Ibland undrar man hur det är fatt - när motsägelserna haglar i rask takt.
Bara två exempel jag fick igår.
1) Så här sa påven i ett ekumeniskt sammanhang:
"To move forward, we must continually ask God to renew our minds with the Holy Spirit, Who speaks to us through the scriptures and guides us into all truth. We must guard against any temptation to view doctrine as divisive and hence an impediment to the seemingly more pressing and immediate task of improving the world in which we live."
Jämför detta med katolska kyrkans officiella "sorg" över anglikanska kyrkans högst väntade beslut att införa kvinnliga biskopar. Och jämför det även inomkyrkligt - tre katolska kvinnor vigs idag - och de exkommuniceras därmed.
Har hierarkin inte fallit väldigt djupt just för frestelsen att se doktrinen som särskiljande, exklusiv? Har man inte författat vissa delar av doktrinen medvetet så? Har man inte genom att göra doktrin av ordningsregler splittrat i onödan?
När det finns så mycket gott som Kyrkan kunde göra i världen istället...
Ibland undrar man hur den helige Ande ska kunna göra sig hörd genom alla inre lager vadd och öronvax hos dem som ber om ledning - men inte vill höra....
2) Och så här sa en ärkebiskop när han utlade vad en apostel är och vilka som är det:
"Young people gathered on Friday morning to hear Archbishop Charles Chaput speak on the Holy Spirit and the duty of Christians to be missionaries received a challenge to not live in a 'Catholic ghetto.'
Beginning his teaching with the question, "How many of you think of yourselves as a spiritual father or spiritual mother?" Archbishop Chaput said that the problem is, "Some Catholics, even young people like yourselves, live in a kind of a "Catholic ghetto".
/.../
There are numerous excuses for not evangelizing, the archbishop said, but the heart of the matter is that all Christians are called to be Apostles.
/.../
"First, the Apostle is aware that his mission has been entrusted to him by Jesus Himself. …Second, the Apostle is called to trust in God without preconditions, and especially without placing his trust in structures or methods. …Third, hardships and even persecution come with 'the territory' of being an Apostle. … Fourth, in this passage from Matthew, Jesus says that He will not fail in being with us to protect us … and Fifth: Jesus calls us to be very vocal, brave and explicit when we announce the Gospel; He also reminds us that we can't betray or hide the Gospel's radical demands."
Man häpnar... En ärkebiskop som ser och förkunnar hur det faktiskt (enligt bibeln) är menat att vara! Hur slank det igenom censuren?
Jämför detta med den exklusiva doktrinen som kommit till enbart för att utestänga kvinnor från tjänst - om de utvalda tolv som inte bara är apostlar, och därtill de enda autentiska apostlarna (trots att bl.a. Maria Magdalena och Paulus nämns som apostlar) - utan som anakronistiskt även ses som präster - och de nutida prästernas föregångare. Och varur det skulle följa att de nutida apostlaprästerna måste vara män. Goddag yxskaft!
Detta är ologiska felsteg i flera led. Och högst oevangeliska. Och det rör sig om selektiva bibelsnuttar, där man måste blunda under färden genom resten av bibeln om det hela ska gå ihop - och det går bara nästan ihop då.
Att etikettera nutida apostlar som en exklusiv och utvald skara celibatära män passiviserar på ett skandalöst sätt miljarder kristna!
Mitt råd till den klarsynte ärkebiskopen är att fortsätta gå ut som en sann apostel och förkunna detta evangelium i kyrkan, inte minst just för de unga (tjejer såväl som killar), så att de får en riktig bild av det hela och uppmuntras ta ansvar för den kyrka de en dag kommer att ta över, och förs in i hela det glada budskap som vi alla är kallade att förmedla till världen.
Så sant som det var sagt: alla kristna är kallade att vara apostlar. Det finns ingen ursäkt för att inte vara det. Och det finns inga gudomligt giltiga kyrkliga förbud som kan stoppa vare sig kvinnor eller män från att tjäna Kristus när Han kallar...
Och hierarkin borde föregå med precis ett så gott exempel som de vill att andra ska följa. De måste leva som de lär om de ska bli lyssnade till.
Vi är apostlar på olika sätt. Kyrkan vimlar av dumma formuleringar, men var vimlar det inte av sådana. Man kan kanske se de olika kristna trosriktningarna som "ekonomier", olika sätt att strukturera gudsrelationen. I det katolska finns så mycket vi inte kan förändra med mindre än just den katolska ekonomin går förlorad.
Någon allmän likriktning efter en gemensam minsta nämnare tror jag inte alls på. Om vi ska göra alla som tycker si eller så belåtna blir ingenting kvar att vara eniga om.
Det katolska måste bestå och försvaras, men själva universalitetsanspråket behöver kanske ges en ny och mer begränsad tolkning.
Totalt sätt utvecklas kyrkan sakta men säker mot ökad vdsyn, samtidigt som hon förblir orubblig i principsak. Mycket enskilt kan det klankas på, men helhetsbilden är och förblir strålande. Bravo, Petrus! Bakom denne står Älsklingslärjungen ovillkorligt.
Motsägelser är inte svårt att finna. Redan Jesu ordagranna lära innehåller åtskilliga dramatiska paradoxer. Vi behöver öva vår förmåga till ett dialektiskt tänkande.
Jag menar: det är fel att använda sig av en alltmer utökad och exklusiv lära som inte går ihop med Jesu budskap - för att diskriminera inomkyrkligt och ekumeniskt.
Samt att det är fel att säga en sak men handla på motsatt sätt.
Håller med kraxpelax ovan i mycket, men kan också lägga till frågan om det allmänna och det särskilda prästämbetet.
Alla kristna är döpta till att vara präster (liksom till att vara konungar och profeter). Anser du att detta gör att alla kristna också genom dopet borde få frambära mässoffret?
Jag anser att det är dopet och tron som utgör grunden för prästvigningen.
Inte biologin.
Den som är döpt kan ta emot övriga sakrament.
Prästvigningen ska inte blandas ihop med det allmänna prästadömet. (Som för övrigt inte precis kommer till sin rätt det heller eftersom det är så starkt fokus på formella ämbeten i vår kyrka.)
min kommentar var just för att påpeka att det faktum att personen i fråga i citatet talade om allas apostlaskap inte behöver betyda att han implicerade att alla är apostlar i den mer specifika meningen. Jag gjorde detta genom att dra parallellen till allmänt/särskilt prästämbete.
Men skevheten kvarstår: både män och kvinnor var apostlar under apostolisk (!) tid - så bör det alltså få vara nu också - om vi ska följa apostlarnas lära i praktiken... Och inte bara en halvmesyr.
Vi är apostlar på olika sätt. Kyrkan vimlar av dumma formuleringar, men var vimlar det inte av sådana. Man kan kanske se de olika kristna trosriktningarna som "ekonomier", olika sätt att strukturera gudsrelationen. I det katolska finns så mycket vi inte kan förändra med mindre än just den katolska ekonomin går förlorad.
Någon allmän likriktning efter en gemensam minsta nämnare tror jag inte alls på. Om vi ska göra alla som tycker si eller så belåtna blir ingenting kvar att vara eniga om.
Det katolska måste bestå och försvaras, men själva universalitetsanspråket behöver kanske ges en ny och mer begränsad tolkning.
Totalt sätt utvecklas kyrkan sakta men säker mot ökad vdsyn, samtidigt som hon förblir orubblig i principsak. Mycket enskilt kan det klankas på, men helhetsbilden är och förblir strålande. Bravo, Petrus! Bakom denne står Älsklingslärjungen ovillkorligt.
Motsägelser är inte svårt att finna. Redan Jesu ordagranna lära innehåller åtskilliga dramatiska paradoxer. Vi behöver öva vår förmåga till ett dialektiskt tänkande.