Läste i morse i Kyrkans tidning om att den ekumeniska böneveckan fyller 100 år i år... Med anledning av detta möter påven idag generalsekreteraren för Kyrkornas Världsråd, det blir också en del festliga evenemang i anslutning till det.
En hel del har hänt ekumeniskt under dessa 100 år.... Inte minst under de senaste decennierna, som jag skulle beskriva som en islossning...
Men fortfarande finns det en del stora isflak som flyter omkring och skaver mot varandra. Det gör att de 100 åren känns som 1000. Att vi inte har kommit längre än så här??!
I Z's blogg tog samtalet i veckan rejäl fart - om ekumeniken. (Kul, förresten, att bloggsamtalen börjat komma igång igen efter helgerna...!) Jag skrev en del där som jag nog hittills aldrig har skrivit på ett samlat sätt i min egen blogg - så jag lägger in en del av det här i omstuvat och utvidgat skick - som en upplysning till dem som undrar hur jag ställer mig till min del av Kyrkan och till ekumeniken - och hur jag tror att Kyrkan kan komma att förnyas framöver.
***
Fick frågan om ifall jag alltid har varit katolik. Har andra gånger fått frågan varför jag förblir katolik. Kort svar på detta:
Jag är nu inne på mitt 15:e katolska år. Men på något sätt har jag "alltid" varit katolik - för när jag fann den katolska delen av Kyrkan kände jag mig ögonblickligen hemma - detta var redan min tro, som jag inte hade funnit ett lika stort uttryck för i andra delar av Kyrkan.
Jag fann en inre återklang i bredden, höjden och djupet - här var vattnet äntligen tillräckligt djupt för djupdykning. Här var himmelssträckningen och horisonten vid. Och jag gladdes åt kopplingen tillbaka i kyrkohistorien längre än till 1500-talet... Jag hade fått fäste för trons rötter i en mycket bördig jord.
Men det innebär inte att jag har tagit avstånd från andra kyrkor - en mer ekumenisk konversion än min är nog svår att finna. Jag lämnade inget - utan tog med mig allt - och fick mer därtill. Jag visste redan då med stor säkerhet att ekumeniken är en del av min kallelse framöver. Och jag fortsätter att följa vad som händer i andra kyrkor, vilket ni som läser min blogg lär ha märkt...
Sen är förstås katolska kyrkan inte något paradis på jorden i alla stycken... Det finns ännu en del saker som behöver reformeras...
Men mycket av det som rör ekumeniken kan komma att förändras av sig självt när den kristna ödmjukheten infinner sig på bred front... Jag brukar uttrycka det som att kyrktornen behöver böja sig mot marken och välkomna varann.
Jesus och ingen annan är Kyrkans huvud...
Jag tror att den framtida ekumeniska kyrkoreformen även kan komma att beröra Petrusämbetets utformning - och därmed lokalbiskoparnas ställning - och ämbetsfrågan överhuvudtaget.
Jag tror på ett bemyndigande av lekfolket - vi är ju ett folk av kungar/drottningar, präster och profeter. Det bör komma än mer till uttryck i världen, i vardagen...
Tror även att förnyelsen kommer att beröra den teologiska reflektionen i stort. Mycket av det vi har kört fast vid i ekumeniken idag (liksom i inomkyrkliga samtal) kommer nog att falla undan när Gud får vara i fokus. Då kommer det som inte är i överensstämmelse med Guds vilja att tyna bort.
Jag tror att vi i framtiden kan nå fram till ett gemensamt nattvardsfirande - men utan konversion. Såhär: de olika kyrkorna erkänns officiellt som delar av en och samma Kyrka - vilket vi ju är.
Jag tror alltså inte att det vi en dag kommer att dela är en "katolskkyrklig" nattvard. Utan en sant KATOLSK - d.v.s. allmännelig nattvard. Guds egen festmåltid. Inte tillhörig någon kyrkas revir. Inte erbjuden endast vissa. För ALLA.
För att uppnå denna nattvardsgemenskap tror jag inte att det behövs fler regler - utan färre....
Ekumeniken definieras idag ofta utifrån ett katolskt perspektiv. Jag tror vi behöver se lite vidare... Det är inte vi som ska reglera enheten, bestämma hur allt ska vara. Utan vår huvuduppgift - som en av de största kyrkodelarna - är att vara lyhörda för vad minoritetskyrkorna säger. Att vi böjer oss riktigt långt ner. (Alla behöver böja sig på samma sätt - men det skadar ju inte om vi börjar och om vi böjer oss djupast ner....)
Jag tror sedan att vi alla - med den helige Andes hjälp - kommer att lyftas över de teologiska stötestenarna. Den dagen - när vi ser de stora perspektiven - enheten istället för det som skiljer på ytan - skogen istället för bara träd - så kommer den synliga enheten att infinna sig. Då kommer vi att se vad som är viktigt - och detaljerna som vi älskar att haka upp oss så på kommer då att sjunka undan.
Jungfru Maria har intressant nog gjort ett nytt intåg i många Lutherska kyrkobildningar under de senaste decennierna. Hon ses som Guds och Kyrkans moder. Det tycks vara ett närmande till det katolska. Men jag tycker som sagt att det är viktigt att inte se ekumeniken från ett renodlat katolskt perspektiv - alla har något viktigt att bidra med...
Ni som inte är katoliker ska inte behöva göra era kyrkor till karbonkopior av katolska kyrkan för att vi ska nå enhet... Bevara det hos er som är unikt och genuint och inspirerat av den helige Ande...!
Låt oss tillsammans leva allt mer av evangeliet istället för att bråka om den rätta tolkningen av detaljer i det... Då tror jag att allt blir bra till sist... Den andliga enheten är den viktigaste - och den finns redan där allt mer.
De olika uttryckssätten kan på sikt komma att förenas eller finnas kvar parallellt.
Var och en kan då vara i den "rit" där de känner sig mest hemma - eller röra sig över hela fältet - pingstkarismatik en söndag, ortodox liturgi nästa...
Det vackraste jag vet är en blandning av det kontemplativa och det karismatiska - så som det t.ex. kommer till uttryck hos Les Béatitudes - en kommunitet med rötter i Frankrike. I deras spiritualitet flyter många traditioner samman till ett - Karmel, karismatik, stor tyngdvikt vid eukaristisk tillbedjan, etc, etc.
Vördnad inför nattvarden och frågan om realpresens (Kristi närvaro i brödet och vinet) kom på tal...
Jag undrar stilla om Gud inte tusen gånger hellre vill att vi kommer som barn - än som vördnadsfyllda vuxna....?
Barnen känner ingen särskild religiös vördnad - de kastar sig i Guds famn - just så som de är. De ber fritt och spontant. Och deras böner träffar därför både Guds och våra hjärtan extra starkt. Medan vi vuxna kan krångla till det så oerhört, fastna i yttre ting, små detaljer - skriva långa estetiska och teologiskt späckade böner som riskerar att bli till tomma ord när de rabblas upp.
Jag tror att Gud uppenbaras tydligast i yttersta enkelhet, i litenheten, i det icke föreskrivna. Där Gud får vara Gud fullt ut - och får tillåtelse också att överraska oss...utanför de religiösa ramar vi har satt upp för att reglera "verksamheten".
Jag tror att var och en som vill ta emot Jesus välkomnas av honom...
Om det ÄR Kristi kropp och blod - vilket jag tror - spelar det då någon roll om alla andra tror exakt detsamma?
Ifall det är det så förblir det ju det oavsett vad folk tror...
Och jag tror att han kan visa den som inte vet vad han/hon ska tro - vad nattvarden verkligen är. Den som tar emot i öppenhet lär snart upptäcka och erfara att detta inte bara är bröd och vin...
Det borde ytterst vara upp till var och en att ta emot eller låta bli - utifrån sin övertygelse/sitt samvete. Upplysning/samtal är förstås bra i sammanhanget - men jag tror inte på kontroll och strikta krav.
Jag efterlyser ett enkelhetens evangelium... Och ser då på Jesus och frågar mig vilka han skulle vilja stänga ute. Jag har inte kommit på en enda. Den som i sitt hjärta längtar bör absolut få ta emot... Kan höra honom säga: "Låt dem få komma till mig"...
Sammanfattningsvis:
Gud är stor...större...störst...!
Och bara med Guds hjälp kan vi fullt ut nå vad vi nu - efter 100 böneveckor - har i brottstycken....Etiketter: ekumenik, förnyelse, katolska kyrkan, kyrkans framtid |
Charlotte, tack för ditt bidrag till Kyrkan och till ekumeniken! =)