Jag läste imorse ett mycket intressant citat av Katarina av Siena som är ytterligare ett helgon, tillika med kyrkolärare, som kände en prästkallelse (den andra jag tänker på är Thérèse av Lisieux).

Katarina hade i sin exemplariska "lydnad" (!) gått så långt att hon tänkte förklä sig till man för att kunna bli dominikanpräst. Men denna plan misslyckades.

Senare uttrycker hon sin frustration i bön till Gud:

"Mitt kön, som du vet, är emot mig på många sätt, både för att det inte är så högt aktat bland män, och även för att det inte är gott, ur anständighetssynpunkt, för en kvinna att beblanda sig med män."

Men Gud svarar: "Är jag inte Han som har skapat den mänskliga rasen, och delat upp den i manligt och kvinnligt? Jag sprider ut min Andes nåd varhelst jag vill. I mina ögon finns det varken manligt eller kvinnligt, varken fattig eller rik, utan alla är lika, för jag kan göra allting med samma lätthet."

Det bekräftade Katarinas övertygelse att hon kunde bli präst (teoretiskt).

(Min översättning ur John Wijngaards: "The ordination of women in the Catholic Church", s. 137.)