Har fått önskemål om att flytta bibelbloggen till fredagar - så nu testar jag ifall det funkar bättre för fler av er. Det går förstås fortfarande bra att kommentera i efterhand om man inte hinner fundera så mycket innan söndagen. Texterna behåller ju sin aktualitet året om - år efter år....
Den kommande söndagens evangelium handlar om hur Jesus kallar Matteus. En tanke jag osökt får är att vi kanske kan fundera lite över kallelsefrågan. Vilka, och till vad kallar Gud idag? Och hur? Behövs det fler slags kallelser i Kyrkan i vår tid?
Men även andra frågor som texten väcker går precis lika bra att ta upp.
***
Matt 9:9-13
Jesus fortsatte därifrån, och då han såg en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset sade han till honom: "Följ mig!" Och Matteus steg upp och följde honom.
När Jesus sedan låg till bords i hans hus kom många tullindrivare och syndare dit och lade sig till bords tillsammans med honom och hans lärjungar.
Fariseerna som såg det sade till lärjungarna: "Hur kan er mästare äta tillsammans med tullindrivare och syndare?"
Han hörde det och sade: "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.
Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare."
Alltså - jag kan ju börja med att skriva något väldigt självklart...
Men visst är det ball att Jesus verkar välja de man minst anar? Kan det vara så enkelt att det är för att vi inte ska förlita oss på oss själva, på mänsklig kraft eller förträfflighet, utan på Gud?
Och det är naturligtvis intressant att fundera omkring vilka som Gud kallar, och vilka av dessa som vi, församlingen, bekräftar med en yttre kallelse. Har vi samma synsätt som Jesus, vem som passar?
En annan sak vi ofta tenderar att glömma - och detta gäller även frikyrkan enligt min erfarenhet - är ju kallelsen alltid består av "Följ mig" än någon specifik ämbetskallelse t.ex. att bli präst/pastor (eller munk/nunna, fast sådan har vi ju förstås inte i frikyrkan - än ;).
Kallelsen är, enligt min uppfattning, en kallelse till en relation i första hand som sedan mynnar ut i ett tjänande. Det är ju lätt att "tjäna" utan relation och frukten blir därefter - en doft av självtillräcklighet, förtröstan på egen kraft och behovsuppfyllelse genom att utnyttja andra. Relationen till Gud reduceras till att "fylla på" med kraft när man börjar ta slut. Inte heller handlar kallelsen om en "position i Gud" varifrån man sedan bygger upp sin självbild och sedan tjänar med den kraft man lyckats fylla sig med med detta ökade medvetande om vem man är. Det blir jagcentrerat på precis samma sätt som för den falske tjänaren.
Nej en relation handöar det om - fokus är på Jesus och utifrån detta skapas Kristus i mig att utföra hans förutberedda gärningar. Bönen är kallelsen och vägen! Är väl inte helt ute och cyklar va?
En sak till som slog mig: Direkt efter att Jesus kallar - "Följ mig" - och Matteus steg upp och följde honom så förflyttas vi hem till Matteus!!
Om man tänker efter så är det ju rätt förvånande minst sagt. Om jag följer med en (normal) främling så leder han väl mig ändå inte hem till mig själv, eller?? Nej, tvärt om så borde det väl innebära att det är främligen som bjuder på mat hemma hos sig själv (eller där han råkar bo, eller på resturang eller något annat i den stilen).
Fast nu är ju Jesus ingen normal främling. Undra förresten om det var Matteus som bjöd hem Jesus och lärjungarna till sig, eller om Jesus bjöd in sig själv? Snacka om att Matteus i så fall lär ha blivit förvånad! Han lämnar allt, hela sitt liv och sin trygghet, på ögonblickets ingivelse och det första främlingen man följer gör är att gå hem till ens eget hus och förväntar sig att bli inbjuden på mat! Så otroligt vardagligt!!
Och är det inte egentligen så det ofta är - oavsett hur dramatisk ens omvändelse/frälsning är så är det första som händer att vardagen kommer ikapp. Man går hem till sig själv, man äter mat och det mesta tyck som vanligt. Oftast kanske tom FÖR vanligt. Var det inte mer än så här? Visst har man en speciell gäst, men... Men ändå! Trots att ens liv ställdes på ändå så har allt trillat tillbaka till sin vanliga plats/ordning igen. Tråkig vardag helt enkelt.
Nu känner vi alla berättelsen något bättre än så och vet att Matteus var en av lärjungarna som vandrade kors och tvärs över Judeen och Galileen tillsammans med Jesus, så nog fick han något större att bita i en den första kvällens samvaro hemma hos honom själv, men ändå...
Å andra sidan kanske vi ska till oss detta också och inte fästa oss alltförmycket på om det i början tycks vara alldeles för mycket vardag även i livet med Jesus, vi vet ju aldrig vilka vägar vi imorgon kommer att vandra tillsammans med honom!
Så sant - det vardagliga kan ibland tyckas nästan för vardagligt - så att vi glömmer att det är där Gud allra oftast möter oss. Kanske uppåt 360 av 365 dagar varje år är just sådana vanliga dagar? Och några är mer extraordinära....
Jag märker att textläsningarna i mässan ger så oerhört mycket mer när man tänker på texterna ett par dar innan - när man har läst dem och funderat över någon av dem tillsammans - och får tillfälle till fördjupning - istället för att överrumplas på söndagen och inte hinna ta till sig allt.
Ni som kan välja predikotext kan ju passa på att predika över bibelbloggstexten ibland - så kanske det öppnar upp fler djupdimensioner...
Fastnade särskilt för dessa rader när evangeliet lästes i mässan idag:
>"Fariseerna som såg det sade till lärjungarna: "Hur kan er mästare äta tillsammans med tullindrivare och syndare?"
Han hörde det och sade: "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.
Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer."
Tänker på hur skarp Jesus så ofta var mot dem som ansåg sig vara rättfärdiga. "Gå och lär er...!"
Och på hur Jesu agerande skulle chocka många (kristna) idag - om han gjorde som då.
Och vad tyder på att han inte skulle göra det?
D.v.s. det är nog inte påven han skulle besöka, kalla och bjuda hem sig till i första hand - utan förmodligen snarare till en prostituerad, hemlös (!) knarkare. De skulle få sitta ute på en smutsig trottoarkant och kanske dela en fem kronors varmkorv och skölja ner den med en ljummen ölslatt de hittat i en kastad aluminiumburk i närheten. Innan nästa kund dyker upp....
Ja, så tänker vi oss nog inte vanligen Jesu närvaro här.
Vi som sitter i de fiiiina och välorganiserade kyrkorna, och kanske klagar på en detalj i liturgin om något inte är alldeles perfekt, eller om prästens stola hänger lite snett.
Nånstans är det en väldig avgrund mellan evangelierna och kyrkorna. Samtliga kyrkor. Utom de som vänder sig särskilt till dem som inte är välkomna hos de flesta av oss (att de inte är välkomna gör mig upprörd, för övrigt).
Så kan man i det sammanhanget ttta på vilka som faktiskt gör detta...
De katolska prästvigda kvinnorna (som nyligen fått det luddiga meddelandet om exkommunicering) välkomnar dem som inte räknas, ser dem som inte blir sedda - ger kommunion till dem som är utestängda. Och vad får de till tack? En bannbulla?
Ett par vänner i Chicago firar mässa med hemlösa och besöker dem på stan med smörgåsar och kaffe.
Intet öga är torrt vid sådana mässor. Guds närvaro är så oerhört stark och påtaglig.
Självklart är det så att det varierar från person till person, från år till år. Och dessutom tror jag att antalet mirakeldagar mer beror på hur uppmärksam man är - säg är inte alla vårdagar ett mirakel? Eller färgsprakande höstdagar? För att itne tala om de otroligt vackra vinter- och sommardagarna!!, nog måste även dessa vara ett mirakel i sig om man bara är beredd att öppna ögon och öron och höra vad Gud talar till människan. Till detta kommer sedan alla predikningar som träffar rätt och de gånger då bibeltexten tycks få liv. Och alla vänner och främlingar som visar omsorg/medmänsklig kärlek. Osv - än på hur många mirakel som defacto sker per år.
Ja, så där brukar jag också tänka - och ibland försöka förklara för ateister som vill ha "bevis" för det här....
Fast man kan tycka att det är så uppenbart om man bara öppnar ögonen - att allt vackert finns - skulle det bara vara en slump? Att rätt ord kommer i rätt stund - en slump?
Så ja, du har rätt - varje dag är ett mirakel egentligen.
Men här tänkte jag på när allt "flyter" på ett än mer oförklarligt sätt - och det liksom blir inte bara tydligt utan övertydligt...
Alltså - jag kan ju börja med att skriva något väldigt självklart...
Men visst är det ball att Jesus verkar välja de man minst anar? Kan det vara så enkelt att det är för att vi inte ska förlita oss på oss själva, på mänsklig kraft eller förträfflighet, utan på Gud?
Och det är naturligtvis intressant att fundera omkring vilka som Gud kallar, och vilka av dessa som vi, församlingen, bekräftar med en yttre kallelse. Har vi samma synsätt som Jesus, vem som passar?