Religionsskapande och Gudsmötet i olika religioner
Här ett sidospår från gårdagens inlägg - och samtidigt en fortsättning av det.
Jag zappade runt igår kväll alldeles på måfå - och tro det eller ej, hamnade alldeles vid starten av en repris av programmet jag refererade igår. Det är så att man nästan kunde bli "religiös"... :-)
Denna gång tittade jag fokuserat, och har fått ett ganska så annorlunda intryck. Tycker att killarna var riktigt sympatiska och charmiga i sitt trevande med att hitta lämpliga uttryck och ingredienser i sin religion. De var uppriktiga. Och hade både humor och distans och en bottenklang med mera djup.
De har haft en öppen blogg under våren såg jag också - nu är den tyvärr stängd för andra än inbjudna - men i ett inlägg om bloggen hittade jag följande:
"I bloggen Religion under uppbyggnad skriver de om sina försök att hitta gott innehåll till sin religion, och de vill ha besökarnas hjälp. ”Hur uppnår du andlighet?” frågar de till exempel. /.../ I högerspalten listar Jonas och Musse vad de kommit fram till under sitt sökande. Här är deras trosatser, så här långt:
”- Vi jobbar inte med skuld och skam. - Vi gillar däremot glädjen, sorgen, ilskan och rädslan. Blanda och ge, testa alla. - Samtalet tror vi på som det första och bästa verktyget. - Om man ibland tar den svåra vägen kommer man lite längre än om man alltid tar den lätta.”
***
Det finns trots allt ett allvar i det hela - de blev stundtals märkbart och personligt påverkade av processen - Musse av samtalet med en psykolog (som mer liknade ett slags andlig guru), och Jonas (om jag minns rätt) av den "späkning" han mötte i ett buddhistiskt sammanhang, och som därför hamnade på topplistan över vad som absolut skulle med i religionen. De mötte sådant som berörde dem på djupet - som de kanske inte förstod eller kunde formulera, men som de tydligt erfor.
Detta fick mig att fundera vidare än mer på djupet - över Gudsmötet - och om det verkligen är så olika i olika religioner - eller om det inte är detsamma/densamme som vi möter, men formulerar på högst olika sätt.
Detta kan jag ju inte veta som enbart har personlig erfarenhet av att vara kristen.
Så jag efterlyser nu erfarenheter även från er som tillhör andra religioner. Hur möter du Gud? Hurdan är Gud? Vad betyder Gud för dig? Etc.
Vill också kasta ut en möjlighet att i tankeform pussla ihop din egen önskereligion à la Musse och Jonas, och beskriva den här i bloggen. Var kreativ!
Och detta kan både du testa som redan tillhör en religion och du som inte gör det. Vad det går ut på är inte att här och nu uppmuntra till att åstadkomma en uppsjö av nya bloggreligioner, utan jag är helt enkelt nyfiken på vad du/ni tycker är allra viktigast i en religion. Vad är omistligt? Saknas något?
Dessutom är det nog hälsosamt för diskussionströtta hjärnor att syssla med lite fritt skapande som omväxling till retoriken och apologetiken... :-)
Två trådar i ett inlägg alltså:
* Gudsmötet * Religionsskapande
Ordet är fritt!
***
P.S. Om Jonas eller Musse skulle råka titta förbi och läsa detta så vore det kul om ni ville berätta här om era erfarenheter utifrån religionsskapandet!
Igår inleddes serien "Jonas och Musses religion" som alltså handlar just om detta - två personer antar utmaningen att bygga upp en ny religion med en lite ovanlig procedur - från sökande av statsbidrag (!) till ett utmynnande ett antal veckor senare i en egen "ceremoni".
Vad jag då blir nyfiken på är varför man väljer att "starta eget".
Saknar de som grundar egna religioner något väsentligt i de redan existerande religionerna? Vill man försöka fylla ett inre tomrum som religionerna inte tycks nå, eller i vart fall inte längre förmedlar på ett sätt som så värst många av vår tids människor kan förstå eller ta till sig? Missar religionerna målet?
En "motsatstrend" är för övrigt också intressant att peka på i sammanhanget - att antalet unga "traditionellt troende" ökar stadigt - kristna och muslimer inte minst - nedgången har tydligt vänt.
Men de befintliga religionerna når bevisligen inte alla. Trots att det väl finns ett inre rum mottagligt för helighet inom alla...? Jag har tidigare i bloggen samtalat med Jan Thurin bl.a. om detta - och det blev en spännande dialog om andlighet och vetenskap som ett tag senare fortsatte vidare till frågan om egots "död" som jag hänvisar till igen eftersom det på något sätt anknyter till ämnet här.
Är religionens syfte andligt självförverkligande eller andlig "död och uppståndelse"?
Har individualismen nu gått så långt att nästan var och en skulle behöva en alldeles egen religion? Vill man finna svar på livets frågor, och uttrycka dem - på sitt eget unika sätt? Har religionerna blivit för trånga för att fullt ut kännande och tänkande människor ska få plats i systemen? Finns religionerna för människornas skull eller tvärtom? Var finns Gud i det hela?
Vågar man möta den levande Guden, med allt vad det kan innebära - eller känns det tryggare att göra sig en egen gud som man inte upprörs av på något sätt - som inte utmanar den egna bekvämligheten?
Grundade förresten Jesus en religion? Var det hans avsikt? Ville han inte visa på sanningen helt enkelt? Han pekade på sig själv som Guds Son - som Sanningen personifierad, han ville dra människor till Gud, göra dem Levande, ge dem evigt liv. Men har man inte sedan missförstått en del av det han sa? Man utvecklade med tiden alla dessa intrikata lärosystem, som ironiskt nog också har bidragit till att skymma Gud och förkrympa människor... Det kan väl ändå inte ha varit meningen? "Bokstaven dödar - men Anden ger liv..." (Missförstå mig nu inte, visst behövs en grundläggande lära som vilar stadigt på sanningen så långt man kan urskilja den - i kristendomen såväl som i andra religioner - men är alla regler som definierats i anslutning till den alldeles omistliga...?)
I programmet verkar det hela röra sig om ett tekniskt och abstrakt förfarande. Den nya religionen uppstår inte ur ett sanningssökande - utan den konstrueras och definieras närmast "demokratiskt" och ganska så nyckfullt: "-Ska vi ha en gud eller inte?" - Nej, kommer de båda religionsgrundarna strax fram till. -Ska vi ha en kyrka eller ett tempel? -Ska vi ha något särskilt tecken? -Ska vi inkludera liv efter döden? Där blev det mer knepigt...
Det frapperande var just att det de vill åstadkomma inte vilar på något som helst sanningsanspråk - vilket ju är utmärkande för de befintliga religionerna. De har uppstått ur sanningssökande och de hävdar att de har funnit sanningen och ser det därefter som sin mission att upplysa andra om detta.
Frågorna i programmet stannar på ytan, blir inte existentiella på riktigt (åtminstone inte i det lilla jag snappade upp av det - får erkänna att jag inte var särskilt koncentrerad). Denna existentiella dimension är ju annars också något som utmärker alla genuina religioner.
Är detta då bara ett slags ploj-tv-religion? Med ett efterhärmande av de yttre religionstecknen, ihopplockade till ett personligt litet utvalt smörgåsbord. Och varför i så fall?
För att visa att det minsann går att få ihop något som på ytan liknar en religion, och som på insidan kanske kan förlänga egot med ytterligare några centimeter? D.v.s. raka motsatsen till de befintliga religionernas ursprung och vad de vill åstadkomma...
Har förresten inte tv i sig närmast något religiöst över sig - det tycks ha blivit det moderna husaltaret i många hem....? Inte minst då det sänds sport.... Då är det näst intill hädelse att störa det heliga momentet.
Nåväl - jag undrar alltså (bland de många frågor som tog form här): varför startar man en egen religion?
Det går bra att svara på det under denna rubrik där jag har uppdaterat min uppfattning om första programmet om Jonas och Musse.
