Magasinet Existera har i senaste numret undersökt vad svenska folket är mest rädda för - resultatet är följande topplista:
Rädslans 15-i-topp
1 Orsaka någon annan skada eller död 65,6 % 2 Någon man älskar dör 64 % 3 Bli senildement 48,5 % 4 Någon man älskar blir sjuk 45,6 % 5 Bli fysiskt handikappad 43,6 % 6 Bli svårt sjuk 43,1 % 7 Sonen/dottern råkar ut för en olycka 41,6 % 8 Sonen/dottern drabbas av allvarlig sjukdom 40,2 % 9 Terrorism 38,3 % 10 Människan förstör miljön 37 % 11 Dö 35,5 % 12 Krig 34,5 % 13 Dö utan att ha nått sina mål 34,4 % 14 Göra någon ledsen 33,1 % 15 Berätta för sin partner att man hittat någon annan 29,7 %
Lite förvånande kan man tycka. Trodde att miljöhot och terrorism skulle komma högre upp - ifall det stämmer att det går "mode" i vad vi är rädda för. Tidigare skrämde t.ex. fågelinfluensa och AIDS mer än nu. Men rädslan verkar här mest cirkla kring mer personliga områden - familj, nära relationer. Och av sjukdomar är det senil demens som lite oväntat toppar listan.
Jag känner inte direkt igen mig i listan - men är förmodligen (redan som katolik) inte representativ som en "medelsvensson"... ;-)
Funderar på hur Vatikanens interna rädsletopplista skulle kunna tänkas se ut just nu. Kanske så här:
1 Att behöva erkänna offenligt att man har begått ett misstag / tolkat något fel 100 % 2 Att förlora makten 98 % 3 Officiellt införande av kvinnliga präster 95% 4 Ökat lekfolksinflytande och insyn 89 % 5 Kraftigt medlemsras och därmed inkomstminskning 88 % 6 Att öppna upp för frivilligt celibat för präster 73 % 7 Att fler kostsamma pedofilskandaler avslöjas 66 % 8 Att "fel" sorts påve väljs nästa gång 65 % 9 Att Kyrkan kan komma att förnyas "för mycket" 50 % 10 Att man tvingas sälja Vatikanens skatter 45 %
Kommer ni på fler saker så får ni gärna hjälpa till att fylla på den tänkta listan....
Själv tänker jag medan jag skriver detta på Jesu ord: "Känn ingen oro...."
Det som förvånar mest är att svenskars rädsla så mycket handlar om någon annans olycka. Det låter ju hoppfullt för denna upplevda rädsla är kanske mer att betrakta som i någon mån kärleksfull omsorg.
C-T: Jag måste säga att det förvånar mig att du kvarstannar i Kyrkan om du tycker att den är värd så stort förakt och hån...
Ang. prästcelibatet så är det ju inte ett obligatorium i Katolska Kyrkan, utan endast i den romerska riten...
Ang. offentliga erkännanden av fel, så är det ju något som pågår hela tiden. Läroämbetet säger ju uttryckligen att långtifrån allt de säger är ofelbart... Och mycket diskuteras livligt och är öppet för alla katoliker att ha en egen åsikt om i Kyrkan: sanningshalten i Fatima- och Lourdes-uppenbarelserna exempelvis.
Ang. "makten", så har ju inte biskopskollegiet någon makt alls. Deras uppgift är "endast" att vara trons försvarare mot allehanda heresier, som exempelvis förandligande av Kyrkan och förnekande av Guds transcendens. Men för världens människor ser detta ut som "makt", där trohet mot den enda Herren också ses som "fanatism".
Jag tycker det är trist att du visar en så föraktfull inställning till vår Moder och fostrare – och att nästan varje inlägg på din blogg riktar sig mot henne.
C-T: Vad är det jag säger som är dömande? Jag ställer bara frågan varför en person kvarstannar i ett samfund som personen i fråga uppenbarligen inte verkar anse vara vatten värt... Den inställningen har jag inte ens till Svk, Pingströrelsen eller Efk.
Vad gäller ironi, så är jag mycket upplagd för ironi. Jag ser dock inte det ironiska i det du skriver, det saknar såväl självdistans som "bett". Och ska man förmedla ironi så är inte heller internet det bästa stället, snarare omöjliggör internet ironin... Och om man ska förmedla ironi på internet, så är det nog inte jättelämpligt att göra det i samband med infekterade och långdragna diskussioner – humor i allmänhet tenderar endast att försämra läget i en sådan situation.
Något som hade varit roligt och kanske också funkat ironiskt, var om du hade pekat ut dig själv med rädslor, som gärna fick överdrivas lite. Inte en grupp människor, som du i andra sammanhang beter dig hånfullt mot. Det ser ungefär ut som en nazist som drar skämt om invandrare och senare hänvisar till "ironi" som försvar... Det sticker lite i ögonen, som du kanske förstår.
Jag hoppas att vi snart kan föra ett välordnat samtal, jag ska be både för dig och för mig och hoppas att du gör detsamma.
Herrens frid, David
PS. För att det inte ska bli några missuppfattningar från din sida så menar jag inte: 1) att du är nazist, 2) att du saknar humor, 3) att du är ond. DS.
Kan bara konstatera att du lyckas häva ur dig fördomar och förutfattade meningar i snart sagt varje kommentar du skriver.
Det du anklagar andra för strålar ut från det du själv skriver. Bara ett exempel ur din allra senaste salva: "brist på självdistans" - varsågod och ta dig en titt i spegeln!
Det du och en del andra hela tiden sysslar med på ett så tröttsamt sätt(personangrepp) - istället för att föra en sakdiskussion är vad jag kallar att döma andra (utifrån dina/era egna fördomar).
Och absolut - även det faktum att du vill sortera ut folk ur en kyrka du inte ens tillhör. Du borde verkligen skämmas - men inser det inte ens...
Humor är ofta oslagbart i infekterade diskussioner - för att komma ur sandlådenivån som vissa gillar att dra ner det till - för att föra in lite distans till ämnet.
Den som inte kan urskilja ironi i skriven text bör istället försöka inrikta sig på att läsa varje inlägg med antagandet att det har skrivits med bästa möjliga intention. Då undviker man lättare onödiga misstolkningar.
Läser du bibeln med samma dömade ögon som du läser min blogg så förmodar jag att du skulle kasta ut Jesus ur kyrkan ögonaböj. För han sa ju minst sagt upprörande saker - som dåtidens fariseer inte kunde tåla - eftersom de saknade självinsikt.
Visst ska jag gärna be specifikt för dig... Du är redan inkluderad i de dagliga bönerna, fast jag inte brukar nämna några namn när jag ber för alla dem som väljer att missförstå det mesta och smutskasta mig utifrån sina missförstånd.
Ironi brukar användas av dem som tillhör ett sammanhang - gentemot det egna sammanhanget - av någon som inte har någon makt i sammanhanget.
Så vitt jag kan se stämmer allt detta in på mig som katolik gentemot vad hierarkin gör.
Det hade däremot inte funkat ironiskt ifall du hade skrivit det - då hade det setts som hård kritik utifrån. Kanske det är därför du uppfattar det så - för att du står utanför och inte fattar hur det är innanför - och tolkar allt utifrån ditt eget perspektiv?
Det hade heller inte funkat om jag hade riktat liknande ord till någon annan kyrka.
Det jag skriver ur den vinkeln bör alltså enkelt kunna uppfattas så som det är menat - av den som bara vill.
Och jag påminner än en gång om att Jesu ord ofta var skarpa - och även GT-profeternas ord.
För att det träffar själva kärnan av problemen.
Och detta betyder naturligtvis inte att jag menar mig vara som Jesus eller GT-profeterna. Men jag använder samma stilmedel i de fall då jag inspireras därtill för att illustrera saker tydligt - ja ofta övertydligt - för att det inte ska missförstås.
För vad det är värt - jag brukar själv driva med den kyrka jag älskar, Frälsningsarmén. Jag hoppas att folk ska se att resten av mitt liv vittnar om var jag har hjärtat någonstans.
Angående rädslorna blev jag också lite förvånad. "Att tala inför människor" låg tidigare på topp tio, före en massa av de saker som ligger där nu. Skönt att perspektivet förskjutits lite. :)
Just detta att bli senildement är intressant också. Kan det vara en rädsla som grundar sig i att vi är rädda att ligga någon till last? Eller att vi blivit rädda för hur vi kommer att bli behandlade när vi inte längre kan ta hand om oss själva? Det senare har ju varit på tapeten ett tag med vårdhem efter vårdhem som prickats för vanvård av gamla. Eller är det så enkelt som att vi är rädda för att tappa kontrollen?
Det är också intressant, mot bakgrund av det, hur exempelvis debatten om aktiv dödshjälp brukar blomma upp. Det är definitivt något som skrämmer mig, i alla fall.
C-T: Jag är väl medveten om att jag ofta saknar självdistans och att det är ett av de syndiga beteenden som jag ber den Helige Ande att göra slut på i mig. Att du tolkar mitt inlägg som hånfullt kan jag däremot inte förstå, men det är antagligen det skrivna och distanserade mediumet som ställer till det. För det jag vill uttrycka, men uppenbarligen misslyckas med, är en djup sorg över att vi inte verkar kunna tala med varandra.
Jag påstår mig inte heller vara "oskyldig" i detta sammanhang. Jag har säkerligen fällt överilade kommentarer. Men jag vill även att du erkänner att du har ett ansvar för att du konstant missförstår och insinuerar att undertecknad och andra är pantade nickedockor, något du hittills vägrat.
Tyvärr har jag nästan tappat hoppet om att vi ska kunna föra en vettig diskussion och jag ska väl erkänna att jag faktiskt tror att denna kommentar, vars syfte är någon form av försök att gräva ner yxan, kommer bemötas med lika föraktfulla insinuationer som vanligt...
Jag önskar dig all lycka och hoppas att ditt hjärta är fyllt av sorg och inte ilska inför hur dessa diskussioner har utvecklats.
Du har då ett lustigt sätt att be om ursäkt - ifall det är vad du ville. För i samma skopa slänger du ju ut mer dynga. Vad ska man svara på det för att du inte ska fortsätta att försöka gissa vad andra tycker och tänker (vilket inte stämmer)?
Förmodligen funkar ingenting. Så länge som dina fördomar står i vägen.
Sorg var ordet.
Avslutar därför den här tråden.
Den som har något att säga om ursprungsinlägget om rädsla är förstås välkommen att göra det.
Kan inte låta bli att förundras över ditt ordval - och jag borde kanske kommentera åtminstone det här för att undvika ännu fler oklarheter:
>Men jag vill även att du erkänner att du har ett ansvar för att du konstant missförstår och insinuerar att undertecknad och andra är pantade nickedockor, något du hittills vägrat.
Vad gäller det första så brukar jag fråga och be om ett förtydligande om det är något jag anar att jag kan ha missförstått.
Jag upplever dock inte att jag "konstant missförstår" - men det händer absolut ibland - och då brukar det vara för att någon har uttryckt sig lite oklart. Men det är ju inget att bråka om.
Vad gäller det andra så är det dina ord och inget jag skulle säga.
Jag har många vänner som inte alls delar mina åsikter - det funkar hur bra som helst.
Det är bara ett fåtal personer i bloggosfären som inte tycks kunna hantera dessa åsikter och tar första bästa tillfälle i akt att hugga ner på inte bara dem utan även på sina inbillningar om mig - utifrån fördomar.
DET vänder jag mig emot. Absolut. För det är ju fullständigt meningslöst att ni håller på så.
Det är vad som förstör möjligheten till ett seriöst samtal.
C-T: Jag får väl återigen påpeka att jag tycker det är en stor sorg och en synd från båda håll att vi inte kan diskutera ordentligt. Jag vet ärligt talat inte vad mer du kan kräva, om du nu inte anser att det enbart är mitt fel att vi inte kan diskutera...
Eftersom vi uppenbarligen upplever varandra på exakt samma sätt (båda upplever den andra som insinuerande och fördomsfull) så borde det väl ligga något i att det är något fel på båda håll. Och då tänker inte jag ta hela skulden för något jag anser är en delad skuld. Om det är att "kasta ut mer dynga", vet jag inte...
Så om du är fördomsfull så måste alla andra omkring dig per automatik också vara det? Eller gäller det bara mig? Och varför?
Hänger inte riktigt med.
Och jag tror inte att någon som känner mig skulle hålla med om det.
Är tvärtom väldigt öpppen gentemot de flesta åsiktsriktningar. Och tillåter kommentarer om det mesta mellan himmel och jord. Allt utom osakliga påhopp - eftersom jag har sett för många gånger att det aldrig leder till något gott. Det förstör effektivt samtalet.
Så du får väl be över det helt enkelt och se om du kommer fram till något.
Rädsla är inte helt enkelt att hantera och det är inte heller alltid så logiskt med rädsla.
Skall vi gå enligt de hot som finns i världen så är nummer 1 miljöförstöringen - den drabbar oss globalt och är mer eller mindre irreversibel (går inte att stoppa när den väl slår till).
Nummer 2 är Influensapandemi som dels kommer att ta död på ett antal människor, men framför allt är ett extremt hot mot vårt näringsliv.
25% sjuka och upp till 50% sjukfrånvaro från arbetsplatser under en period av 6-8 veckor utan chans att ersätta via bemanningsföretag (då de är lika drabbade)
Och jag tror som du att miljön har en större plats där.
Influensaepidemi, säger du - tycker själv det verkar betydligt läskigare om ett obotligt virus sprids, sjukdomen i sig alltså - än om ekonomin drabbas tillfälligt... (Jfr. fågelinfluensan som tog död på ganska många världen över och skrämde slag även på den svenska ankdammen.... En vanlig beskedlig and var plötsligt en potentiell smittbärare... Och vaccin fanns det inte så att det skulle räcka annat än till vissa.)
Men så krass är kanske världen numera att pengar är det allra viktigaste?
Kanske också ytterst vad gäller miljön? Om det inte finns något syre kvar är det svårt att göra affärer....
Jag är räddast för min personliga ekonomiska situation som varit mycket osäker. Jag har nu tryggat den rätt bra, som det tycks, men oj vad det har kostat mig. Fick ta alla mina demoner till hjälp minsann.
--- att en massa ex-protestanter skulle storma in och ta över katolska kyrkan i Sverige. Har skrivit ett nytt inlägg om ekumenik-skräcken på min egen blogg-
Jag är jätterädd för såndärn ekumenik. :o/ Jag tycker inte man ska skyla över meningsskiljaktigheter. Teologin måste alltid stå över kyrkopolitiken. Sanningsfrågan först!
Charlotte, nä, men det finns ju tydligen katoliker som är jätterädda för att ett större antal skulle konvertera samtidigt. Kan man verkligen lite på de där lutheranerna, de pratar ju så konstigt. Och kan man verkligen lita på att de är kvinnoprästmoståndare, de verkar ju numera trivas ganska bra i kvinnliga prästers sällskap...
Charlotte, så spydig du är mot alla som har en klassisk kristen tro. Anglokatolikerna, som har satt avtryck även i Sverige, har funnits i 170 år, så det har inte så mycket att göra med kvinnliga biskopar som du tror.
Att de blir väl mottagna i Rom, tror jag beror på några miljoner anglikaner inte kan möblera om i hela den katolska världskyrkan. Om svenska lutheraner skulle ställa samma krav för ett samgående som anglokatolikerna,skulle tydligen panik utbryta i det katolska stiftet i Sverige.
- De är kvinnoprästmotståndare, och sådana vill vi inte ha, säger den ena katoliken (du).
- Kan man verkligen lita på att de är kvinnoprästmotståndare, säger någon annan katolik.
Nä, ni vill nog behålla ert lilla familjegräl för er själva.
Spydigheten sitter enbart i läsarens ögon här - jag har inte avsett någon sådan - men det kan ju vara svårt att uppfatta när man inte hör tonfallet.
Det är även du som sorterar upp folk stup i kvarten och fingerar gräl. Så betydelsefull är inte en handfull lutheraners konversion att det rör upp den svenska katolska ankdammen ens på ytkrusningen.
Min personliga ståndpunkt: jag har vänner i precis alla läger du kan tänka dig - så lycka till med att placera mig "emot" någon viss grupp. Det går inte.
Jag ser till individen och till goda argument eller dåliga.
Och högt över alla kristna meningsskiljaktigheter i diverse perifera frågor finns enhetens band.
Det som förvånar mest är att svenskars rädsla så mycket handlar om någon annans olycka. Det låter ju hoppfullt för denna upplevda rädsla är kanske mer att betrakta som i någon mån kärleksfull omsorg.