Dagens Colliander:
"Varför talar man om kärlekens värme? Värmen tränger in i alla våra porer. Kölden stänger ingången till dem. Kölden stänger oss inne bakom dubbla fönsterglas. Värmen öppnar dem.
Man kan falla inte bara på att döma enskilda människor, men också på att döma hela skeenden eller förhållanden, eller något som man inte gillar. Man kan döma sin julkaktus för att den inte börjar blomma i tid, man kan döma dammet som varje dag faller på ens skrivbord. Dömadet är alltid detsamma, och alltid drar det nedåt. Det står emot kärleken."
Jo, visst har han helt rätt i detta....
Och det visar också varför dialog mellan oliktänkande är så svårt. Samtalet stannar sällan särskilt länge vid objektiva fakta, utan går vidare till dömande - grundat inte minst på fördomar - på att man förutsätter saker om en person eller ett skeende - som inte stämmer. Generaliseringarna börjar snart hagla tätt...
Svårast av allt - i katolska kyrkan - tycks det vara att tala om kvinnor - inte minst då ämbetsfrågan. Den väcker heta känslor - för eller emot. Få är helt neutrala.
Och samtalen stupar på just detta. Det som sägs (från båda sidor) står emot kärleken. Frosten sprider sig t.o.m. i sommarvärmen.
Båda anser sig ha rätt att döma - men det är en ojämlik dom - de som har övertaget är de som står på deras sida som en gång startade utdömandet av kvinnor - och som fortsätter i deras spår. Är det fel att "döma" dem som gör så? Eller handlar det inte längre om vem som gör rätt och vem som gör fel i detta - utan om att försöka hitta framkomliga vägar ut ur ett dödläge?
Hur gå vidare i dialogen - både officiellt och inofficiellt? Hur kan den ske på ett "varmt" och sakligt sätt?
Här kommer jag in på en av de många saker jag funderade på igår, men inte hann formulera.
Kan det vara så att även kyrkan/kyrkorna behöver gå igenom den rening som mystikerna talar om - inte bara individer (jfr. kommentarerna angående detta i inlägget om konstnärer och ikonmålare)?
I så fall skulle det kunna förklara varför det ser ut som det gör nu - inom kyrkorna - och ekumeniskt.
Varje kyrka verkar - medvetet eller omedvetet - ha skapat sina egna "ofelbara" strukturer och läror - och håller fast vid dem med näbbar och klor. Det försvårar både dialog och förändring.
Först när man vågar släppa detta kan Gud få fria händer att verka. Det skulle alltså kunna gälla både för individer och för hela Kyrkan...
Det som är av Gud kommer att bestå även om vi släpper taget om det... Den rädslan - att det skulle kunna gå förlorat - verkar vara vad som hindrar Kyrkans överlåtelse. Man litar inte helt och fullt på Gud....
Det är tydligt att en förvandlig inifrån behövs för att nå enheten och fullheten - ekumeniskt såväl som mellan manligt och kvinnligt.
Den helige Ande är till god hjälp i detta - men först då vi öppnar oss.... Först då vi vågar språnget...in i det heliga...där det finns utrymme för det oförutsedda, oplanerade, för överraskningar.
Där Gud får frihet att verka.Etiketter: dialog, ekumenik, kyrkan, kärleken, mystik |
