänvisar till igen eftersom det på något sätt anknyter till ämnet här.
Är religionens syfte andligt självförverkligande eller andlig "död och uppståndelse"?
Har individualismen nu gått så långt att nästan var och en skulle behöva en alldeles egen religion? Vill man finna svar på livets frågor, och uttrycka dem - på sitt eget unika sätt? Har religionerna blivit för trånga för att fullt ut kännande och tänkande människor ska få plats i systemen? Finns religionerna för människornas skull eller tvärtom? Var finns Gud i det hela?
Vågar man möta den levande Guden, med allt vad det kan innebära - eller känns det tryggare att göra sig en egen gud som man inte upprörs av på något sätt - som inte utmanar den egna bekvämligheten?
Grundade förresten Jesus en religion? Var det hans avsikt? Ville han inte visa på sanningen helt enkelt? Han pekade på sig själv som Guds Son - som Sanningen personifierad, han ville dra människor till Gud, göra dem Levande, ge dem evigt liv. Men har man inte sedan missförstått en del av det han sa? Man utvecklade med tiden alla dessa intrikata lärosystem, som ironiskt nog också har bidragit till att skymma Gud och förkrympa människor... Det kan väl ändå inte ha varit meningen? "Bokstaven dödar - men Anden ger liv..." (Missförstå mig nu inte, visst behövs en grundläggande lära som vilar stadigt på sanningen så långt man kan urskilja den - i kristendomen såväl som i andra religioner - men är alla regler som definierats i anslutning till den alldeles omistliga...?)
I programmet verkar det hela röra sig om ett tekniskt och abstrakt förfarande. Den nya religionen uppstår inte ur ett sanningssökande - utan den konstrueras och definieras närmast "demokratiskt" och ganska så nyckfullt: "-Ska vi ha en gud eller inte?" - Nej, kommer de båda religionsgrundarna strax fram till. -Ska vi ha en kyrka eller ett tempel? -Ska vi ha något särskilt tecken? -Ska vi inkludera liv efter döden? Där blev det mer knepigt...
Det frapperande var just att det de vill åstadkomma inte vilar på något som helst sanningsanspråk - vilket ju är utmärkande för de befintliga religionerna. De har uppstått ur sanningssökande och de hävdar att de har funnit sanningen och ser det därefter som sin mission att upplysa andra om detta.
Frågorna i programmet stannar på ytan, blir inte existentiella på riktigt (åtminstone inte i det lilla jag snappade upp av det - får erkänna att jag inte var särskilt koncentrerad). Denna existentiella dimension är ju annars också något som utmärker alla genuina religioner.
Är detta då bara ett slags ploj-tv-religion? Med ett efterhärmande av de yttre religionstecknen, ihopplockade till ett personligt litet utvalt smörgåsbord. Och varför i så fall?
För att visa att det minsann går att få ihop något som på ytan liknar en religion, och som på insidan kanske kan förlänga egot med ytterligare några centimeter? D.v.s. raka motsatsen till de befintliga religionernas ursprung och vad de vill åstadkomma...
Har förresten inte tv i sig närmast något religiöst över sig - det tycks ha blivit det moderna husaltaret i många hem....? Inte minst då det sänds sport.... Då är det näst intill hädelse att störa det heliga momentet.
Nåväl - jag undrar alltså (bland de många frågor som tog form här): varför startar man en egen religion?
Det går bra att svara på det under denna rubrik där jag har uppdaterat min uppfattning om första programmet om Jonas och Musse.
Jag läste just ett blogginlägg (särskilt kommentarerna till det var intressanta), om jungfru Maria.
Det tar sitt avstamp i Moder Teresas bönemörker, som även Dagen och SvD skriver om. Som om det var så sensationellt... Många helgon har fått uppleva detta under längre eller kortare perioder i sina liv - och även många andra än helgon för den delen. Det tycks vara en del av det helt vanliga andliga livet.
Det tycks också vara så att jungfru Maria enar många kristna - genom att hon nu återupptäcks och släpps in ur kylan efter reformationen igen - som Kyrkans moder, eftersom hon är mor till Jesus, som är "kyrkokroppens" huvud, den förstfödde. Och därigenom är hon även Guds moder - Gudaföderska - Theotokos, lär kyrkan utifrån ett tidigt koncilium.
Samtidigt förekommer i vår tid en Mariadyrkan som gått alldeles för långt på en del håll i världen - som andra kristna (och även majoriteten av katolikerna), tar avstånd från - med rätta.
De ytterligare dogmer som en del har propsat på - Maria som mediatrix (medlare) och corredemptrix (medåterlöserska), har inte gått igenom på katolskt håll - vilket är ekumeniskt positivt. Ju färre nya dogmer vi på egen hand lägger till ovanpå de gemensamma trosskatterna, desto bättre. Det gör det lättare att hitta vägar till enhet.
Att Maria var och förblev jungfru slår dock både katolska och ortodoxa kyrkan fast. Bröderna som nämns i evangelierna förklaras traditionellt som Josefs barn eller kusiner - d.v.s. "bröder" i storfamiljen. Detta tycks man ha svårt att ta till sig i andra kyrkor. Man kan i och för sig då fråga hur viktigt det är på det stora hela.
För nu är ju detta inte trons absoluta mittpunkt - utan denna är och förblir Gud - och då inte minst Marias Son - Guds Son.
Och i Honom bör väl vi kristna kunna mötas utan större problem...?
Så bloggar jag nu från andra sidan "dammen" ett par dagar...
Planet hit var fyllt av svenska politiker som skulle på språkkurs. (Snarare betald semester lät det som...) Tjuvlyssnade lite på de senaste nyheterna från riksdagen, men tar på mig frivillig tystnadsplikt om det... :-)
Hittills har det varit intensivt men intressant här. Lär mig nu allt om "fundraising", kommer att vara expert inom 30 dagar utlovar mig en bok jag fick i min hand idag. Men jag har bara en dag på mig att visa vad jag går för på den fronten - redan imorgon! Snacka om intensivkurs!
Är i alla fall mitt i händelsernas centrum, vilket jag trivs med.
På det lilla kontoret blev det dramatiskt. En person stängde av misstag av en annans dator - en hel bok försvann - men gick att återskapa. Tack och lov!
Leddes dit en mycket krånglig väg i morse - det visade sig sedan att man hade kunnat gå nästan raka vägen - satsar på det imorgon!
Mötte Jesus på hemvägen...
I form av en kvinna med ett blått och ett grönt öga. Båda intensivt gnistrande. Hon vinkade på mig för hon behövde hjälp att få en blytung låda fram till vägen. Hon hade artrit eller liknande, så jag låtsades som att ryggen inte höll på att gå av (kom knappt upp imorse), och fick till sist lådan dit den skulle. Det var det värt. Alltid är det någon som har det värre...
Firat en underbart familjär indisk mässa kring ett köksbord idag. Gripande i sin enkelhet och i allas delaktighet på olika sätt.
Igår blev det en mer traditionell söndagsmässa med en irländsk präst med mycket humor. Det var länge sedan man skrattade i kyrkan... Och han fick ett skämt tillbaka vid utgången.
Här är en recension i SvD av en nyutkommen bok om Jesus (tydligen översvämmas världen av sådana). I denna bok porträtteras han ur en journalists synvinkel.
"Det finns cirka 175 000 böcker om Jesus. Minst. Varje dag utkommer ytterligare fyra. Är det aldrig nog? Den som ställer frågan i inledningen till sitt eget bidrag till bokfloran – Jesus. Jude, Rebell, Gud? – är journalisten Sören Wibeck, med en lång och gedigen bakgrund på Sveriges Radio. Och han svarar genast läsaren: Nej, det finns mer att berätta, både grundläggande och nytt. Dessutom finns det ett behov av översikter, konstaterar Wibeck. Därav denna bok."
Visst kan det vara så... Men Jesus var inte bara en historisk person.... Så viktigare än tusentals böcker är att möta honom irl (in real life)...
Coca-cola vill för ovanlighetens skull inte göra reklam för sin produkt. I en ny film där Jesus dricker deras läsk kräver de att den biten klipps bort - vilket har försenat premiären till flera veckor efter påsk... Även detta skriver Svenska Dagbladet om:
Tur då att de inte ännu har upptäckt Ylva Eggehorns formidabla dikt, från en diktsamling från 1970 som kallas just: "Ska vi dela", där Jesus och diktjaget delar på en coca-cola i köket....
"Det var en vanlig dag vi satt i köket och hade köpt en coca-cola Jesus och jag det var varmt och dammet flimrade i solbredorna: ska vi dela sa han /.../"
