Denna psalm (57) sjöngs i mässan igår. Och den talade verkligen rakt in i det ekumeniska och inomkyrkliga läget just nu. Det är inte lätt - men nödvändigt - att gå vidare ur låsningarna.
Vers fem är tyvärr lika aktuell nu som när den skrevs...
Måtte också resten få gå i uppfyllelse!
***
Sin enda grund har kyrkan i Kristus, Frälsaren. Hon är hans egen byggnad, den nya skapelsen.
I världen som han löste från mörkret med sitt blod blev hon den brud han krönte med evangelii ord.
Fast spridd i många länder är kyrkan endast en och har en enda Herre och en bekännelse.
Av vatten född och Ande till ett och samma hopp hon går till löfteslandet med samma resekost.
Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.
Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.
När lögn och våld förmeras var är då jordens salt? Vem hjälper och vem helar vid världens sönderfall?
Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ, en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.
Guds kyrka är gemenskap med Fadern och hans Son, det skådar hon och erfar i Andens kraft och nåd.
Guds helgon och martyrer betygar det med blod. Omkring dem sjunger rymden där segerns kyrka bor.
Psalmen är från början en engelsk hymn av Samuel J. Stone utifrån bibelordet: "Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus."
Den är fritt översatt till svenska av Olof Hartman - här går det också att höra melodin.
"Varför talar man om kärlekens värme? Värmen tränger in i alla våra porer. Kölden stänger ingången till dem. Kölden stänger oss inne bakom dubbla fönsterglas. Värmen öppnar dem.
Man kan falla inte bara på att döma enskilda människor, men också på att döma hela skeenden eller förhållanden, eller något som man inte gillar. Man kan döma sin julkaktus för att den inte börjar blomma i tid, man kan döma dammet som varje dag faller på ens skrivbord. Dömadet är alltid detsamma, och alltid drar det nedåt. Det står emot kärleken."
Jo, visst har han helt rätt i detta....
Och det visar också varför dialog mellan oliktänkande är så svårt. Samtalet stannar sällan särskilt länge vid objektiva fakta, utan går vidare till dömande - grundat inte minst på fördomar - på att man förutsätter saker om en person eller ett skeende - som inte stämmer. Generaliseringarna börjar snart hagla tätt...
Svårast av allt - i katolska kyrkan - tycks det vara att tala om kvinnor - inte minst då ämbetsfrågan. Den väcker heta känslor - för eller emot. Få är helt neutrala.
Och samtalen stupar på just detta. Det som sägs (från båda sidor) står emot kärleken. Frosten sprider sig t.o.m. i sommarvärmen.
Båda anser sig ha rätt att döma - men det är en ojämlik dom - de som har övertaget är de som står på deras sida som en gång startade utdömandet av kvinnor - och som fortsätter i deras spår. Är det fel att "döma" dem som gör så? Eller handlar det inte längre om vem som gör rätt och vem som gör fel i detta - utan om att försöka hitta framkomliga vägar ut ur ett dödläge?
Hur gå vidare i dialogen - både officiellt och inofficiellt? Hur kan den ske på ett "varmt" och sakligt sätt?
Här kommer jag in på en av de många saker jag funderade på igår, men inte hann formulera.
Kan det vara så att även kyrkan/kyrkorna behöver gå igenom den rening som mystikerna talar om - inte bara individer (jfr. kommentarerna angående detta i inlägget om konstnärer och ikonmålare)?
I så fall skulle det kunna förklara varför det ser ut som det gör nu - inom kyrkorna - och ekumeniskt.
Varje kyrka verkar - medvetet eller omedvetet - ha skapat sina egna "ofelbara" strukturer och läror - och håller fast vid dem med näbbar och klor. Det försvårar både dialog och förändring.
Först när man vågar släppa detta kan Gud få fria händer att verka. Det skulle alltså kunna gälla både för individer och för hela Kyrkan...
Det som är av Gud kommer att bestå även om vi släpper taget om det... Den rädslan - att det skulle kunna gå förlorat - verkar vara vad som hindrar Kyrkans överlåtelse. Man litar inte helt och fullt på Gud....
Det är tydligt att en förvandlig inifrån behövs för att nå enheten och fullheten - ekumeniskt såväl som mellan manligt och kvinnligt.
Den helige Ande är till god hjälp i detta - men först då vi öppnar oss.... Först då vi vågar språnget...in i det heliga...där det finns utrymme för det oförutsedda, oplanerade, för överraskningar.
Liberalt och konservativt - och "klassisk" kristen tro
Intressant nog har en diskussion om just detta ämne (se inbjudan nedan i min blogg) nu startat även i Kyrkans tidning!
Men än så länge liknar det tyvärr mer konfrontation än dialog.
Hoppas att båda sidor en dag vill öppna sig för att verkligen lyssna på vad den andra sidan har att säga. Bilden är inte så svart/vit som den kan tyckas.
Inbjudan till en sådan djupare dialog här i bloggen kvarstår!
I samband med debatten om detta i Kyrkans tidning tas frågan om "klassisk" kristen tro upp. Många gör anspråk på att företräda den - men vari består den egentligen? För tolkningarna skiljer sig ju minst sagt åt mellan dem som anser sig vara dess arvtagare.
Hur ser ni på detta? Det vore roligt att få synpunkter från olika håll.
Gränslinjen mellan kyrkorna går idag inte längre mellan respektive samfund utan tvärs igenom dem. Det har fått effekter som är både glädjande och sorgliga.
Positivt är de spirande tecknen på en allt djupare enhet och förståelse, delandet av det vi har gemensamt - den ekumeniska samhörighetskänslan har nog aldrig varit mer påtaglig och sprudlande - men negativt är däremot de nya murar som byggs upp mitt i allt detta.
Det finns tyvärr två närmast motsatta läger (inom och mellan samtliga kyrkor) där man inte verkar förstå varandra särskilt väl, och där fördomarna därför florerar fritt: det konservativa och det liberala lägret. Och dessa grupperingar verkar vilja ha så lite med varandra att göra som möjligt...
De mer eller mindre "demoniseras" från båda hållen.
De ses av varandra som ett av de största hoten mot kyrkans och den kristna trons överlevnad.
Några av de tydligaste fördomarna är:
* Att de liberala (enligt de konservativa), är farliga för att de urholkar och urvattnar tron så att mycket som är viktigt går förlorat. Att de inte respekterar traditionen. Att de inte har så värst stor moralisk insikt. Att de vill förändra kyrkan efter hur samhället ser ut. Att de är för inkluderande.
* Att de konservativa (enligt de liberala), är farliga för att de gör tron så snäv och inrutad att många kristna och även de som står utanför kyrkor och samfund stöts bort av den. Att de är rädda för förnyelse. Att de är moraliskt fördömande. Att de upphöjer kyrkan och nedvärderar samhället. Att de är för exkluderande.
Detta är något av karikatyrer - men innehåller liksom sådana vanligen gör - ett litet stänk sanning.
Tänk om båda riktningarna har något viktigt att säga kyrkan och världen idag - något som skulle riskera att försvinna annars - och att de därför skulle göra väl i att lyssna till varandra och försöka förstå?
Det är viktigt att slå vakt om och bevara det eviga i tron, vad Gud har sagt och som gäller för alltid. Det är också viktigt att urskilja Guds vilja idag. Det är inte motsatser utan komplement.
Faktum är att både det liberala och det konservativa kan gå för långt.
Man kan vilja sudda bort i princip allt i tron utom några få käpphästar - och man kan vilja bevara också sådant som för länge sedan har passerat "bäst-före-datum". Man kan - i båda lägren - vara så förblindad av föreställningen att man har hela sanningen - så att man inte ser fallgroparna.
Har det gått för långt så behövs det en ny balans.
Det är skillnad mellan att vara konservativ och traditionell - mellan att vara närmast en "trospolis" eller "trosadvokat" - och att vilja skydda och bevara det som är gott.
Det är också skillnad mellan liberalteologi (i fråga om bibelsyn och dogmer), och en mer liberal syn (på andra saker som inte rör sådant som Gud har uttalat sig om, och som därför kan förändras). Och det finns väsentliga nyanser i det senare - att önska mer vidsynthet och barmhärtighet från kyrkan i en del frågor behöver inte betyda att man är liberal i andra frågor (eller dogmatiskt).
Det finns stora gråskalor också inom lägren. Och därmed många möjliga mötespunkter.
En ledtråd för vägen vidare kanske kan vara att se på Jesus - som stod fast förankrad i allt det väsentliga i traditionen - men som såg till människan och till lagens innehåll snarare än till dess bokstav - och som därför var både "traditionell" (radikal, rotad i trons grund) - och "liberal" (barmhärtig, befriande, en helare av människors lidande). Han var bådadera alltså, i ordens sanna bemärkelse. Liksom han var både kontemplativ och karismatisk, människa och Gud....
Om kyrkan (vi alla) ska kunna efterlikna honom i detta behöver vi i vår tid hitta en ny balans, för på många håll har det tippat över betänkligt åt endera hållet - och det leder alltmer till en splittring - som förhoppningsvis ännu kan överbryggas.
Det är viktigt att finna vägar till en uppriktig dialog mellan de olika riktningarna, så att de inte fortsätter att rikta sig emot varandra, utan istället gemensamt kan visa på Gud.
Det behövs ett genuint möte och ett lyhört samtal - i ödmjuk bön om Andens ledning.
Ett samtal som går till själva kärnan av saker, där man tillsammans kan söka mer av sanningen, och inte bara skumma på missförståndens yta.
Jag vill inbjuda till en sådan dialog här - hoppas att många från olika håll vill delta.
Dialog kan vara svårt - inte minst i kyrkan. Varför är det så? Och vad kan man tänka på för att förbättra den?
Nedan är bara några spridda tankar. Har ni fler synpunkter så är de välkomna.
En öppen och förutsättningslös dialog tycks krocka med kyrkans sannningsanspråk. Kan man ha rätt om man tänker annorlunda än kyrkan lär? Medför det splittring? Eller är det så kyrkan går vidare - just genom att människor ibland vågar tänka utanför de gängse spåren?
Viljan till en öppen dialog krockar även med uppfattningar i vilken riktning som helst - om dessa kommmer med omutliga krav.
Dialog innebär att man måste vara beredd att tänka om eller kompromissa om saker, annars är utgången redan given på förhand: frontalkonfrontation - och status quo förblir efteråt.
En öppen och lyhörd attityd är alltså en förutsättning för dialog, annars känner sig den som hela tiden blir överöst med argument attackerad - och svarar då med samma mynt - i självförsvar. Dialogen kan då aldrig ens börja.
Det är viktigare att lyssna och försöka förstå - än att tala och försöka övertyga.
Båda parter kan behöva ompröva och justera sina uppfattningar - båda kan ha fel eller kräva alltför mycket av den andre - så mycket att det låser sig på en gång.
Dialog förutsätter att man inte tror sig redan ha hela sanningen i en liten ask (det vore fundamentalism). För det finns då inga möjliga mötesplatser. Ingen gråskala. Inget sökande efter sanningen tillsammans.
Det är viktigt att respektera "motståndarnas" rätt att tänka annorlunda. Det är inte säkert att det går att nå fram till en konsensuslösning. Men att försöka räcker väldigt långt.
