Några få dagar har passerat, mycket har hänt.
De ortodoxer som följer en annan kalender och som firade Jesu födelse igår tillönskas nu god jul...!
En intressant person, den irländske eremiten John O'Donohue, som fanns på min osynliga lista över dem jag gärna skulle vilja träffa, har gått ur tiden... Han var tidigare katolsk präst, men lämnade sin tjänst och blev eremit efter att han upptäckt djupet i den keltiska spiritualiteten.
Det keltiska arvet når oss i Sverige genom källor som den ekumeniska kommuniteten på Iona. Mycket talar för att det var denna slags andlighet som inspirerade svenska kristna innan Brittiska öarna (och vi) koloniserades av romersk religionstolkning, och som ännu lever kvar i de svenska bottenlagren, i känslan för det heliga omkring oss, i naturen, även bland så kallat "sekulariserade" men andligt öppna personer.
Det följande är citat och referat ur Anam Cara av John O'Donohue (jag har numera boken på engelska, men den finns också översatt till svenska):
"När man begränsar anden till enbart detta [det osynligas] område förminskas och försvagas det fysiska omedelbart. Det är ett stort misstag, för det finns inget i universum som är så sinnligt som Gud. /.../
Naturen är den gudomliga fantasins spegel och sinnlighetens moder och därför är det oortodoxt att tolka anden i termer av enbart det osynliga. Ironiskt nog hämtar gudomligheten och andligheten sin kraft och energi från just denna spänning mellan det synliga och det osynliga. Allt i den själsliga världen önskar djupt att få synlig form - det är i just denna önskan som fantasins kraft lever." (s. 62-63)
"Djuren är äldre än vi. De fanns här årtusenden innan människan dök upp på jorden. Djuren är våra gamla bröder och systrar. De lever i samklang med jorden. /.../
Landskapets zenliknande tystnad och närvaro speglas i djurens tystnad och ensamhet.
Djuren vet inget om Freud, Jesus, Buddha, börsmäklare, militärer eller påvar. De lever utanför människans avsikter och verksamhet. På något sätt bebor det redan det eviga. Kelterna förstod djurvärldens uråldriga förhållande till allt annat. Värdigheten, skönheten och visheten i djurvärlden stördes inte av några falska hierarkier eller av mänskligt högmod.
Någonstans i kelternas tankesätt fanns en insikt om att människan är arvtagare till denna djupare värld." (s. 65)
Har ni någon gång tänkt tanken att kroppen finns i själen - snarare än tvärtom? Och att den är ett sakrament! "Ett synligt tecken på en osynlig nåd." Han skriver en hel del om detta (för mycket för att återge här, men väl värt att läsa).
"Det syndas mycket mot kroppen, även i den religion som baserar sig på att Jesus var Gud förkroppsligad. Religionen har ofta utmålat kroppen som roten till ondska, tvetydighet, lustar och förförelse. Detta är ytterligt fel och vanvördigt. Kroppen är helig." (s. 58-59)
Det är inte grekisk filosofi utan en feltolkning av den som ledde till den märkliga "kristna" dualism mellan kropp och själ som vi fortfarande dras med...
Inlägget får avslutas med en irländsk välsignelse:
May the road rise to meet you.
May the wind be always at your back.
May the sun shine warm on your face,
the rains fall soft upon your fields.
And until we meet again,
may God hold you in the palm of his hand.
En annan version slutar istället med: May you be in heaven before the Devil knows you're gone!Etiketter: Anam Cara, andligt liv, John O'Donohue, keltisk |
spännande! jag har kommit i kontakt med Iona genom min mentor Harry Månsus... kolla in http://www.iona.brommadialogen.se/omoss.html
frid
d