Ni kommer förmodligen inte att tro det här. Men det är kattsens sanning.
Blev duschad igår, som ett led i processen att förhindra akut kattvärmeslag (den här stan är just nu varmast i Norden, eller var det rent av Europa - det ni!). En ren nödåtgärd alltså - det handlade inte om att bli badad eller tvättad eller så. Bara rent vatten - först ljummet och sedan svalt.
Och effekten blev att jag har blivit världens gosigaste och snällaste kisse sen dess. Spinner så fort hon jag bor hos går förbi eller nuddar vid mig. Jamar och kurrar och buffar massor för att få uppmärksamhet. Kommer och vill kela. Ni ser. En helt annan kisse. Visste det... Ni tror mig inte! Men det är sant!
Själva vattnet var visserligen inte alls kul till en början. Ni vet - myten om katter och vatten - den är sann. Men det svalkade så otroligt skönt, och sen blev jag ompysslad och mysigt torkad med en handduk, och skakade mig ett par gånger, och torkade sen det sista på balkongen i den ljuvliga halvskuggan. Det gick ganska snabbt eftersom det var varmt ute. Men det luktade blöt päls, minst sagt. Har ju inte precis lite av den varan. Under torktiden tvättade jag dessutom pälsen - ja, samtidigt faktiskt. Fick den sen borstad till ett härligt fluff. Då njöt man minsann obeskrivligt...
Och det här gav mig nya oanade buskrafter och smått genialisk uppfinningsrikedom.
Imorse (kl. 3) fixade jag t.ex. min första frukost alldeles själv. Det var bara att hoppa upp på stolen och buffa ner kattmatsburken så den for i golvet med en duns och öppnades. När hon jag bor hos yrvaket kom för att se vad som hänt satt jag och käkade för fullt. Hade hon inte kommit hade jag ätit upp hela veckoransonen första natten - var så säkra. Nu är burken instuvad i en kattpåse med dragkedja. Återstår att lösa hur man ska få upp den.
Klurar även på hur man öppnar kylskåpsdörren. Hoppa högt och putta? Det får bli nästa deletapp. Ska förresten be att hon lägger ut en nattdos till första frukosten nånstans så jag inte behöver väcka henne varje gång jag vill krubba. Får faktiskt lite dåligt samvete - för hon kunde inte somna om på tre timmar sen - och hon fick ingen sovmorgon eftersom det är kyrkdag. Men jag hoppade upp i sängen lite fint ett tag senare, jamade inte mer än en gång, utan kom bara för att fortsätta gosa... Och borra in klorna djupt i hennes arm, och lägga huvudet på den. Som vanligt. Bytet är då fångat, och jag tittar oavbrutet på det....
Däremellan, lite tidigare på morr-onen mådde jag tyvärr pytonorm igen - så är det att vara katt - fick upp såväl ampelliljeblad som en stor slaskig brun pöl (yish!) - prickade den vita köksmattan denna gång, på två ställen. Bra gjort va? Svårt att träffa mattor varje gång när det finns så pass mycket mer golvyta än mattyta. Övning ger färdighet. Får se vad det blir nästa gång. Den största mattan i rummet känns som en lite för lätt match. Den lilla handknutna är nog svårare. Fast den är så skön att ligga och sova på, så det vore kanske synd att förstöra den? Kanske sängmattan? Lagom stor svårighetsgrad. Och så borde ju sjusovaren vakna av hulkandet, och tycka riktigt, riktigt synd om mig. Så jag får gosa lite.
Fick höra att en kattkollega till mig (som jag aldrig har träffat) också är påhittig - brukar öppna kökslådan och plocka ut en gummisnodd för att leka med. Jag vill också leka med gummisnoddar! Skjuta iväg dem på förbipasserande.... Stretcha tassarna. Ge hit! Kattelibums!
För övrigt så lyckades hon fånga några ytterligare jamljud igår på fånen. Därefter har jag uppfunnit ännu fler. Hon funderar på om jag möjligen är i kattmålbrottet nu, eller borde träffa en katt-talpedagog. För jag brukar jama i falsett - oftast blir det så när jag sjunger en serenad på balkongen eller jamar efter godbitar. Däremellan kommer det numera ut ett kraxande läte - det blir så när man jamar och spinner samtidigt. Fast man är ju i vanliga fall kastratsångare - såna är sällsynta nuförtiden. Men de fanns i Kattikanen tidigare har jag hört - stora körer av dem.
Jag jamar förresten betydligt tystade nu än tidigare - ropar inte högt så ofta - småpratar mer - försöker berätta saker. För det har inte längre alltid med mat att göra. Skålen kan vara full av torra kattkulor, och jag pratar ändå hejvilt. Brukar dock uttrycka mitt miss-nöje om det enbart serveras torrfoder (vilket det sällan görs) - det ska vara en godbit där också av det som finns på hennes tallrik. Annars blir jag trumpen. Men hon uppmuntrar inte att jag tigger - jag får aldrig något då - utan först när jag har gett upp och lagt mig och är tyst, eller innan jag hunnit sätta igång.
Hon tycker sig för övrigt se vissa likheter mellan mig och katten Gustaf (fast jag är miljoners miljoner gånger sötare förstås). Samma rödaktiga päls, partivis i alla fall, och samma finurliga ansikte, och samma förkärlek för mat. Återstår eldprovet för att utröna det: hur jag reagerar på lasagne. Kan hon tänkas vilja tillaga det i värmen...? Hon behöver inte ens slå på ugnen - kan göra iordning en rejäl kattportion och ställa ut den för stekning i solen - medan jag tittar på.
Nä - nu ska jag få gå ut lite på gården i koppel, säger hon jag bor hos. Det ska bli kul. Tjingeling och kattgalosch!
Übergulligt!