I en del andra inlägg har frågan tidigare berörts i förbigående, och den återkommer ofta på samma sätt i förbigående i diskussioner om annat - jag tänkte därför att det kunde vara intressant att fokusera enbart på detta för en gångs skull.
Alltså - det är inte bara tron som formar livet - utan det sker även omvänt så att livets erfarenheter, inklusive andliga erfarenheter, formar vår tro, synen på Gud, människor, hela skapelsen.
Vill du dela med dig några tankar om hur livet har format din tro så är du välkommen att göra det här.
***
Uppdatering: inlägget är stängt för kommentarer - men fundera gärna över detta för dig själv.
Fick den tanken idag - att bloggosfären faktiskt påminner om klostermiljön - genom att personer som är så olika de bara kan bli slipas mot varandras olikheter.
Så länge de inte undviker varandra förstås. De som gör det drar sig undan det grova sandpappret som tar bort de värsta kantigheterna. Innan det är dags för finputsningen.
Här några citat av Johannes av Korset i anslutning till detta. Hittar dem just nu bara på engelska på nätet. (Byt ut "monastery" och "community" mot bloggosfären.)
"Remember that when you entered the monastery, you did so that “all may fashion you and try you. Thus, to free yourself from the imperfections and disturbances that can be engendered by the mannerisms and attitudes of the religious you live amongst, and draw profit from every occurrence, try to imagine all in the community are artisans, as indeed they are - living there just in order to prove and try you.”
“Some will fashion you with deeds, others with words, and others with thoughts and looks against you. To all of this be submissive, as the statue is to the craftsman who carves it, to the artist who paints it, and to the gilder who embellishes it.”
“If you fail in these matters, you will never learn how to overcome your sensitiveness and feelings, nor will you get along well in the community with the religious, nor attain holy peace, nor free yourself from many stumbling blocks and evils.”
"He believed that God made man for only one purpose : God wishes to live united with man.
"You marry the person you love most. You marry the person whom you consider as the most beautiful and precious in your eyes. You marry the person without whom you feel life would be impossible to live. God feels all this when he ponders about you and me.
In this union, the soul submerges itself in a strong way in God - and He gives himself even more fully to her. Passionate love on the part of God. Passionate love on the part of man. A passion which leads to total union between God and man.
The Saint prefers the word union to the word perfection, because union is more dynamic, more alive. Perfection implies the law, something cold and dead; it implies stress and effort. Union on the other hand means togetherness, love. It means necessarily two persons, a relationship which grows and develops. It means self giving by God and self giving by man. It means a tension of love." (God is a Feast)
"Every wish and aim of the soul - and of God - in all its works, are the end and completion of this state, therefore the soul does not tire until it comes to this state ... Now it is resting in the arms of its beloved, by whom she feels embraced continually in the spirit. This embrace is real and through it the soul lives the life of God."
I repeat. This is not a simulation but a reality. And the greatest news this morning is that you can be the protagonist of this adventure of love. Christian life is not obey - live a respectable life - be a good boy - and you go to heaven if you have followed the rules... It is a love story."
Siljan var lite grå, men annars var Rättvik vackert idag. (Var där fram och tillbaka av en sorglig anledning.)
Naturligtvis mötte jag en katt.... Som spann så snart man petade på den.... Tyvärr fick jag inte syn på en annan riktigt söt katt som skulle finnas i närheten...
Var snabbt in på S:t Davidsgården...
Korset i kapellet är alltid lika starkt.
Närvaron är stark.
Och så finns där en lite rolig skylt med en text som är viktig i det andliga livet.....
Fast det förmodligen inte var tänkt så, utan skrevs som en högst praktisk anvisning för bilburna gäster.... :-)
Det gäller att inte parkera sig, slå sig till ro - utan vara flexibel för nya vändningar åt oväntat håll - och omvändelse förstås.
Tack till resvännerna för sällskapet...!
Och tack till er som arbetar dag ut och dag in på S:t Davidsgården för att ni gör det till en så vacker och rofylld plats...
What is the effect of putting on the mind of Christ ?
In prayer the individual will reveal the characteristics of having been appropriated by the Holy Spirit as in Galatians 5:22
Paul described it as: "I am crucified with Christ, nevertheless I live; yet not I, but Christ liveth in me".
One now loves in the way of God, follows his will, and lives for truth, wisdom, goodness, compassion and love for the sake of bringing these attitudes to other people, all beings and the universe.
Prayer and Contemplation is not about my pre-occupations and expectations for myself, my own ego or personal self.
In all things, Jesus did not think about himself, or pray for his own needs- real prayer is intercessory, other people, other things, the earth and the universe.
One does not contemplate for what I personally, me, myself, I can get out of it, but for the sake of other people, other living things, the planet and the universe.
This is what is meant by: one has put on the Mind of Christ, that no longer I, but he lives inside, as me, as my real Self. That I live by his will, his pre-occupations and expectations, not my own personal, egocentric ones. That is what Paul discovered, that is the meaning of Paul's Christ-centered life and mysticism: that he now has the values, attitudes, worldview and the mindset of Christ.
What is the mindset, the will, the intentions of Jesus ?
They are those of the Father, Yahweh, Elohim, the I AM, that was never born, the unchanging, the undying.
Fick detta i ett mail idag. Det var skrivet vid ett speciellt och tragiskt tillfälle (när en församling lades ner) - men det är på något sätt allmängiltigt för den andliga växten.
Kommentera gärna!
***
"God the Great Choreographer leads us in a dance of divine design, a dance of love and growth, leaping through history, our own individual histories and our collective history all mixed up and interwoven. Corpus Christi and Spiritus Christi and the Church of the whole world, dancing through history in a story God writes each day and in everyone of us, in an explosion of light and power, a story and a dance to which we can say “Yes!” -- or not.
Once the energy, the pulsing light of that dance has entered our souls -- when we say Yes to life, Yes to risk, Yes to truth -- when we dare to reach out in love and hope and touch the energy that binds the universe together and allow it to cast out our fear and heal us -- miracles happen. We grow -- the light within insists we grow -- we change, we leave our old selves behind, transformed in ways we never dreamed we could be transformed.
Human, we grieve, we cling to our old selves and our old realities, we fear -- but grace leads us on. We find that we do not need to see the steps ahead of us, as each will become clear in its time. In time we look back and see -- more than how far we have come -- we see how necessary each painful step along the way had been, see how one thread leads to another, weaving the cloth, building the foundation. We see, perhaps, how our own gifts and the gifts of others have been uncovered and developed. . . how we have stretched and grown and would never go back to our earlier, smaller selves, not even to get our old reality back.
In that awareness of the whole, it becomes very easy to forgive. Each of us is broken, each of us wounds others out of our own pain, each of us stumbles. Those wounds, that stumbling, that brokenness is part of the whole. Why hold anyone else in the wrongs they have done? Our own wrongs are a part of the picture, too.
You don’t get a garden without death and decay . . . and that’s fine and good and wonderful and wise.
The loss of the parish we had loved, lived in, celebrated and ached and wept in for twenty-two years, this catastrophe, this unthinkable destruction, was good. It was a blessing; it was our gift.
Om du var den enda kristna personen här i världen - hur skulle du leva då för att visa på Kristus?
Som nu?
Om inte - hur då?
Mer intensivt, vittnande - eller mer räddhågat, som vissa apostlar i början efter uppståndelsen.
Du har då ingen församling att luta dig tillbaka mot. Ingen mässa. Inga andra sakrament. Inga verksamheter. Ingen organisation. Du har bara din tro och gemenskapen med Gud själv. Och i bästa fall en bibel.
Om du i en sådan situation skulle ta din tro på större allvar, låta den få mer inflytande över ditt liv - och andras - varför inte försöka leva så nu...?
Om du inte skulle göra det - är det inte i så fall ett skäl till allvarsam eftertanke....? En uppmaning till omprioritering, till närmande till Gud.
Ytterst visar ditt svar på frågan vad Gud betyder för dig och hur mycket din tro påverkar ditt liv...
Fick just höra om en kraftfull andlig förnyelse som sprids över världen från Florida. Under två månader har dess flammor nått många länder - och profetior finns om att fler länder i Europa kommer att nås, bl.a. Tyskland.
23 katolska präster lär ha blivit träffade och "omvänt sig till kristendomen" läser jag nånstans. Ja, ja....dessa fördomar. Tråkigt om de har lämnat katolska kyrkan på kuppen (det framgår inte), men gott att de har fått sina andliga liv förnyade. Man kan hoppas att det goda i denna förnyelse når även vår del av Kyrkan....
Fick av en slump kontakt med en pastor som varit där, han är uppväxt som katolik, och har alltså inte dessa fördomar.
I sin blogg skriver han bl.a. så här:
"I have just returned from Florida, having taken advantage of a small gap in my schedule to be refreshed and to experience firsthand what has been happening there nightly for the past two months. I also wanted be able to credibly respond to the many requests I have had from pastors and leaders asking me if this is real or not!
/.../
Noticeable from the outset is the strong flavor of the southern healing revivals of the fifties, but this isn’t your grandmother’s revival - or tent! This structure can hold 10,000 people, is air-conditioned and with state of the art sound, lighting and video screens.
Also, during my visit this week, out of the 7-8 thousand who came every day, I saw only one suit and tie. What was more common were shorts, T-shirts and tattoos! Noticeably absent was much evidence of the religious spirit, however, in essence this was more like a classic ‘Pentecostal’ revival, smacking of Benny Hinn, Rodney Howard-Brown, Toronto, Pensacola - but on steroids!
/.../
A strong sense of the Lord’s presence even comes in the worship team’s rehearsal time an hour before the services begin every night. Hundreds of arms are lifted heavenward in front of the stage and stay there for up to three hours of the most intense worship I have experienced. Television and the Internet have played a major role in the rapid expansion of this revival, but it just does not match being there!
Then Todd takes the microphone and begins to proclaim healing for all kinds of diseases. Those healed testify to seeing from blind eyes, hearing from deaf eyes, loosing tumors and all kinds of diseases. While I was there it was announced that 18 people had been resurrected from the dead, directly or indirectly as a result of this outpouring."
Och den som eventuellt har några frågor till pastorn är välkommen att ställa dem här - gärna på engelska - annars kan jag översätta - så svarar han säkert gärna här.
I brist på filmer att recensera surfar jag nu lite bland videor med uppenbarelser. Där finns både det ena och det andra. Spännande att man kan fånga sånt här på film numera - när snart sagt varje person har tillgång till en liten videoinspelningsfunktion i digitalkameran eller mobiltelefonen. Men det ställer förstås högre krav på teknisk bevisning - det är förodligen inte så svårt att manipulera filmer i efterhand.
Men jag är övertygad om att det sker mirakel - och en del filmer verkar ger ett mer äkta ntryck än andra.
Mest häpnadsväckande och tankeväckande är denna - som skildrar tre olika eukaristiska mirakel. Ett där vackert ornamenterade hostior sakta dalar ner på ett kyrkogolv - men varifrån kommer de...? Och ett som visar en kalk och en hostia med fem sårmärken och en bild av ett kors och en vitklädd kvinna med ett barn - som dök upp på några foton av en staty av Jungfru Maria. Och ett som visar hur en hostia har förvandlats till ett pulserande och växande (riktigt!) hjärta i munnen på en kvinna - detta mirakel bevittnades av förre påven, som sträcker ut händerna mot det. Oerhört stark video! (Synd bara att annan text skymmer mycket av den engelska texten.)
Nån som fortfarande inte är övertygad om realpresensen (att eukaristin verkligen är Kristi kropp och blod)?
Snubblade också på en intressant video om Mariauppenbarelserna i Zeitoun - och en till, ackompanjerad av vacker musik istället för prat. Båda med autentiska foton.
Det bästa är att resultatet av det miraklet, som pågick under flera år och sågs av troende från olika religioner såväl som ateister, var helanden och fred. Man kunde önska sig det på många platser i världen idag.... Bli inte förvånade om hon visar sig i krigsdrabbade länder också i vår tid...
Vad ska man sedan säga om det här - också i Egypten....? Och det här? (Mer spektakulärt...ger mig inte samma känsla som filmerna ovan.)
Och till sist en riktig skräckis - antingen fejk (hoppas det!) eller inte.
Eftersom vi imorgon firar Treenigheten handlar texten om det (det är andra läsningen helt enkelt).
***
2 Kor 13:11-13
"Gläd er nu, mina bröder, och låt mina förmaningar göra er alltmer felfria, var eniga och håll fred, så skall kärlekens och fridens Gud vara med er.
Hälsa varandra med en helig kyss. Alla de heliga hälsar till er.
Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga Anden åt er alla."
***
Fundera gärna i kommentarerna över Treenigheten...
Även fridshälsningen - eller snarare fridskyssen - tas upp. Hur bemöter vi varandra? Vågar vi möta varandras blick? Är det någon vi helst undviker att hälsa på?
Nej, det här är inte en dyslektiskt drabbad rubrik om kyrktanter... Den trogna skara som fyller upp så många byggnader som annars skulle vara så gott som tomma... De målar sig själva bra - utom de mest pietistiska förstås. Detta handlar alltså inte om kyrktanter och makeup!
Så för att återvända till ämnet....
En rad i en bok inspirerar mig åter till en del tankar... Och boken är - ja, ni gissar rätt - Mackans sk(r)attjakt; "Jakten på det försvunna skrattet", alltså.
Så här är det ofta - jag fångas av en eller ett par rader i en bok - vilket väl är ganska otacksamt för en författare som kämpat med helheten. Sen far tankarna snabbt iväg långt från boken och far på vilda färder tills jag åter blir medveten om att det var meningen att jag skulle äta frukost. För det är mest vid frukosten jag får tid att läsa annat än text i datorn. Och jag läser traditionella pappersböcker mycket långsamt nuförtiden när jag inte måste rusa igenom stora textmassor för studiernas skull.
Hur kan man komma på en sån dum idé förresten - att studera på tid? Som om lärandet vore en kapplöpning med klockan, och som om det blev effektivare ju snabbare det går....? Panikinlärning enligt korvstoppningsmodell - vad ska det vara bra för - och hur mycket minns man av det sen? Medan det kvalitativa - djupa eller fyndiga - som väcker egna tankar, stannar kvar mycket tydligt och klart, och utvecklas vidare.
Numera vaskar jag sakta guldsand - och ser emellanåt kornen formas till klimpar.
Raden som drog till sig uppmärksamheten imorse var denna:
"kyrkan är som ett gammalt piano - allt är svart eller vitt och ofta blir det dålig stämning"....
Jo jo... ;-)
Så såg jag inför mig ett gammalt piano. Men tangenterna var inte längre svartvita - de sprakade i alla möjliga färger och mönster. Det var ett glatt piano - som väcker lusten att sjunga, spela och komponera... Fast varje tangent var unik så var helheten harmonisk. Eller snarare - just därför. För att ingen tvingades in i det svartvita mönstret som effektivt tar död på det levande och skapande.
Ett sånt piano vore lättare att spela på än ett där alla tangenter ser likadana ut - med bara två variationer - liten svart och stor vit. För då kunde man börja improvisera på det röd-grönblommiga c'et i mitten, gå vidare upp till det ljusblå fisset, och så dramatiskt nedåt till en treklang av violett, orange och azurblått (med vita prickar), och sen till...ja, ni fattar poängen....
En färgsprakande kyrka där varje tangent är och får vara unik - är en kyrka där vars och ens gåvor kan bli synliga och komma till användning - utan att stoppas av diskriminering, avund, konkurrenstänkande eller manisk kontroll.
Nu är det inte så att tangenterna på pianot behöver målas utanpå för att uppnå detta - problemet är just att de redan har blivit målade - för under den vita och svarta färgen döljer sig redan alla dessa sprudlande och skimrande nyanser och mönster...
Det är försiktigt avskrapande som gäller - så att den sanna färgen kommer upp till ytan.
Det som händer i kyrkans innersta - inom oss som är dess levande stenar - kan liknas vid de medeltida kyrkor som vitkalkades i brist på bättre vetande. Värdefulla målningar doldes under färgen.
Den vitkalkning som sker av människornas tankar och själar i kyrkomiljö är mycket värre än att målningar av Albertus Pictor och andra mästare har förstörts för gott (en del har man tack och lov kunnat restaurera)...
Det inre vitkalkandet förstelnar och fräter bort det vackra, förvandlar det levande och kärleksfulla till något hårt och fördömande. Först när - ja om - man ser att det svart-vita inte är ens rätta jag skapat av Gud, kan restaureringen börja... Tills dess försvarar man den tillrättalagda ytan med näbbar och klor och försöker få andra att bli lika svart-vita - för man har indoktrinerats i tanken att det är det enda rätta - att det är hela sanningen om Gud och om oss. Så färfärligt!
Hur kan människor läras att vilja vanställa andra i Guds namn...försöka åstadkomma masskopior av det som skulle vara unikt? Hur har det kunnat bli så snett i våra kyrkor? Och varför förs mina tankar apropå det till andra världskrigets Tyskland? Det är förstås en drastisk jämförelse - men är det inte lite ditåt det barkar (särskilt tydligt inomkatolskt)? Ein Führer - och ett kollektiv som lärs att tänka svart-vitt och styras som robotar.
Vi kan inte själva skrapa bort all den svart-vita färg som målats på oss utifrån - men vi kan hjälpa varandra att se och få bort den.... Innan det är för sent....
Så långt dagens tankar... Kommentera gärna!
(Jag vet att jag igår utlovade en långfredagsanekdot - men den får vänta - liksom en liknelse som kom till mig i natt - det är ju en dag imorgon också...)
[T]here is a vast difference between a mystical, metaphysical union with an impersonal Being and the kind of union with the Divine taught us in Scripture. Here we have not to do with the union of absorption, but with a union that grows out of reciprocal intercourse, a union of heart and will and intellect; and such a union is possible only between personal beings. Only the personality of God makes possible the union of communion with him.
– Albert C. Knudson (1930)
Här kommer en uppföljare till inlägget om mystik i förra veckan.
Det är skrivet av två personer som känner till ämnet väl - så passa på att ställa frågor och delta i diskussionen!
De ortodoxer som följer en annan kalender och som firade Jesu födelse igår tillönskas nu god jul...!
En intressant person, den irländske eremiten John O'Donohue, som fanns på min osynliga lista över dem jag gärna skulle vilja träffa, har gått ur tiden... Han var tidigare katolsk präst, men lämnade sin tjänst och blev eremit efter att han upptäckt djupet i den keltiska spiritualiteten.
Det keltiska arvet når oss i Sverige genom källor som den ekumeniska kommuniteten på Iona. Mycket talar för att det var denna slags andlighet som inspirerade svenska kristna innan Brittiska öarna (och vi) koloniserades av romersk religionstolkning, och som ännu lever kvar i de svenska bottenlagren, i känslan för det heliga omkring oss, i naturen, även bland så kallat "sekulariserade" men andligt öppna personer.
Det följande är citat och referat ur Anam Cara av John O'Donohue (jag har numera boken på engelska, men den finns också översatt till svenska):
"När man begränsar anden till enbart detta [det osynligas] område förminskas och försvagas det fysiska omedelbart. Det är ett stort misstag, för det finns inget i universum som är så sinnligt som Gud. /.../
Naturen är den gudomliga fantasins spegel och sinnlighetens moder och därför är det oortodoxt att tolka anden i termer av enbart det osynliga. Ironiskt nog hämtar gudomligheten och andligheten sin kraft och energi från just denna spänning mellan det synliga och det osynliga. Allt i den själsliga världen önskar djupt att få synlig form - det är i just denna önskan som fantasins kraft lever." (s. 62-63)
"Djuren är äldre än vi. De fanns här årtusenden innan människan dök upp på jorden. Djuren är våra gamla bröder och systrar. De lever i samklang med jorden. /.../
Landskapets zenliknande tystnad och närvaro speglas i djurens tystnad och ensamhet.
Djuren vet inget om Freud, Jesus, Buddha, börsmäklare, militärer eller påvar. De lever utanför människans avsikter och verksamhet. På något sätt bebor det redan det eviga. Kelterna förstod djurvärldens uråldriga förhållande till allt annat. Värdigheten, skönheten och visheten i djurvärlden stördes inte av några falska hierarkier eller av mänskligt högmod.
Någonstans i kelternas tankesätt fanns en insikt om att människan är arvtagare till denna djupare värld." (s. 65)
Har ni någon gång tänkt tanken att kroppen finns i själen - snarare än tvärtom? Och att den är ett sakrament! "Ett synligt tecken på en osynlig nåd." Han skriver en hel del om detta (för mycket för att återge här, men väl värt att läsa).
"Det syndas mycket mot kroppen, även i den religion som baserar sig på att Jesus var Gud förkroppsligad. Religionen har ofta utmålat kroppen som roten till ondska, tvetydighet, lustar och förförelse. Detta är ytterligt fel och vanvördigt. Kroppen är helig." (s. 58-59)
Det är inte grekisk filosofi utan en feltolkning av den som ledde till den märkliga "kristna" dualism mellan kropp och själ som vi fortfarande dras med...
Inlägget får avslutas med en irländsk välsignelse:
May the road rise to meet you. May the wind be always at your back. May the sun shine warm on your face, the rains fall soft upon your fields. And until we meet again, may God hold you in the palm of his hand.
En annan version slutar istället med: May you be in heaven before the Devil knows you're gone!
Dagens gästskribent, som också heter John, är en kontemplativ eremit sedan 35 år tillbaka. Han är filosof och teolog och har hand om två maillistor - en för: monastic subjects - och en för: universalist discussions.
Jag bad honom skriva något om mystik som vi skulle kunna samtala utifrån, apropå samtalen om mirakel och andligt liv nyligen. Så passa på att ställa alla frågor ni har om detta nu!
Welcome, John, as a guest writer in my blog - I've presented you shortly above for the Swedish readers! And welcome, everyone to comment on his posting about mysticism below!
***
The subject of mysticism is so vast that I will be very selective in the areas covered.
What is mysticism?
The word 'mystic' has its origin in the Greek mysteries. A mystic was one who had been initiated into these mysteries, through which he had gained an esoteric knowledge of divine things and been 'reborn into eternity'. His object was to break through the world of history and time into that of eternity and timelessness. The method was through initiation ceremonies as described in The Golden Ass by Apuleius. Through the mysteries the initiated entered into something holy and numinous, a secret wisdom about which it was unlawful for him to speak. The word 'mystery' (mysterion) comes from the Greek word muo, to shut the lips or eyes. This is how F.C.Happold writes about the meaning of the word mysticism in his excellent introduction to the subject in his "Mysticism: a study and an anthology". His anthology covers mysticism from all world religions, many Christian mystics as well as the nature-mysticism (represented by poets, writers and other artists such as William Blake).
The meaning of the word mysticism came to be altered when Greek and Oriental philosophy were blended in the centuries before the birth of Jesus, as Neoplatonism. It came to mean a very specific approach in which human intellectual, and especially intuitive, faculties played a major part. The fusion of Christian and Neoplatonist ideas in the early centuries of the Christian era led to a system of mysticism called mystical theology.
Mysticism in general has its source from which springs the raw material of religion, the inspiration of philosophy, poetry, art, music, and all creativity, namely a consciousness of a beyond, of something beyond, although interwoven with, the external world of material phenomena; of something beyond that what is seen. In the developed mystic this consciousness is present in an intense and highly specialized form. It occurs in religion when religious feeling surpasses rational content, when the hidden, non-rational, unconscious elements become dominant and determine the emotional life and intellectual attitude.
Mystics can be found in all ages, in all cultures and all religious systems. The word mysticism has many different meanings. To some it means simply confused, irrational thinking; to others it means something like spiritualism and clairvoyance, hypnotism, and even occultism and magic, strange psychological states and pathological conditions; to others it is associated with visions and revelations; or other-worldliness; or an attitude that does not care about the externals of religious observance and dogma.
The use of the word in Christianity was due to the influence of Dionysius the Aeropagite, Pseudo-Dionysius. The term used by medieval Christian theologians was theologia mystica, by which they meant a particular type of insight and knowledge about God. In those days the word contemplation was used to refer to a rare and advanced form of spiritual experience, not found among ordinary, religious folk. To attain to a state of contemplation men and women withdrew from the world and followed a way of life different from that led by those who remained in the world.
Mysticism could be studied from at least three angles: as a certain type of experience, as a way of knowledge, and as a state of consciousness. Mystical states have certain characteristics: they are ineffable, difficult to express in words, because its is difficult to express the infinite and eternal in human spatio-temporally restricted concepts; they are more like states of feeling than knowledge; they cannot be sustained for long; it is possible to prepare oneself for mystical experience; they give the feeling of a state of presence of an awareness of the Oneness of everything; they give the sense of timelessness; associated with them is the feeling that my familiar ego is limited and not my real I or real Self.
The Mystic Way is always divided into different steps or stages. Catholic theologians and western thinkers usually divide these three stages as: the way of purgation or purification; of illumination, or proficiency or contemplation; and the way of union or the unitive life.
The mystical way is more like a slope than a staircase and in her Seventh Revelation Dame Julian of Norwich tells how she passed from one stage to another time after time. Compare these three stages to that of the Sufi farid al-din 'Attar in his book The Conference of the Birds. It is a journey of the mystic through seven valleys.
The Valley of the Quest, stripping away all encumbrances so that the heavenly light may enter (like Purgation).
The Valley of Love (like the first stage of Illumination).
The Valley of Enlightenment and Knowledge, entering into the state of contemplation when the soul partakes of the divine with glimpses of the mystery of Being, God is now seen in all things.
The Valley of Detachment, the soul becomes absorbed in the Divine Love.
The Valley of Unity, contemplating the naked Godhead directly stripped of and without the intermediary of images or concepts is realized.
The vision is transient and seems to disappear in the Valley of Bewilderment.
The light is too bright, the weak soul is dazzled until it enters the Valley of Annihilation where the self is completely merged in God (the theosis or deification of the Eastern Orthodox Church).
Som nyligen utlovat kommer här ett gästinlägg om den medeltida mystikern Julian av Norwich.
Välkomna, alla, att reflektera över texten och ställa frågor till författaren som är expert på henne.
***
You're very welcome as a guest writer on this blog, John-Julian OJN!
A short presentation of you should include saying that you are the founder of the Order of Julian of Norwich, and that you also translated her writings: A lesson of Love, The Revelations of Julian of Norwich.
I hope we may have an interesting discussion of the ideas of Julian in this posting...!
Feel free, everyone, to pose questions and to reflect on her view on the feminine aspects of God, sin, prayer, etc, after reading the posting about her below!
Here you may also read a poem (edited for a prayer book) by "Mother" Julian, also called "Lady" Julian.
***
In 2006, when Katharine Jefferts Schorri, the newly elected Presiding Bishop of the Episcopal Church, preached her first sermon in her new position, she included this passage:“…Colossians calls Jesus the firstborn of all creation, the firstborn from the dead. That sweaty, bloody, tear-stained labor of the cross bears new life. Our mother Jesus gives birth to a new creation -- and you and I are His children…”
As one might have anticipated, there was a great brouhaha about her use of the phrase “…Our mother Jesus…”. She was accused of heresy, of radical feminism, of showing dishonor to the Gospel and the Lord. I, on the other hand, wrote to congratulate her on the use of that phrase – taken, as it was, from the writings of the great 14th century anchorite and mystic Julian of Norwich whose work I had translated from its original Middle English, and who had become the patroness of the monastic Order of Julian of Norwich founded in 1985. Those who criticized Bishop Katharine had only demonstrated their own ignorance of the venerable mystical traditions of the Christian Church.
So, who was this Julian of Norwich?
We know little for certain. She was a devout English woman (probably of the gentry or nobility) born in 1342, who, at the age of 30, was thought to be on her deathbed and was granted a series of sixteen visions of the crucified Lord. But she recovered and spent the last years of her life in a single cell attached to a parish church in England’s Norwich. That is, she became an anchorite, an enclosed hermit, a solitary recluse – considered then to be the highest and holiest life possible in medieval England. And, after twenty years of prayer and reflection, she wrote a book to describe and explicate her visions – the first book ever written by a woman in English – generally known as “The Revelations of Divine Love”.
Perhaps the very writing of that book was as radical a thing as any of the insights and ideas contained in it. Julian lived in the late Middle Ages when women were expected to be silent and submissive. Further, she presumed to write in the ordinary Middle English vernacular (which made her writing available to many literate but “uneducated” common people) at a time when all church writing was in Latin, and all other business in England was conducted in Norman French. Two later (16th century) complete manuscript copies of her book survive, along with several other fragments and an early (1670) printed version.
Julian’s first principle derived from the insights she received in her visions was the unqualified, endless, and absolute love of God for every human being – a love which by its very nature denied the existence of any wrath in God, and concluded that even the worst sin on a human’s part did not diminish that divine love. Sin, for Julian, “hath no subtaunce”. It is already forgiven by God -- even before it is committed. Her common metaphor for sin is “blindness” – the inability of the sinner to “see” the love, grace, and forgiveness offered by God. In a medieval church and culture that directed most of its attention to sin and the fear of divine punishment, this seemed a radical insight (although it was certainly not new with Julian). It still presents a challenge to much current religious thought which sees God primarily as a stern and uncompromising judge.
Julian’s metaphor which described Jesus/God as “mother” may be the most controversial aspect of her teaching, but she not only defends this by drawing extensive parallels between the actions of a mother and those of Jesus: birthing, nurturing, training, comforting, protecting. Julian certainly never saw Jesus as “female” (she always uses the masculine pronoun when referring to him!) but recognized that God and Jesus transcend the merely masculine or paternal. In fact, Julian suggests that what we call “mother love” originated in God and Jesus and is only imitated by our earthly mothers.
For Julian prayer is almost more a state-of-being than an activity. True prayer for Julian is usually and predictably “barren and dry” and seldom has any emotional component. It is mainly a “true, gracious, lasting intention of the soul” to be united to God and one with God’s will, and is to be undertaken with no eye on its earthly “benefits” or “results”. “Failure” in prayer for Julian is attributed to “our feeling, our foolishness”.
Perhaps the greatest difficulty for Julian is the apparent paradox between a perfectly loving God, on the one hand, and the existence and consequences of sin, on the other. She recognizes the tension between the insights granted in her visions and the strict and formal teachings of the Church on sin, purgatory, and hell, but Julian was willing to live with that unresolved tension – a quality which Thomas Merton claimed made her one of the two greatest English theologians Newman being the other).
Finally, living in one of the most devastating centuries in western history (the Black Death, the assassination of a king and an archbishop, the country-wide Peasants’ Rebellion, the Great Schism in the papacy, the beginning of the Hundred Years’ War) Julian remains incredibly optimistic. Her vision of the universe as a tiny ball in the palm of her hand assures her that her world will survive because God made it, God loves it, and God keeps it. Her conviction that “All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well” has become the most famous watchword of all of Julian’s writings.
I alla fall är detta det intryck man får vid läsningen av senaste numret av Magasinet Existera som trots sin hittills korta existens redan gjort sig känt för att inte rygga tillbaka inför knepiga frågor.
De har även ett losertest på sin hemsida, där man kan ta reda på mer exakt vilken slags loser man är.
Själv blev jag en Stig Helmer. Fast jag känner inte igen mig särskilt mycket i beskrivningen... Kanske för att jag tvekade inför en del av frågealternativen - kunde lika gärna ha kryssat i en annan ruta. Någon mer som vågar göra testet och berätta hur det gick?
Hur som helst. Man tycks inte komma ifrån det. Man satsar allt och förlorar, säljer gång på gång smöret och tappar pengarna, olyckorna hopar sig i en lång och statistiskt sett osannolik rad. Det ena leder till det andra som är etter värre. Det verkar inte finnas någon hejd på eländet. Livet är som en surrealistisk tragikomedi...
Eller...?
Är det inte så att vi samtidigt är både vinnare och förlorare?
Bara lugn.... Det kommer också fram i en del av artiklarna, som spänner över ett brett fält. Från film- och serielosers till kärleks-, sport- och hygienlosers (en artikel handlar om en intressant lösning på toalettbristen i så kallade u-länder).
Kontentan av det hela är:
Den som verkar vara den största förloraren kan egentligen vara den största vinnaren. En annan dag.
Jesus är nog det tydligaste exemplet på det...
Den som mister sitt liv ska rädda det.... Den som förlorar allt ska få i överflöd. De sista ska bli de första.
Och den som redan tror sig ha "allt" kanske kan komma på andra tankar om det bland julklapparna ligger en presentprenumeration...?
Bloggaren Allotetraploid har nu svarat på mina frågor till honom om tro i ett annat inlägg.
Vi kom även in på frågan om mirakel - som jag tycker förtjänar en fördjupning i ett eget inlägg.
Så jag vill härmed uppmana er som själva har upplevt ett mirakel eller t.ex. bevittnat andra bli helade genom förbön att berätta om det här.
Ni som har samtalat om det i andra bloggar får gärna länka till dessa samtal här (jag har läst något om det nyligen, men minns inte var...tror det var i flera bloggar).
Det finns mycket att säga om katolska kyrkans syn på mirakel - men det får bli i samtalet som följer. Men kort sagt, till att börja med: alla påstådda mirakel prövas mycket noggrant och går igenom vad som kan liknas vid en domstolsprocess innan de godkänns - eller inte.
Det finns en hel del mirakel som har tagit sig igenom det katolska nålsögat. Kanske någon annan känner sig manad att redogöra för detta?
Många andra frågor ställs nedan - som jag själv har uppfattningar om - men jag avvaktar med dem ett litet tag för att först ge plats för era kommentarer.
Det följande är citerat ur samtalet.
Jag skrev:
“Om det inte finns en Gud - varför sker det då så många mirakel, och varför blir människor bönhörda? Och varför “funkar” de andliga gåvorna, som det står om i Paulus brev?”
Och fick till svar:
"Det finns i historisk tid inte ett enda allmänt accepterat mirakel. När man granskat dem visar de sig i värsta fall vara rena lögner och i bästa fall enkla missförstånd. Jag har skrivit ett längre stycke om just helandemirakel här. Själva ordet i sig är också något oklart då folk verkar mena lite olika saker då de säger sig ha varit med om ett. Är bönhörelse ett mirakel? I sådana fall för vilka böner?
För flera år sedan blev det ett väldigt rabalder i pressen sedan en kvinna i Karlshamn hävdade att hon fått synen tillbaka sedan Runar Sörgard bett för henne. Till slut fick hennes läkare nog och bröt tystnadsplikten. Kvinnan hade opererats för starr och det fanns inte det minsta mirakulösa över hennes tilltagande synförmåga, tvärt om, den var helt i linje med väntat utfall av operationen. Kvinnan själv vidhöll dock att det var ett mirakel och att bönhörelse ägt rum. Var detta ett mirakel? Om jag knäpper mina händer och ber att lyset skall gå på då jag slår på strömbrytaren och det sedan gör det, är det ett mirakel? Om en soldat knäpper sina händer och ber att han skall överleva drabbningen och sedan gör det, är det då ett mirakel? Om en annan soldat knäpper sina händer och ber att han skall nedlägga samme soldat och sedan gör det, är det då ett mirakel? Det hade alltså varit ett mirakel oavsett utgång? Om jag ber om bättre ekonomi och 10 år senare får ett bättre avlönat jobb, är det då ett mirakel, eller måste det ske samma timma som jag ber, eller inom en vecka, en månad ett år?
Varje gång jag själv valt att följa upp påstådda mirakel har de försvunnit upp i tomma intet. Även i pingstkretsar är man medveten om att antalet ”bönhörelser” är överdrivet, men med hur mycket är man inte direkt villig att säga. Jag har själv fått det medgivandet från en predikant i Livets Ord då jag pressade honom på några uppenbara falsarier. Min egen erfarenhet är att antalet bönhörelser som inte förklaras bättre eller minst lika bra med slupfaktorn är noll. Det är också det resultat forskare och undersökande journalister brukar komma fram till då kikar bakom fasaden. Men om du eller någon annan har bevis (som går att kontrollera!!!) så välkommen att presentera dem. Det finns betydligt mer att säga om mirakel, framför allt vad gäller hur man verifierar dem och huruvida de överhuvudtaget, om de nu existerade, skulle kunna fungera som bevis för den ena eller andra gudomens existens."
Jag masar mig långsamt ur den välbehövliga bloggdvalan... Blinkar yrvaket mot skärmen (fortfarande är det den gamla dinosauriedatorn som får stå till tjänst - han som skulle hjälpa mig laga den kraschade har inte varit här än...).
Bloggfastan har fört med sig en önskan om mer tid för inre lyssnande och reflekterande - vilket för bloggens del innebär att andliga ämnen kommer att tas upp till samtal då och då, vid sidan av de intressanta debatter om brännande frågor som jag hoppas ska fortsätta växa fram även framöver genom era kommentarer.
En gästskribent, tillika med grundare av en orden i Julian of Norwich's anda, har lovat att snart skriva om "Mother Julian" eller "Lady Julian" här i bloggen. Han kommer förhoppningsvis då också att stå till förfogande för att svara på frågor och samtala om Julians syn på saker och ting...
Redan nu kommer ett litet smakprov ur en av hennes texter (Revelations of Divine Love) - redigerad och publicerad i Anglikanska kyrkans bönbok.
"God chose to be our mother in all things, and so made the foundation of his work, most humbly and most pure, in the Virgin's womb.
God, the perfect wisdom of all, arrayed himself in this humble place.
Christ came in our poor flesh to share a mother's care.
Our mothers bear us for pain and death; our true mother, Jesus, bears us for joy and endless life.
Christ carried us within him in love and travail, until the full time of his passion.
And when all was completed and he had carried us so for joy, still all this could not satisfy the power of his wonderful love.
All that we owe is redeemed in truly loving God, for the love of Christ works in us. Christ is the one whom we love."
Vi kom in på denna fråga i samband med bloggsamtal nyligen om arvssynd/ursynd.
Jag mindes då att jag läst en text för många år sedan som uttryckte detta på ett fint sätt - och nu har jag letat efter den som efter en nål i en höstack - och till sist funnit den!
Det är en bön.
Och den kan kanske passa särskilt bra just denna Luciadag - som visar på ljuset i mörkret.
***
"Tack min Gud för min själs helgedom, för detta rum av djup tystnad dit aldrig något orent eller smutsat har kunnat tränga in och aldrig kommer att kunna tränga in, ty Du är dess vaktare.
Tack min Gud för att ingen skada som människor orsakat har kunnat förvanska denna tillslutna lustgård, detta Allraheligaste som Du, medkännande Överstepräst, ensam uppfyller, klädd i Din härlighet.
Tack godhetens Gud för att Du varje gång jag har fallit har visat mig att Du förblir i mig, så oändligt mycket djupare än min synd.
Tack Herre för att ingen av mina dåliga tankar, eller min upproriskhet, har kunnat passera porten som vaktas av Din ängel.
Jag vet att Du väntar mig för ett slutligt, strålande möte i detta kärlekens tabernakel dit hela min varelse skall dra sig tillbaka.
Tack min Gud för att anden som Du har nedlagt i mig är ren."
Har en längre tid tänkt skriva lite mer om tro, andligt liv - om de svindlande djupen (varje morgon de senaste dagarna har den tanken dykt upp) - men som ni sett har annat kommit emellan... :-)
Nu läste jag just ett intressant inlägg av Allotetraploid som Z hänvisar till i sin blogg idag.
Och då rann inspirationen till igen...
När jag började städa bland pappren efter omtapetseringen för några dagar sedan, blev jag sittade med ett papper där jag nån gång för länge sedan har klottrat ner ett par citat på baksidan: "The lovers of God have no religion but God himself." (Dag Hammarskjöld)
Så sant....! Allt är avskalat. Yttersta enkelhet. "Jag pekar på månen och de ser på mitt finger." (Buddha)
Man stannar lätt vid detaljer som skymmer det som finns bortom. Därav alla människoregler - den inrutade och inhägnade tron - en "fingertro". Därav alla ordkonfrontationer troende emellan, om sånt som inte har med det väsentliga att göra....
Om morgnarna för tillfället läser jag en spännande liten bok - "Den heliga närvaron" av Henri Le Saux - Benediktinen som for till Indien och fick insikter som vidgade hans syn på tron.
Liten bok, men med stort innehåll.
Några citat även ur den:
"Att be innebär helt enkelt bara att tro att vi lever i Guds mysterium. Att vi är omslutna av detta mysterium. Ja, att vi kastas in i och nu är inneslutna i det." "Ingen bild eller idé som vi skapar oss om Gud är Gud själv utan förblir - med nödvändighet och för alltid - endast vad vi tror och tänker om Gud."
Sådana föreställningar kan - i värsta fall - bli till avgudar som skymmer sikten...
De bilder vi gör oss är tecken som visar på verkligheten - men inte Verkligheten själv (jfr. citatet av Buddha).
Men tecknen kan - i bästa fall - föra oss i kontakt med Gud.
"Även den mest fullkomliga bön använder sig med nödvändighet av tecken och symboler, ty det mänskliga sinnet är skapat så av Gud, men här används de fritt och suveränt och pekar alltid på det Bortom där endast Verkligheten bidar i Gudomens outgrundliga tystnad." "Gud är alltid närvarande för oss. Det finns inte ett ögonblick, inte en plats i vårt dagliga liv, vad vi än sysslar med, där Gud inte är närvarande. Det finns inte ens några särskilda tillfällen eller sysselsättningar där Gud är mer närvarande för oss eller tvärtom, mindre. Gud är alltid densamme, den Allsmäktige, Oändlige, Evige. Han förändras inte, Han varken "kommer" eller "går" från en plats till en annan. Han är alltid och överallt. Han är sig själv i sin fullhet. Inte i någon mening kan Han sägas vara mera "här" och mindre "där", eftersom Han är odelbar." "I själva verket är det enbart hos sig själv som Gud alltid är närvarande. /.../ Skapelsen helt enkelt förmedlar denna närvaro, detta Guds mystiska liv i sig själv. Allt som existerar, varje varelse som lever och tänker, gör detta genom att vara en del av Hans vara, Hans gudomliga liv och medvetande om sig själv."
Gud finns redan i oss - och vi i Gud - annars skulle vi inte kunna leva.
"Säger vi: 'Låt oss först tänka på luften som omger oss och sedan andas?' Med eller mot vår vilja, medvetet eller omedvetet andas vi och fortsätter att andas; oavlåtligen strömmar luft i våra lungor. På samma sätt är det med den gudomliga Närvaron, som är ännu väsentligare för vårt liv, för hela vår existens, än till och med luften som vi andas."
"Livet i bön och kontemplation innebär helt enkelt att förverkliga Guds närvaro i oss."
Och detta är inte en unik kallelse för vissa utvalda - utan gäller oss alla!
