Ska jag ändra i stil med den så kräver det övergång till nya blogger.....
Kommentera gärna!
***
Uppdatering:
Efter att ha grejat hur mycket som helst med den nya mallen - och med viss fasa inför att behöva göra om allt (det börjar likna nåt' nu) - så funderar jag på att gå över till testbloggen. Men låta den här bloggen finnas kvar.
Ni får hålla lite utkik i båda bloggarna ett tag framöver tror jag... Det går förmodligen att lägga till RSS-flöde även till den nya på något sätt, ni som brukar läsa bloggar så. Fråga mig bara inte hur... :-)
Om ni undrar varför det är ovanligt tyst i bloggen för tillfället så beror det på att jag använder all befintlig data-tid till att uppdatera min hemsida som jag inte har kunnat göra något på sen i december förra året... Ta gärna en titt redan nu, även om det inte är klart än...
En viss bloggarkatt har nu fått en alldeles egen sida, där han har ett fotoalbum. Det kommer fler bilder i albumet snart, som aldrig tidigare har publicerats...
Möjligen kommer förnyelsevinden att fara fram över bloggen när webbsidan är klar.... Funderar på ny accentfärg.... Grönt? Mörkturkost? Purpur? Lutar mest åt det sistnämnda.
Funderar även på mer radikala lösningar - som att byta mall - och kanske uppgradera till nya blogger. Men då försvinner bildspelen.... Och all design jag pysslat med manuellt under åren. Å andra sidan så kanske man kan se alla etiketter då - och inte bara de senaste. Samt lägga till fler funktioner.
Det finns nästan alltid både för- och nackdelar med förnyelse... ;-)
Fick just höra om en kraftfull andlig förnyelse som sprids över världen från Florida. Under två månader har dess flammor nått många länder - och profetior finns om att fler länder i Europa kommer att nås, bl.a. Tyskland.
23 katolska präster lär ha blivit träffade och "omvänt sig till kristendomen" läser jag nånstans. Ja, ja....dessa fördomar. Tråkigt om de har lämnat katolska kyrkan på kuppen (det framgår inte), men gott att de har fått sina andliga liv förnyade. Man kan hoppas att det goda i denna förnyelse når även vår del av Kyrkan....
Fick av en slump kontakt med en pastor som varit där, han är uppväxt som katolik, och har alltså inte dessa fördomar.
I sin blogg skriver han bl.a. så här:
"I have just returned from Florida, having taken advantage of a small gap in my schedule to be refreshed and to experience firsthand what has been happening there nightly for the past two months. I also wanted be able to credibly respond to the many requests I have had from pastors and leaders asking me if this is real or not!
/.../
Noticeable from the outset is the strong flavor of the southern healing revivals of the fifties, but this isn’t your grandmother’s revival - or tent! This structure can hold 10,000 people, is air-conditioned and with state of the art sound, lighting and video screens.
Also, during my visit this week, out of the 7-8 thousand who came every day, I saw only one suit and tie. What was more common were shorts, T-shirts and tattoos! Noticeably absent was much evidence of the religious spirit, however, in essence this was more like a classic ‘Pentecostal’ revival, smacking of Benny Hinn, Rodney Howard-Brown, Toronto, Pensacola - but on steroids!
/.../
A strong sense of the Lord’s presence even comes in the worship team’s rehearsal time an hour before the services begin every night. Hundreds of arms are lifted heavenward in front of the stage and stay there for up to three hours of the most intense worship I have experienced. Television and the Internet have played a major role in the rapid expansion of this revival, but it just does not match being there!
Then Todd takes the microphone and begins to proclaim healing for all kinds of diseases. Those healed testify to seeing from blind eyes, hearing from deaf eyes, loosing tumors and all kinds of diseases. While I was there it was announced that 18 people had been resurrected from the dead, directly or indirectly as a result of this outpouring."
Och den som eventuellt har några frågor till pastorn är välkommen att ställa dem här - gärna på engelska - annars kan jag översätta - så svarar han säkert gärna här.
Jag menar inte en ytlig snabbt övergående trend, utan ett intressant fenomen som verkar sprida sig allt mer.
Vad gäller kloster så har förnyelsen gått via nya unga kommuniteter (som jag skrivit om vid andra tillfällen) till att nu börja nå traditionella ordnar. En dominikansk kommunitet i USA hade bara fyra äldre medlemmar kvar - nu är de över sjuttio - och medelåldern är låg, omkring 24 år.
Det är JP2-generationen (d.v.s. förre påvens unga fans) som nu går i kloster i allt högre utsträckning. De är ofta välutbildade och de utmärks av traditionalism i fråga om tron och har ordensdräkten som yttre kännetecken. Detta gäller nunnorna. De unga männen väljer istället kassocken och söker sig till stilla tillbedjan på prästseminarierna.
En fotsid "trend" med slöja alternativt prästkrage är hett just nu alltså - i dubbel bemärkelse, eftersom sommaren nalkas....
Det här tycks vara en reaktion mot tidigare tendenser - där ett klosterliv till slut inte skiljer sig så mycket från ett vanligt katolskt liv i världen.
Samtidigt som dessa klosterrörelser växer (vilket är glädjande - eftersom de är ett tydligt vittnesbörd i världen) - så växer som bekant också andra rörelser som tycks gå i en annan riktning (rörelser som verkar för kvinnliga präster, gifta präster och andra förnyelserörelser). Men är riktningarna egentligen så olika?
Båda tar vad de upplever vara Guds kallelse på största allvar - och det får konsekvenser för livet - det stannar inte vid ord utan leder till konkret handling, och blir till välsignelse för människor i omgivningen.
Största skillnaden är att den ena riktningen är exklusiv - och den andra är inklusiv.
Måste olikheterna i övrigt vara negativa?
Själv tror jag inte att det behöver vara så. Om båda riktningarna bara kan nå fram till att se det goda hos varann - eller åtminstone acceptera varann som ett genuint uttryck för Guds verkan i världen idag.
Det finns inte bara ett sätt att vara katolik på.
Men för Kyrkans ledning tycks vägen till insikt om detta vara lång... Liksom för artikelförfattaren nedan som ger ganska många onödiga slängar åt såväl präster ("rebels, nerds or unfaithful") som nunnor, som enligt honom inte håller måttet.
Han har heller inte rätt i sin föreställning att förnyelserörelser bara drar till sig äldre besvikna medlemmar. De växer också genom att allt fler unga ansluter sig. Två parallella fenomen, alltså.
Här är några utdrag ur artikeln om den pågående klosterförnyelsen. Som synes är man i "högriskzonen" som katolsk bloggare... Se upp! ;-)
***
"It is most interesting to note that these enthusiastic, vigorous, educated young women want a structured life centring around the Eucharist and community prayer. They value the daily Mass. They respect the priesthood (even knowing that some priests are rebels, nerds or unfaithful). They are loyal to the teaching of the Church which is called the Magisterium. They are sincere about the evangelical counsels. They profess their primary commitment to Jesus through vows of poverty, chastity and obedience. And they mean it!
They truly believe that they are making a radical statement cutting through the murky disorientation which confuses our ‘today’ society. Their counter-culture announcement is embodied by the wearing of the veil. One young nun, quoted in the Time article, says ‘It’s a trend with younger women wanting to wear the veil now.’ And, besides, they laugh a lot, exude an unmistakable joyful spirit, roller blade and ride bikes through traffic and parks! It is also noteworthy that these new communities usually wear full habits, ankle length.
It has been my unbelievable good fortune to have been the confessor for a convent of the Sisters of Life for five years. I have met the new nun close up. She is a talented, normal, vibrant young woman who makes a choice, even if culturally radical, to give her life to Jesus Christ. She is not the mythical broken-hearted damsel or the one who can’t do anything else. She is a doctor, former Air Force nurse (Captain), psychologist, computer programmer, geologic engineer, teacher, former marine, ex- professional opera singer, political scientist, blogger."
Läs hela artikeln här. (Där finns också en videosnutt om den dominikanska kommuniteten.)
Kommentera också gärna, apropå detta, veckans bibelblogg som handlar just om kallelse.
Nedan ett par utdrag ur en artikel om den pensionerade australiensiske biskopen Geoffrey Robinson som för närvarande är på besök i USA, och som har blivit hindrad från att tala i en del katolska kyrkor - men som fått andra lokaler öppnade för sig. Hans bok om kyrka - sex och makt har sålts slut och många kommer för att lyssna på honom.
Det rör försiktigt på sig i de snörräta leden....
***
"If we are ever to look to the future with a clear conscience there must first be profound change within the church," Robinson told a rapt audience in Dedham at the start of a 60-minute talk, in which he questioned the extent of papal infallibility and the rationale for mandatory priestly celibacy. Perhaps most daringly, given the adulation directed toward Pope John Paul II since his death, Robinson repeatedly criticized the late pontiff for not taking enough action against clergy sexual abuse.
To those who despair of change within the church, he said, "Communism changed. Apartheid changed. It just may be the church might, too."
/.../
Liturgical Press, the Catholic publishing house that is printing Robinson's book, "Confronting Power and Sex in the Catholic Church," said it sold out its first run, of 3,000 copies, and is rushing a second run into print.
"What's significant here is that you've got a bishop who, once retired, decided he'd speak his own mind for a change - that rather than being part of the orchestra, he decided he wanted to do a solo," said the Rev. Thomas J. Reese, a senior fellow at the Woodstock Theological Center at Georgetown University. "It's clear there's a real thirst among the laity and some priests for a more open discussion of issues in the church, and this is the kind of thing he's trying to stimulate. But it's not the kind of thing the Vatican or the majority of bishops want to see happen."
The sympathetic crowds coming to hear Robinson are clearly heartened by his outspokenness. In Dedham, he was given two standing ovations.
"He understands that the crux of the Roman Catholic problem lies squarely with the Stalinist-style power structure of the institutional church," said Peter Hartzel, a parishioner who lives in Dedham. "He honestly broached the 'hot' sexual issues with which the bureaucracy is unable to broach in a realistic manner."
/.../
"He is living proof that bishops are not as united as they might be thought to be," said Paul Lakeland, a professor of Catholic Studies at Fairfield. "They try to paint him as a lone dissenter, a good man who has gone slightly off the rails, but I think there are lots of other bishops quietly cheering him on from the sidelines."
Nedan följer ett gästblogginlägg med anledning av exkommuniceringarna i USA nyligen.
***
I am about to tell a true story and a could be true story. Two days ago, Archbishop Burke of St. Louis excommunicated three women, ages 65, 67 and 69 for refusing to submit to his decrees.
Needless to say, Bishop Burke received tons of bad publicity following the excommunications. In fact, he has been receiving a great deal of bad publicity since he tried to bully a woman rabbi into not allowing the women priests to use her synagogue as the site for their ordination and excommunicating a young Polish priest and the parish council for refusing to turn over the parish’s 9 million dollar endowment to the Archdiocese of St. Louis. People called him many names like “Burke, the Jerk,” and “Dinosaur Burke.”
Archbishop Burke remained singularly unrepentant. Rules are rules. Women are woman and priests need to be obedient priests. He went even farther. If someone whose politics he didn’t like showed up at Mass, he, Bishop Burke, Defender of the Faith, Shepherd of the Flock in St. Louis, would deny that person communion, the bread of life that came down from heaven, bequeathed to all by the death of Jesus on a cross. This is the true story, sad, but true.
Here’s the could be true story. Palm Sunday, 08, was a lovely day. Not quite spring, the crocuses were poking their purple heads out of the late winter ground and the air smelled sweet after an unusually long, hard winter. Instead of having his chauffer drive him to breakfast after mass, Bishop Burke decided to take a walk around the block.
As he walked down the street, a blinding light seemed to come down from the sky. Was it a terrorist attack? An explosion? Were the Iraqis invading St. Louis? Could it be aliens? Although the bishop covered his eyes, the power of the light forced him to the ground. It just had to be a bomb, he thought. The people and the buildings around him disappeared and he thought he was dead. Suddenly, he saw the homeless woman who usually picked trash out of garbage can near the cathedral. She was her usual self: dirty pink sweat pants, a camouflage army jacket and a beat up straw hat. In the middle of that blinding light, she turned to him and said, “Raymond, Raymond, why do your persecute me?”
Now, Bishop Burke had never said two words to the annoying woman who cluttered up the walkway in front of his cathedral. so he replied, rather sarcastically, “What the heck are YOU talking about?” The homeless woman said, “I am Jesus, whom you excommunicated.” And the woman began to sob, tears running down the creases in her dirty cheeks.
The light dissipated as fast as it appeared and Burke realized that he couldn’t see. He rubbed his eyes over and over again. What did that woman do to him? Did she poke him in the eye or spray him with Mace? He lifted his blind eyes to heaven, trying to find some light, any light. Annoyance did not describe how he was feeling, a bishop out there in the public eye, on the ground, for all to see.
Suddenly, a woman’s hands grabbed his wrists and pulled him to his feet. A woman’s voice said, “Hey, Bishop are you okay?” From the news reports, he recognized the voice. It was Rabbi Susan Talve, the rabbi he had publicly trashed as being an enemy of the Roman Catholic Church in St. Louis.
“Did something happen to you? Shall I take you to the emergency room?
“Well, yes,” Burke sputtered. “I’m blind. I can’t see a thing. That crazy woman must have done something to me. Do you see any Mace cans floating around?”
Rabbi Susan Talve, too polite to mention that there was no crazy woman anywhere in the vicinity, drove Archbishop Burke to the nearby emergency room. The doctors did a CT scan. They looked into his eyes with a light. “There’s nothing wrong with your eyes that we can see, Your Eminence,” they told him, and they made an appointment with a well- known ophthalmologist for the next day.
Rabbi Talve drove Burke home. She walked him to his doorway, rang the bell, and told the housekeeper that Burke had some sort of “spell” out there on the street near the cathedral and that he was having trouble seeing things.
When the housekeeper tried to help Burke up to his room, he just shook off her arm. “Leave me alone. I am going to bed.”
During the night, three spirits visited Raymond Burke. The first spirit took him back to his boyhood home. He saw his mother making dinner, cooking special treats for him, her beloved son. He could see her thoughts, how she thought that one day she might be a writer, but marriage and child rearing took up too much of her time. He saw his grandmother, his aunts, the nuns who taught him in grade school, and the women who cleaned his parish church every week for free. He saw himself, a fair-haired boy, go off to the seminary, free to be what he thought he could be, while women cooked his food and washed his clothes.
The second spirit took him to South Africa where he saw Patricia Fresen, a Dominican nun; protect the sisters of color in her convent from being carried off to jail by the police during apartheid. He saw her as a principal admitting girls of color into her previously white girls’ high school at risk of imprisonment. He saw her support the black seminarians on the joyous day they finally received the right to vote in South African elections. He saw seminarians hiss and boo when she tried to preach in church on South African Woman’s Day.
The third spirit took him to Rose Marie and Elsie’s ordination in Rabbi Talve’s synagogue. He saw 600 joyous people singing and praising God as Bishop Patricia Fresen ordained the women priests. He saw Christians and Jews praying and worshipping together, as one body in the realm of God. He saw the synagogue suffused with a golden light.. He thought he actually heard God laugh and say, “These are my beloved people in whom I am well pleased. Listen to them” In the midst of the joy and thanksgiving, he saw his episcopal messenger, a tall man wearing a black cape, deliver notices to Rose Marie and Elsie telling them that they were in big trouble with him, Archbishop Raymond Burke.
Then a fourth, most unwelcome and unexpected spirit who wasn’t supposed to be in the story appeared. It was the homeless woman with the dirty pink sweat pants. The spirit showed Raymond the future of the church, where all of God’s people had become the priesthood of all believers. He saw that his name was listed in a book other than the Book of Life with all those who had worked against the Spirit of God who moved over the face of the earth and transformed it. “Raymond, “ the woman said sternly, “Persecute me no longer. Go to Elsie and Rose Marie’s church on Holy Thursday and wash their feet.”
When Raymond awakened on Monday morning, he could see again. He ran to the bedroom window and opened the expensive red velvet drapes. He wondered if it had all been a dream. As soon as he experienced a second of doubt, his vision darkened again.
Raymond decided to go to the cathedral and pray for guidance. The cathedral always made him feel better when he was dealing with disloyal, disobedient so-called Catholics. How could he, the Archbishop of St. Louis wash the feet of renegade women priests? What would Benedict think? What would his supporters think? What would happen to the collections? What would happen to him? He could see himself consigned to some monastery in western Georgia, peeling potatoes for the remained of his earthly life. This simply could not be true. By the time he got to this last thought, his peripheral vision started to go.
Since it was Holy Week, the cathedral was open but still fairly empty at 8 in the morning. As he walked towards the altar rail, he heard a voice say, “Raymond, do not be afraid. Behold, I am with you.” He turned around to see the woman in the dirty pink sweat pants walk out of the church.
When Raymond looked up at the crucifix through the floaters obscuring his eyesight, Jesus’ loincloth seemed to glow pink. When he turned to leave the cathedral, the twelve females in the church looked at him and said in unison, “Raymond, persecute us no longer.”
Raymond ran out of the church, barely making it home through what had become slits of light. He couldn’t call the pope. He couldn’t call his friend Fabian or his predecessor, Justin, who simply would NEVER understand. He couldn’t call Father John Shamleffer since canon law would be of no help. The lot of them would all cart him off to the Paraclete Hospital citing exhaustion. What was he supposed to do? By this time, he could see only shadows.
Raymond spent three days in his room, telling everyone he was sick. His housekeeper brought food to his door and carted away his dirty laundry. He aides left messages on his I phone. “Your Eminence, what about the Chrism Mass?” Raymond left the service in the hands of his auxiliary bishop, saying, “Tell them I have the flu. Bad.”
He was lying on his king sized bed, cursing the darkness that was by now, complete. Fumbling for his rosary bead, he held the cross in his hands. “Lord, tell me what to do,” he prayed over and over again. He heard the church bells ring three o’clock. Suddenly, the street woman’s voice echoed in the room. “ Raymond,” she said sharply as he felt rather than saw the pink flash, “I already told you what to do. Just do I, will you?” Then, Raymond heard her say as if to another person, “What is wrong with this faithless generation? I am not sending this blasted man one more sign.”
Raymond rolled over and sat up. Against his better judgment and many years of experience, and fully aware that his career as a bishop was over, Bishop Burke bent down to put his feet in his shoes. He was going to Rose Marie and Elsie’s church. Immediately, the afternoon sunlight streamed through the window. As Raymond reached for a sports shirt and suit coat, the room darkened. Instead, he reached for his clerical collar and pectoral cross and the sun burst from behind a cloud. A bishop he was and a bishop he had to be, at least for tonight.
Elsie and Rose Marie’s congregation had gathered in their little church to celebrate the Mass of the Lord’s Supper. The congregation stared as Bishop Burke walked into the assembly. Smiling rather stiffly, he made his way to his seat – right next to a woman wearing dirty pink sweat pants and a camouflage jacket. Raymond gasped as the woman shook his hand and said through missing teeth, “Welcome to the house of our God.”
The people sat nervously through the Liturgy of the Word. What did his presence in their outlaw church mean? Where the police outside? Was he going to yell at them? Raymond sat composed and almost happy, his hands folded in his lap. He heard the Holy Thursday gospel as if for the first time. “If I, your Lord, have washed your feet, you ought to wash one another’s feet. For I have set an example, that you should do as I have done to you.”
After the homily, the children in the congregation prepared for the foot washing, carrying out basins, buckets of clean water, and towels. Raymond was the first to stand up. He removed his pectoral cross and his collar. He took off his black shirt and gave all three things to the woman in the pink sweats to hold. Walking up to the altar in his undershirt, he knelt down before Elsie McGrath and gently washed her feet. Then, he gestured for Rose Marie Hudson to sit and he washed hers as well. When he had finished, he put his head on the ground and began to sob. “Thank you, God, for not forsaking me, for leaving me in my ignorance and fear. Forgive me, Lord, for I really didn’t know what I was doing. Cleanse me of my iniquities and wash away my sins that I might become your worthy servant, the servant I hoped to be many years ago.”
Nobody knew what to do, so the pianist broke into a very unlikely Holy Thursday hymn, “Now Thank You All Our God.” People danced in the aisles. Some were even yelling Hallelujah, for who could believe such a thing could ever happen in the Diocese of St. Louis? Raymond, Elsie, and Rose Marie gave one another great big bear hugs and big sloppy wet kisses, forgiveness and reconciliation accomplished through the mercy of Almighty God.
As the people were returning to their seats, Raymond whispered to Elsie and Rose Marie that he was going to leave and head over to St. Stan’s and wash Father Marek Bozak’s feet, but he would be back. He needed to learn a thing or two. As he turned around to leave, he saw the woman in the pink sweats walk out of the church wearing his black clerical shirt over her camouflage jacket, the pectoral cross jauntily bouncing on her chest.
Raymond walked out of the church into the chill of a cool spring night air in his undershirt. He looked up at a sky that reminded him of a Christmas sky, where the light shone in the darkness and the darkness could not overcome it; no matter how hard it tried. He, Raymond Burke, was now a witness who could truthfully testify to that light, the light that came into the world for all of the people. For the first time in a long time, Raymond Burke was a happy man.
He walked to the parking lot, hoping that he had left a sweater or jacket on the seat of his car to put over his undershirt. As he went to put the key in the lock, he saw something hanging from the right rear view mirror. It was his clerical shirt and his pectoral cross. Raymond removed his shirt, folded it, and placed his shirt and the cross on the hood of car parked next to him. He knew the lady in pink would find them.
As he got into his car and headed off to St. Stan’s and the young Marek, Raymond thought he heard a woman’s voice raucously singing the South African hymn, “We Are Marching in the Light of God” at the top of her lungs. And he began to hum along with her.
Som en del av er säkert minns så skrev jag för en tid sen om Marek Bozek, en polsk präst mot strömmen.
Han har nu avstått från att ställas inför en konstellation till kyrklig domstol som mest liknar ett dåligt skämt (mer info om det finns i artiklar ifall ni googlar). Här är bara en artikel i mängden.
Nedan är en pressrelease som nyss kom - där jag markerat mittenstycket som jag tycker är viktigast.
***
After hours of prayerful discernment and upon the advice of my canon lawyer, I have decided to discontinue my participation in the so called “canonical penal process” that has been initiated by Archbishop Raymond Leo Burke in my regard. I will not subject myself any longer to the process which does not even attempt to appear fair. In the society where rights of any individual to an unbiased, fair process and a legal representation of ones own choosing are guaranteed by our Constitution, any further participation in this parody of legal proceedings would not only violate my conscience but also make the Catholic Church a subject of deserved but unnecessary criticism.
The church penalties that have already been administered to me, i.e. suspension and excommunication, as well as those that seem to be coming my way – laicization, are results of my stands taken in the face of injustice and abuse of power in the Roman Catholic Church. Archbishop Burke calls them “crimes” and “delicts” whereas most of the Roman Catholic faithful see my actions as prophetic and hope-giving. I have stated my beliefs very clearly: I believe that the governance of the temporary goods of any Parish should rest in the hands of its Parishioners; I believe that every baptized male or female, celibate or married has a right to be considered for the Holy Orders; I believe that the words of Jesus, repeated at the Consecration during each Holy Mass, “take this all of you and eat it” and “take this all of you and drink from it” oblige me to invite all believers to receive Holy Communion. I explicitly welcome all at the Eucharistic table, with no regard to their race, gender, marital status, sexual orientation, or any other extraneous factor. Here I stand and I can do no other.
As I conclude this chapter of debate and uncertainty, I look forward to many years of being a pastor of this vital and growing Catholic parish community in St. Louis in communion with the broader Catholic Church. My Catholic identity calls me to connection with and accountability to the broader Catholic Church and I will move rapidly and prudently, with the advice of St. Stanislaus community, to prayerfully discern where I am called to connect and be accountable. In days and weeks to follow I will seek incardination with another validly ordained Catholic bishop. Since I am not welcomed as a part of Archbishop Burke’s ecclesial jurisdiction, I look forward to forming a new, strong relationship with another Catholic Bishop and other than Saint Louis Archdiocese jurisdiction.
Nej, det här är inte en dyslektiskt drabbad rubrik om kyrktanter... Den trogna skara som fyller upp så många byggnader som annars skulle vara så gott som tomma... De målar sig själva bra - utom de mest pietistiska förstås. Detta handlar alltså inte om kyrktanter och makeup!
Så för att återvända till ämnet....
En rad i en bok inspirerar mig åter till en del tankar... Och boken är - ja, ni gissar rätt - Mackans sk(r)attjakt; "Jakten på det försvunna skrattet", alltså.
Så här är det ofta - jag fångas av en eller ett par rader i en bok - vilket väl är ganska otacksamt för en författare som kämpat med helheten. Sen far tankarna snabbt iväg långt från boken och far på vilda färder tills jag åter blir medveten om att det var meningen att jag skulle äta frukost. För det är mest vid frukosten jag får tid att läsa annat än text i datorn. Och jag läser traditionella pappersböcker mycket långsamt nuförtiden när jag inte måste rusa igenom stora textmassor för studiernas skull.
Hur kan man komma på en sån dum idé förresten - att studera på tid? Som om lärandet vore en kapplöpning med klockan, och som om det blev effektivare ju snabbare det går....? Panikinlärning enligt korvstoppningsmodell - vad ska det vara bra för - och hur mycket minns man av det sen? Medan det kvalitativa - djupa eller fyndiga - som väcker egna tankar, stannar kvar mycket tydligt och klart, och utvecklas vidare.
Numera vaskar jag sakta guldsand - och ser emellanåt kornen formas till klimpar.
Raden som drog till sig uppmärksamheten imorse var denna:
"kyrkan är som ett gammalt piano - allt är svart eller vitt och ofta blir det dålig stämning"....
Jo jo... ;-)
Så såg jag inför mig ett gammalt piano. Men tangenterna var inte längre svartvita - de sprakade i alla möjliga färger och mönster. Det var ett glatt piano - som väcker lusten att sjunga, spela och komponera... Fast varje tangent var unik så var helheten harmonisk. Eller snarare - just därför. För att ingen tvingades in i det svartvita mönstret som effektivt tar död på det levande och skapande.
Ett sånt piano vore lättare att spela på än ett där alla tangenter ser likadana ut - med bara två variationer - liten svart och stor vit. För då kunde man börja improvisera på det röd-grönblommiga c'et i mitten, gå vidare upp till det ljusblå fisset, och så dramatiskt nedåt till en treklang av violett, orange och azurblått (med vita prickar), och sen till...ja, ni fattar poängen....
En färgsprakande kyrka där varje tangent är och får vara unik - är en kyrka där vars och ens gåvor kan bli synliga och komma till användning - utan att stoppas av diskriminering, avund, konkurrenstänkande eller manisk kontroll.
Nu är det inte så att tangenterna på pianot behöver målas utanpå för att uppnå detta - problemet är just att de redan har blivit målade - för under den vita och svarta färgen döljer sig redan alla dessa sprudlande och skimrande nyanser och mönster...
Det är försiktigt avskrapande som gäller - så att den sanna färgen kommer upp till ytan.
Det som händer i kyrkans innersta - inom oss som är dess levande stenar - kan liknas vid de medeltida kyrkor som vitkalkades i brist på bättre vetande. Värdefulla målningar doldes under färgen.
Den vitkalkning som sker av människornas tankar och själar i kyrkomiljö är mycket värre än att målningar av Albertus Pictor och andra mästare har förstörts för gott (en del har man tack och lov kunnat restaurera)...
Det inre vitkalkandet förstelnar och fräter bort det vackra, förvandlar det levande och kärleksfulla till något hårt och fördömande. Först när - ja om - man ser att det svart-vita inte är ens rätta jag skapat av Gud, kan restaureringen börja... Tills dess försvarar man den tillrättalagda ytan med näbbar och klor och försöker få andra att bli lika svart-vita - för man har indoktrinerats i tanken att det är det enda rätta - att det är hela sanningen om Gud och om oss. Så färfärligt!
Hur kan människor läras att vilja vanställa andra i Guds namn...försöka åstadkomma masskopior av det som skulle vara unikt? Hur har det kunnat bli så snett i våra kyrkor? Och varför förs mina tankar apropå det till andra världskrigets Tyskland? Det är förstås en drastisk jämförelse - men är det inte lite ditåt det barkar (särskilt tydligt inomkatolskt)? Ein Führer - och ett kollektiv som lärs att tänka svart-vitt och styras som robotar.
Vi kan inte själva skrapa bort all den svart-vita färg som målats på oss utifrån - men vi kan hjälpa varandra att se och få bort den.... Innan det är för sent....
Så långt dagens tankar... Kommentera gärna!
(Jag vet att jag igår utlovade en långfredagsanekdot - men den får vänta - liksom en liknelse som kom till mig i natt - det är ju en dag imorgon också...)
Jag har hört det förr - och så kom det i ett mail idag som en liten påminnelse - här är det:
"Well behaved women never make history."
Så sant....
De kvinnor som bara inordnar sig i de färdiga mallarna (så som det förväntas av dem - inte minst från kyrkligt håll), kommer aldrig att bidra till någon förnyelse.
Ekumeniska böneveckan 100 år - och min syn på ekumeniken och kyrkans framtid
Läste i morse i Kyrkans tidning om att den ekumeniska böneveckan fyller 100 år i år... Med anledning av detta möter påven idag generalsekreteraren för Kyrkornas Världsråd, det blir också en del festliga evenemang i anslutning till det.
En hel del har hänt ekumeniskt under dessa 100 år.... Inte minst under de senaste decennierna, som jag skulle beskriva som en islossning...
Men fortfarande finns det en del stora isflak som flyter omkring och skaver mot varandra. Det gör att de 100 åren känns som 1000. Att vi inte har kommit längre än så här??!
I Z's blogg tog samtalet i veckan rejäl fart - om ekumeniken. (Kul, förresten, att bloggsamtalen börjat komma igång igen efter helgerna...!) Jag skrev en del där som jag nog hittills aldrig har skrivit på ett samlat sätt i min egen blogg - så jag lägger in en del av det här i omstuvat och utvidgat skick - som en upplysning till dem som undrar hur jag ställer mig till min del av Kyrkan och till ekumeniken - och hur jag tror att Kyrkan kan komma att förnyas framöver.
***
Fick frågan om ifall jag alltid har varit katolik. Har andra gånger fått frågan varför jag förblir katolik. Kort svar på detta:
Jag är nu inne på mitt 15:e katolska år. Men på något sätt har jag "alltid" varit katolik - för när jag fann den katolska delen av Kyrkan kände jag mig ögonblickligen hemma - detta var redan min tro, som jag inte hade funnit ett lika stort uttryck för i andra delar av Kyrkan.
Jag fann en inre återklang i bredden, höjden och djupet - här var vattnet äntligen tillräckligt djupt för djupdykning. Här var himmelssträckningen och horisonten vid. Och jag gladdes åt kopplingen tillbaka i kyrkohistorien längre än till 1500-talet... Jag hade fått fäste för trons rötter i en mycket bördig jord.
Men det innebär inte att jag har tagit avstånd från andra kyrkor - en mer ekumenisk konversion än min är nog svår att finna. Jag lämnade inget - utan tog med mig allt - och fick mer därtill. Jag visste redan då med stor säkerhet att ekumeniken är en del av min kallelse framöver. Och jag fortsätter att följa vad som händer i andra kyrkor, vilket ni som läser min blogg lär ha märkt...
Sen är förstås katolska kyrkan inte något paradis på jorden i alla stycken... Det finns ännu en del saker som behöver reformeras...
Men mycket av det som rör ekumeniken kan komma att förändras av sig självt när den kristna ödmjukheten infinner sig på bred front... Jag brukar uttrycka det som att kyrktornen behöver böja sig mot marken och välkomna varann.
Jesus och ingen annan är Kyrkans huvud...
Jag tror att den framtida ekumeniska kyrkoreformen även kan komma att beröra Petrusämbetets utformning - och därmed lokalbiskoparnas ställning - och ämbetsfrågan överhuvudtaget.
Jag tror på ett bemyndigande av lekfolket - vi är ju ett folk av kungar/drottningar, präster och profeter. Det bör komma än mer till uttryck i världen, i vardagen...
Tror även att förnyelsen kommer att beröra den teologiska reflektionen i stort. Mycket av det vi har kört fast vid i ekumeniken idag (liksom i inomkyrkliga samtal) kommer nog att falla undan när Gud får vara i fokus. Då kommer det som inte är i överensstämmelse med Guds vilja att tyna bort.
Jag tror att vi i framtiden kan nå fram till ett gemensamt nattvardsfirande - men utan konversion. Såhär: de olika kyrkorna erkänns officiellt som delar av en och samma Kyrka - vilket vi ju är.
Jag tror alltså inte att det vi en dag kommer att dela är en "katolskkyrklig" nattvard. Utan en sant KATOLSK - d.v.s. allmännelig nattvard. Guds egen festmåltid. Inte tillhörig någon kyrkas revir. Inte erbjuden endast vissa. För ALLA.
För att uppnå denna nattvardsgemenskap tror jag inte att det behövs fler regler - utan färre....
Ekumeniken definieras idag ofta utifrån ett katolskt perspektiv. Jag tror vi behöver se lite vidare... Det är inte vi som ska reglera enheten, bestämma hur allt ska vara. Utan vår huvuduppgift - som en av de största kyrkodelarna - är att vara lyhörda för vad minoritetskyrkorna säger. Att vi böjer oss riktigt långt ner. (Alla behöver böja sig på samma sätt - men det skadar ju inte om vi börjar och om vi böjer oss djupast ner....)
Jag tror sedan att vi alla - med den helige Andes hjälp - kommer att lyftas över de teologiska stötestenarna. Den dagen - när vi ser de stora perspektiven - enheten istället för det som skiljer på ytan - skogen istället för bara träd - så kommer den synliga enheten att infinna sig. Då kommer vi att se vad som är viktigt - och detaljerna som vi älskar att haka upp oss så på kommer då att sjunka undan.
Jungfru Maria har intressant nog gjort ett nytt intåg i många Lutherska kyrkobildningar under de senaste decennierna. Hon ses som Guds och Kyrkans moder. Det tycks vara ett närmande till det katolska. Men jag tycker som sagt att det är viktigt att inte se ekumeniken från ett renodlat katolskt perspektiv - alla har något viktigt att bidra med...
Ni som inte är katoliker ska inte behöva göra era kyrkor till karbonkopior av katolska kyrkan för att vi ska nå enhet... Bevara det hos er som är unikt och genuint och inspirerat av den helige Ande...!
Låt oss tillsammans leva allt mer av evangeliet istället för att bråka om den rätta tolkningen av detaljer i det... Då tror jag att allt blir bra till sist... Den andliga enheten är den viktigaste - och den finns redan där allt mer.
De olika uttryckssätten kan på sikt komma att förenas eller finnas kvar parallellt.
Var och en kan då vara i den "rit" där de känner sig mest hemma - eller röra sig över hela fältet - pingstkarismatik en söndag, ortodox liturgi nästa...
Det vackraste jag vet är en blandning av det kontemplativa och det karismatiska - så som det t.ex. kommer till uttryck hos Les Béatitudes - en kommunitet med rötter i Frankrike. I deras spiritualitet flyter många traditioner samman till ett - Karmel, karismatik, stor tyngdvikt vid eukaristisk tillbedjan, etc, etc.
Vördnad inför nattvarden och frågan om realpresens (Kristi närvaro i brödet och vinet) kom på tal...
Jag undrar stilla om Gud inte tusen gånger hellre vill att vi kommer som barn - än som vördnadsfyllda vuxna....?
Barnen känner ingen särskild religiös vördnad - de kastar sig i Guds famn - just så som de är. De ber fritt och spontant. Och deras böner träffar därför både Guds och våra hjärtan extra starkt. Medan vi vuxna kan krångla till det så oerhört, fastna i yttre ting, små detaljer - skriva långa estetiska och teologiskt späckade böner som riskerar att bli till tomma ord när de rabblas upp.
Jag tror att Gud uppenbaras tydligast i yttersta enkelhet, i litenheten, i det icke föreskrivna. Där Gud får vara Gud fullt ut - och får tillåtelse också att överraska oss...utanför de religiösa ramar vi har satt upp för att reglera "verksamheten".
Jag tror att var och en som vill ta emot Jesus välkomnas av honom...
Om det ÄR Kristi kropp och blod - vilket jag tror - spelar det då någon roll om alla andra tror exakt detsamma?
Ifall det är det så förblir det ju det oavsett vad folk tror...
Och jag tror att han kan visa den som inte vet vad han/hon ska tro - vad nattvarden verkligen är. Den som tar emot i öppenhet lär snart upptäcka och erfara att detta inte bara är bröd och vin...
Det borde ytterst vara upp till var och en att ta emot eller låta bli - utifrån sin övertygelse/sitt samvete. Upplysning/samtal är förstås bra i sammanhanget - men jag tror inte på kontroll och strikta krav.
Jag efterlyser ett enkelhetens evangelium... Och ser då på Jesus och frågar mig vilka han skulle vilja stänga ute. Jag har inte kommit på en enda. Den som i sitt hjärta längtar bör absolut få ta emot... Kan höra honom säga: "Låt dem få komma till mig"...
Sammanfattningsvis:
Gud är stor...större...störst...!
Och bara med Guds hjälp kan vi fullt ut nå vad vi nu - efter 100 böneveckor - har i brottstycken....
Church must change says Latin American liberation theologian Aparecida, Brazil (ENI).
The Roman Catholic Church needs to change dramatically, says a Latin American liberation theologian, if is to do justice to its task in a continent that accounts for almost half of the world's 1.1 billion Catholics. "In the Catholic Church today, fear dominates," said Chilean theologian Pablo Richard, who is now director of the Department of Ecumenical Research at San Jose in Costa Rica. "The Church has closed in on itself and is cut off from the world. It thinks that all problems are outside of itself, and it is incapable of self-criticism."
1) Taizébrödernas besök i Sverige (de var här även år 2000), är en stor glädje! Läs mer här och här!
2) Att det finns kvinnliga ledare i Svenska kyrkan... Tack till Christina Odenberg som har gjort mycket för jämlikhet och jämställdhet under sina år som biskop (det finns en fin intervju med henne i senaste numret av Kyrkans Tidning - men tyvärr finns den inte på nätet). Passande nog är hennes valspråk just: "För att er glädje skall bli fullkomlig." (Joh 15:11) Hon lägger ner insignierna i Lund idag och lämnar över "facklan" till Antje Jackelén. Lycka till, båda, med era nya uppgifter!!!
3) Jag gläder mig också över något jag läste i en artikel av Lars Åke Lundberg (om psalmer):
"Min grundprincip är att text och musik måste bli förälskade i varandra, alltså bilda en enhet, en helhet. En förälskelse kan man inte påtvinga någon. Den uppstår, liksom den äkta mystika upplevelsen i det andliga livet, som visar sin äkthet genom att den får sociala konsekvenser /.../. Den äkta mystiken är ofta också institutionskritisk också mot kyrkan, därför att man har upplevt en direkt väg till Gud, som samtidigt visade på en stark kärlek till och solidaritet med alla människor."
Så verkar det vara i alla tider - människor som är lyhörda får insikter från Gud - som sedan leder till förnyelse av stelnade institutioner som fått alltför skarpa kanter, som stöter bort och gör människor illa. Men förnyelsen möter alltid motstånd till en början...
Man vill ogärna förändra det invanda - det ska helst vara och förbli så som det "alltid har varit" - trots att det bevisligen inte alltid har varit så. Det känns säkert tryggast så för en del. Men det blir till sist livlöst, och ibland rentav heretiskt - det kan gå emot Guds vilja - paradoxalt nog just genom ivern att vara fullständigt renlärig till punkt och pricka (jfr. fariseerna på Jesu tid). Det kan bli så att lagen inte längre finns till för människorna utan tvärtom - på ett sätt som kväver Anden.
Anders Frostenson och Lars Åke Lundberg arbetade ihop om psalmer utifrån de fattigas och utstöttas perspektiv. De uppmärksammade de osynliggjorda. Detsamma behövs även nu för dem som idag inte får rum i en kyrka där takhöjden successivt sänks - för om dessa inte får plats i den världsvida kyrkan så har det blivit till en kyrka där Gud själv inte längre får plats....
Jag har kallat den här bloggen "A Catholic Renewal" - vilket inte betyder att det jag skriver om - och det jag kommer att skriva om allt mer framöver - bara berör den katolska kyrkan internt, eller enbart kristna (ekumeniskt).
Ordet "katolsk" används här samtidigt i den bredare - ja, allt omfattande - bemärkelsen: allmän.
Det handlar i stort om en förnyelse av allt: kyrka, religion, kultur, konst, politik, etc...
En förnyelse som till störst del pågår nästan omärkligt - det syns inte eftersom våra perspektiv är så små (jämfört med Guds).
Vi kan se fragment av den, liksom vi ser naturens förnyelse år efter år. Det är samma sak som sker varje gång - men resultatet är ständigt nytt ändå - det är inte samma blommor som växer upp om våren varje år, utan ständigt nya - individer. Och detsamma gäller människor - och förnyelsen av allt...
Förnyelsen kan liknas vid en spiralrörelse snarare än en linjär rörelse...
I judiska församlingen i Stockholm kommer egalitära gudstjänster att införas vid Simchat Tora i år (Torafesten som infaller i oktober).
D.v.s. kvinnor och män kommer fr.o.m. då att delta på lika villkor - så att kvinnor räknas in bland de tio personer som krävs för att fira gudstjänst - och de får också läsa ur Toran.
Ett framsteg minst sagt!
De ortodoxa judar som tillhör samma synagoga lär också få fortsätta att fira sina gudstjänster där har jag läst någonstans tidigare. Förnyelse utesluter inte att de som föredrar det som varit brukligt under en viss tid i historien fortsätter så.
Något för kyrkan att lära av? Kan olika traditioner och inriktningar få rymmas under samma tak - parallellt?
Runt om i världen pågår för fullt en förnyelse av kyrkan.
Lekfolket tar alltmer över prästernas uppgifter, eller söker sig till kyrkor som liknar den katolska, frånsett den långt gångna hierarkiseringen och koncentrationen på struktur-, och moralfrågor.
Många präster organiserar sig i sin tur i grupperingar som förordar valfrihet i fråga om celibatet.
Håller förresten just på att läsa en bok som behandlar den frågan ur ett psykologiskt perspektiv - den bygger på väldigt klarsynta iakttagelser (utifrån intervjuer med präster) och utgör en skrämmande och tragisk läsning av hur kyrkans bestämmelser kan skada människor på djupet och t.o.m. leda till döden - det hela ställs i blixtbelysning. "Priests in love" heter den och är skriven av Jane Anderson - studien är gjord i Australien - men den är aktuell för katolska kyrkan överlag. Återkommer i ämnet när jag läst mer.
En gemensam nämnare tycks finnas i all pågående förnyelse:
"The tension that exists /.../ is between those who value the “survival of the monarchical model and the clerical aristocracy” over the “emergence of the community of believers.”
