Gränslinjen mellan kyrkorna går idag inte längre mellan respektive samfund utan tvärs igenom dem. Det har fått effekter som är både glädjande och sorgliga.
Positivt är de spirande tecknen på en allt djupare enhet och förståelse, delandet av det vi har gemensamt - den ekumeniska samhörighetskänslan har nog aldrig varit mer påtaglig och sprudlande - men negativt är däremot de nya murar som byggs upp mitt i allt detta.
Det finns tyvärr två närmast motsatta läger (inom och mellan samtliga kyrkor) där man inte verkar förstå varandra särskilt väl, och där fördomarna därför florerar fritt: det konservativa och det liberala lägret. Och dessa grupperingar verkar vilja ha så lite med varandra att göra som möjligt...
De mer eller mindre "demoniseras" från båda hållen.
De ses av varandra som ett av de största hoten mot kyrkans och den kristna trons överlevnad.
Några av de tydligaste fördomarna är:
* Att de liberala (enligt de konservativa), är farliga för att de urholkar och urvattnar tron så att mycket som är viktigt går förlorat. Att de inte respekterar traditionen. Att de inte har så värst stor moralisk insikt. Att de vill förändra kyrkan efter hur samhället ser ut. Att de är för inkluderande.
* Att de konservativa (enligt de liberala), är farliga för att de gör tron så snäv och inrutad att många kristna och även de som står utanför kyrkor och samfund stöts bort av den. Att de är rädda för förnyelse. Att de är moraliskt fördömande. Att de upphöjer kyrkan och nedvärderar samhället. Att de är för exkluderande.
Detta är något av karikatyrer - men innehåller liksom sådana vanligen gör - ett litet stänk sanning.
Tänk om båda riktningarna har något viktigt att säga kyrkan och världen idag - något som skulle riskera att försvinna annars - och att de därför skulle göra väl i att lyssna till varandra och försöka förstå?
Det är viktigt att slå vakt om och bevara det eviga i tron, vad Gud har sagt och som gäller för alltid. Det är också viktigt att urskilja Guds vilja idag. Det är inte motsatser utan komplement.
Faktum är att både det liberala och det konservativa kan gå för långt.
Man kan vilja sudda bort i princip allt i tron utom några få käpphästar - och man kan vilja bevara också sådant som för länge sedan har passerat "bäst-före-datum". Man kan - i båda lägren - vara så förblindad av föreställningen att man har hela sanningen - så att man inte ser fallgroparna.
Har det gått för långt så behövs det en ny balans.
Det är skillnad mellan att vara konservativ och traditionell - mellan att vara närmast en "trospolis" eller "trosadvokat" - och att vilja skydda och bevara det som är gott.
Det är också skillnad mellan liberalteologi (i fråga om bibelsyn och dogmer), och en mer liberal syn (på andra saker som inte rör sådant som Gud har uttalat sig om, och som därför kan förändras). Och det finns väsentliga nyanser i det senare - att önska mer vidsynthet och barmhärtighet från kyrkan i en del frågor behöver inte betyda att man är liberal i andra frågor (eller dogmatiskt).
Det finns stora gråskalor också inom lägren. Och därmed många möjliga mötespunkter.
En ledtråd för vägen vidare kanske kan vara att se på Jesus - som stod fast förankrad i allt det väsentliga i traditionen - men som såg till människan och till lagens innehåll snarare än till dess bokstav - och som därför var både "traditionell" (radikal, rotad i trons grund) - och "liberal" (barmhärtig, befriande, en helare av människors lidande). Han var bådadera alltså, i ordens sanna bemärkelse. Liksom han var både kontemplativ och karismatisk, människa och Gud....
Om kyrkan (vi alla) ska kunna efterlikna honom i detta behöver vi i vår tid hitta en ny balans, för på många håll har det tippat över betänkligt åt endera hållet - och det leder alltmer till en splittring - som förhoppningsvis ännu kan överbryggas.
Det är viktigt att finna vägar till en uppriktig dialog mellan de olika riktningarna, så att de inte fortsätter att rikta sig emot varandra, utan istället gemensamt kan visa på Gud.
Det behövs ett genuint möte och ett lyhört samtal - i ödmjuk bön om Andens ledning.
Ett samtal som går till själva kärnan av saker, där man tillsammans kan söka mer av sanningen, och inte bara skumma på missförståndens yta.
Jag vill inbjuda till en sådan dialog här - hoppas att många från olika håll vill delta.
Ett Darwinistiskt perspektiv: Vi får väl se vilken teologi (ideologi/världsbild) som i längden bäst befrämjar samhället, dvs får det att överleva. Med det menar jag att jag har en viss förståelse för ett värdekonservativt förhållningssätt, det som funnits länge har i någon mening visat sitt (överlevnads)värde och det kan vara förnuftigt att ta det till sig just därför, utan att egentligen behöva förstå varför det fungerar. En utvärdering av traditionell konservativ kristendom kommer att ge många + och -, jag lämnar den frågan här. Men jag vill att min upplevelse o förståelse av världen o det gudomliga ska bottna i min känsla o mitt förnuft. Och då räcker inte andras anspråk på att just de kan förmedla Guds ord o "Sanning". Inte ens deras anspråk som skrev/redigerade/kanoniserade Bibeln. För mig blir det på gränsen till hädelse att lägga orden i Guds mun o förmedla hans "Sanning". Därvid hamnar jag kanske långt ut i det liberala gungflyet, utan fast mark under fötterna. Kan kännas lite otryggt ibland, men jag behöver inte försvara en del märkligheter i bibeltexterna som om de vore Guds ord. Motsättningen mellan vårt behov av att veta vad vi ska tro på och att vi inte kan se Guds ansikte eller få veta hans namn ser jag som ett grundläggande existentiellt livsvillkor och jag har inget enkelt svar på hur den konflikten ska hanteras. Annat än att en respektfull o prestigelös dialog är medlet (och kanske målet) /Mats Höög
Nog är det lätt att det blir som i Sv K´s tidning, dvs konfrontation. Säkert är det mycket missförstånd i begreppen konservativt och liberalt. Det som konservativa tycker är liberal tolkning kan i andra sammanhang accepteras som konservativ hållning. Tolkningen finns ju där i viss bemärkelse alltid.
Själv tror jag att en dialog bör fokusera kring frågan Kan Gud kommunicera med oss människor? Det är ju detta som är kärnfrågan! Tyvärr har man officiellt övergett denna syn inom Sv K. Dels vad gäller evangelieböckerna, dels vad gäller prästlöftena, för att inte tala om teologiutbildningarna. Eftersom Guds tilltal inte passar med den historisk-kritiska metoden (=allt måste förklaras inomvärdlsligt), kan man inte räkna med att GUD talar. Och ORDET förnekas därför i konsekvens med detta. Nu skriver jag väldigt rakt på. Jag menar om man inte bejakar ATT viss text är "Gudsandad" på en unikt sätt, kan man ju inte ge det någon auktoritet. Se även senaste numret av Ars Medicina (www.klm.s.se) angående Tro och Vetande, artikeln av Seth Erlandsson.
Men även om man tror att Gud talar så kan texten uppenbarligen tolkas på olika sätt...
En del tolkar den liberalt, andra konservativt, andra på andra sätt.
Och argumenten blir ofta benhårda och dömande, just med åsyftningen att "Gud har sagt så".
Tolkningarna av vad Gud har sagt (och vad som kanske snarare är redaktionella tillägg till det sagda - d.v.s. tolkningar inbakade i själva texten) kan ibland vara diametralt motsatta! Dessutom råder det delade meningar om hur det sagda ska tillämpas - idag.
Där finns stoff till en kollision på flera plan...
Det tycks oundvikligt?
Eller kan man hitta ett mer ödmjukt sätt att närma sig det hela? Så att det kan bli en dialog värd namnet? Där man kan söka mer av sanningen tillsammans istället för att bestämt hävda att man redan har den, komplett, i en liten ask?
Ett Darwinistiskt perspektiv: Vi får väl se vilken teologi (ideologi/världsbild) som i längden bäst befrämjar samhället, dvs får det att överleva.
Med det menar jag att jag har en viss förståelse för ett värdekonservativt förhållningssätt, det som funnits länge har i någon mening visat sitt (överlevnads)värde och det kan vara förnuftigt att ta det till sig just därför, utan att egentligen behöva förstå varför det fungerar.
En utvärdering av traditionell konservativ kristendom kommer att ge många + och -, jag lämnar den frågan här.
Men jag vill att min upplevelse o förståelse av världen o det gudomliga ska bottna i min känsla o mitt förnuft. Och då räcker inte andras anspråk på att just de kan förmedla Guds ord o "Sanning". Inte ens deras anspråk som skrev/redigerade/kanoniserade Bibeln. För mig blir det på gränsen till hädelse att lägga orden i Guds mun o förmedla hans "Sanning".
Därvid hamnar jag kanske långt ut i det liberala gungflyet, utan fast mark under fötterna. Kan kännas lite otryggt ibland, men jag behöver inte försvara en del märkligheter i bibeltexterna som om de vore Guds ord.
Motsättningen mellan vårt behov av att veta vad vi ska tro på och att vi inte kan se Guds ansikte eller få veta hans namn ser jag som ett grundläggande existentiellt livsvillkor och jag har inget enkelt svar på hur den konflikten ska hanteras.
Annat än att en respektfull o prestigelös dialog är medlet (och kanske målet)
/Mats Höög