Lars Flemström gav mig en tankeställare, och jag vill inte längre kategoriskt utesluta ett framtida katolskt kvinnoprästerskap som bör kunna harmoniera med striktaste konservativa doktrinalism, om bara detta ev. kommande ämbete definieras med största exakthet, och då tror jag på särart, alltså två skilda men jämställda ämbeten.

Det finns en mäktig press ditåt just i vår Mariakult, vilken synes mig kräva ett tydligt avtryck i kyrkans konstitution, något vi ännu saknar.

Dogmerna behöver nämligen tolkas, konkretiseras och operationaliseras för att bli verkligt meningsfulla. Här kan kvinnors överlägsna sensitivitet vara ovärderlig.

Jag har stött på en mycket lovande katolsk-kvinnopräst-in-spe. Det är bloggerskan Hosanna.

 

Vill tillägga att jag reagerar mot en överdiven sentimentalisering, som kännetecknar Vatikanen sedan ett par ecennier, något som har bäring på ämbetsfrågan. Man hemfaller åt ett alltmer hysteriskt, men sakligt tomt, blomsterspråk i fråga om Maria. Det är svårt att inte häri se tecken på en hemlig uträkning, ett slags "nackvingsgrepp" på hela feministteologin. Mig duperar man hur som helst inte.

Vår Fru är verkligen något mer än bara den underdånigast nigande Tjänarinnan. Hellre inse det än låta oss mutas av ev. nya "mariadogmer" utan egentlig innebörd. Det räcker så bra med dem vi har.

 

Det var ju en intressant vändning.

Vad menar du med skilda men jämställda ämbeten?

Vad skulle skillnaden bestå i?

Hosanna har visst haft sin blogg underjordisk ett tag - men verkar just flyttat och öppnat upp den? (Googlade lite.)

Ska kanske hålla ett öga på den.

Det delas inte bara ut nacksvingar mot feministteologi - också mutor i form av administrativa poster.

Tycker också att det räcker med nya dogmer tills Kyrkan är synligt enad och kan fatta eventuella beslut om det på ekumeniska koncilier.

Maria är för mig mer och mer Theotokos - Gudaföderskan.

Stort.

Långt ifrån rosa plastmadonnor.

 

En ung manlig katolsk snorvalp har i sin kommentar på min egen blogg kallat mig "barnslig" för att jag inte "respekterar att vi katoliker representerar vår kyrka".

Charlotte är väl yngre än påven, och med samma respektlöshet för äldre män och med stöld av dogmen att alla katoliker representerar sin kyrka, kan jag endast konstera att det av kyrkans högsta läroämbete (vilken katolsk lekman som helst i Sverige) nu är ofelbart fastslaget att kvinnor kan bli präster i den katolska kyrkan. Påven är barnslig och oseriös!

 

Charlotte: dina två frågor, jag känner mig inte kapabel att ytterligare precisera nu, jag har inte grund för det.
'
En positiv följd av den här amerikanska kvinnopräströrelsen är just att den ger ett experiment, vars utfall vi behöver avvakta. Även om Vatikanen statiskt har rätt, finns alltså en dynamisk aspekt som må beaktas.

Dessa prästvigda kvinnor kommer nu framöver att konfrontera den nötande grå vardagens ständiga pastorala utmaningar. Min tentativa prognos är som följer. Kvinnornas anhängare kommer att förvänta sig en service i enlighet med katolsk tradition, med åtföljande vantrivsel hos prästkvinnorna, vilken i sin tur driver fram nytänkande och omdefinition av den egna rollen. Så öppnas ett perspektiv mot framtida konvergens.

På så sätt kommer frågorna du ställde att få ett svar med grund i konkret praktik. Vi får alltså avvakta och se, och följa utvecklingen noggrant.

Till Lars Flemström: dendär snorvalpen blev jag lite nyfiken på; han låter som en riktig dumming. Sådana finns det alltför gott om både här och där.

 

Maria, Gudaföderskan, ja. (Anti-Nestorius på dennes tid.) För mig är hon i första hand Mediatrix.

Det finns inom kyrkan ett slags osynlig feministteologi, som är hur Korrekt som helst. Vårt prästerskap tyngs av sitt ansvar, och remitterar gärna den troende till enskild bön och kontemplation i mariakapellen. De blir på så sätt pastoralt avlastade, och även den troende känner sig lättad. Se där ett "senapskorn" med åtskillig potential, vilken inte i nuläget låter sig bestämmas närmare.

 

Skriver i anslutning till Kraxpelax och feministteologi. Jo på OAS-mötet som jag är på nu går jag en fyra kurs om Kyrkans sju kännetecken (+Kyrkan så det blir åtta ämnen), och angående prästämbetet hade vi en längre diskussion. kursledaren och prästen tog upp som en enligt honom troligen oundviklig följd av kvinnliga präster - oaktat att det finns präster som i övrigt är bekännelsetrogna - är att det blir en förändring av teologin i övrigt. Det blev uppenbart för honom när han och några andra träffade en feministpräst och hon menade på att i fortsättningen så är Gud Fader inte Fader utan lika gärna Moder och Jesus kan lika gärna vara Jesa och kvinna. Och det har skett dop i Sv K i Skaparens, Livgivarens..namn. Vilka alltså är ogiltiga.

Feministteologin är uppenbart heretisk, jag hoppas att alla på denna bloggen håller med om det.

 

Jonas, det finns bibelställen som bara gällde i en dåvarande situation (och möjligen i identiska situationer i framtiden). Som exempel brukar anföras "kvinnan tige i församlingen", då det framgår av anslutande text att det var kvinnor, som inte hade någon funktion under gudstjänsten, utan störde denna. Eftersom detta är det teologiskt svagaste argumenet mot kvinnliga präster, har det av media framställts om motståndarnas enda argument. Det finns ju andra argument, t ex att samtliga tolv lärjungar var män...

Denna "situationstolkning" har nutida liberalteologer extrapolerat till att gälla generellt för hela Bibeln, som alltså inte skulle ha någon relevans alls för vår tid, förutom att ta seden som den är i den tidsålder man lever i. Detta är vida mycket värre än feminismen i sig, om densamma bara handlar om att uppvärdera kvinnorna inom ramen för bekännelsen.

Skulle vara väldigt intressant med en sammanfattning av seminariet på min blogg, som kan ta lite längre texter. Om du vill, kan jag ta det som gästinlägg.

Om Charlotte så vill, kan hon också göra ett gästinlägg, t ex om de bevis hon anser finns för att det funnits kvinnliga präster i urkyrkan.

(Eftersom huvudsyftet med min blogg är att propagera för kyrkokummunidén kan jag inte alltför uttalat själv ta ställning för eller mot kv. präster.)

 

Jonas har både rätt och fel. Feministteologi är en allmän inriktning, inte ett konkret program. De idéer Jonas stötte på vill även jag betacka mig för.

Otvivelaktigt har den uppenbarelse vi möter i skrift och tradition en mycket klar manli ensidighet. Vi ska inte därför ändra på uppenbarelsen, det blir konstlat och förvirrat. Däremot får man nog konstatera att uppenbarelsen hittills är ofullständig. Att den fulla sanningen håller genusbalans 50-50 vill jag för egen del postulera; men den kvinnliga halvan är ännu fördold.

 

Vad gäller kvinnopräströrelsen - ja, intressant att se vad det får för frukter på sikt. Det är alldeles för tidigt att avgöra nu.

Men hittills har de mest dragit till sig sådana som besviket hade lämnat kyrkan eller förpassats långt ut i marginalerna - nu är de tillbaka och aktiva igen.

Så något gott har det redan fört med sig.

Vi får väl se vilken riktning det tar framöver.

Ofta brukar ju extremer svänga - vår nuvarande påve är ett exempel på det - han var liberal under Andra Vatikankonciliet - och se på honom nu...

Nästa generation prästvigda kvinnor är kanske konservativa och vigda officiellt?

Det skulle inte förvåna mig i alla fall.

Pendelrörelsen för kyrkan framåt med extremerna som avstamp för varje rörelse. Det garanterar att kyrkan inte slår sig till ro utan vandrar vidare.

 

Jonas,

Tror inte att man kan dra hela feministteologin över en kam så där. Det blir alldeles för generellt.

Det finns sånt som är bra och sånt som är mindre bra.

Vad som är bra kommer att visa sig - för det kommer att bestå, medan resten rensas ut av Vinden.

 

Lars,

Tack för gästbloggerbjudandet - men jag har skrivit så mycket om det tidigare i bloggen så jag känner mig ganska mätt på det för tillfället. Så småningom blir det nog en utförlig artikel om det - den är påbörjad sedan länge, men tiden har inte räckt till för att avsluta den.

Den intresserade kan under tiden rota i bloggarkiven. Det räcker tyvärr inte bara att klicka på länken om kvinnliga präster bland etiketter - det tar bara fram de senaste inläggen.

 

>Däremot får man nog konstatera att uppenbarelsen hittills är ofullständig. Att den fulla sanningen håller genusbalans 50-50 vill jag för egen del postulera; men den kvinnliga halvan är ännu fördold.

Det här var intressant.

Fördold kan den vara av två anledningar.

Att den ännu inte har uppenbarats.

Eller att uppenbarelsen har kvävts under historiens lopp.

Det första har jag inte funderat så mycket över.

För det senare talar att kvinnor tidigare hade en helt annan roll i kyrkan än idag. Och att de män som har skrivit historien har rensat ut det de tyckte var mindre viktigt, och kvinnor har då fått en mer undanskymd roll. (Minns att det inte alltid har varit som idag - där jämställdhet/jämlikhet ändå är idealet - även om det inte alltid är det i praktiken.)

Jag brukar uttrycka det som att kyrkan hoppar fram på ett ben så länge den kvinnliga sidan inte får vara med fullt ut.

Jesus var revolutionerande i sin likabehandling av kvinnor och män...

Hoppas att kyrkan når dit också...

 

Jag tillhör Ratzinger Fan Club för min del. :o) (Jodå det finns en sån på nätet.) Han gjorde massor av nytta med att stabilisera kyrkan efter Vaticanum II. Nu är han ju för gammal, en interimspåve.

Heliga Råttan, kanske inte Tistous idol heller, kompletterade den geniale, känslobetonade JPII, som i sin andliga spännvid tillhör de verkligt stora påvarna, på ett utmärkt sätt. Det var t ex helt rätt att beröva Hans Küng status som katolsk teolog. Teolog förblir Küng så klart, men inte katolsk sådan. Karl Rahner var också illa sedd av kurian under Vaticanum II och med goda skäl. Han är en svag teolog, men dysterkvisten Paulus VI, också han en mycket bra påve, höll ju fast vid sin sin reformteolog, vilket var rätt. Gunnel Wallqvists biaserade fyra böcker om konciliet är stimulerande läsning.

Jag känner mig hemma i en bister kyrka av gammaldags ottavianityp, men det är det många som inte gör. Den karismatiska rörelse har också varit oerhört vitaliserande.

Tentativa idéer om kyrkans utveckling och katolska prästinnors framtid: det finns mycket att hämta från den vildvuxna newagerörelsen. Vad tycker Charlotte om tarot? Jag älskar det.

Guds folk på vandring bildar EN kolonn, och skall vara en brokig samling. Påven och kurian skall gå först. Ordning i ledet!

Jag har träffat många fina katolska prästinneämnen minsann. Bland dem vi har på nätet vill jag förutom Hosanna tillägga Helena och förvisso Charlotte själv. Kyrkan i Sverige gjorde nyligen en stor förlust, då vi tappade Berit Bylund.

Det finns en prästinna i Svenska Kyrkan jag haft särskild sympati för. Det är Ma Oftedal.

(Ordens makt! Språklig överkänslighet: Själva frasen "kvinnlig präst" får tungan att skrynkla sig. "Prästinna" har en helt helt annan betydelsesfär, som berikar det specifikt katolska. "Liberal" är ett annat ord som får demonerna att morra. "Katolsk förnyelse" och "radikal" klingar gott däremot.)

 

Ja, nog finns det många olika slags påvar och katolska teologer...

Min favorit bland påvarna är Johannes XXIII - den gode påven.

Rahner tycker jag är intressant bland teologerna.

Även von Balthasar och vapendragaren Adrienne von Speyr.

Även om jag inte håller med dem om allt.

Jag är inte direkt intresserad av newage - vet inte så mycket om det, men tycker det verkar vara flummigt.

Poeter är språkkänsliga. Så är det - och så måste det vara.

Gillar inte ordet prästinna om man menar en kvinna som är präst - det leder tankarna fel, till icke-kristna religioner. Gillar inte heller "kvinnlig" präst - även om det kanske behöver användas under en övergångstid.

Präst räcker - det är heltäckande.

Vi delar ogillandet av ordet liberal - eller snarare innebörden - alltför långt gånget teologiskt. Även där är det flumvarning.

Fast ordet i sig är ju fint om man översätter det som befriande och använder det sparsamt.

Kristus befriade.

Orden radikal och katolsk förnyelse gillar jag skarpt som du vet.

 

Jag tänker mig att det ickekristna kan bli kristet! :o) Är lite synkretistiskt sinnad.

Newage blir vad man gör det till. Jag är själv duktig astrolog och tarotläsare. Mitt livskort är Den hängde. Jag råkar ha ett alldeles exceptionellt horoskop.

Sånthär är mycket populärt bland kvinnor.

 

Förresten favoritpåvar... Mina är Leo XIII, Johannes XXIII och Johannes Paulus II. Därefter Pius X och Paulus VI.

Pius X måste kommenteras särskilt. Ingen vidare teolog. Hans antimodernismkampanj var emellertid en skugga som drog förbi. Däremot gjorde han en jätteinsats inom juridiken och bidrog därmed stort till den moderna kyrkans utdaning, en insats som blev bestående och som är märkligt förbisedd.

Pius XII var en medelmåtta. Inte ska han saligförklaras inte!

När får vi Pia I?

;o)

 

Jonas
Det blev uppenbart för honom när han och några andra träffade en feministpräst och hon menade på att i fortsättningen så är Gud Fader inte Fader utan lika gärna Moder och Jesus kan lika gärna vara Jesa och kvinna. Och det har skett dop i Sv K i Skaparens, Livgivarens..namn. Vilka alltså är ogiltiga.

Feministteologin är uppenbart heretisk, jag hoppas att alla på denna bloggen håller med om det.

1. Att Gud är könlös, är fastslaget av kyrkan.

2. Att Jesus, i sin mänskliga natur är en man, står bortom tvivel. Han är ingen kvinna.

3. Skaparen, Befriaren och Livgivaren är, precis som du skriver, helt felaktigt, för dessa termer begränsar Gud, och nonchalerar att Gud är tre PERSONER.

Dessa tre ovannämnda punkter kan helt klart skiljas åt, Jonas.

De kvinnliga präster i SvK som jag pratat med, säger att de aldrig skulle använda "Skaparens och Livgivarens namn..." utan som det heter i bibeln:
I Faderns, Sonens och den helige Andens namn. Amen.