En bild i en rolig historia i ett blogginlägg häromdagen inspirerade i morse till en liknelse.
Historien, som Johanna G. berättade i kommentarerna till detta inlägg handlade om att gå på vatten - och om hur några lyckades göra det genom att gå på stenar under vattenytan.
Bilden utvidgades för mig till att gälla kyrkans historia och framtid.
Vägen bakåt är stenlagd under vattnet - vet man var stenarna är placerade kan man gå bakåt och se vad som ännu är viktigt i det som varit, vilka stenar som finns kvar och som bär - som utgör en omistlig tradition.
Nya stenar bildas medan man går framåt.
Står man stilla växer det snart mossa både på stenarna och på en själv.
Vägen framåt går på vatten - och förutsätter att man känner till linjen bakåt.
Problemet med en konservativ linje är frestelsen att gå två steg bakåt och ett steg framåt - eller att vilja stanna på en viss sten och klänga fast vid den som om den vore hela kyrkans samlade historia. Risken är att det aldrig blir någon förnyelse, någon väg vidare, utan att man stelnar i för länge sedan döda strukturer som man försöker hålla liv i genom konstgjord andning. Det ska vara så som man feberaktigt önskar att det "alltid har varit".
Problemet med en liberal linje är istället frestelsen att vilja lägga ut stenar lite här och var, vid sidan om, huller om buller, och där det inte finns någon botten som bär, och än värre: man spränger utan att blinka bort bärande stenar man inte förstår betydelsen av. Detta tillvägagångssätt medför att linjen bakåt, kontinuiteten, bryts. Risken är att kyrkan snart blir oigenkännelig. Förvisso förnyad, och det rejält - men vad finns då kvar av det väsentliga, av det som gör den till kyrka?
Lösningen?
Den verkar ligga i den radikala linjen - där man tydligt ser stenraden bakåt genom vattenglittret, och kan lägga till rätta stenar som halkat snett av våldsamma stormvågor, samt gå vidare framåt längs en osynlig linje som hänger ihop med traditionen bakåt, men inte på ett statiskt sätt, utan levande, dynamiskt. Vindriktningen (icke att förväxla med små ostyriga vindpustar som ändrar riktning hela tiden - utan en stadig vind), leder vandringen framåt.
Liberalt och konservativt - och "klassisk" kristen tro
Intressant nog har en diskussion om just detta ämne (se inbjudan nedan i min blogg) nu startat även i Kyrkans tidning!
Men än så länge liknar det tyvärr mer konfrontation än dialog.
Hoppas att båda sidor en dag vill öppna sig för att verkligen lyssna på vad den andra sidan har att säga. Bilden är inte så svart/vit som den kan tyckas.
Inbjudan till en sådan djupare dialog här i bloggen kvarstår!
I samband med debatten om detta i Kyrkans tidning tas frågan om "klassisk" kristen tro upp. Många gör anspråk på att företräda den - men vari består den egentligen? För tolkningarna skiljer sig ju minst sagt åt mellan dem som anser sig vara dess arvtagare.
Hur ser ni på detta? Det vore roligt att få synpunkter från olika håll.
Gränslinjen mellan kyrkorna går idag inte längre mellan respektive samfund utan tvärs igenom dem. Det har fått effekter som är både glädjande och sorgliga.
Positivt är de spirande tecknen på en allt djupare enhet och förståelse, delandet av det vi har gemensamt - den ekumeniska samhörighetskänslan har nog aldrig varit mer påtaglig och sprudlande - men negativt är däremot de nya murar som byggs upp mitt i allt detta.
Det finns tyvärr två närmast motsatta läger (inom och mellan samtliga kyrkor) där man inte verkar förstå varandra särskilt väl, och där fördomarna därför florerar fritt: det konservativa och det liberala lägret. Och dessa grupperingar verkar vilja ha så lite med varandra att göra som möjligt...
De mer eller mindre "demoniseras" från båda hållen.
De ses av varandra som ett av de största hoten mot kyrkans och den kristna trons överlevnad.
Några av de tydligaste fördomarna är:
* Att de liberala (enligt de konservativa), är farliga för att de urholkar och urvattnar tron så att mycket som är viktigt går förlorat. Att de inte respekterar traditionen. Att de inte har så värst stor moralisk insikt. Att de vill förändra kyrkan efter hur samhället ser ut. Att de är för inkluderande.
* Att de konservativa (enligt de liberala), är farliga för att de gör tron så snäv och inrutad att många kristna och även de som står utanför kyrkor och samfund stöts bort av den. Att de är rädda för förnyelse. Att de är moraliskt fördömande. Att de upphöjer kyrkan och nedvärderar samhället. Att de är för exkluderande.
Detta är något av karikatyrer - men innehåller liksom sådana vanligen gör - ett litet stänk sanning.
Tänk om båda riktningarna har något viktigt att säga kyrkan och världen idag - något som skulle riskera att försvinna annars - och att de därför skulle göra väl i att lyssna till varandra och försöka förstå?
Det är viktigt att slå vakt om och bevara det eviga i tron, vad Gud har sagt och som gäller för alltid. Det är också viktigt att urskilja Guds vilja idag. Det är inte motsatser utan komplement.
Faktum är att både det liberala och det konservativa kan gå för långt.
Man kan vilja sudda bort i princip allt i tron utom några få käpphästar - och man kan vilja bevara också sådant som för länge sedan har passerat "bäst-före-datum". Man kan - i båda lägren - vara så förblindad av föreställningen att man har hela sanningen - så att man inte ser fallgroparna.
Har det gått för långt så behövs det en ny balans.
Det är skillnad mellan att vara konservativ och traditionell - mellan att vara närmast en "trospolis" eller "trosadvokat" - och att vilja skydda och bevara det som är gott.
Det är också skillnad mellan liberalteologi (i fråga om bibelsyn och dogmer), och en mer liberal syn (på andra saker som inte rör sådant som Gud har uttalat sig om, och som därför kan förändras). Och det finns väsentliga nyanser i det senare - att önska mer vidsynthet och barmhärtighet från kyrkan i en del frågor behöver inte betyda att man är liberal i andra frågor (eller dogmatiskt).
Det finns stora gråskalor också inom lägren. Och därmed många möjliga mötespunkter.
En ledtråd för vägen vidare kanske kan vara att se på Jesus - som stod fast förankrad i allt det väsentliga i traditionen - men som såg till människan och till lagens innehåll snarare än till dess bokstav - och som därför var både "traditionell" (radikal, rotad i trons grund) - och "liberal" (barmhärtig, befriande, en helare av människors lidande). Han var bådadera alltså, i ordens sanna bemärkelse. Liksom han var både kontemplativ och karismatisk, människa och Gud....
Om kyrkan (vi alla) ska kunna efterlikna honom i detta behöver vi i vår tid hitta en ny balans, för på många håll har det tippat över betänkligt åt endera hållet - och det leder alltmer till en splittring - som förhoppningsvis ännu kan överbryggas.
Det är viktigt att finna vägar till en uppriktig dialog mellan de olika riktningarna, så att de inte fortsätter att rikta sig emot varandra, utan istället gemensamt kan visa på Gud.
Det behövs ett genuint möte och ett lyhört samtal - i ödmjuk bön om Andens ledning.
Ett samtal som går till själva kärnan av saker, där man tillsammans kan söka mer av sanningen, och inte bara skumma på missförståndens yta.
Jag vill inbjuda till en sådan dialog här - hoppas att många från olika håll vill delta.
