Miaaaauuu.....
Vi såg på lite kattvideoklipp igår, hon jag bor hos nu och jag.
Hon sa att hon har god lust att filma mig när jag skriker och vrålar efter mat eftersom hon tycker att jag får fram så extremt roliga och varierande ljud då (allt från NOOOOW - försöker förstås säga att jag vill ha mat NUUUU - till WOW - i beundran för dofterna - och många klara höga mjau, ibland i falsett, om det dröjer för länge, ackompanjerat av en mycket skarp blick - till lite ynkliga gnällanden och besvikna ögon när jag börjar tröttna på att ropa för döva öron, och så en förnyad serenad igen för fulla muggar).
Eller när jag kastar mig på balkongdörren och försöker öppna den som en vanlig dörr (fast det är något skumt med handtaget, det går liksom inte neråt utan uppåt, begriper inte det där, eller hur man ska få till det med tassarna med tillräcklig stuns). Vi får väl se hur det blir med Hollywoodtankarna sen... Hon skulle egentligen behöva en filmkamera för det - funkar inte så bra med en liten digitalkamera.
Helt klart var den här videon på nätet både roligast och sötast - jag t.o.m. vaknade ur min halvslummer i fåtöljen och sprang till datorn för att leta efter kattungen när jag hörde den. Hello kitty kallar vi den.
Den här lilla tecknade filmen tyckte bara hon jag bor hos var alldeles hejdlöst rolig, hon skrattade så hon nästan grät, medan jag satt i hennes knä. Själv fattar jag inte alls det roliga i den. Den är ju snarare tragisk. Tittade mycket förvånat på henne. Hoppade ner och började busa så hon inte fick se slutet.
Det här är en riktigt otäck och halsbrytande skräckis, där man tyvärr inte får veta hur det slutar. Kanske med dubbel kattbegravning? I värsta fall. Så sitter filmaren bara där och fnissar - det är så man tycker att han borde spärras in i en stinkande kattlåda!
Själv är jag riktigt försiktig ute på balkongen eftersom jag har fått se hur högt det är, tryggt sittande i famnen förstås, blickande ner - och stående på tå på min transportbox (se bild). Passade på att äta lite av några goda blommor när jag var på lagom höjd för det. Fast en av blommorna (den som liknar en liten boll med dill omkring) fick mig att nysa! Tror bestämt att jag blivit allergisk! Hur tar man bort allergi?
Hon jag bor hos har fått byta minneskort i kameran nu för att utrymmet tog slut (ändå får det plats omkring 700 bilder på korten) - ja, så går det när man har hand om en tjusig katt med härlig päls och klarblå ögon. Det behövs många minneskort!
Nåväl - jag skulle ju blogga om lycka idag hade jag tänkt - kattlycka, närmare bestämt.... Dags att börja närma sig ämnet kanske?
Lycka är en makrillbit i tomatsås! Rent spontant så där.
Hon jag bor hos tycker förresten att min päls håller på att bli rödare - om det beror på den tomatsås som makrillen simmat i ska vi nog låta vara ogissat. Men snarare är det nog min fina birmateckning som börjar ta form på allvar. Öronen och ansiktet och svansen har tydliga röda drag - likaså baktassarna. Men nu börjar ett stråk på ryggen också att bli rött, samt några fläckar på sidorna, och jag är snarare cremefärgad än vit - och pälsen riktigt glänser i solen. Det märks att jag har det riktigt oförskämt bra.... Hon jag bor hos noterade just att jag eventuellt har börjat lägga på hullet en aning eftersom jag inte direkt rör på mig annat än nödvändigt (för att få nödproviant alltså). Men så är det inte alls. Det är pälsen som är riktigt, riktigt tjock bara. Så det så!!!
Kattvärdinnan anser å sin sida att lycka är att ha en snosig katt i famnen under ett par rökfria minuter på balkongen, där luktärternas rökelsedoft sprids aromatiskt med kvällsbrisen, mot bakgrund av solnedgången.
Vi börjar känna oss lite nostalgiska nu igen, för idag ska jag hem.... Redan.
Men det lär bli en veckosession till här inom kort. Den sista? Hoppas inte... En vecka går förunderligt fort. Det är ju knappt att man hinner sätta ner tassarna innan man blir upplyft och hemburen igen....
Inte för att jag alltid gillar det där med att bli buren. Jag brukar börja sprattla efter ett tag och vrida mig som en ål - till slut brukar jag katt-åla (d.v.s. kråla i ordets längre och ursprungligare form - förresten det är ju svindlande likt kråka - slurp!) mig ner.
 Bäst är att ha minst två tassar på marken. Utom när man verkligen VILL gosa förstås. Som så där tidigt på morgonen. Då fingrar framstår som det allra läckraste i världen att slicka på och hugga tag i. Och näsor. Tyärr har jag inte lyckats med det senare här - eftersom hon vet att jag brukar göra så hemma, och därför är på sin vakt.
Matte biter jag stup i kvarten, hon verkar inte bli sur eller så - men husse bet jag en gång så hårt så det blödde. Ser fram emot att få återta de vanorna nu igen....och att bit...ähum...slicka storekattsyrran igen...he he... Hon har ju haft semester nu hon med, så lite får hon väl tåla...
Imorse blev det bara en frukost. Man kan inte ens med mycket god vilja längre kalla det morgon - snarare långt gången förmiddag. Dessförinnan (vid 5-tiden) hade jag vält ner en box med disketter från en hylla, närapå haft ner några tavlor i en annan hylla (några timmar senare), och satt klorna rejält i en fin handknuten matta och rivit sönder den (vid 7-8-tiden). Allt under mycket jamande. Utan effekt. Inte ens knepet "hoppa upp i sängen och gosa" hjälpte.
Var utan mat i tio timmar. Det ni. Då var jag ganska slak. Orkade knappt få fram ett miau. Men frukosten (obs! singularis!!) serverades innan kattvärdinnan själv gjort i ordning sin frukost. Så snabbt har den aldrig kommit fram... Dessutom ingick en liten klick kräftost med en kräfta i. Och jag har därefter varit på balkongen och ylat lite för att berätta om de tragiska omständigheterna på sistone (utelämnade det där om kräftbonusen förstås). Ingen annan katt svarar.... Verkar vara ett segregerat område det här - mest med hundar som är inneboende hos folk. Illa... De skäller och har sig. Fånigt så man storknar.... Att de orkar....
Nåja, ska ju hem om en liten stund. Husse ringde alldeles före frukost om att det var dags. Ser trots allt fram emot att få lite ordning på kattorpet igen! Dock inte inkluderande nostvätt. Känner den nalkas med stormsteg....för kattvärdinnan vågar inte ta i så pass som det behövs för att få nosen helt ren. Det är det bara matte som törs. Ynk!Etiketter: bloggare, katt, kattblogg, kattunge, Tistou |
Ja, makrill i tomatsås är INTE dumt! :o)