Kunde inte lokal (bl.a. luthersk) praxis - i fråga om kvinnor och ämbete få sprida sig till alla kyrkor - även den katolska och ortodoxa...?
Varför ser man så ofta ekumeniska möjligheter som problem istället - och i värsta fall som något "oekumeniskt" gentemot andra kyrkor?
Hur väljer man sina närmaste ekumeniska syskon? Ska man söka sig bara till de redan likasinnade (läromässigt, liturgiskt, etc)? Eller kan man se olikheternas tuggmotstånd som en utmaning? En kallelse från Gud?
Här är ett utdrag ur Milingos svar till Påven - rörande frågan om gifta präster.
On November 16th, Pope Benedict XVI called a rare meeting of his cabinet, the Roman Curia, to specifically discuss the issues raised by our Prelature's call for a married priesthood in the Latin Rite of the Roman Catholic Church. His official cabinet includes twenty Cardinals who head the Vatican governmental offices, known as dicasteries.
I, Archbishop Emmanuel Milingo, and the Married Priests Now! Prelature agree with the Holy Father and the Vatican in their statement that reaffirmed celibacy. We believe celibacy is a charism for some priests but not for all. The priesthood must be freed from celibacy as an obligation. Celibacy should be viewed as an option rather than the norm, a charism that is freely chosen, and not enforced as a job requirement. To continue to require celibacy as a prerequisite for ordination only exacerbates an already deteriorating and hemorrhaging situation within the Roman priesthood. Not every priest has the particular calling to be celibate and this is the problem.
We do not believe that a meeting of the Cardinals who head the dicasteries was called to simply reaffirm celibacy. The report that was NOT released by the Vatican is the important one. What did the Cardinals actually say about a married priesthood? Is the Vatican in such a state of denial that it cannot see the need for a married priesthood?What, so far, has celibacy done for the church? On the American scene it has undermined the church by an ever-increasing sexual abuse scandal that has ruined the lives of countless young victims. It has cast a dark shadow of doubt on the holiness of the priesthood. The faithful can no longer trust their priests. The cost of celibacy has driven diocese after diocese into bankruptcy and church properties have been sold to pay off claims of sexual misconduct by priests. Celibacy, because of its loneliness and lack of intimacy has helped turn thousands of priests into alcoholics.
The Vatican's denial of the problem confirms and encourages our mission to recall married priests to full active ministry within the Roman Catholic Church. The Married Priests Now! Prelature is the only Catholic diocese calling for the ordination of married men and for the return of married priests to full ministry.Marriage is a sacrament of the church, celibacy is not. Marriage is a higher calling than celibacy. The marriage vow trumps the celibacy promise. Our Prelature believes that a married priest is a healthier priest, and that a married priesthood will give priests a wholesome and proper outlet for their sexuality. We are created by God as sexual beings and our sexuality needs to be celebrated as a blessing for ourselves and our wives. Marriage needs to be the normal option for priests. Remember that Jesus called married priests first. St. Peter was a married priest. The New Testament priesthood was a married priesthood. It is time for the Roman Catholic Church to return the gift of the married priesthood to the Latin Rite.
The sanctity of the church is in the family. The holiness of marriage and family reflects the community of love that we find in the Trinity. The love of the Father, Son and Holy Spirit is the true model of the holiness of the family. Marriage brings us closer to God. A married priesthood can create wonderful families that because of marriage will identify more closely with the families they serve in the church and community. It will foster equality for women in the church and bring a new form of democracy in church management.
There is sadness in the Church over the dire situation caused by the shortage of priests. The faithful realize that they are not being well served because the priests who remain are elderly, clearly over-extended and cannot meet the needs of the faithful. Hundreds of churches have been closed and laymen and laywomen are being appointed as pastors of churches. The faithful see and feel the problem and often do reach out to the married priests who are available and willing to meet their spiritual demands. This is a groundswell movement - a church within a church - that is forming and the Vatican is in a state of denial. Our Prelature is part of this movement. This is a New Pentecost. The Holy Spirit is creating a new church for a new day.
Var på en mycket fin prästvigning igår. Den gav även några tankeställare.
Som evangelium lästes texten om hur Petrus kallas av Jesus.
Han får inga frågor om hur många lärda skrifter han har författat.
Inte heller några andra frågor om hur kompetent han kan tänkas vara inom olika specialområden.
Jesus är bara intresserad av en enda sak när han kallar någon att följa honom och tjäna honom. "Älskar du mig?" frågar han Petrus. Inte bara en gång utan tre. Så viktigt är det.
Borde det inte höra till det mest avgörande än idag?
Inför Gud är det inte frågan om man är man eller kvinna, gift eller ogift som är det väsentliga - utan hur det står till med kärleken....
(För övrigt så var ju Petrus gift - förekomsten av hans svärmor visar att han hade en fru.)
Här är två nya korta videofilmer (c:a 4 minuter) om de vigda kvinnorna - med klipp ur deras inklusiva liturgi, och lite info om deras syn på en ny prästroll, och en önskan om dialog med kyrkoledare.
Idag ger jag ordet till en gästskribent - en av de katolska kvinnor som vigdes i somras i USA.
Hon berättar här bl.a. om hur en "demonstration" för kvinnliga präster under USA-biskoparnas möte nyligen ledde till ett enormt säkerhetsuppbåd. 300 biskopar kände sig uppenbarligen hotade av 20 vänliga och fredliga demonstranter. Kvinnor ses visst som MYCKET farliga från den kyrkliga hierarkins håll... :-)
Man kan också fråga sig varför biskoparna är så oerhört fixerade vid ett enda ämne - och förundras över de märkliga uppfattningar de tycks ha - uppfattningar som visar att de inte förstår sig på äktenskapets sakrament. Tragiskt - men kanske inte så konstigt?
***
My father, a humble man with a high school education, had this inborn "hypocrite meter" that went off every time someone in the church or the political arena did something that didn't jive with his/her words. One of his favorite anti-hypocrite quotes was, "Do as I say, not as I do."
I thought about my father's words after my experience this weekend in Baltimore at the bishops' convention where the self-defined servants of the Suffering Servant checked into their plush quarters at the Waterfront Marriott prior to their excursion to the Basilica of the Assumption accompanied by armed police officers on motorcycles. At the basilica, men who fully expect women to be willing to die in childbirth or from HIV-AIDS rather than use a condom, were surrounded by layers and layers of armed guards in jack boots who were removed from the impoverished Baltimore neighborhoods to protect the bishops from a group of 20 peaceful demonstrators. There were even armed snipers on the roof of the basilica. The cloaked and saber carrying Knights of Columbus provided an additional layer of protection. Only the French Foreign Legion was missing.
The bishops then spent a whirlwind two days doing what the average man will admit doing - thinking about sex. Like a starvation victim who dreams of hot crossed buns, the bishops spent the bulk of their time perseverating on when and how people have sex. The most obvious omission in this sex obsessed meeting was discussion about sex within the ranks of a celibate clergy. Since they don't understand their own sexuality, it is not surprising that their pontifications about married and homosexual sex bears little resemblance to the lived experiences of people in those groups.
The bishops are concerned about the ubiquitousness of sex in the secular society and then go on in the next sentence to reduce the whole of married life to sexual relations. I think that they believe that all married people ever do is have sex. Maybe for a bunch of celibates, marriage might seem to be all about sex, but for married people it's sex and a whole lot more. At the end of the day, it's the whole lot more that prevents the end of the marriage.
Then, in a breathtaking statement of profound ignorance, the bishops reduce the marriages of those who use artificial contraception to "casual sex," as if the long, hard years of working out the many problems associated with intimate relationships are the same as meeting up with a prostitute on the street corner.
The ignorance and cruelty continues in their discussion of homosexuality when the bishops place the unwanted burden of life long celibacy upon gay people, a burden which, according to Richard Sipe, few clerics have been able to bear. The bishops also put gay people back into the farthest reaches of the closet, expecting them to hide what God made them to be, denying them authenticity and personal autonomy. By labeling gay people disordered, they give tacit permission for God fearing, Eucharist receiving people to attack and otherwise malign God's holy children.
From the comfort of the Marriott and the opulence of their episcopal mansions, amidst lawyers, insurance companies, public relations firms, wearing vestments and other accoutrements that collectively cost thousands of dollars, the bishops admit that their sayings are hard. Meanwhile, the really hard sayings of Jesus, the ones that have nothing to do with sex and affect the entire human race, are blissfully ignored.
My father must be ringing his hypocrite meter from heaven.
Här är vad Vatikanen kom fram till i torsdags angående det obligatoriska prästcelibatet - miraklet uteblev till synes.
Men viktigt är också vad som INTE sägs - mina reflektioner om det hittar ni under citatet - även de på engelska eftersom jag skrev dem på engelska.
"This morning, November 16, in the Apostolic Palace, the Holy Father presided over one of the periodic meetings with heads of dicasteries of the Roman Curia to engage in a joint reflection. Participants in the meeting received detailed information on petitions for dispensation from the obligation of celibacy presented in recent years and on the possibility of readmission, to the exercise of the ministry, of priests who at present meet the conditions established by the Church. The value was reaffirmed of the option for priestly celibacy, according to the Catholic tradition, and the need was confirmed for a solid human and Christian formation for seminarians as well as for already ordained priests."
As far as I can see - the document can be interpreted in two directions - either negatively or positively. Here I'll make an attempt to interpret it positively - since it actually leaves an opening for an optional celibacy.
Right now they obviously felt the strong need to mark that Milingo isn't an example to follow - to avoid that he one day gets the honour for a return to an optional celibacy? If it will change - the Vatican wants to be the one that is in control and changes it - although in very small steps.
They're saying that celibacy is good. BUT they don't say that celibacy is the ONLY good way and that it might not change (which they would say if that's what they meant - cf. women in ministry, where the words are more direct).
They say: "the value was reaffirmed of the option for priestly celibacy, according to the Catholic tradition".
They call it "option" - which suggests that there might be other options too in the future - but that this option shall always remain as well.
And it's also mentioned in the article accompanying the short message that priests have returned to their ministries - without giving up their eventual marriages? Maybe there are some exceptions at least?
Although they say that what they now thought of was: "the possibility of readmission, to the exercise of the ministry, of priests who at present meet the conditions established by the Church".
I think the words "at present" are important there - it might be a sign saying that in the future there might be other "conditions established by the Church" too.
If one interprets it positively - this might be a first little, almost invisible, step.
And maybe those who asked for dispensations will get that after it's examined deep enough? They didn't say anything about it - which may be a sign pointing in that direction.
Remember: the Vatican often changes things by omitting things - rather than declaring changes in a big way - they don't want too much attention about it - since the "infallible" teachings would then not look so infallible any longer.
Liberalt och konservativt - och "klassisk" kristen tro
Intressant nog har en diskussion om just detta ämne (se inbjudan nedan i min blogg) nu startat även i Kyrkans tidning!
Men än så länge liknar det tyvärr mer konfrontation än dialog.
Hoppas att båda sidor en dag vill öppna sig för att verkligen lyssna på vad den andra sidan har att säga. Bilden är inte så svart/vit som den kan tyckas.
Inbjudan till en sådan djupare dialog här i bloggen kvarstår!
I samband med debatten om detta i Kyrkans tidning tas frågan om "klassisk" kristen tro upp. Många gör anspråk på att företräda den - men vari består den egentligen? För tolkningarna skiljer sig ju minst sagt åt mellan dem som anser sig vara dess arvtagare.
Hur ser ni på detta? Det vore roligt att få synpunkter från olika håll.
På torsdag kommer frågan om prästcelibat att tas upp i Vatikanen - 150 000 präster lär ha lämnat sin tjänst (sedan Andra Vatikankonciliet) - de flesta för att de gift sig.
Det verkar som att en ändring faktiskt kan vara på gång nu, så att de präster som vill gifta sig kan få dispens för det - och de präster som gift sig och inte är i tjänst kan börja verka som präster igen officiellt - för inofficiellt sker det redan sedan lång tid tillbaka.
På torsdag behandlas bara de ansökningar om detta som redan kommit in - men även det är ett litet steg vidare - som varit otänkbart tidigare.
Se artikel nedan.
***
Pope Benedict XVI to hold Vatican summit on married priests
The Associated PressPope Benedict XVI and top Vatican officials will hold a meeting to discuss requests for lifting the celibacy requirement made by priests seeking to marry or who have already married, the Vatican said Monday.
The summit will take place on Thursday and was called because of the recent excommunication of Archbishop Emmanuel Milingo, the Vatican said in a statement.Benedict called the meeting to examine the implications of the "disobedience" of the Zambian prelate, who was excommunicated in September for installing four married men as bishops.
Milingo had previously angered the Holy See in 2001, when he was married to a South Korean acupuncturist chosen for him by the Rev. Sun Myung Moon of the Unification Church, in a group wedding ceremony in New York. Upon appeal from Pope John Paul II a few months later, he renounced that union.Milingo disappeared from his residence outside Rome in June, resurfacing a month later in Washington, D.C., to announce he was back with his wife and was championing the cause of married priests through his new advocacy group "Married Priests Now."The Vatican said in September that Milingo and the four men he ordained as bishops were "automatically excommunicated" under church law. The Vatican added that it did not recognize the ordination of the four and would not recognize any ordinations done by those men in the future.
Milingo said the Catholic Church should embrace more than 150,000 married priests worldwide in part to ease the ongoing clergy shortage and to elevate the sanctity of marriage.
The Synod of Bishops in October 2005 rejected suggestions that the mandatory celibacy requirement for priests be dropped. But Milingo's excommunication has brought the issue back into the spotlight.
The Vatican stressed that Thursday's meeting would not open a general discussion of the celibacy requirement but would only examine the requests for dispensation made by priests wishing to marry and the requests for readmission made by clergy who had married in recent years.
I Kyrkans tidning nr. 45 finns en intressant artikel i avdelningen "Till växt":
"Hur kan man undvika att kallelsebegreppet främjar kvinnors underordning och krav på lojalitet och anpassning? En närläsning av Matteusevangeliet befriar berättelserna från stelnade schabloner. Det visar Cecilia Nahnfeldt i sin avhandling Kallelse och kön, nyligen framlagd vid Karlstads universitet."
Gränslinjen mellan kyrkorna går idag inte längre mellan respektive samfund utan tvärs igenom dem. Det har fått effekter som är både glädjande och sorgliga.
Positivt är de spirande tecknen på en allt djupare enhet och förståelse, delandet av det vi har gemensamt - den ekumeniska samhörighetskänslan har nog aldrig varit mer påtaglig och sprudlande - men negativt är däremot de nya murar som byggs upp mitt i allt detta.
Det finns tyvärr två närmast motsatta läger (inom och mellan samtliga kyrkor) där man inte verkar förstå varandra särskilt väl, och där fördomarna därför florerar fritt: det konservativa och det liberala lägret. Och dessa grupperingar verkar vilja ha så lite med varandra att göra som möjligt...
De mer eller mindre "demoniseras" från båda hållen.
De ses av varandra som ett av de största hoten mot kyrkans och den kristna trons överlevnad.
Några av de tydligaste fördomarna är:
* Att de liberala (enligt de konservativa), är farliga för att de urholkar och urvattnar tron så att mycket som är viktigt går förlorat. Att de inte respekterar traditionen. Att de inte har så värst stor moralisk insikt. Att de vill förändra kyrkan efter hur samhället ser ut. Att de är för inkluderande.
* Att de konservativa (enligt de liberala), är farliga för att de gör tron så snäv och inrutad att många kristna och även de som står utanför kyrkor och samfund stöts bort av den. Att de är rädda för förnyelse. Att de är moraliskt fördömande. Att de upphöjer kyrkan och nedvärderar samhället. Att de är för exkluderande.
Detta är något av karikatyrer - men innehåller liksom sådana vanligen gör - ett litet stänk sanning.
Tänk om båda riktningarna har något viktigt att säga kyrkan och världen idag - något som skulle riskera att försvinna annars - och att de därför skulle göra väl i att lyssna till varandra och försöka förstå?
Det är viktigt att slå vakt om och bevara det eviga i tron, vad Gud har sagt och som gäller för alltid. Det är också viktigt att urskilja Guds vilja idag. Det är inte motsatser utan komplement.
Faktum är att både det liberala och det konservativa kan gå för långt.
Man kan vilja sudda bort i princip allt i tron utom några få käpphästar - och man kan vilja bevara också sådant som för länge sedan har passerat "bäst-före-datum". Man kan - i båda lägren - vara så förblindad av föreställningen att man har hela sanningen - så att man inte ser fallgroparna.
Har det gått för långt så behövs det en ny balans.
Det är skillnad mellan att vara konservativ och traditionell - mellan att vara närmast en "trospolis" eller "trosadvokat" - och att vilja skydda och bevara det som är gott.
Det är också skillnad mellan liberalteologi (i fråga om bibelsyn och dogmer), och en mer liberal syn (på andra saker som inte rör sådant som Gud har uttalat sig om, och som därför kan förändras). Och det finns väsentliga nyanser i det senare - att önska mer vidsynthet och barmhärtighet från kyrkan i en del frågor behöver inte betyda att man är liberal i andra frågor (eller dogmatiskt).
Det finns stora gråskalor också inom lägren. Och därmed många möjliga mötespunkter.
En ledtråd för vägen vidare kanske kan vara att se på Jesus - som stod fast förankrad i allt det väsentliga i traditionen - men som såg till människan och till lagens innehåll snarare än till dess bokstav - och som därför var både "traditionell" (radikal, rotad i trons grund) - och "liberal" (barmhärtig, befriande, en helare av människors lidande). Han var bådadera alltså, i ordens sanna bemärkelse. Liksom han var både kontemplativ och karismatisk, människa och Gud....
Om kyrkan (vi alla) ska kunna efterlikna honom i detta behöver vi i vår tid hitta en ny balans, för på många håll har det tippat över betänkligt åt endera hållet - och det leder alltmer till en splittring - som förhoppningsvis ännu kan överbryggas.
Det är viktigt att finna vägar till en uppriktig dialog mellan de olika riktningarna, så att de inte fortsätter att rikta sig emot varandra, utan istället gemensamt kan visa på Gud.
Det behövs ett genuint möte och ett lyhört samtal - i ödmjuk bön om Andens ledning.
Ett samtal som går till själva kärnan av saker, där man tillsammans kan söka mer av sanningen, och inte bara skumma på missförståndens yta.
Jag vill inbjuda till en sådan dialog här - hoppas att många från olika håll vill delta.
Dialog kan vara svårt - inte minst i kyrkan. Varför är det så? Och vad kan man tänka på för att förbättra den?
Nedan är bara några spridda tankar. Har ni fler synpunkter så är de välkomna.
En öppen och förutsättningslös dialog tycks krocka med kyrkans sannningsanspråk. Kan man ha rätt om man tänker annorlunda än kyrkan lär? Medför det splittring? Eller är det så kyrkan går vidare - just genom att människor ibland vågar tänka utanför de gängse spåren?
Viljan till en öppen dialog krockar även med uppfattningar i vilken riktning som helst - om dessa kommmer med omutliga krav.
Dialog innebär att man måste vara beredd att tänka om eller kompromissa om saker, annars är utgången redan given på förhand: frontalkonfrontation - och status quo förblir efteråt.
En öppen och lyhörd attityd är alltså en förutsättning för dialog, annars känner sig den som hela tiden blir överöst med argument attackerad - och svarar då med samma mynt - i självförsvar. Dialogen kan då aldrig ens börja.
Det är viktigare att lyssna och försöka förstå - än att tala och försöka övertyga.
Båda parter kan behöva ompröva och justera sina uppfattningar - båda kan ha fel eller kräva alltför mycket av den andre - så mycket att det låser sig på en gång.
Dialog förutsätter att man inte tror sig redan ha hela sanningen i en liten ask (det vore fundamentalism). För det finns då inga möjliga mötesplatser. Ingen gråskala. Inget sökande efter sanningen tillsammans.
Det är viktigt att respektera "motståndarnas" rätt att tänka annorlunda. Det är inte säkert att det går att nå fram till en konsensuslösning. Men att försöka räcker väldigt långt.
Varför upplevs mångfald i tänkandet ofta som ett hot inom och mellan kyrkorna, som splittring? Om meningen vore att kyrkan skulle vara ett oföränderligt museum är den åsikten förklarlig.
Men en levande kyrka - hur skulle den kunna vara totalt likriktad i fråga om allt, för alltid och överallt?
Tänk om det som ser ut som splittring kanske faktiskt är Andens ledning vidare - till förnyelse?
För nya enhetsband uppkommer ständigt - mellan och inom kyrkorna.
Kan någon annan än den helige Ande åstadkomma det?
Om målet inte är konsensus utan enhet på djupet har vi redan mycket av den enhet vi söker....
Alla helgons dag och en veritabel snöstorm. Vinterns första oväder får tankarna att fara kors och tvärs.
Har helgonen råkat riktigt i luven på varann så att snöbollarna viner - och resterna trillar ner till oss? Får man verkligen ha snöbollskrig i himlen?
Skämt åsido...
Helgonen var ju vanliga människor som vi. De hade sina sidor. Det var inte alltid lätt att vistas i deras närhet. För tron var allt annat än ytligt påklistrad - den satt mycket djupt - och förvandlade därför livet - både för dem själva och för andra.
Det som i våra ögon kan se "helgonlikt" ut - ett till synes fromt liv, fyllt av bön, levt av en - intill självutplåning ödmjuk person - kan ibland vara raka motsatsen till helighet. Det kan vara ett hyckleri utan like, en välputsad fasad hos en elak och dömade person - eller en mycket tragisk gestalt, en människa som stympat sig själv på allt liv i tron att detta är vad Gud vill.
Men helighet är något annat. Det är på riktigt. Och det innebär vanligen en hel del problem.
Helgonen kunde vara riktiga bråkmakare om de upplevde att något inte var så som Gud ville. De tänkte då inte på vad de själva kunde råka ut för - utan inriktade sig med all kraft på att göra Guds vilja. Det kunde försätta dem i mycket svåra situationer, och de kunde få kämpa med omutliga makthavare. Men själva var de än mer omutliga - och obekväma. De gav sig inte.
De blev ofta förföljda - av kyrkan - ibland t.o.m. exkommunicerade - eller brända på bål. Först långt senare - ofta först efter döden insåg kyrkan sitt misstag..... Då startade helgonförklaringsprocessen.
Det finns också många icke-förklarade helgon. Sådana som kyrkan aldrig kommer att uppmärksamma eller utnämna. Sådana som aldrig skulle komma på tanken att de tillhör den skaran.
Helt klart är att det finns en salig blandning av folk i himlen. Frågan är om de alltid går så bra ihop....
Kanske det ändå kan vara tillåtet med ett litet snöbollskrig ibland....?
Förresten så fyller min pappa år idag - och jag vill fira honom med en liten tårta här - GRATTIS!!!!
