Man kan tycka att Jesu liknelser ibland är ganska "omoraliska".

Som de här.

Hur hittar man en skatt i en åker som ännu inte tillhör en?

Man gräver i någon annans åker...

Och inte nog med det - när skatten är funnen gräver man ner den igen (döljer den för ägaren) och köper åkern.

Säkert inte för ett pris som motsvarar skatten - även om allt man äger går åt för att få den på ett sätt som åtminstone på ytan ser ärligt ut. Man ger ju allt man har för den.

Det uppenbart omoraliska är att skatten egentligen tillhörde en annan... Som inte visste om att den fanns där när han sålde åkern. Vilket köparen visste och inte sa något om.

Samma sak med pärlan - fast där är det lite mindre lurendrejeri än med åkern. Det hela går öppet till - och är lika mycket försäljarens ansvar som köparens.

Pärlans ägare/försäljare vet uppenbarligen inte hur mycket hans pärla är värd.

Men borde han inte bli misstänksam när någon säljer hela sitt bohag och sen kommer rusande för att köpa den...? Han ber honom kanske rentav lägga undan den medan han säljer sina sista pinaler.

Inte ett enda höjt ögonbryn där?

Ryktena går säkert snabbt om den galne mannen som sålde allt han ägde...

Och sen om den ännu tokigare säljaren som sålde pärlan så billigt.

Och vad ska man förresten sedan ha dem till?

Skatten och pärlan.

De går ju inte att äta. De utgör inget tak över huvudet.

Förrän de säljs vidare.

Sensmoral:

Naturligtvis fattar jag poängen med liknelserna - himmelriket är värt mer än allt annat - därför ska man inte nöja sig med något mindre - och göra sig av med allt som är i vägen.

Och det goda man får del av på så sätt ska ges vidare (snarare än säljas vidare...).

Men ändå... Inte helt juste spel.

Fast jag gillar det där ändå - att Jesus inte är politiskt korrekt.

Särskilt i andra liknelser när de sista blir först, de minsta upphöjs, och de som anställdes sist och bara hann arbeta en timme får lika mycket lön som de som har slitit hela dan. Och så liknelsen om den yngste slarversonen - och den barmhärtige Fadern - och den missunsamme brorsan.

Fast nu handlade det ju om skatten och pärlan.

Fler tankar om dem?

Charlotte

 

Vi får tacka Charlotte för en bit utmärkt bibelteologi. Just så: man skall läsa grundligt och självständigt, i ständigt nytänkande, och synpunkterna blev också värdefulla.

Jag ser stället kontemplativt: liknelsen uttrycker ett väsentligt, förbisett troselement, en hemlig, svindlande glädje som Mästaren här på ett mycket omedelbart sätt låter oss alla förstå.

 

Tack för det.

Ja, texten har också ett kontemplativt djup...

Alla himmelrikesliknelser hänger ihop på något sätt.

 

Jag har särskilt fäst mig vid senapskornet, en bild som i sin dramatiska förtätning erinrar om modern poesi.

 

Det var ingen dålig tolkning av texten, Carlotte!

Jag har ytterligare minst två funderingar till liknelserna.

Den ena är att vi enligt luthersk tradition inte hittar "skatten" så där av en slump. Enligt traditionell tolkning kan vi inte ens aktivt söka "skatten." Den ges oss gratis och av nåd.

Den andra, som jag ofta funderar över är hur jag ska berätta om skatten för andra, som jag, i starka stunder utan tvivel, är beredd att ge allt för.

Till sist: tack för Bibelbloggen!

 

Skarpt iakttaget.. det där med åkern, Carlotte.. :)

Kanske kan man dock hävda att det varit mer omoraliskt ifall han stulit skatten, utan att först köpa åkern?

Kommer osökt att tänka på en helgonhistoria..

Så här..

Ett helgon var skyldig en man pengar.

Gäldenären( helgonet alltså - minns inte namnet)hade gömt pengarna i sin ihåliga käpp, och då borgenären sökte upp honom för att avkräva pengarna sa helgonet:

-Jag kan svära på att jag gett dig pengarna i handen.

-Gör det då , sade borgenären.

Helgonet svarar:

-Visst, bara håll min käpp medan jag uttalar eden..

Helgonet kunde då med rent samvete svära på att han gett mannen pengarna i handen.. :D


Moral eller omoral?

 

Leo,

Då är den lutherska tolkningen väl snäppet mindre omoralisk...? :-)

Inget grävande på andras åkrar...

Utan väntan på nåden.

Brukar inte skatten visa sig även om man inte berättar om den i ord?

Som en fördold diamant som plötsligt gnistrar till i solskenet.

Och brukar det inte ge sig - om man ibland måste tala?

Tack själv - alla - för era tankar vecka efter vecka - det är vi tillsammans som gör bibelbloggen till vad den är.

Förhoppningsvis, när den är som bäst, en källa till inspiration och djupreflektion för var och en.

 

Tubbo,

Visst, han betalar ju en del för skatten - så helt omoraliskt är det inte - men lite lurigt.

Kul historia om helgonet.

Visst talar helgonet sanning - men där tycker jag ändå att han borde ha gett honom pengarna eftersom han var skyldig honom dem...

Fast kanske han behövde dem bättre just då för något gott syfte? Till mat åt fattiga?

Det hade varit lite annorlunda med moralen om helgonet i fråga hade varit en rik bankdirektör som gjorde på det sättet. Då hade det tydligt varit bara för att retas - med någon som förmodligen var fattigare än han själv.

Moralen skiftar som synes om man byter ut personerna - och ser till omkringliggande eventuella omständigheter...

 

P.S.

Om den som helgonet var skyldig pengar var en riktigt ondskefull skurk så framstår det helgonet gjorde plötsligt som moraliskt ganska hyfsat...

Fast mest var det väl ett sätt att visa hur klurigt det går att snirkla sig fram med ord och handlingar...?

 

Får visst många tankar om veckans text.

Tänker också på ett annat bibelställe om att där ditt hjärta är, där kommer din skatt att vara.

Var har vi vår skatt?

Nergrävd i en åker?

Bland alla prylarna som samlats?

I ytliga nöjen?

I himlen?

Eller...?

Dagens predikan kring texten var också ganska intressant - kort sagt gick den ut på att det gäller att ha både klokhet och beslutsamhet.

Klokhet för att urskilja skatten. Mycket visar sig vara tomt/ihåligt efter ett tag. Det var inte värt den möda man la ner på det.

Beslutsamhet för att inte missa tillfället - som inte kommer igen - när man väl funnit det man vill satsa på.

Fler som har tankar...? Eller som har hört predikningar om texten med ytterligare poänger?

Charlotte

 

Skatten, var det. Vad ÄR nu denna skatt?

Den kan inte bara bestå av fromma tankar, vackra ord och tomma riter. De blir bara bländverk och ingenting. Kattguld. Cerebrationer. Overkligheter.

Vad är den då?

Jag vet faktiskt inte. Vad säger Charlotte.

 

Är det inte Gud själv som är den eftersträvansvärda skatten?

Eller himmelriket - som det sägs i liknelserna?

Fast där Gud är blir det ju ett himmelrike. Så det kanske kan ses som synonymt här?

Det gäller att inte nöja sig med futtigare skatter än så - om än bländande.

 

Vad kom vi nu fram till i och med detta.

 

Solo Dios basta...

 

OK. Att skatten är en liknelse för gud och hmmelrik är ju självklart, det är lixom förutsättningen. Om denna liknelse nu inte ger något utöver det redan givna tycks den bli alldeles meningslös.

Jag tänker på Ingmar Bergmans film Nattvardsgästerna. Prästen Tomas förlorar allt. På sluten träder han ändå tveklöst in vid ett mässfall och förrättar gudstjänst med klar och bestämd stämma.

Jag tänker på nattvarden. Brödet. Det smakar ingenting, är just ingenting. Man säger Amen ändå.

Vad allt trycks koka ner till är just en fullständigt obetingad viljeavgörelse, ett fundamentalt val, i fullständig utblottelse. Kenosis.

I själens dunkla natt lyser ännu koronan, förstår du vad jag menar?

Det här är vad jag helt bottenärligt kommer fram till, ingenting annat.

 

pGod morgon, Charlotte & Tistou. Jag har grubblat vidare. Påbyggnad: kristna är n-å-g-o-t bättre än ateister. Det är en bekrftelse och så bygger man på hela vägen. Det finns inget val.

Skatten är godheten.

 

Ja, du....

Funderar också vidare.

Var och en går igenom så olika saker - även om en del också är liknande.

Också natten har ett slut.

Därefter blir det gryning och dag.

Men för en del blir det gryning först vid döden, tycks det (c.f. Moder Teresa).

Fast oavsett om man närmar sig Gud när man befinner sig i mörker eller ljus, så är det ju samme Gud man möter, samme Gud man ger allt för.

Samma skatt.

Visst är skatten även godheten - eftersom Gud är GOD.

Apropå nedgrävda skatter - denna artikel fann jag just. En del får det visst väldigt problematiskt om de säger sig ha funnit en sådan... :-)

http://news.yahoo.com/s/ap/20080728/ap_on_go_ca_st_pe/buried_millions

Det gäller alltså att söka skatten som består...

 

I dag har jag varit på Mystiskt humör, och tankt på Kristus hela tiden. Då blir jag samtidigt glad och social.

Nattvardsgsternas slut är på nåt sätt den avgörande vändningen. Se filmen för sjutton. En STOR kristen film.

I yttersta utblottelse återstår Riten. Det är där allting tar sin början på nytt.

Människosonen kunde ingenstans vila sitt huvud. Det finns en lockelse att överlåta sig totalt.

Var i Solna centrum, hörde AIK-supporters skråla på MacDonalds. Jag ar ju gnagare själv, kände en dragning, gå på match, blanda sig med huliganerna, föra ut evangeliet.

Söka sig till avgrundens folk, som Herren själv gjorde. Tala med rövarna. Jag smälter in där, har umgåtts mycket i såna kretsar.

Framför allt oräddheten. Den som har tron fruktar intet.

Skatten är också just den känslan.

 

Jag skulle säga att skälet till att skatten måste grävas ner och hela åkern måste köpas är att skatten är oskiljbar från åkern. Himmelriket, här i tiden, är inte uppnåeligt om man inte är beredd att i handling låta Guds vilja ske. Det är alldeles riktigt att det är en gåva då vi inte kan förstå detta av oss själva, men den lutherska teologin går miste på att man tror att det är något som sker bara på en metafysisk nivå - alltså, en syn på att vi lever i Guds rike bara vi definierar det så. Gud uppenbarar sig och sitt rike!

Det är ett värv som fortsätts, arbetet på åkern, Guds verk.. Men det är också ett som avbryts. Köpmannen säljer allt och är alltså inte längre köpman. Han äger en pärla som han inte kan sälja och har alltså inga tillgångar som går att likvidera. Allt han kan göra är att betrakta sin pärla. Detta är också en aspekt av himmelriket. Allt det vi måste lämna och dö bort ifrån.

Angående ohederligheten skulle troligtvis den som säljer åkern bara se åker och den som sålde pärlan se en pärla bland många...

Det är som sakramenten. Helt meningslösa för dem som inte gör det i tro..

Lite tankar .. :)

 

Krax,

Fint!


Excelsis,

Wow, tack för fler pärlor till tråden!

Den här texten är visst outtömlig...

 

Jag funderar på ordet handlingar i detta sammanhang.. att tro på Gud och älska honom har inte så stor betydelse tror jag om man inte handlar alltid i kärlek till nästan och i alla sammanhang.."Den som tror på mig handlar därefter också.. " ngt sådant står det i bibeln.. vi kan inte begränsa våra kristna handlingar till en aspekt av livet utan det ska gälla alla aspekter...

Hur kan man då vara en mer eller mindre aktive kristen samhällsvetare utan att få hela världen emot sig? Hur kan man då säga sina åsikter offentligt utan att man riskerar det ena jobbet eller det andra..

 

Anonym: Det gläder mig! Du är något stort på spåren, det börjar bli verklighet!

 

Hehe.. ;) vad menar du? Du skrämmer mig! Tänker vi på samma sak..?

 

Till systerbroder Anonym: alldeles riktigt. Göra HELA tillvaron till en Gudstjänst!

Tanke om Skatten och Ritens betydelse: jfr djurens parningsritualer. Riten ger en odefinierbar, oumbärlig inspiration. Det är denna känsla Jesus förmedlar i sin liknelse. I Riten finns ett hemligt oövervinneligt ljus som flammar upp och belyser hela tillvaron.

Två saker känner jag mig personligen alldeles viss om.

Den första är att att all teologi måste vara berielseteologi.

Det andra är att denna allomfattande befrielsetelogi måste förankras i den troslära Läroämbetet orubbligt håller fast vid.

För mig är det två självständiga, helt personlig trosutsagor. Den EGNA skatten om vi säger så.

 

Och ja det som excelsis sa också. Helt rätt. Nihil obstat i pannan på excelsis. :o)

 

Anonym: Jag kan givetvis inte vara säker på att jag förstår dig rätt. Men det finns ett mycket viktigt steg där man inser att evangeliet är verklighet och att det är något radikalt annorlunda än det världen har. Känslan av att jag kommer behöva bryta upp från allt. Alla kommer vända mig ryggen om jag väljer att följa det som jag i mitt hjärta vet är sant. När/om man väl tar steget och säger: "visst Gud, vi gör det på ditt sätt, no matter.." visar det sig utan undantag (för mig) att de konsekvenser man tänkt ut i sitt huvud (ex. att aldrig bli accepterad, kunna behålla ett jobb) är gravt överdrivna, nästan till en punkt att man kan tycka att, men vad sjutton, jag var beredd på lite fight och så rycker folk bara på axlarna, eller är positiva...

Jag kanske gör hönor här, men jag tyckte mig fånga något i vad du skrev. :)

 

Jag vill aktualisera en idé om lekmannakommuniteter i fattigdom, kyskhet och lydnad med inriktning att bedriva frälsningsverk i samhället samt erinra om Vatikanens förbisedda rundskrivelse om Katolsk Aktion. Finns en hel del att lära av Opus Dei och Focolare, tror jag. Skulle gärna se fler kårer av denna typ.

 

excelsis..

Jo ungefär så hade jag tänkt, jag har alltid tänkt att jag ska göra det så efter vad jag tror är Guds vilja i framtida jobb/forskning/konsult jobb.. alltid.. men det finns ändå olika sätt att göra det, offentligt och radikalt eller mer eller mindre i det tysta..

du vet samhällsvetenskapen kan öppna olika möjligheter.. på fivillig basis.. ;)

kanske kommer uttrycket från det exemplet väl till användning.. sälja allt och köpa i det här fallet denna åker.. eller vad tror ni?

 

Anonym: Jag tror att det kommer visa sig med all önskvärd tydlighet när och var offren skall göras. Så länge man är beredd att tänka tanken.. :) Efterföljelse är alltid dynamisk och tänk på att efterföljelsen överensstämmer med din innersta längtan.

 

Excelsis..

den istämmer med min innersta längtan.. det känns idag lite grann som om min innersta längtan i det här området går genom korsets väg.. och att jag skulle känna mig död om jag inte gjorde det som jag för tillfället och till att börja med tänker på och som jag tror kan väcka motstdånd både i kyrkor och utomkyrkliga sammanhang..

 

Anonym,

Tror du är på rätt spår... ;-)

 

skatten är kanske kallelsen som utgår från innersta längtan.. och som man inte kan blunda för eller kväva.. man kan inte annat än att sälja allt och köpa gården-kallelsen

 

Amen...

 

"Köpa gården..."

Intressant utveckling av liknelsen.

Säger inte mer än så... :-)

 

ok Charlotte, du har rätt angående detta med anonym.. det var jag som skrev första gången här i detta inlägg.. har inte skrivit tidigare..

Vi säger att jag är anonym R då..

 

R

Ok, finemang!

Du kan skriva in det genom att klicka där det står Namn/URL när du postar framöver så dyker det upp ett R istället för "anonym".