Där finns det hela tre fotoalbum i ett (länk vidare till nästa album finns under albumen). Där finns det massor av bilder av mig som inte fick plats i bloggen... Hmmm... De hade nog fått plats om det inte hade stått så mycket annat här, så att jag hade kunnat ta över bloggandet i en ännu högre grad. Kanske det blir ett fjärde album nån gång - för det finns fler bilder... :-)
Just nu är jag i fjällen på vilda äventyr med matte och husse och storekattsyrran.... Och sen ska vi flytta till en annan stad... Tillfälligt för några månader först, sen får vi se... Men det går ju bra att kattblogga även på distans...
Om ni undrar varför det är ovanligt tyst i bloggen för tillfället så beror det på att jag använder all befintlig data-tid till att uppdatera min hemsida som jag inte har kunnat göra något på sen i december förra året... Ta gärna en titt redan nu, även om det inte är klart än...
En viss bloggarkatt har nu fått en alldeles egen sida, där han har ett fotoalbum. Det kommer fler bilder i albumet snart, som aldrig tidigare har publicerats...
Möjligen kommer förnyelsevinden att fara fram över bloggen när webbsidan är klar.... Funderar på ny accentfärg.... Grönt? Mörkturkost? Purpur? Lutar mest åt det sistnämnda.
Funderar även på mer radikala lösningar - som att byta mall - och kanske uppgradera till nya blogger. Men då försvinner bildspelen.... Och all design jag pysslat med manuellt under åren. Å andra sidan så kanske man kan se alla etiketter då - och inte bara de senaste. Samt lägga till fler funktioner.
Det finns nästan alltid både för- och nackdelar med förnyelse... ;-)
(Övar skalor ifall ni undrar...för min nya sång är snart klar.)
När ni läser det här är jag alltså hemma igen hos matte och husse och Jullan (sur-store-kattsyrran här hemma - som faktiskt har blivit allt snällare mot mig nu efter att jag har varit på semester lite då och då). Men jag vet ju hur man tar sig in i bloggen - så den går inte säker heller framöver.... Det kan nog bli en och annan idolbild av mig - och kanske "Veckans Tistelitou" eller nåt, där jag kommenterar händelser av kattvärldsklass... (Har fått bloggad tass.)
Tycker förresten att det borde ordnas en separatutställning med foton av mig (rejäla förstoringar) vid tillfälle... T.ex. de bilder som finns i det här blogginlägget.
Kan ni apropå det förresten gissa vad hon har ställt till med, kattvärdinnan....? Under katträtten tog hon fram en gammal målning som hon skulle måla över (med ett nytt och mycket tjusigare motiv - mig förstås) - det var nån annan som hade gjort tavlan första gången. Det var massor av färg på den - och hon började skrapa loss de största sjoken för att få duken mer slät - hon använde både hammare och mejsel för att få bort dem - fyrtio års lagring gör att de sitter fast... Jag tittade ytterst nyfiket på när flagor flög omkring i köket (tidigare när hon var ensam använde hon sandpapper också - inte så smart om man inte vill ha damm-katt-lunga...) - det krafsade också intressant på duken - så jag satte mig bakom den och höll utkik efter eventuella dukmöss som kunde tänkas komma utsmygande ur den.
När hon var klar med allt idogt skrapande och katträtten var slut, så att hon fick ge sig ut på interkattnätet igen, så googlade hon på konstnärens namn - och fann till sin förvåning att det var en etablerad sådan, fortfarande verksam. Det var ett av ungdomsverken hon hade skrapat sönder. Nu hoppas hon att hon inte har skrapat bort en tavla värd en kattiljon eller så.... Men det blir säkert en härlig känsla när hon väl tar tag i en pensel - som att måla över en Mona Lisa eller Picasso.... Tänk att en bild av mig får ersätta ett urgammalt abstrakt motiv... Tavlan kommer att bli värd triljoners kattiljoner tack vare det...var så säkra....
I övrigt har jag övat min tassfärdighet genom att fånga en stor insekt en kväll. Den svischade förbi kattvärdinnan när hon satt i fåtöljen - och tidigare också vid skrivbordet. När den kom i min höjd kastade jag mig över den och åt upp den - allt inom loppet av en millisekund. Ett långt ben hängde kvar i pälsen under munnen ett tag. Jag var mycket nöjd.
Man måste ju dryga ut kattmaten med lite godbitar.
Har försökt fånga getingar med samma metod - men hittills inte lyckats. Stora och feta flyger de omkring här - tar sig in via köksfönstret och tar över hela köket tills de är utjagade.
Igår lagade kattvärdinnan till ett slags kryddade miniköttbullar (nytt i halvfabrikatssortimentet - bara att värma upp) - och medan de värmdes blev jag alldeles tokig av doften - lämnade min kattmat därhän och sprang omkring och jamade som aldrig förr. Jag gav mig inte förrän jag hade fått smaka. Himmelskt gott! Chilismak ska det va' på dem för att få mig att riktigt gå i spinn - hör ni det husse och matte...!?
Igår kväll blev jag annars både rädd och rejält sur när mitt matfat plötsligt var borta - anade ju inte att jag redan skulle åka hem igen och att det var därför hon hade städat undan och diskat. Hon brukar aldrig annars göra det medan jag är kvar. Jag följde förfärat efter när hon gick ut med det tomma fatet på balkongen - nosade på det, och sprang in i köket för att kolla om där fanns något ersättningsfat. Det fanns det inte! Då slängde jag mig platt på golvet under köksbordet och låg och surade. Och när hon lyfte upp mig och försökte förklara och trösta så bet jag till. Trodde ju att jag aldrig mer skulle få mat! Fatta chocken!!!
Vet faktiskt inte ens hur jag ska klara mig hemma utan alla extra måltider... Hemmavid är det nämligen lite andra traditioner som gäller. Jag får inte sitta på en egen stol vid bordet heller....vilket jag fick på kattferiehemmet nu senaste gången. Man har bra utsikt över efterrätten då också - på andra sidan bordet. Inom tasslängds avstånd. Bara att svansa sig upp när man tröttnat på kattmatskulorna. (Foton kommer senare i ett separat inlägg.)
Jag hade under chiliköttbullsdan klämt i mig tre frukostar - kl. 05, 07 och 09 (samt lunch och mellanmål och kvällsmat). För att få frukostarna måste jag anstränga mig lite extra, det räcker inte att bara ha en hejdundrande jamkonsert - måste också hoppa upp i sängen och stå på henne tills hon gnyr av tyngden och klorna, eller buffa med en kall nos på hennes kind och slicka, eller lägga mig med huvudet på hennes arm och spinna ett tag. Det gör susen. Hjälper inte något av det så hoppar jag (vid det laget ganska surt) upp på ikonbordet - det under ikonerna alltså - och börjar peta ner klockradion - hittills har det inte lyckats - men nästan. Ikonerna är förresten häftiga - de är inte som vanliga tavlor - jag hoppade upp en kväll och satte mig framför dem och tittade jättelänge.... Som om de var levande på något sätt. De nästan jamade till mig - fast jamet fanns inuti liksom. Det finns förresten superfina kattikoner - en av Julian av Norwich och en av Klara av Assisi (foto av den senare finns längre ner i bloggen - kanske kan jag få in den andra vid tillfälle - den är ännu finare) - de har varsin katt i famnen - vilket är det centrala motivet förstås.
Nä, nu ska jag fila lite mer på min sång så den blir klar nån gång...
Detta medan kattvärdinnan förmodligen våttorkar golv och skakar allt som går att ta ut på balkongen... Synd att våttorkandet aldrig sker medan jag är där - det hade varit så otroligt kul att jaga moppen (mopsen).... Sopborsten brukar jag jaga - lägger mig på lur i ett hörn och kastar mig över den när den passerar. En antik sammetsborste som man tar bort katthår från kläder och möbler med är också skön att bli borstad med - fast på ett annat sätt än min egen riviga kattborste som jag fullkomligt älskar - både att bli borstad med och att bita i. Dammsugare är jag dock rädd för - men någon sådan har hon inte....
Hon har för övrigt som sagt funderat på att spela in mitt jamande - husse föreslog att hon kunde sätta på det sen på högsta volym på stereon varje gång det strömmar in tjockt av rök i katthotellet. Så att kedjerökargrannen (som hävdar att hon aldrig röker på balkingen!) tror att det bor en tiger här. Som är allergisk mot rök. Alternativt en tiger som har rökabstinens och kan tänkas söka sig dit där röken kommer ifrån. En tiger som inte har fått mat på flera dar... Kunde nog sätta sprätt på förhandlingarna.... Matte och husse kanske kan få till en sådan kassett (kattsett)...?
Nåväl. Största möjliga musikaliska koncentration kräves nu.
Mi-mi-mi-mi-miaaauuuu.....
P.S. Jag tog utan att tillfrågas över en utmaning som kattvärdinnan fick igår. Om att sprida kärlek på interkattnätet genom att dela med sig av något musikminne - det har ju handlat lite om kattmusik här. Jag har mest bara minnen av min egen musik (även om jag gärna viftar på svansen till annan musik också, och jamar både själv och stämmer in i duett när kattvärdinnan sjunger)... Och minst en av mina sånger, förmodligen två, dyker snart upp som en bilaga till detta inlägg. Håll koll i kattbloggen!
Alla som känner sig manade att hänga på är härmed utmanade av mig.
Mja-a-au. Det trodde ni inte va? Att jag skulle vara här nu igen - det trodde ärligt talat inte jag heller - eftersom kattvärdinnan hade fått förhinder, så att senaste gången skulle ha varit den sista - åtminstone på ett bra tag. Hon skulle ha en katträtt eller vad det nu hette, och tyckte inte att det passade så bra. Men nu blev det så ändå, så jag fick vara med om katträtten. Det var kul. Fågelbuskul.
Jag jamade så högt jag kunde, sprang omkring som bara den, som värsta virvelvinden, och rev sönder lite papper som såg viktiga ut på skrivbordet, samt hoppade runt och jagade leksaker.
Men allra först hittade jag henne faktiskt inte. Hon satt alldeles blick stilla. Jag gick och letade, jamade ängsligt, trodde hon hade gått ut och lämnat mig ensam, innan jag fann henne. Närmade mig henne första gången det hände som om jag hade sett ett spöke: förvånad intill ytterlighet. Det var som om hon pratade med någon - fast utan att säga ett ord, utan att röra en min. Det liksom kändes i luften att det var nån annan där. Osynligt. Scary. Månne var det Den Store Katten? Han Som Är? Det var riktigt så att morrhåren krullade ihop sig, och pälsen stod rakt ut.
Och när jag såg att hon fortfarande var fokuserad på något annat än mig så hoppade jag till sist upp i hennes knä och spann järnet. Inte bara en gång utan flera dagar i rad. Det gäller att vara ihärdig i spinnandet - d.v.s. kattbönen. Den för en minst till sjätte katthimlen, ibland längre...
Jag hjälpte henne således med det hon höll på med. Så att hon fick tänka på unga lejon och sånt - som det stod om i den bok hon läste ur. Hon tittade även i en annan bok under första dan. Den bet jag mig fast i - på en sida som handlade om "Princip och grundval" - tydligen något väldigt centralt eftersom hon försökte läsa vidare och få mig att lossa det fasta käftgreppet.
För att lugna ner mig - som om det skulle behövas! - sa hon under ett annat livligt sådant tillfälle plötsligt halvhögt "Fader vår"...nånting. När hon sa "förlåt oss våra skulder" så slickade jag henne på fingrarna - och sen när hon kom till "inled oss icke i frestelse" så bet jag tag i ärmen på hennes kofta och vägrade släppa den (den har så underbart härligt tuggmotstånd - alldeles oemotståndlig...mycket ulligare än den första kofta jag tuggade mig igenom här).
Hämnades förresten lite när jag återvände (var nämligen här under katträttens första dag samt de tre sista) - genom att gömma mig så att hon först inte hittade mig, fast hon ropade och letade. Jag hade gjort mig en jättemysig koja i en garderob (hittar alltd nya platser att utforska) - och satt där helt tyst och mös (mösseli mössa). Se foton... På det översta håller jag för övrigt ett vakande öga på henne, fast det kan se ut som om jag sover. Skenet bedrar...
Jag ordnade med några nya stora härliga bruna pölar (lite variation istället för de vanliga gröna som hämtar sin färg från gräs och ampelliljor) på golvet en morgon. Alla mattor är borta denna gång, konstigt nog. Som om det fanns en tanke bakom. Men kan inte riktigt räkna ut vad det skulle vara. Som det är nu landar de inte särskilt mjukt, pölarna. Hoppas de inte gör sig illa.
Och så har jag förresten testat nya delikatesser - provat allt från hjortronglass till müsli (mus-li ska det väl stavas, som trillade ner när hon gjorde frukost imorse).
Håller på att skriva en ny kattsång också - men får nog återkomma med den senare... För nu ska jag se om jag kan hjälpa henne med tvätten - den vanliga alltså, inte katt-tvätten. Kanske jag kan riva och tugga lite här och där i den medan den torkar...?
Lite mindre lustigt är att katten Tistou spelar kattboll och far som en virvelvind genom lägenheten - just när det gärna kunde få vara lite lugnt en stund...
Tistou - funderar över världens orättvisor och sånt
Tjenixen ur nattmössan (kattmössan)!
Var verkligen alldeles däckad igår kväll när jag kom hit - sov så smått under kvällen och slocknade för natten strax efter midnatt och sov ända fram till 09.44. Så jag fick ingen första eller andra frukost i morse - utan vaknade alltså i lagom tid för den tredje.
Miss-tänker att det nog får lov att bli tre middagar istället...så jag kommer ikapp mig själv matmässigt.
Hostat upp en rejäl hårboll - börjar få in tekniken nu - prickade den lilla handknutna mattan perfekt med en massa blöt gegga - plus placerade en pöl bredvid datorn. Hon klev rätt i den på mattan när hon skulle släppa ut mig på balkongen! He he....
Annars tycker jag att man borde installera en mjau-sensibel balkongdörröppnare - som känner igen mitt jamljud och öppnas automatiskt genast när jag vill ut. Egentligen borde nå't liknande finnas i köket - en automatisk matapparat som fyller på min skål så fort jag jamar. (Vad é de´ här för ett undermåligt och teknikfattigt katthotell egentligen...? Kan inte ha fått mer än en tass i listan. Nästa gång vill jag bo på kattlyxhotell, tack.) Matte och husse glömde dessutom lägga ner kattlatrinspaden den här gången - så jag är lite smått orolig för hur det kommer att bli med rengöringen av bekvämligheten. Hon får lov att plocka för hand med en påse om det ska bli av.... Hoppas verkligen....!!!
Annars har möbleringen i köket förbättrats betydligt sen sist så att jag nu har en egen stol att sitta på vid köksbordet medan hon jag bor hos äter. Det gör att jag kan smyga mig upp på bordet i ett nafs, och omärkligt närma mig tallriken sidledes, och nästan komma åt en go'bit med tassen.... Tidigare var jag tvungen att smyga mig uppåt via stolen och hennes knä - nu slipper jag alltså den omvägen, och har även en suverän utsikt där jag kan studera gaffelteknik för kommande manövrar. Och vi slipper dessutom bråka om vem som ska sitta på stolen - eftersom det finns två nu. Fast om det kommer besök får hon jag bor hos dessvärre stå. Eller hämta den hårda lilla pallen från rummet. För stolarna i köket går åt fort må ni tro....
Har levt rövare efter frukosten och härjat runt i lägenheten (bitit i såväl leksaker som tår och perforerat en tumme så det blödde) så det är snart dags för en liten kattlur igen. Annars är jag snällare än på länge, spinnig och gosig och ganska lugn (medan jag sover åtminstone).
Har övergått från att slicka på ben och sen bita på samma ställe, till att slicka på ben och stryka ansiktet mot det blöta stället. Suverän ansiktstvätt - man slipper böka för att komma åt med de egna tassarna och framför allt slipper man blöta ner dem! (Notering, politisk åtgärd: installera automatisk kattansiktstvätt på hotellen!)
Brukar ibland bli kallad "Tistelitou" här - som en diminutivform av mitt namn. Det gillar jag... :-) Vet däremot inte om det var en komplimang jag fick imorse eller inte - jag väljer att tolka det så. Hon sa "tjockpäls" när jag kom och jamade efter kattkrubb.... Hmmm..... Visst har jag en härlig päls - men var det den hon menade? Svårt att tolka människospråk ibland - för de är inte alltid ordagranna.
Hon jag bor hos berättade också för mig om vad som hände när hon gick ut igår för att gå i misse-mjau-mässan och sen hämta mig.
När hon kom ut från porten så stannade hon på en gång - för där kravlade världens näst sötaste lilla kattunge. Så liten att den rymdes i en hand - kan inte ha varit mer än ett par veckor, högst en månad gammal. Den hade mörkgrå fluffig päls (förmodligen en långhårig angora eller nåt') och fina blå ögon. Medan hon stod och beundrade underverket hördes en röst bakom henne: "Vill du ha en kattunge?"
Om hon ville...! För jag är ju här för sista gången på ett tag nu - kanske för gott beroende på om vi ska flytta (hoppas inte, för balkongen här är faktiskt helt ok). Men hennes allergi har inte precis blivit bättre....
Hon blev just kallad "kattmagnet" - för att hon verkar dra till sig katter mest hela tiden. De kommer till henne från alla håll så snart hon går ut.
Några barn hade hittat lillkissen i en buske - den blödde från nosen när de fann den, och den haltade på ena bakbenet - så kanske den hade blivit påkörd av en bil eller så, eller blivit utslängd hemifrån (måste ha busat ordentligt i så fall - man får lov att vara lite kattligt måttlig som jag), eller gett sig ut på äventyr och råkat illa ut (kanske hoppat ner från en balkong).
Hon jag bor hos sa att den borde tas till en veterinär. Och en kvinna tog upp den, men hon kunde inte behålla den eftersom hon har hund, och barnen fick inte heller ta hem den. Får höra efter sen hur det har gått för plutten.
Det hade varit kul att få ett litet kattsyskon faktiskt, om än bara för några dar medan jag är här - sen skulle kattvärdinnan få lov att ta hand om den själv utan min hjälp - om det nu bara gick. Fast nånstans är jag lite glad för att hon är så allergisk - annars kanske hon hade börjat tycka bättre om den andra kattungen än om mig.... Fast det är klart - en hemlös och skadad kisse förtjänar nån som tar hand om den.
Fick även höra att jag är "priviligierad" och ganska så "bortskämd".... Har nog aldrig hört de orden förut faktiskt - och de finns inte i min kattordbok heller - så jag antar att det inte stämmer.
Men lite orolig är faktiskt jag med för snutteplutten. Hoppas den klarar sig. Drömde i natt att det var jag som hade hamnat i en sån situation. Inte kul... Puh - tur att det bara var en otäck dröm.... Nån som vill ha en kattunge förresten...? Världens näst sötaste....
Själv är jag mest bekymrad över hur det gick för de två övriga kattungarna som nämns i artikeln - om de lämnades kvar ute i kylan medan bara två kattungar togs in? Förärligt grymt i så fall... Inte det minsta Jesuslikt!
Så var det snart färdigbloggat för den här gången. D.v.s. för minst fem dagar framåt. Sen kan det hända att jag ska på semester igen.... Far som en liten jojo fram och tillbaka. Jojo-katten.
Det kan hända att det blir något enstaka bildinlägg däremellan - eftersom det har tagits en del tjusiga paparazzi-foton på mig på sistone. Och en del andra bilder också - t.ex. de som just publicerades här i det tidigare inlägget...
Det har annars varit en riktigt dåsig vecka det här. Kokhett, som ni har sett. Borde ha fått duscha varje dag, tycker jag. Bara vatten inte vore så vått! Har ransonerat mitt bloggande denna gång och mest legat och slappat ute på balkongen medan hon jag bor hos (numera även kallad lillmatte) har suttit vid den här internationella burken och knattrat. Jag valde den bästa delen!
Hon litar äntligen på att jag inte hoppar ut - så jag får vara ensam på balkongen nu - men bara medan hon är hemma förstås. Brukar sitta där ända tills hon stänger dörren för natten, kommer mest bara in och äter emellanåt. Det blir kanske ett par natt-katt-bilder så småningom.... Om de inte blev för suddiga.
I övrigt så har jag varit extra busig efter matpassen och strax innan dem, och gett mig på fler tår och sockor än vanligt. Ett par mattor fick sig också några rejäla doser. Det fick bli en stor grön pöl på den största mattan trots allt en natt. Och när den sen låg ute på balkongen på tork efter partiell tvätt så blev det en perfekt koja för mig - jag låg också på den sen och vilade. Jättemysigt! Tror jag ska göra om det - för det behövs fler kattmyshörnor här. Den var också väldigt bra att sätta klorna i och riva hårt i när den hade flyttats in igen. Liksom den lilla handknutna mattan, som nu är gömd nånstans. Roligare än mitt rivfår - en pall som ser ut som ett får utan huvud.
Riktiga får har jag nu faktiskt fått träffa också, som bääääade åt mig (iddes inte svara - men hon jag bor hos och en kompis till henne stod och bräkte tillbaka - riktigt pinsamt - men som tur var satt jag i min transportlåda, så inga förbipasserande såg mig tillsammans med dem, puh!). Och så har jag tittat på kalvarna igen på avstånd, och sett nya stora djur som kallas hästar. De var spännande.....! Gigantiska ju!
Vi var nämligen på katt-picknick för några dar sen. Min låda monterades på något som kallas "pakethållare" på en rullande människotvåhjuling, där den passade perfekt - och där satt jag trygg och med perfekt utsikt. Och jag slapp därmed gå så långt. Men jag ville gå omkring lite grann periodvis ändå. Och jag försökte hoppa upp i ett träd igen - det misslyckades dessvärre fatalt, så jag satt under det ett par förvånade sekunder med barken regnande ner i pälsen... Fast jag låtsades som ingenting. "-Nehej, jag skulle inte alls upp i det där trädet - vad får er att tro det?" - signalerade jag med hela mitt yviga och livliga kattkroppsspråk.
Jag blev matad med mina matkulor på picknicken också - en och en fick jag - för jag ville inte äta i skål utomhus. Det kändes inte riktigt passande. Det hade varit myror i skålen och ett par getingar var väldigt närgånget intresserade av den (men de gav sig på människomaten och jagade människorna istället). Man ska äta med tassarna - eller ur händer - då smakar maten bäst. Det var väldigt mumsigt att äta bit för bit. Sluka dem rättare sagt. Och så är det angenämt med den extra uppmärksamheten. Annars är det lite tröttsamt att vara på utflykt...
Har också varit på mitt ihärdigaste bushumör på kvällarna - farit som en skottspole mellan hallen och rummet och köket och balkongen. Och jagat bollmöss och rep och annat skoj.
Och den natt jag inte fick alla mina sedvanliga frukostar (hon gjorde ett tafatt försök att vänja mig av med den goda vanan, hrmpf!) så tvingade jag till mig tre middagar istället. Man behöver ju kompensation så man inte svälter ihjäl, som ni nog förstår.
Annars har jag legat ganska lågt. Under balkongbordet, närmare bestämt. Och inte gosat i onödan dagarna efter dagen efter duschdagen. Det får väl vara någon måtta! Använder det bara till husbehov - för att fylla på den ekande kattkistan.
Förresten så har jag visat extra mycket vilken fin kisse jag är nu när det kommer folk på besök. Då frambringar jag bara mina allra bästa sidor, försöker ställa mig in hos gästerna, buffar, slickar och låtsasbiter dem lite lätt. Och tigger INTE vid bordet - eller ens vid spisen. Går oberört förbi som om jag inte kände laxlukten. Hon jag bor hos gapade - kände inte alls igen mig. Jag har många sidor....som jag använder finurligt, he he.
Det resulterade i att jag fick en liten laxbit. Visste väl det...! Man behöver inte anstränga sig.
Det är helt andra bullar när hon är ensam med mig - då brukar jag jama högt och ljudligt och länge för säkerhets skull. Så hon inte glömmer att jag också ska ha mat samtidigt som hon. Jag kan ropa riktigt skarpt. Och så hänger jag som klistrad intill henne vid spisen och tallriken - så jag får en godbit också. Det är särskilt angeläget. Imorse, vid tiden för första frukost, började jag med en ny specialitet som jag just uppfunnit: att slicka på hennes vader och sen bita i dem. Det var effektivt! Så jag fortsatte med det sen. Jättekul! Kan köra med henne hur mycket jag vill... Det går inte där hemma. Så där måste jag vara betydligt snällare och mindre busig. Men man har väl skådespelartalang!
Nä, nu måste jag sussa. Fjärrbloggar detta inlägg efter att ha åkt hem tidigare idag.
Tjena möss och kattelikung!
P.S. Visste ni förresten att katolska kyrkan har lånat en massa ord från oss katter? Det märks bäst på engelska:
Ni kommer förmodligen inte att tro det här. Men det är kattsens sanning.
Blev duschad igår, som ett led i processen att förhindra akut kattvärmeslag (den här stan är just nu varmast i Norden, eller var det rent av Europa - det ni!). En ren nödåtgärd alltså - det handlade inte om att bli badad eller tvättad eller så. Bara rent vatten - först ljummet och sedan svalt.
Och effekten blev att jag har blivit världens gosigaste och snällaste kisse sen dess. Spinner så fort hon jag bor hos går förbi eller nuddar vid mig. Jamar och kurrar och buffar massor för att få uppmärksamhet. Kommer och vill kela. Ni ser. En helt annan kisse. Visste det... Ni tror mig inte! Men det är sant!
Själva vattnet var visserligen inte alls kul till en början. Ni vet - myten om katter och vatten - den är sann. Men det svalkade så otroligt skönt, och sen blev jag ompysslad och mysigt torkad med en handduk, och skakade mig ett par gånger, och torkade sen det sista på balkongen i den ljuvliga halvskuggan. Det gick ganska snabbt eftersom det var varmt ute. Men det luktade blöt päls, minst sagt. Har ju inte precis lite av den varan. Under torktiden tvättade jag dessutom pälsen - ja, samtidigt faktiskt. Fick den sen borstad till ett härligt fluff. Då njöt man minsann obeskrivligt...
Och det här gav mig nya oanade buskrafter och smått genialisk uppfinningsrikedom.
Imorse (kl. 3) fixade jag t.ex. min första frukost alldeles själv. Det var bara att hoppa upp på stolen och buffa ner kattmatsburken så den for i golvet med en duns och öppnades. När hon jag bor hos yrvaket kom för att se vad som hänt satt jag och käkade för fullt. Hade hon inte kommit hade jag ätit upp hela veckoransonen första natten - var så säkra. Nu är burken instuvad i en kattpåse med dragkedja. Återstår att lösa hur man ska få upp den.
Klurar även på hur man öppnar kylskåpsdörren. Hoppa högt och putta? Det får bli nästa deletapp. Ska förresten be att hon lägger ut en nattdos till första frukosten nånstans så jag inte behöver väcka henne varje gång jag vill krubba. Får faktiskt lite dåligt samvete - för hon kunde inte somna om på tre timmar sen - och hon fick ingen sovmorgon eftersom det är kyrkdag. Men jag hoppade upp i sängen lite fint ett tag senare, jamade inte mer än en gång, utan kom bara för att fortsätta gosa... Och borra in klorna djupt i hennes arm, och lägga huvudet på den. Som vanligt. Bytet är då fångat, och jag tittar oavbrutet på det....
Däremellan, lite tidigare på morr-onen mådde jag tyvärr pytonorm igen - så är det att vara katt - fick upp såväl ampelliljeblad som en stor slaskig brun pöl (yish!) - prickade den vita köksmattan denna gång, på två ställen. Bra gjort va? Svårt att träffa mattor varje gång när det finns så pass mycket mer golvyta än mattyta. Övning ger färdighet. Får se vad det blir nästa gång. Den största mattan i rummet känns som en lite för lätt match. Den lilla handknutna är nog svårare. Fast den är så skön att ligga och sova på, så det vore kanske synd att förstöra den? Kanske sängmattan? Lagom stor svårighetsgrad. Och så borde ju sjusovaren vakna av hulkandet, och tycka riktigt, riktigt synd om mig. Så jag får gosa lite.
Fick höra att en kattkollega till mig (som jag aldrig har träffat) också är påhittig - brukar öppna kökslådan och plocka ut en gummisnodd för att leka med. Jag vill också leka med gummisnoddar! Skjuta iväg dem på förbipasserande.... Stretcha tassarna. Ge hit! Kattelibums!
För övrigt så lyckades hon fånga några ytterligare jamljud igår på fånen. Därefter har jag uppfunnit ännu fler. Hon funderar på om jag möjligen är i kattmålbrottet nu, eller borde träffa en katt-talpedagog. För jag brukar jama i falsett - oftast blir det så när jag sjunger en serenad på balkongen eller jamar efter godbitar. Däremellan kommer det numera ut ett kraxande läte - det blir så när man jamar och spinner samtidigt. Fast man är ju i vanliga fall kastratsångare - såna är sällsynta nuförtiden. Men de fanns i Kattikanen tidigare har jag hört - stora körer av dem.
Jag jamar förresten betydligt tystade nu än tidigare - ropar inte högt så ofta - småpratar mer - försöker berätta saker. För det har inte längre alltid med mat att göra. Skålen kan vara full av torra kattkulor, och jag pratar ändå hejvilt. Brukar dock uttrycka mitt miss-nöje om det enbart serveras torrfoder (vilket det sällan görs) - det ska vara en godbit där också av det som finns på hennes tallrik. Annars blir jag trumpen. Men hon uppmuntrar inte att jag tigger - jag får aldrig något då - utan först när jag har gett upp och lagt mig och är tyst, eller innan jag hunnit sätta igång.
Hon tycker sig för övrigt se vissa likheter mellan mig och katten Gustaf (fast jag är miljoners miljoner gånger sötare förstås). Samma rödaktiga päls, partivis i alla fall, och samma finurliga ansikte, och samma förkärlek för mat. Återstår eldprovet för att utröna det: hur jag reagerar på lasagne. Kan hon tänkas vilja tillaga det i värmen...? Hon behöver inte ens slå på ugnen - kan göra iordning en rejäl kattportion och ställa ut den för stekning i solen - medan jag tittar på.
Nä - nu ska jag få gå ut lite på gården i koppel, säger hon jag bor hos. Det ska bli kul. Tjingeling och kattgalosch!
Så var man återigen på kattpensionat ['kattpangsjonat'] - det ska absolut inte uttalas så det låter som om jag vore pensionär redan. Vet inte för vilken gång i ordningen jag är här nu...
Men man börjar boa in sig här som en liten orm. Har snokat igenom hela lägenheten flera varv vid det här laget, och mått pyton ett par gånger av kattbollar och gräs. Så helt osökt är liknelsen inte. Även om katter naturligtvis är bäst - alla kattegorier.
Men kattans vad hett det är. 33 grader i skuggan. Skuggan! Det är så man kan hålla sig för katt - äh, menar skratt. Med den HÄR pälsen! Varför sänker hon inte temperaturen, hon jag bor hos? Ser hon inte att jag håller på att svettas ihjäl? Och varför får man som katt en sån här tjock heltäckande pälskappa just på sommaren för? Inte snällt precis. Det är så man vill raka av sig alltihopa för att få lite svalka! Fast då blir man nog inte klappad mer. Och så får man säkert ingen mat. Päls är liksom essentiellt för att skaffa sig fördelar. Päls är också jättebra att ha till att killas på benen med när man buffar på människorna. Det ger mat snabbare ju mer det killas, tycker jag mig märka.
Hon jag bor hos kom (det ska sägas till hennes fördel) med en skål vatten till mig när jag låg och dåsade och inte ens orkade lyfta huvudet. Då piggnade jag faktiskt till på en gång, men bara tillfälligt. Och än mer när det var lunch strax därefter - jag kommer alltid springande när jag hör kylskåpet eller frysen öppnas. Lax blev det som entrérätt - sen lite kattmatstrams för att fylla magen.
Hon försökte spela in mig när jag jamade efter lax, eftersom hon har så underlig humor att hon tycker att det låter förfärligt kul - men jag tystnade demonstrativt och förnärmat så fort inspelningsfånen (mobil-fånen alltså) närmade sig nosen - så hon fick bara med ett kort jam. Försökte bita i fånen. Men det var ju laxen jag var ute efter så det fick vara. Metall e' inge' gott hur som helst.
Det blir då ingen cat walk för min del idag i alla fall. Hon jag bor hos gick ut en sväng - jag märkte inte ens att hon var borta, låg kvar på samma fläck när hon kom tillbaka, orkade inte ens möta vid dörren som jag brukar.
Hon har förresten inte börjat nysa än, så där intensivt som hon brukar göra när jag anländer. Konstigt... Kanske har vant sig vid mig nu? Hon har ju haft drösar av katthår överallt efter att jag var här senast - sopade upp en stor trave från golvhörnen så sent som igår, och de sitter kvar i kläderna efter tvätten. Det ni! De försvinner aldrig! He he.... Inte ens för henne! Ha haaaaaa.....
Fast lite, lite synd är det om henne just nu, kanske, för hon får inte sova mer än några timmar på nätterna för att hennes granne röker jättemycket och det väller in i hennes lägenhet, fast fönstren är stängda, och det är hett som i en bastu. Det tar sig in via ventilerna som alltid ska vara öppna. I natt sov hon ingenting alls. Ser ganska mör ut. Bäst jag håller mig lugn. Orkar hur som helst inget annat just idag. Får satsa på att börja busa imorgon eller så.
Det här är nog som att vara vid Medelkatthavet. Tror jag tar mig en siesta. Får se om hon jag bor hos hänger på. Hon har just avslutat sitt glassätande. Jag fick ingen! Frågade i och för sig inte heller....
Vi såg på lite kattvideoklipp igår, hon jag bor hos nu och jag.
Hon sa att hon har god lust att filma mig när jag skriker och vrålar efter mat eftersom hon tycker att jag får fram så extremt roliga och varierande ljud då (allt från NOOOOW - försöker förstås säga att jag vill ha mat NUUUU - till WOW - i beundran för dofterna - och många klara höga mjau, ibland i falsett, om det dröjer för länge, ackompanjerat av en mycket skarp blick - till lite ynkliga gnällanden och besvikna ögon när jag börjar tröttna på att ropa för döva öron, och så en förnyad serenad igen för fulla muggar).
Eller när jag kastar mig på balkongdörren och försöker öppna den som en vanlig dörr (fast det är något skumt med handtaget, det går liksom inte neråt utan uppåt, begriper inte det där, eller hur man ska få till det med tassarna med tillräcklig stuns). Vi får väl se hur det blir med Hollywoodtankarna sen... Hon skulle egentligen behöva en filmkamera för det - funkar inte så bra med en liten digitalkamera.
Helt klart var den här videon på nätet både roligast och sötast - jag t.o.m. vaknade ur min halvslummer i fåtöljen och sprang till datorn för att leta efter kattungen när jag hörde den. Hello kitty kallar vi den.
Den här lilla tecknade filmen tyckte bara hon jag bor hos var alldeles hejdlöst rolig, hon skrattade så hon nästan grät, medan jag satt i hennes knä. Själv fattar jag inte alls det roliga i den. Den är ju snarare tragisk. Tittade mycket förvånat på henne. Hoppade ner och började busa så hon inte fick se slutet.
Det här är en riktigt otäck och halsbrytande skräckis, där man tyvärr inte får veta hur det slutar. Kanske med dubbel kattbegravning? I värsta fall. Så sitter filmaren bara där och fnissar - det är så man tycker att han borde spärras in i en stinkande kattlåda!
Själv är jag riktigt försiktig ute på balkongen eftersom jag har fått se hur högt det är, tryggt sittande i famnen förstås, blickande ner - och stående på tå på min transportbox (se bild). Passade på att äta lite av några goda blommor när jag var på lagom höjd för det. Fast en av blommorna (den som liknar en liten boll med dill omkring) fick mig att nysa! Tror bestämt att jag blivit allergisk! Hur tar man bort allergi?
Hon jag bor hos har fått byta minneskort i kameran nu för att utrymmet tog slut (ändå får det plats omkring 700 bilder på korten) - ja, så går det när man har hand om en tjusig katt med härlig päls och klarblå ögon. Det behövs många minneskort!
Nåväl - jag skulle ju blogga om lycka idag hade jag tänkt - kattlycka, närmare bestämt.... Dags att börja närma sig ämnet kanske?
Lycka är en makrillbit i tomatsås! Rent spontant så där.
Hon jag bor hos tycker förresten att min päls håller på att bli rödare - om det beror på den tomatsås som makrillen simmat i ska vi nog låta vara ogissat. Men snarare är det nog min fina birmateckning som börjar ta form på allvar. Öronen och ansiktet och svansen har tydliga röda drag - likaså baktassarna. Men nu börjar ett stråk på ryggen också att bli rött, samt några fläckar på sidorna, och jag är snarare cremefärgad än vit - och pälsen riktigt glänser i solen. Det märks att jag har det riktigt oförskämt bra.... Hon jag bor hos noterade just att jag eventuellt har börjat lägga på hullet en aning eftersom jag inte direkt rör på mig annat än nödvändigt (för att få nödproviant alltså). Men så är det inte alls. Det är pälsen som är riktigt, riktigt tjock bara. Så det så!!!
Kattvärdinnan anser å sin sida att lycka är att ha en snosig katt i famnen under ett par rökfria minuter på balkongen, där luktärternas rökelsedoft sprids aromatiskt med kvällsbrisen, mot bakgrund av solnedgången.
Vi börjar känna oss lite nostalgiska nu igen, för idag ska jag hem.... Redan.
Men det lär bli en veckosession till här inom kort. Den sista? Hoppas inte... En vecka går förunderligt fort. Det är ju knappt att man hinner sätta ner tassarna innan man blir upplyft och hemburen igen....
Inte för att jag alltid gillar det där med att bli buren. Jag brukar börja sprattla efter ett tag och vrida mig som en ål - till slut brukar jag katt-åla (d.v.s. kråla i ordets längre och ursprungligare form - förresten det är ju svindlande likt kråka - slurp!) mig ner.
Bäst är att ha minst två tassar på marken. Utom när man verkligen VILL gosa förstås. Som så där tidigt på morgonen. Då fingrar framstår som det allra läckraste i världen att slicka på och hugga tag i. Och näsor. Tyärr har jag inte lyckats med det senare här - eftersom hon vet att jag brukar göra så hemma, och därför är på sin vakt.
Matte biter jag stup i kvarten, hon verkar inte bli sur eller så - men husse bet jag en gång så hårt så det blödde. Ser fram emot att få återta de vanorna nu igen....och att bit...ähum...slicka storekattsyrran igen...he he... Hon har ju haft semester nu hon med, så lite får hon väl tåla...
Imorse blev det bara en frukost. Man kan inte ens med mycket god vilja längre kalla det morgon - snarare långt gången förmiddag. Dessförinnan (vid 5-tiden) hade jag vält ner en box med disketter från en hylla, närapå haft ner några tavlor i en annan hylla (några timmar senare), och satt klorna rejält i en fin handknuten matta och rivit sönder den (vid 7-8-tiden). Allt under mycket jamande. Utan effekt. Inte ens knepet "hoppa upp i sängen och gosa" hjälpte.
Var utan mat i tio timmar. Det ni. Då var jag ganska slak. Orkade knappt få fram ett miau. Men frukosten (obs! singularis!!) serverades innan kattvärdinnan själv gjort i ordning sin frukost. Så snabbt har den aldrig kommit fram... Dessutom ingick en liten klick kräftost med en kräfta i. Och jag har därefter varit på balkongen och ylat lite för att berätta om de tragiska omständigheterna på sistone (utelämnade det där om kräftbonusen förstås). Ingen annan katt svarar.... Verkar vara ett segregerat område det här - mest med hundar som är inneboende hos folk. Illa... De skäller och har sig. Fånigt så man storknar.... Att de orkar....
Nåja, ska ju hem om en liten stund. Husse ringde alldeles före frukost om att det var dags. Ser trots allt fram emot att få lite ordning på kattorpet igen! Dock inte inkluderande nostvätt. Känner den nalkas med stormsteg....för kattvärdinnan vågar inte ta i så pass som det behövs för att få nosen helt ren. Det är det bara matte som törs. Ynk!
Meouw.... Suck! Vad jobbigt det är att vara katt iband. När man inte får som man vill. Då drar jag mig undan i min mysiga påse. Ligger och lurar. Och surar. Efter att ha jamat i all oändlighet.
Vanligen handlar det om mat. Vi har lite olika uppfattningar, jag och kattvärdinnan, om hur ofta jag behöver äta. Själv är jag av den bestämda uppfattningen att jag måste ha mat minst var fjärde timme, dygnet runt, för att inte svälta ihjäl. Hon tycker att det borde räcka med tre-fyra gånger om dygnet.
Vi har kompromissat lite under de senaste nätterna. Hon kliver upp vid 3-4-tiden och ger mig nattfrukost (man tackar!). Sen jamar jag bara lite grann när jag egentligen vill ha mer mat några timmar senare på morgonkvisten, kliver bara över henne en gång numera med sylvassa klor (hon är för övrigt helt kattklo-perforerad efter denna veckas kattlekar och tiggarrundor). Sen lägger jag mig ganska så snart och är tyst bredvid henne - tills hon går upp av sig självt. För det var ganska lönlöst att ödsla jamenergi på alla dessa frukostar. Det får räcka med två helt enkelt.
Jag jamar numera även om jag vill gå ut på balkongen och dörren inte är öppen. Då skrapar jag och trycker på den med tassarna också. Vid midnatt jamade jag jättehögt och länge, även imorse när gräsklipparen satte igång. Fattar hon verkligen inte att man vill gå ut och kolla läget - känna nattdofterna, svalkan och gräsklippet, och lyssna på alla spännande ljud? Varför kan jag inte få vara ute på balkongen ensam om nätterna? Hrmpf!
Fick inte gå ut i koppel igår heller. Hon satt och rensade ut tidningar hela kvällen. Bara hälften kvar. Men idag så har hon sagt att jag ska få gå ut en stund....
Tills dess ligger jag nog i min påse....och njuter, behagligt mätt efter senaste maten...
Miaoooo.....! Kattsan(d) också - bloggen beter sig lite skumt idag minst sagt... Det går inte att ladda in foton som vanligt. Men för en stund sen gick det att ladda in dem så de hamnade i en högerfil allihop - tur det, annars skulle ni inte ha fått se mig i min tjusiga grotta - mitt nya favvoställe där jag gärna ligger och spanar.... Och nu gick det inte att få in en bild här annat än centrerat. Hoppas de fixar det där snart, lite jobbigt när man får ladda om alla foton en massa gånger för att se vad som funkar.
Tack och lov så har jag fått energi så det räcker för sånt där krångel - fick i mig en liten laxbit precis. Som efterrätt till kattlunchen. Och imorse blev det tre kattfrukostar - nytt rekord! Egentligen ville jag ha lite nattsnacks omkring 01.30, men det gick hon inte med på, kattvärdshusvärdinnan. Fram tills dess busade jag hejvilt och for omkring som om jag haft en mus under varje tass som gav mig fart.
Sen väckte jag henne några gånger bara för att testa om det var frukostläge. Strax efter kl. 03.30 gick det bättre. Det var första frukosten. Den andra fick jag vid 7-tiden, och den tredje framåt 10.15. Inte illa. Inte mycket visserligen - bara så pass att jag höll tyst (jag slutar annars inte att jama högljutt samt jaga hennes fingrar för att tugga på dem). Igår blev det lite prosciutto för att dryga ut kattlunchen. Yummie.
Hon funderar nu som bäst över om jag är mer en gourmet eller en gourmand.
Gillar som sagt att sitta på balkongen och jama också - jag jamar nästan hela min vakna tid för tillfället. För man vet ju aldrig om det kan medföra en liten matbit. Oftast gör det tyvärr inte det. Men skam den som ger sig.
Idag har salladen och morötterna fått komma ur den prasslande plasten som blåstes upp av vinden hela tiden. Plantorna är stora nog att klara sig utan skydd nu verkar det som. Det var kul att se på när plasten försvann. Jag har försökt ta mig upp på balkongräcket två gånger på sistone - det finns bara ett ställe nu där man kan ta sig ända upp - men jag blev tyvärr stoppad. Fast jag kunde kika över kanten när jag stod där på tå ovanpå kattlådan. Spännande!
Annars föredrar jag påsen. Särskilt när solen skiner på den så det blir ett gyllene ljus därinne. Supermysigt!
Och så är jag världens sötaste katt - så det så. Annars skulle jag ju inte bli plåtad hela tiden - eller hur...? Nån logik måste det finnas i det...
Får se om jag får gå ut en stund i koppel snart.... Det var ett tag sen nu.
Idag firar vi kissekatter förresten Vår Fru av Kattberget. Ifall ni undrar. Alla katters beskyddarinna alltså.
