Kardinal Newmans sista vilja bryts - för att undvika skandal?
Så ska kardinal Newmans kvarlevor grävas upp och flyttas - mot hans uttryckliga önskan - eftersom allra käraste vännen och prästkollegan lämnas kvar i graven när han själv färdas mot helgonprocessens fullbordande (bara ett mirakel fattas - men det inträffar säkert snart - eftersom allt annat redan är kirrat).
Man kan undra varför han flyttas. Är det för att undvika skandal och rykten? Skulle det svärta ner hans annalkande gloria ifall det skulle visa sig att han var homosexuell och inte levde i celibat?
Ja, vad ska man tro? Själv skulle jag knappast insistera så oerhört kraftigt på att begravas i samma grav som någon vän. Däremot förstås gärna i samma grav som min (blivande) man - om han dyker upp nån gång vill säga...
Så det låter då i mina öron som att dessa herrar var lite mer än bara goda vänner... Tänk om kyrkan klarade av att hantera sånt lika bra som Gud.... Tänk om också helgon fick framställas som de människor de var fullt ut...
Man minns i såna här sammanhang de tragiskt manipulerade "självbiografier" man läst - Thomas Mertons censurerade böcker, Thérèse av Lisieux' självbiografis första utgåva (utgåvor?) - med sockersöta teckningar, retuscherade foton och ändrad text.
Kyrkan behöver inga fler tillrättalagda helgon med änglavingar, svävande en bit ovan jord... Men vi behöver verkligen fler riktiga helgon av kött och blod!
***
"It was Cardinal Newman's dying wish that he be buried with his closest friend in the grounds of the house they had shared as priests.
But now, nearly 120 years after his death, Britain's most famous convert to Roman Catholicism is to be reinterred in a sarcophagus in preparation for his becoming a saint, leaving the remains of his friend behind.
The decision to separate the remains of John Henry Newman and Ambrose St John has upset figures in the Church and led some to question whether it is embarrassed about their relationship."
Jag läste imorse ett mycket intressant citat av Katarina av Siena som är ytterligare ett helgon, tillika med kyrkolärare, som kände en prästkallelse (den andra jag tänker på är Thérèse av Lisieux).
Katarina hade i sin exemplariska "lydnad" (!) gått så långt att hon tänkte förklä sig till man för att kunna bli dominikanpräst. Men denna plan misslyckades.
Senare uttrycker hon sin frustration i bön till Gud:
"Mitt kön, som du vet, är emot mig på många sätt, både för att det inte är så högt aktat bland män, och även för att det inte är gott, ur anständighetssynpunkt, för en kvinna att beblanda sig med män."
Men Gud svarar: "Är jag inte Han som har skapat den mänskliga rasen, och delat upp den i manligt och kvinnligt? Jag sprider ut min Andes nåd varhelst jag vill. I mina ögon finns det varken manligt eller kvinnligt, varken fattig eller rik, utan alla är lika, för jag kan göra allting med samma lätthet."
Det bekräftade Katarinas övertygelse att hon kunde bli präst (teoretiskt).
(Min översättning ur John Wijngaards: "The ordination of women in the Catholic Church", s. 137.)
Filmen Nunnan har väckt många reaktioner. Det är bra. Kanske kan en del fördomar försvinna genom att man talar öppet om det - det gäller förvisso alla områden och ämnen.
I Kyrkans tidning har nyligen Lars-Åke Lundberg, broder Ingmar Svanteson och Helene Egnell fortsatt debatten. Tyvärr verkar inget av deras inlägg vara offentligt tillgängligt på webben, så jag kan inte länka till dem. Trist!
Själv har jag på annan plats i denna blogg skrivit mer om min syn på det hela, så jag upprepar den inte här...
I Dagen skriver Peter Halldorf insiktsfullt om ämnet:
"Skaver möjligen berättelsen om Marta därför att den blottlägger en viktig orsak till att kristendomen obönhörligt tappar mark i vår kultur? Vi tillhör en kyrka som inte längre fostrar helgon. Detta ord väcker naturligtvis skiftande associationer. Helgon är inte de som får oss andra att känna oss otillräckliga. Inte heller är det dem man tillber.
Helgon är de som visar vägen genom att ge den konturer. Utan sentimentalitet och yviga gester. Och som därmed återger oss förmågan att tillbe Gud. /.../ Helgonen är de hos vilka linsen återfått sin genomskinlighet; det mänskliga framträder nu något lite klarare. Och, bör tilläggas, man känner igen dem på att de skulle skratta muntert vid tanken på att bli kallade helgon!
Kyrkans primära kallelse i världen är att fostra helgon. Sviker hon den uppgiften blir hon en karikatyr av sig själv och av den Kristus vars namn hon bär. I den kyrka som inom några decennier leds av dem som är födda på 2000-talet, kommer den gamle teologen Karl Rahners ord att ha besannats: ”Framtidens kristne kommer antingen att vara ett helgon - eller inte kristen alls.” "
Dagen skriver också humoristiskt om Halldorfs skägg. Den hugade har uppenbarligen chansen att få en naturtrogen kopia av det.
Katolska kvinnor med prästkallelse borde kanske pröva om det kan tänkas hjälpa....?
Och vore det inte också en bra present till påven - så man kan fortsätta strida om hans skägg och försöka klyva stråna? :-)
Oops - jag har ju lovat att inte skriva något om påvens skägg i denna blogg.
Läge att gräva fram tagelskjortan? Hmmm....eller kanske man kan sticka sig en hypermodern botgöringsskjorta av ett par kliande och varma Halldorf-skägg?
Nej, intet ont om ditt skägg, Peter, om du nu läser det här - det är ju som hämtat ur öknen... Det är bra också med en del yttre symboler som kan påminna om det inre livet. Liksom nunnans dräkt.
Alla helgons dag och en veritabel snöstorm. Vinterns första oväder får tankarna att fara kors och tvärs.
Har helgonen råkat riktigt i luven på varann så att snöbollarna viner - och resterna trillar ner till oss? Får man verkligen ha snöbollskrig i himlen?
Skämt åsido...
Helgonen var ju vanliga människor som vi. De hade sina sidor. Det var inte alltid lätt att vistas i deras närhet. För tron var allt annat än ytligt påklistrad - den satt mycket djupt - och förvandlade därför livet - både för dem själva och för andra.
Det som i våra ögon kan se "helgonlikt" ut - ett till synes fromt liv, fyllt av bön, levt av en - intill självutplåning ödmjuk person - kan ibland vara raka motsatsen till helighet. Det kan vara ett hyckleri utan like, en välputsad fasad hos en elak och dömade person - eller en mycket tragisk gestalt, en människa som stympat sig själv på allt liv i tron att detta är vad Gud vill.
Men helighet är något annat. Det är på riktigt. Och det innebär vanligen en hel del problem.
Helgonen kunde vara riktiga bråkmakare om de upplevde att något inte var så som Gud ville. De tänkte då inte på vad de själva kunde råka ut för - utan inriktade sig med all kraft på att göra Guds vilja. Det kunde försätta dem i mycket svåra situationer, och de kunde få kämpa med omutliga makthavare. Men själva var de än mer omutliga - och obekväma. De gav sig inte.
De blev ofta förföljda - av kyrkan - ibland t.o.m. exkommunicerade - eller brända på bål. Först långt senare - ofta först efter döden insåg kyrkan sitt misstag..... Då startade helgonförklaringsprocessen.
Det finns också många icke-förklarade helgon. Sådana som kyrkan aldrig kommer att uppmärksamma eller utnämna. Sådana som aldrig skulle komma på tanken att de tillhör den skaran.
Helt klart är att det finns en salig blandning av folk i himlen. Frågan är om de alltid går så bra ihop....
Kanske det ändå kan vara tillåtet med ett litet snöbollskrig ibland....?
Förresten så fyller min pappa år idag - och jag vill fira honom med en liten tårta här - GRATTIS!!!!
